BLI EN RIKTIG MÄNNISKA eller FOLKKYRKANS RISK

En riktig  människa. Men hur?

- Hur blir man en riktig människa?
Vem kan beskriva sanningen om mig som människa så att jag känner igen mig?

Så här på nyåret ger de flesta veckotidningar ut stora bilagor om att lära känna sig själv, och naturligtvis med ett astro-horoskop.

Stjärnorna berättar.

Det gjorde de ju för de vise männen - och de kom rätt - men är det så enkelt?

Jag är en tråkigt typ, läser sällan veckotidningar - utom hos frisören - och jag är långhårig...
Istället sitter jag här med en nyinköpt bok, "Som grenen vissnar" av H B Hammar, utgiven av Skara stifts skriftserie.

Vi lämnar stjärnornas krig höll jag på att säga, och går in i den vackra teologin.
Där finns det djup jag längtar efter.

"Som grenen vissnar".

Fast titeln är inte särskilt lockande, eller hur?
Just därför...
Underrubriken är "En bok om den problematiska folkkyrkan utifrån J A Eklund".

Sluta inte läsa! Stanna kvar.

- Hur blir man en riktig människa? Vet du det?

Varje tid har sin beskrivning av människan, ibland överdrivet, ibland underdrivet i en svår reduktionism.

Vi får följa en ung man som får sin barnatro krossad av universitetsstudierna.
Johan Alfred är kallad till präst, men förlorar sin kristna tro och står vilsen.

Den unge J A Eklund hamnade mitt emellan två diken som sargade honom djupt i själen.
Det ena är naturalismen. Det andra är realismen.

Vi befinner oss i Uppsala, i slutet av 1880-talet.

Uppsala.

Den förhärskande intellektuella strömningen på universitetet dominerades av naturvetenskapens landvinningar.

Han gladde sig åt de nya forskningsrönen i sig, men att låta kemi, biologi och matematik definiera människan blev alldeles fel.
Och mycket förenklat.

Om människan bara är ett knippe kemiska formler, finns det ingen fri vilja.
Och inte heller någon möjlighet att vara moraliskt och etiskt ansvarig.

Moraliskt ansvarig.

Den unge teologen Eklund argumenterade i motvind.

Motståndarna var inte vetenskapsmännen. De hade tvärtom ofta en ödmjuk gudstro med sig i sitt arbete.

Nej, det svåra var den okunniga allmänheten.

Många av dem tillämpade ogrundat naturvetenskapen på det område där den inte hör hemma; nämligen att beskriva meningen med vår existens.

Och då blev människan förminskad till en biologisk varelse.
Detta lever kvar än i dag då samma fel begås:

- Människan är bara ett djur, en varelse, en apa...

Det är en grov kränkning av mänskovärdet, menade Eklund.
Det är det fortfarande.

Reducerad till flis.

Den andra svårigheten kom från det litterära hållet.

August Strindberg och Henrik Ibsen är upphovet till det vi kallar för Realismen, skriver H B Hammar i sin bok.
Med nya djärva begrepp beskrev de människan på ett alltför verkligt sätt, med all sin smuts och olycka, dåliga äktenskap och promiskuitet.

Ja, det var nästan som om de ville att man skulle ge sig hän åt dessa realistiska dåligheter...

Om J A Eklund mådde dåligt att vara förminskad till en oansvarig biologisk varelse, förutbestämd av naturlagarna, så mådde han nu ännu sämre av att dessutom se hur människan vältrade sig i mörker.

Depressionen lurade på honom.

Det måste finnas en väg mitt emellan dessa båda diken!

Istället för att förfasa sig över hur hemsk tillvaron kunde vara ville Eklund göra motsatsen:

- Hysa beundran över tillvaron.

Jag vill beundra. Beundras.

- Hur blir man en riktig människa?

Alla som har läst teologi vet vilken oerhörd påfrestning universitetsstudierna är för själen.
Språket stämmer inte, ingången till trons väsen känns fel och orden når inte fram.
Själen förtvinar.

Jag var själv ytterst nära att ge upp, på 1980-talet, hundra år efter Eklunds kamp.
Har tiden och teologin stått stilla så länge...?

Hungrigt fortsätter jag läsa min bok och upptäcker hur denne Johan August är min själsfrände.

- Var finner vi det klara källvattnet som ger tron tillbaka?
Vem skulle kunna få honom ur depressionen?

H B Hammar skriver:

- Visst är det en sensation när man kan konstatera att teologistudenten måste gå utanför teologernas krets för att hitta den hälsosamma dryck som kunde återge honom tron!

Jag räddades av Credo i Lund.

Credo i Lund.

Det är två svenska filosofer som räddar honom.

Erik Gustaf Geijer och Pontus Wikner utvecklade den svenska tradition som kallas Personlighetsfilosofin.

Naturalismen kunde inte beskriva själva personen.
Inte heller den råa realismen.

Naturen är visserligen god, eftersom Gud har skapat den, men "naturen" förnekar människan som en fri och ansvarig individ.

Men ett tänkande som lyfter fram människan som en "person" tillerkänner individen frihet, självständighet och personligt ansvar.

Eller hur?

Vem är ansvarig?

Denna personlighetsfilosofi hjälper honom att hitta sig själv igen.
Och tron kommer sakta tillbaka.

