Utstrålning.
- Åh! Jag älskar gamla kyrkor!
- Ja, bara man slipper höra långa predikningar och mässor...
Turister och andra besökare går in och ut i våra kyrkor.
En del går in med händerna på ryggen - såsom kommunisterna gjorde när de demonstrerade sin ateistiska hållning.
Andra går ut med händerna knäppta på magen, berörda av Något...
Och Luther sa:
- Kyrkan som hus är bara ett skydd mot vind och regn...
Det behöver en del hembygdsföreningar påminna sig om, ty där pågår en hel del avgudadyrkan av själva kyrkhuset... Sentimentala behov tränger sig före syftet med kyrkan:
- Byggd till Guds ära.
Tack.
GAMMAL ÄR KYRKAN, HERRENS HUS,
STÅR OM ÄN TORN MÅSTE FALLA.
MURAR SÅ HÖGA BLIR TILL GRUS,
ÄNDÅ SKALL KLOCKORNA KALLA.
KALLA PÅ GAMMAL OCH PÅ UNG,
KALLA PÅ SJÄL SOM TRÖTT OCH TUNG,
DRÖMT OM DEN EVIGA VILAN. Sv Ps 56.
Nåväl. Vi har olika uppfattningar om Guds hus.
Men kallelsen gäller oss alla.
Följ med på en vandring upp i St Nicolai kyrkas kyrktorn!
Psalm 56 blir refräng, skriven av danske reformatorn Grundtvig.
Fotona har ingenting för övrigt med artikeln att göra.
Ska vi upp med Den ?!
Inte många präster predikade över söndagens episteltext från Hebréerbrevet - inte heller jag - men här kommer en intressant utläggning.
Inspirationen är hämtad från den gamle teologen Olof Linton.
Det handlar inte om tegelstenar.
Snarare om hjärtats inställning.
NI HELIGA, SOM HAR FÅTT KALLELSEN TILL HIMLEN,
SE DÄRFÖR PÅ APOSTELN OCH ÖVERSTEPRÄSTEN SOM VI BEKÄNNER OSS TILL; JESUS,
SOM VAR BETRODD AV DEN SOM HADE UTSETT HONOM,
SÅSOM MOSE VAR BETRODD I HELA GUDS HUS.
Hebréerbrevet kap 3:1-6.
Det här gäller inte mig, kanske du tänker, och slutar läsa, jag är inte särskilt helig.
Inte jag heller... Fortsätt läsa.
Vi tar trappan upp. Hu...
Kallelsen till Guds rike gäller alla människor.
Att bli indragen i Guds hela och heliga atmosfär gör oss heliga - det är ingen moralisk kvalitet, snarare en tillhörighet!
Moses och Kristus - Musa och Isa på arabiska - är huvudpersonerna, Moses i Gamla Testamentet och Kristus i Nya.
Likheter:
- Gud har talat i båda förbunden.
- Båda har varit trogna sin uppgift.
En utsikt.
Men skillnaden är avgörande:
- Det finns ingen för vilken Gud uppenbarat sig så som för Mose.
Moses var för judendomen överbringaren av Guds egen fullständiga och fullkomliga Lag; Torá.
Ja, en del rabbiner har t o m hävdat att Moses var förmer än änglarna...
Men Moses kunde inte själv fullkomna den lag han tagit emot.
Hela GT pekar fram mot Honom som skall komma och göra det:
"Kristus är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen...
Och som bär upp allt med kraften av sitt ord..." Hebr 1:1-4.
Bättre utsikt.
Det är skillnad på dessa båda i ställning:
MEN HAN (KRISTUS) HAR VISAT SIG VÄRDIG STÖRRE HÄRLIGHET ÄN MOSE,
LIKSOM EN BYGGMÄSTARE ÄRAS MER ÄN DET HUS HAN HAR BYGGT.
VARJE HUS HAR EN BYGGMÄSTARE, MEN DEN SOM HAR BYGGT ALLT ÄR GUD.
Ännu bättre utsikt!
Jag vill påstå att det finns en slags evolution i hur Gud ger sig tillkänna i Bibeln.
Det börjar i liten skala, och sedan växer det.
Precis som ett barn som får allt mer ansvar ju mer det växer.
Mose och Kristus har inte samma funktion:
- Mose är den som vittnar,
- Kristus är den som tar emot vittnesbördet.
"Många gånger, och på många sätt, talade Gud i forna tider till våra fäder, genom profeterna.
Men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting, liksom han har skapat världen genom honom." Hebr 1:1
Detta är en stötesten än idag för många judar.
Skulle någon vara större än Mose?!
Men det finns en skara Messias-troende judar som har studerat GT med Kristus som nyckel, och finner då att texterna öppnar sig på ett nytt sätt.
Högst! Utsikten ger insikt.
Jesus mötte själv många motargument:
"Jag har kommit i min faders namn och ni tar inte emot mig.
Men kommer någon i sitt eget namn, då tar ni emot honom!
Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?
Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till!
Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev.
Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?"
Johannes evangelium 5:44-47.
Viktigast?
Den som gjutit klockan eller den som ringer?
Har du byggt hus?
Har du haft glädjen att rita in rummens alla funktioner och sedan vara med och spackla väggar?
Som tonåring fick jag vara med om detta, i Viken, Helsingborg.
Många år senare, när huset var till salu för tredje gången, åkte vi dit och låtsades vara spekulanter.
Det var en mycket egendomlig upplevelse att gå med Pappa Byggmästaren i sitt gamla hus, och höra hur husets ägare/ förvaltare talade om den byggnad vi kände varenda millimeter av!
- Knarrar femte trappsteget fortfarande? Hm...
Vårt "gamla" hus.
VÄL VAR MOSE BETRODD I HELA GUDS HUS, MEN SOM TJÄNARE, FÖR ATT VITTNA OM DET SOM SENARE SKULLE FÖRKUNNAS.
KRISTUS, DÄREMOT, VAR SOM SON BETRODD ATT RÅDA ÖVER GUDS HUS.
Jag tycker inte om ordet "antingen - eller". Den verklighetsbeskrivningen missar ofta sanningen, upplever jag.
Mitt sätt att tänka är snarare "både - ock".
Bibeln är inte antingen - eller. Bibeln är både - ock!
Både Gamla Testamentet OCH Nya. Både Moses OCH Kristus.
Moses var tjänaren i huset.
Kristus är sonen över huset.
Olika funktioner har var sin givna plats i tidens färd mot fullkomningen.
Både pappa byggherren och den nya ägaren.
Både kläppen och kronan.
I det egna lilla livet är ju konststycket att se sin plats i det stora skeendet.
Vilken roll har vi i livets teater?
Vilken är vår roll i familjen? I samhället? I kyrkan?
Vilken roll har lagen och vilken har evangeliet? Inte antingen - eller! Både ock.
Guds hus ska förkunna båda delarna.
Men varje tid har sina diken och fällor.
Fall inte.
I Selma Lagerlöfs drama "Jerusalem" förkunnades bara en sträng lagiskhet med kristna förtecken.
Rysligt hemskt...
Det barmhärtiga evangeliet var borta.
Idag har pendeln svängt över.
Det är ibland ett så urvattnat evangelium att det bara återstår en psykologisk uppmuntran att "fånga dagen" och "Gud älskar alla".
Det är visserligen sant, men bortvändheten måste också ges namn, annars hänger evangeliet i luften, avklippt från sina rötter.
Hänger i luften.
Nu kommer sista versen.
OCH HANS HUS ÄR VI, SÅ LÄNGE VI BEHÅLLER DEN FRIMODIGHET OCH STOLTHET SOM VÅRT HOPP GER OSS.
Det är så vackert att tänka på sin medmänniska som ett hus där Gud bor!
Du, ett hus för Gud.... Jag, en boning... Otroligt!
Det är ju det allting går ut på - att Gud vill ta sig en boning i oss, så att vi inte skall vandra hemlösa här.
Eller hur?
Guds barm...
Kyrkvalvens ovansida... åh!
VI ÄR VÅR HERRES KYRKOHUS,
BYGGT UTAV LEVANDE STENAR.
OSS UNDER KORSETS MILDA LJUS,
ORDET OCH DOPET FÖRENAR.
VORE VI ICKE MER ÄN TVÅ, VILLE HAN VARA HÄR ÄNDÅ!
HOS OSS MED HELA SIN STYRKA. Sv Ps 56:3.
Kristus, Guds barm-härtighet,
under valvet.
Som kristna är vi fyllda av Frimodighet:
- att "säga allt" utan att låta sig skrämmas av människors motstånd.
- att stå frimodiga inför Gud, ty Jesus har tagit våra bördor på sig.
Stolthet:
- inte egen stolthet i egensinnig självtillräcklighet, utan;
- insikten att Gud tar min hopplöshet och ger mig hopp
Det mörker som bor i mig inte längre är ett hinder att leva med Gud, för Krisuts har fullgjort allt.
Det är viktigt Vem vi släpper in i vårt hjärtas hus.
och det finns bara Ett handtag - på insidan.
Släpper in ljuset.
ICKE I JORDISK BYGGNAD BOR
DEN SOM SERAFERNA TJÄNAR.
SKUGGOR BLOTT AV ETT HIMMELSK KOR
ÄR DESSA MURADE STENAR.
DOCK HAR HAN SJÄLV FÖR KÄRLEKS SKULL
SKAPAT OCH REST UR STOFT OCH MULL
HÄR MITT IBLAND OSS SIN BONING. Sv Ps 56:2.
Här mitt ibland oss.
Låt oss nu gå in i kyrkan igen, inte som turister eller besökare, utan som Be-Sökare...
Då kan det bli för oss som för unge Samuel, som blev besökt av Guds tilltal:
- Samuel! Samuel!
- Här är jag. Tala, din tjänare hör.
Eller som för unge tolvårige Jesus när han var i templet, och Maria och Josef oroligt letade efter honom:
- Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?
Visst, så är det.
Vi får vara hos vår himmelske Fader, med grus i skorna och vittrat murbruk under naglarna.
Med en sådan underbar byggmästare finns det inga gränser för vad Han kan göra med oss!
Amen!
Husliga hälsningar från byggmästarens dotter,
Helene Sture Kyrkofelt,
- som hisnade över torntrappans utsikt och som ödmjukt böjer sig inför Bibelns undervisning.
Med grus i skorna.
"Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever." Psalt 23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar