EN STJÄRN-SAGA

Vad håller han i handen?

Senaps-pappan hade fullt upp med att byta till nattblöja på minstingen.
Frun jobbade kvällsskift.

All disk stod odiskad i köket men kvällsmaten var uppäten.
- Vem ska natta oss ikväll pappa? ropade 5-åringen.

Bebisen skrek.
- Jag hinner inte! svarade han tillbaks. Gå och lägg er.

Senaps-pappan kände sig precis lika gul som det han just höll på med.

Här bor Mormor.

- Jag ringer Momo, sa 3-åringen och knappade in hennes nummer, som låg överst i listan.

På ett ögonblick var hon där, och barnbarnen nedbäddade med kudde och filt.
- Läs nå't Momo!

Gråbella hade ingen lust att läsa serietidningar. Och barnböckernas språk nu för tiden var så pratiga.

- Vi använder fantasin! sa hon och släckte lampan i taket.

Nu lyste nattlampan med sina magiska stjärnor...

Blunda.
Tänk er att ni ligger i en koja, och bara vill skoja.
Men nu är det på riktigt och detta är viktigt

Stjärnorna på himlen blinkar och vinkar:
- Kom hit och hälsa på! Börja med den blå.

Nattlampans stjärnor.

Barnen i kojan visste inte hur det gick till, men plötsligt stod de framför Himmelens Port.
Ljuset strålade och målade färger som ingen visste fanns.
Vilken glans!

- Välkommen hit, sa Vite Krist, det var länge sedan jag såg er sist!
- Vi ska gå så tyst på tå, bara vi får se den blå, viskade barnen.

Han tog barnen i handen och pekade bortom himmelska landen:
- Nytänd blå, först var den grå och många var små.
Om ni vill ha dess ljus i ert hus får ni vara tysta som en mus.

Barnen höll andan. Aldrig någonsin förr hade de sett något så vackert!
Himmelen var öppen som ett hav. Oändligt, med stjärnan mitt i sitt nav.

Oändligt vackert.

- Hur har ni det på Jorden? frågade Vite Krist. Han lyssnade till orden:
- Pojkarna tänker dumma tankar och bankar på varann...
- Flickorna retas och petas och gråter ibland...

- Då får ni stjärnans blåa ljus med till era tankar, sa Vite Krist, så de blir klara.
- Gärna, sa barnen.


Gråbella hämtade andan och vred på sköldpaddan, det vill säga nattlampan.
Fantasin är inget man äger. Det är något man får.

Barnbarnen vilade mjukt mot hennes armar.

Barnbarnen.

Ingen kunde se vad som hände innanför himmelsporten.

Nu pekade den vitlysande varelsen på den röda stjärnan:
- Gammalröd och spröd, trött för den har fött så många småstjärnor efter sig.
- Kan vi få det ljuset med? Vi kan ta det i en liten sked, sa barnen.

Här fanns inga bekymmer, ingen ond som jagar eller rymmer.
Ingen ängslan, bara känslan av att hjärtat mådde gott.

- Då får ni stjärnans röda ljus till era hjärtan, sa Vite Krist, så ni blir varma.
- Gärna, sa barnen.

Rödvarma hjärte-stjärnor.

Barnbarnen var inte kvar i sängen. De var i himlen...
Senaps-pappan var i kvar badrummet, fortfarande.

Men gröna stjärnor, finns det?

Bakom Himmelens Port stod ett stort träd.
Det var Livets Träd, det som en gång stått i Paradisets trädgård.

Bladen blänkte och stänkte av grönt klorofyll.
Himlen fylldes nu av grönt ljus, stjärnstoff från löven.

- Är jorden grön och skön fortfarande? frågade Vite Krist.
Barnen kunde inte ljuga, och inte truga, så de svarade lågt:

- Nej, vattnet är brunt och luften smutsig, marken är giftig och träden snart slut...

Det vita ljuset flämtade till... och barnen var rädda att det skulle slockna.

- Livfull grön, skapelse skön, stjärnans frön har hört er bön.
- Får vi grönstjärnans ljus också? undrade barnen.

Måne och sol, himmel och jord...

Med allvar fortsatte Vite Krist:
- Först blir sist, sist blir först, jag hör ert stön långt bort i kön...

Människans minne var fördärvat.
Ingen kom längre ihåg hur underbart livet en gång varit på Jorden.

Jo, barnbarnen mindes.
Men inte de vuxna som smutsade allt.

- Ja, ni får stjärnans gröna ljus till ert minne, sa Vite Krist, så ni minns Livets Början.
- Gärna, sa barnen.

Minns livets gröna början.

De ställde sig vid Himmelens Port och tittade nedåt.
En väldig rutchkana var framför dem.

- Nu har vi blått stjärnljus till klara tankar, sa pojken.
- Och rött stjärnljus till varma känslor, sa flickan.
- Det gröna stjärnljuset stoppar jag i era fickor, sa Vite Krist, så får ni strö det som spön i backen när ni kommer hem!

Med en lätt knuff åkte barnen hela vägen ned till sin koja igen.
Schwooosch!


Gråbella avslutade stjärnsagan:
- Men de visste inte om de drömt eller om det var på riktigt.
- Det var på riktigt! sa barnbarnen.

Och i sängen låg det fullt med grönt glitter...

Godnatt, mina älskade!

Snipp, snapp, snut, nu var sagan slut.

Sagan bär vår djupaste erfarenhet.

Men till dig, bäste läsare, som vill dyka djupare in i mysteriet, eller högre, rekommenderar jag läsning av Johannes av Korset:

* Tanken kan inte nå Gud - släpp den, endast Tron når fram.
* Viljan når inte Gud - släpp den, bara Guds rena Kärlek i dig.
* Dina Minnen når inte Gud - tvärtom kan de bli stora hinder. Töm dem, så får Hoppet plats!


Stjärnklara hälsningar från den sagoberättande teologen
Helene F Starfelt,

- som fotograferade i barnkammaren och som krälar i stoftet, det himmelska gröna...

Sagolik teolog!