- Det är när människan blir synlig som det hela lossnar, skriver H B Hammar.
All teologi måste börja med människan. Hela skapelsen är till för hennes skull.

Vi går tillbaka till underrubriken - En bok om den problematiska folkkyrkan.

Kyrkan är till för människan, för folket.
Men det finns en risk...

Vår tänkare och skald J A Eklunds huvudpoäng är att varje människa är beroende av gemenskap.
En människa kan inte var frikopplad från sitt sammanhang.

- Hon är som grenen, beroende av stammen för att få näring, skriver H B Hammar.

På samma sätt är den kristne beroende av att höra ihop med Kristus.
Utan den relationen kan en kristen inte förbli vid liv.

Vissnandet är ofrånkomligt.

Ofrånkomligt.

Eller som J A Eklund skriver i sin psalm "Du sanna vinträd":

SOM GRENEN VISSNAR UTAN SAFT
  ÄR DIG FÖRUTAN INGEN KRAFT;

     FÖRUTAN DIG ÄR SJÄLEN DÖD
        OCH BIDAR DOM OCH EVIG NÖD.

            O JESUS KRIST, BEVARA MIG
                BEVARA MIG

ATT JAG FÖRBLIVA MÅ I DIG. Sv Psalm 72

Vill förbli i dig!

Om det blir otydligt att kyrkan hör ihop med Jesus Kristus, då hjälper det inte att den är aldrig så mycket "folkkyrka"!
Det är inte vad "folket tycker" eller vad "folket vill ha" som definierar kyrkan.

Nej, att vara folkkyrka är att folket i kyrkan bekänner sin relation till Kristus.
När vi gör det, grönskar grenarna!

Men när kyrkans medarbetare och kyrkbänksnötare tycker det är viktigare med annat fokus, då vissnar grenen och identiteten går förlorad.

Eller hur?

Folkkyrkan välter.

Jag läser ett kapitel till.

- Hur blir man en riktig människa?

Strindbergs och Ibsens beskrivningar av människans tillkortakommanden är visserligen sant, men ger inget hopp. Ingen motivation att orka med dagen.

J A Eklund hittar det bibliska begreppet att den vanliga människan är "kung bland kungar"! (Hebréerbrevet).

Detta är motsatsen till att vara ett "komplett ingenting, en nolla..."

Nej, människan är Guds avbild!
Hon äger ett kungavälde, beskrivet i 1 Mosebok där hon får i uppdrag att vårda och förvalta jorden, på Guds uppdrag.

I botten ligger de svenska personlighetsfilosoferna Geijer och Wikners tanke att:

- Gud kan inte existera ensam. Personlighetsprincipen kräver ett gudomligt du - en motbild - för att den personlige Guden överhuvudtaget skall kunna hävdas, skriver H B Hammar.

Motbilden är Kristus, som i sin enhet med Fadern fanns till före all tid.
(Kolsserbrevet).

Sonen är med andra ord Guds avbild, men därmed också urbilden för allt vad "människa" heter!

Jesus - mänskosonen.

Ser spåren.

- Hur blir man en riktig människa?

Att spegla sig i Kristus... för att få fatt i sin storhet och styrka, men också bli genomskådad i sin synd och brist.

I "hjärtat" möts alla dessa erfarenheter:

- vi är mer än naturalismens biologiska beskrivning,
- vi är mer än våra låga begär, svek och misstag.

I hjärtat bor vår personlighet, vårt medvetande, det som inte kan förstöras av döden.
Eller förklaras av det begränsade förnuftet. Eller fångas in av begränsade begrepp.

Människan är större än så.

Förundras av Guds kärlek i naturen.

Åh! Nu har vinterns första snö fallit över Blekinge!
Så vitt och vackert det är.

Förlåtande mjukt. Jag är full av beundran.. över skönheten.

Det är molnigt och stjärnhimlens syns inte.

Vi slutar där vi började.
Kan verkligen stjärnorna berätta något om människans liv?

Jag vet inte, men för mig är det viktigt att hålla fast vid denna markering att människan är en person, som med fri vilja är ansvarig för sitt liv.

Och att även Gud är en personlig Gud, som kommit oss mänskligt nära, med befrielse ur verklighetens smutsiga mörker.

Inga horoskop-tabeller kan ta det ansvaret ifrån oss, inte heller naturvetenskapen eller realismen.

Personligt träd.

Hm, jag behöver nog gå och klippa mig i alla fall... för att få läsa lite upplyftande astro-psykologi...

Allvarligt talat, så tror jag att alla dessa astrologiska beskrivningar av våra olika mänskotyper är en variant på det grekiska guda-galleriet, där människan kunde spegla sig i deras olikheter.

Vår tids myter.

Men det tar vi en annan gång.

J A Eklund får avsluta med en psalm, som han översatte från tyskan:

MED TACKSAM RÖST OCH TACKSAM SJÄL
  MIN LOVSÅNG SJUNGER JAG.

O GUD, DU ALLTID GJORT MIG VÄL
   OCH GÖR DET ÄN IDAG. Sv Psalm 24.


Mänskovänliga hälsningar från en sjukskriven folkkyrkoarbetare - hur länge till?
Gud, ge mig hopp.

H F Sturefelt, sentida kollega med J A Eklund.

Gullberna Parks bokskog.