Inte hel.
Nej det blev ingen romantisk film från 1950-talet, det blev ett österrikiskt drama från 2012, en riktigt obehaglig film.
Ulrich Seidl har gjort en triologi med temat "Paradis".
SVT2 visade igår den andra av de tre, där rubriken var "Tro".
En katolsk kvinna, gift med en muslimsk man, kämpar med kärleken - den kroppsliga och den andliga.
Det går inte särskilt bra..
Hur ska jag bildsätta detta inlägg?
Jo, med en stympad kvinnostaty, vackert kallad för "torso", och med ett konstigt träd längs gatan där jag bor, med konstiga frukter. Ekivoka.
Upprättstående liksom.
Humor och allvar. Annars orkar vi inte.
Vad i allsin dar??
Anna Maria är röntgensköterska. Varje dag ser hon avklädda, halvnakna kroppar som ska in i röntgenmaskinerna.
Det är tjocka magar och stora bröst, det är långa och smala, män och kvinnor, om vartannat.
Sexualiteten är ständigt närvarande, men den måste undertryckas.
En kväll går hon förbi en park där det pågår en sexorige. Hon springer hem, förtvivlad, orenad, befläckad.
Det är inte så det skall vara.
I sitt rum tar hon fram en läderpiska, klär av sig på överkroppen, ställer sig framför krucifxet på väggen, och piskar sin rygg blodig...
... som ett renande offer till Kristus.
Hon slår den rasande lusten ur sin egen kropp, och säger när hon är klar:
- Tack Jesus. Detta är mitt offer till dig.
Ingen kommentar.
Sedan träffas bönegruppen i källaren, i hängiven tillbedjan av Kristus, i en sådan bön där sexualiteten kan sublimeras. Ett sammansmältande med Kristus kan ske i själen.
Filmen är skickligt filmad, långsam, med gott om tid till egen eftertanke.
Men efter denna dramatiska inledning var jag beredd att byta kanal och göra något annat av lördagkvällen.
Presentatören av filmen hade varnat oss:
- Skicka inga arga mail hit till Kultur Kuben, det är inte vi som gjort filmen!
Fryser du?
Jag känner mig både införstådd med hur denna katolska kvinna tänker, samtidigt som jag är helt främmande.
Hängivenheten till Kristus delar jag gärna, men inte på det sättet.
Min inställning till kroppen, och hela skapelsen, står redan på Bibelns första blad:
OCH GUD SÅG ATT DET VAR GOTT.
1 Mosebok 1:25
Och två människors sexuella sammansmältning är en sinnebild av den enhet som Gud vill ha med människan, uttryckt i äktenskapet.
Mogen fruktställning.
Men det handlar inte om offer!
Vi kan aldrig ge Gud några offer för att blidka eller ställa allt tillrätta!
All offer-religion fick sitt slut i och med att Jesus tar på sig offerrollen - och sätter punkt för det.
Nu är det försoning som gäller.
Uppståndelse!
Glädje....
Men den lyste med sin frånvaro.
Filmen är sparsmakad med ord, dialogen förs lika mycket inne i betraktarens huvud som hos huvudpersonen.
Anna Maria lägger all sin lediga tid på att missionera. Paradiset för henne är Jesus.
Hon tar en gipsstaty av moder Maria under armen och åker ut till ett förortsområde och knackar dörr.
- Guds Moder kommer på besök! Ni vill väl släppa in henne?
Alla som har knackat dörr, av olika anledningar, vet hur obehagligt det kan vara - även om man tycker sig komma i ett gott syfte.
Hon ställer gipsfiguren mitt i rummet och skall lära folk att bedja... och ta emot Gudsmoderns välsignelse...
Här blir jag en riktig protestant igen...
Det är snudd på avgudadyrkan och hennes pedagogik är usel.
Hon blir fördömande och moralistisk. All den kristna kärlek hon själv upplever lyckas hon inte förmedla.
Det blir bara jobbigt... pinsamt.
Fast den misär hon kommer till är sannerligen i behov av både medmänsklighet och frälsning!
Kan jag inte få byta kanal nu?
Byt läge.
En dag kommer hennes man hem. Plötsligt sitter han där i soffan och jag blir lika rädd som hon.
Nu följer en ännu svårare del av filmen.
Det hade räckt att hon inte tyckte om sin man och att det var skönt att han var borta.
Men att han dessutom är muslim ökar dramatiken.
Och dessutom krympling...
Nej, jag orkar inte.
Nabil vill förstås ha del av sin hustru, och plågsamma dialoger om "plikt och rättigheter" gör det mycket svårt att sittta kvar i soffan...
Anna Maria gör allt för att det yttre skall fungera - ger honom mat och bäddar fint åt honom i soffan.
Men han har känslor...
... som inte är besvarade.
Den äktenskapliga konflikten kan vi alla rysa åt.
När han sedan förstår att hon älskar en annan mer än honom - nämligen Kristus - åker han runt i lägenheten i sin rullstol och slår ned alla krucifix.
Sedan sitter han med blicken ut mot trädgården och anropar Allah...
Man och hustru anropar var sin gud, i var sin nöd, men de möts aldrig.
Vem anropar vad?
Utom i slutscenen då Nabil ligger på golvet och Anna Maria ska lyfta upp honom i sängen.
Då tar han sin chans.
Likt en spindel, som äntligen fått tag i sitt byte grabbar han tag i henne, välter omkull henne och försöker...
Allt som är fel, är fel.
Och allt som skulle vara vackert är smutsat.
Ja, kroppen och sexualiteten är så dragen ned i utnyttjande och kärlekslöshet att hon åter igen måste piska sig ren, inför Kristus.
Den skulle ju vara vacker. Ett sakrament!
Blottare. Inte så!
Sista scenen vänder dramatiken igen.
I sin djupa förtvivlan över att Gud lät denna ofullbordade våldtäkt inträffa, vänder hon piskans riktning... och börjar slå på krucifixet...
- Hur kunde du tillåta???
... men omfamnar Kristus gråtande, för han är det enda hon har.
Ja, hon har kysst honom passionerat där på korsträet, hon har hållit sitt stora krucifix i famnen i sängen... och nästan älskat med honom....
Känslorna är så starka, så spända att allt brister här.
Men så!
Ulrich Seidl har verkligen lyckats beskriva en situation som måste sägas.
Dels handlar det om det mänskliga misslyckandet i att inte kunna leva tillsammans.
Här brottas katolska kyrkan enormt med nödvändigheten att, trots allt, tillåta skilsmässor, eftersom alternativet är så mycket sämre:
- att skada varandra inom äktenskapets ram.
Jesusordet väger tyngre än "traditionen", som ständigt rör på sig.
Jesus tillät skilsmässa när orsaken var "otukt" och hänvisade till Mose, som sa "för era hjärtans hårdhets skull, men från början var det inte tänkt så."
Jag är mycket tacksam att tillhöra en kyrka som erkänner människans litenhet och misstag.
Vi gör fel, bedömer fel, räcker inte till - och då blir det tydligt vad tron handlar om:
- Upprättelse! Inte fördömelse.
Och där en skilsmässa kan vara ett evangelium, hur konstigt det än låter.
Moget beslut.
Det andra som Ulrich Seidl får fram är, när den kristna tron slår över och blir något den inte är.
Jag vet inte om Kristus vill låta sig dyrkas så hårt att han blir en motsats till den mänsklighet som han själv älskade... och gick i döden för... och befriade.
Och vi ska inte gå runt på knäna i lägenheten och tvångsmässigt bedja Rosenkransbönen tills knäna blöder, som Anna Maria gjorde..
Den sortens botgöring tror jag inte på.
Gå hellre ut och gör kärleksfulla gärningar till medmänniskan!
Och så det här med kroppen.
Kroppen är fantastisk, sexualiteten vacker när den bygger på ömsesidig kärlek.
Vad heter du, egentligen?
För att inte mitt sinne skulle gå in i nattens sömn med mardrömmar, tog jag fram Maria Wines diktsamling om "Kärleken".
Jag låter henne få avsluta mina ofullständiga tankar:
DEN DAGLIGA KÄRLEKEN
KÄRLEK,
men inte den som springer på glödande fötter
till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
Inte den som lever högt på ständigt smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frutka: dödens.
Gammal och ung.
KÄRLEK;
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig.
Inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är, störa den utvilade...
Ja, du är vacker!
Något mindre obehagliga hälsningar från
Helene Sture Filmfelt,
- som inte ska ägna sig mer åt filmens värld utan åt verkligheten.
Eller, vad sa jag nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar