CAJSA-STINA ÅKERSTRÖM i KARLSHAMN

Cajsa-Stina tackar och signerar.

Väggen var svart. Kläderna var svarta.
Kulisserna likaså.

Ljuset åts upp av denna teatermörka bakgrund så att hennes blonda spikraka hår liksom hängde för sig själv i luften...

Jag har varit på konsert.

Med Fred Åkerströms dotter Cajsa-Stina Åkerström.

Mitt morgonljus äts inte upp.

Den begåvade vissångerskan Cajsa-Stina Åkerström och jag har flera saker gemensamt:

- vi var båda i Karlshamn i lördags 24 oktober,
- vi har gått in i väggen - den svarta -  eller igenom den...
- det är inte självklart att stå framför folk på en scen.

Följ med på min lilla förmiddags-pilgrimsvandring idag, då jag gick och tänkte på hennes texter, tittade på löven och samtidigt nynnade på PSALM 733...

GUDS KÄRLEK FÄRDAS HÄR LÄNGS VÄRLDENS VÄGAR,
BARMHÄRTIGHETEN RÖR MED MILDA HÄNDER
DEM SOM BERÖVATS VÄRDIGHET OCH MENING.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Kanske behövs det lite "socker, knäckebröd och choklad" på vandringen?
Ja tack! Varför inte?

Gräsänderna på väg till matning!

Konserthusteatern i Karlshamn fylldes av skön musik av Cajsa-Stina och hennes kompband.

Men det visuella uttrycket var alltså så minimalistiskt att det nästan blev svårt att fokusera.

En liten videofilm i bakgrunden hade lättat upp. Och hjälpt både henne och oss att inte fokusera så mycket på just henne...

- Framgångarna kom lite för snabbt, säger hon i en intervju, och det slutade med att jag drabbades av en kraftig scenskräck...

Istället tillbringade hon sin tid i studion och skrev låtar, både till sig själv och andra.

"Lite socker, knäckebröd och choklad..."

Vistraderare. Vis traderare.

Jag sparkade runt i löven och tänkte på alla dem som inte har så mycket att äta just nu.
De ofrivilliga "pilgrimerna" genom Europa.

VI BER OM KRAFT ATT GÅ VID ANDRAS SIDA,
NÄR ÅNGEST DRABBAR OCH I SORGENS TIDER.
GE AV OSS SJÄLVA, DERAS SMÄRTA DELA.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Ångestkantad morgonväg.

Det finns många sätt som två människor kan träffas på. Vid mjölk-avdelningen till exempel.
Cajsa-Stina är en fin berättare:

"Det var väl mest för att vinna lite tid som de sneddade över torget på väg till affären, innan den stängde för da'n.
Och hon var lika förutseende som han när hon kryssande bland stånden memorerade det hon skulle ha.

Där ovanför var skyn monotont grå, men nere skulle livet snart förena de två....

För lite socker, knäckebröd och choklad, framme vid mjölken fanns bara en liter kvar,
och det var den de båda ville ha...."

Finns det någon mjölk kvar?

Jag hälsade på några hästar som stod och åt i sin hage.
Det stora badkaret brukar vara fullt med vatten, men inte nu längre.

Men ändå var det där de hade stämt träff... vid det tomma dryckes-karet.

Cajsa-Stina fortsätter:

"Han hade levt rätt länge ensam och ofta känt en saknad efter någon att krama om igen.

Och visst hände det att hon - precis som han - kände längtan efter sällskap och värmen från en man.

Där ovanför var skyn så monotont grå men nere skulle livet snart förena de två..."

Snart förenade!

Nu hade jag fått upp tempot på min vandring och kroppstemperaturen steg.
Det var skönt att vara ensam. Med mig själv. Och Gud.

Jag tänkte på alla de livsöden som nu förändras längs Europas gränser.

Människor som tappar bort sin familj, som måste ty sig till nya främmande personer, ja som kanske rent av hittar nya vänner... i kampen att överleva...

VI BER OM NÅD ATT MÄNNISKOR VI MÖTER BEFRIAS UR SIN NÖD,
FÅR HJÄLP ATT SÖKA SITT HEM HOS GUD,
VARS KÄRLEK ALLTID SER DEM.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Jag älskar hösten.

"Och som om solen tittat fram, så stod hon där och lösgjorde(?) hela hans kropp. (Sjunger hon så, Cajsa-Stina?)
Han ville tala men blev stum, för hennes ögon sa mer än hon kunde med ord.

Och när hon rörde vid hans hand då var drömmen sann.

Lite socker, knäckebröd och choklad..."

Sölveviken.

Nu var jag framme vid Sölvevikens båtklubb.

Jag satte mig på bryggan och njöt av utsikten. Till vänster Ljungaviksbron med den stora silon bakom. Rakt fram Ryssberget. Till höger svanarnas residens, bland vita båtar och vass.

Det sägs att svanar lever troget med varann hela livet.
Jag spanade på dem och försökte lista ut vem som var ihop med vem...

Ihop. Med vem?

"Och nu går de där tillsammans hand i hand, genom eld och genom vatten,
för de älskar djupt varann..."

Sjunger hon om svanarna? Eller är hon kvar hos paret vid mjölkavdelningen?

"Och han ler och minns tillbaka hur det var, att bli träffad utav solen, i affären, en kulen dag.

Där ovanför var skyn så grå men där nere skulle livet snart förena de två..."

Dyker.

Mina vita pilgrimskamrater vände sina vita fjäderstjärtar mot himlen, och dök ned med halsarna och betade bottnen.

Vad finns det att äta där?
Sölvevikens vatten bär spår efter en gammal läderfabrik...

Ja inte fick de smak på socker, knäckebröd eller choklad i alla fall!

Äcklig geggamojja.

Åter igen gick tankarna till alla flyktingar som vandrar genom förtvivlans marker.

Vad äter de? Hur får de mat?
Hur klarar de hygienen? Värdigheten?

Jag hoppas och ber att det finns många tysta, givmilda händer längs deras vägar.

JA, I GUDS BLICK DEN MINSTE ÄR DEN STÖRSTE,
SOM HUNGRIGA VI ALLA DELAR BRÖDET
OCH GER VARANDRA VÄRDIGHET OCH MENING.

GUDS TJÄNARE, VÅR HERRE JESUS LEVER.

Hästspår.

Konserten i Karlshamn var bra.
Cajsa-Stina Åkerström målar med sin röst i både låga och höga register.
Omöjligt att härma!

Men mellansnacket var tråkigt...

- Den här låten heter...

Jag ville ha mer existentialism... Men det är kanske ett sätt att skydda sig. Låtarna får tala för sig själv.

I efterhand läser jag tidningens intervju med henne:

- Efter många års terapi lyckades jag till slut hitta tillbaka... Livskriserna har burit mig framåt.

- För en känslig själ är mixen av toppar och djupa dalar en förutsättning för att kunna gå vidare och utvecklas, säger hon.

- Mitt mål har alltid varit att försöka hitta någon form av sant uttryck... och då måste man med jämna mellanrum brottas med verkligheten, för att i slutänden bli vän med mörkret.

Respekt.

Konserthusteaterns vägg var mörk. Kläderna mörka.
Men svanarna var vita och lyste upp min dag, liksom hästarna.

Bryggan var min talarstol och vassen min församling. I ordlös tystnad.

Vad finns där, på andra sidan väggen, den som man har gått igenom i för högt tempo?

En massa otänkta tankar och okända känslor.

Nu behöver jag ta en fika.
Jag hoppar över sockret. Men gärna knäckebröd - med choklad på!

Höstlov. Hästlöv...

Vis- och psalmälskaren Helene Cajsa-Sture Åkerfelt,
- morgonvandrare.

Var inte rädd för hösten. Njut av den istället.