HABIBI - ÄLSKLING!

Välkommen till Ronneby.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om denna dag:

- om det besvärliga i att överge sommartid och låta mörkret ta över eftermiddagrna... eller,
- hur Carola gjorde Orups låt Halleluja till en oväntad lovsång i "Så mycket bättre"... eller,
- om vännerna som bar fram sin lame vän genom taket till Jesus, men;

Jag väljer att berätta om det mångkulturella caféet i Ronneby igår.

Och jag tänker göra en jämförelse mellan den muslimska bönen och den kristna gudstjänsten som SVT2 sände idag.

Det handlar om kärlek.

- Habibi! Älskling!

Trumbolaget, Husein och Ali Baba.

Mycket folk var samlat i lilla salen på Kulturcentrum i Ronneby.
Arrangörer var ABF i Blekinge, Ronnebys Musikförening och Ronnebys mångkulturella nätverk.

Muslimer, kristna, yassidier och agnostiker var samlade för att lyssna till kraftfull musik.

En sak blev tydlig; musiken förmedlar hjärtats insikt bättre än ord...
Ialla fall nästan.

Högt i tak.

Husein Barzanj sjöng oändligt vackert och Musallan Yousef spelade på kurdisk luta.
De arabiska glosor jag lärt mig har nu utökats med ett till:

- Älskling, habibi!

Så mycket kärlekssmärta det var i rummet!

Längtan efter det förlorade hemlandet. Längtan efter släkt och vänner som inte kunna följa med.
Känslan av skuld över att vara räddad, att vara tacksam men ändå inte helt glad...
- Älskling, var är du?

Var är du?

Mannen med lutan sa på bruten engelska:
- It´s wrong to kill in the name of God... It´s wrong!

Han tittade på mig med kolsvarta ögon.
Våra trossystem är olika men själen vet sanningen.

Jordisk kärlek.

Blåögde svensken Henrik Holgersson gick upp med sin trumma och spelade som Ali Baba.

Hur är det möjligt att lära sig både arabiska och grekiska på egen hand, och dessutom kunna sjunga på detta wailande ökenspråk??

Imponerande!

Vissa människor är sända som "brobyggare" med en förståelse som har kärleken som grund.

Ali Baba bygger broar.

De arabisktalande var överförtjusta! Det var vi alla.

Men jag hade önskat att mångkulturen varit representerad även på andra hållet; med syrier som lärt sig spela fiol och sjunga svenska folkvisor...

Ömsesidigheten är nödvändig.
Inte skämmas för vårt eget!

Nåväl, det var med glädje jag vandrade vidare längs Ronnebyån ned till tågstationen hem.

Hjärtats rytm.

Vad ska man göra med vintertidens extra timme, denna vilodag?

Först sova ut...
Sedan ge Herren extra mycket uppmärksamhet så här på söndagen.

Alltså:
SVT2 sände ett reportage om den muslimska högtiden  Eid al-Adha; firandet av Abrahams offrande av - inte Isak - utan Ismael, enligt Koranen.

Det var oerhört intressant att få se bönen från en moské i Göteborg, där imamens tal översattes till svenska.
Hans attityd var god, men jag skulle ändå vilja veta om allt blev översatt.

Ger ABF någon studiecirkel i arabiska?

Bakom kulturcentrum.

Imamen sa:

- Vi önskar att staten hjälper oss bygga moskeér så att vi kan få uttrycka vår religion.
Det skulle underlätta integrationen.
Vi är ett laglydigt folk. Vi underkastar oss lagarna och vill följa dem.

Om firandet av offrandet; imamen fortsatte:

- Det är inte slakten som är viktig, det är själva offrandet, att vi ger tillbaka till andra vad vi fått av Gud.
Köttet blir till fin middag som vi bjuder in andra till och blir vänner.
Det skulle underlätta för oss om staten tillät oss att få slakta som vi ska. Det gör också fler arbetstillfällen.

Hm...

Nej, jag håller inte med. Det låter som dubbla budskap.

För det första så offrade Abraham aldrig. Det var hans förmåga att lyda Gud in i det yttersta som sattes på prov.
Isak - inte Ismael - släpptes fri och hans prövning var över.

En vädur, som fastnat i buskarna, blev istället offret.
Men det är inget att fira... Poängen var ju en annan.

För det andra sa han att de följer lagarna. Men halal-slakt är inte tillåten här. Är det dubbla budskap igen?

Men gemensamt mellan oss är att vi båda övar oss i att försöka leva i generositet.

Grafitti utanför kulturcentrum.

De intervjuade människor som vallfärdat till Kaba i Mekka.
De var gripna av stundens allvar och helighet. De längtade tillbaka.

Adam hade bett en ängel att det skulle finnas ett "hus" - Kaba - där Gud  skulle bo och där han kunde gå runt, som han gjorde i paradiset, berättade en kvinna.

Så står det inte i Bibeln, vars texter är betydligt äldre.

Tvärtom. "Gud bor inte i hus byggda av mänskohand".
Men deras längtan efter Gudsgemenskap var tydlig!

Vi längtar alla efter Gudsgemenskap.

Fem minuter senare sändes Tv-gudstjänsten, denna dag från Åh stiftsgård i Göteborgs stift.

Förändringen var påtaglig!
Glädje, lovsång, helig dans och flaggor som "blåste i Andens vind".

Den kristna gudstjänsten präglas av att äntligen ha "kommit hem"!
Längtan är förlöst.

Gud talar och kommer till mötes.

Kyrkan, Åh stiftsgård.

Den som har gjort detta personliga möte med Jesus Kristus är verkligen Hemma.
Där är glädjen grundtonen, trots vardagens prövningar.

Och de muslimer som konverterar, och välkomnar Jesus i sitt hjärta, säger samma sak:
- Jag har kommit hem!

Eller, om jag vågar dikta vidare på arabiska:

- Habibi, älskling, jag är hemma nu!

Stiftsgårdens brygga.

 Så, låt oss lära känna varann, läsa varandras heliga skrifter och bli vänner.

Låt oss med respekt våga tala med varann.
Muslimen utifrån sin Religion, den kristne utifrån sin Relation.
 - - -

Då kan vi upptäcka likheterna, som är ganska många, men framför allt den avgörande skillnaden:

- ingen av oss kan komma till Gud och påstå att vi gjort allting rätt, bett alla böner, gjort vallfärden, gett allmosan och betalat skatten...

Våra gärningar öppnar inga himlaportar.

Vi kan liksom ingenting göra.
Bara resigenera inför vår egen ofullkomlighet och bäva över Guds helighet.
Och. Ta emot.

Gärningar bygger inga himlabroar.

Ja, det är som när vännerna bryter upp taket och firar ned sin lame vän inför Jesus, och mannen får ta emot både syndernas förlåtelse och bli frisk i sina ben - utan att han gjort någonting!!

Av nåd.

Av kärlek.

Habibi.
- Människa, fatta hur mycket jag älskar dig!
Säger Gud genom Jesus.

Och när vi inser att Jesus är det sista offret, då behövs inte den rituella slakten för att fira Abraham!
Då kan alla istället se att Abraham var ett föredöme i tro, utan blod.

Muslimen förstår blods-språket, på ett sätt som inte vi gör längre, och kan uppleva en enorm befrielse då han inser vad Jesus gjort på korset, med sin död och uppståndelse.

Jesus är vår frälsarkrans!

Vi slutar här.
Nu kommer skymingen över Listerlandet och klockan är bara fem...

Religionsdialogen fortsätter liksom Guds kärlek till oss alla.
I Jesu namn.

God söndagskväll i vintertiden!

Helene F Sturefelt

Alla vill vi komma HEM.