Karlskronitiska vindruvor.
Hur ska man säkert kunna veta vad man tycker?
Hur ska man alltid orka veta vad man vill? Vad som är rätt...
Det är visserligen valtider men jag tänker inte göra något politiskt inlägg, utan snarare fundera på det där med Ja och Nej inom den kristna trons värld.
Jag utgår från en Jesus-berättelse ur Matteus kap 21:28-31.
Följ med ut i vingården!
Inlägget är bildsatt med min egen vindruvsodling på Bärvägen (!), nu överlämnad i nästa husägares händer.
Vinet klättrar.
JESUS FRÅGADE:
- VAD SÄGER NI OM DET HÄR:
EN MAN HADE TVÅ SÖNER. HAN VÄNDE SIG TILL DEN ENE OCH SA:
- MIN SON, GÅ UT OCH ARBETA I VINGÅRDEN IDAG.
HAN SVARADE:
- NEJ, DET VILL JAG INTE.
MEN SEDAN ÅNGRADE HAN SIG OCH GICK.
Ska jag? Eller ska jag inte?
MANNEN VÄNDE SIG TILL DEN ANDRE SONEN OCH SA SAMMA SAK.
HAN SVARADE:
- JAG SKALL GÅ HERRE.
MEN HAN GICK INTE.
VILKEN AV DE BÅDA GJORDE SOM FADERN VILLE?
DE SVARADE:
- DEN FÖRSTE.
DÅ SA JESUS TILL DEM:
- SANNERLIGEN, TULLINDRIVARE OCH HOROR SKALL KOMMA FÖRE ER TILL GUDS RIKE.
Nej, inte platsblommorna! Fusk.
Här sätter man vindruvorna i halsen... och får spotta kärnor på tvären!
Vad menar Jesus?
Först till det som faller mig gott i smaken; ångerrätten.
Den här liknelsen kan vilken barnfamilj som helst känna igen sig i:
- Kan du städa ditt rum?
- Nej jag vill inte.
Men efter en stund är strumporna upplockade och sängen bäddad.
Jämför med motsatsen, den skenhelige, eller bara splittrade, eller tonårshormontrött, eller den med "svag impulskontroll" och lockad av något roligare...
Eller bara glömsk... eller allmänt nonchalant:
- Kan du plocka i diskmaskinen?
- Javisst.
Men på kvällen står fortfarande alla kladdiga tallrikar kvar på diskbänken och alla blir förargade.
Men du sa ju...!
Det är inte orden som räknas.
Utan det vi gör. Själva handlingen.
Det skulle finnas ett positivt motsatsord till "skenhelig", alltså den som säger nej men ändå gör det.
- Smyg-helig?
- Trots-allt-from?
- Hemlig-kristen?
Här är vi alla i rankan.
För min inre blick kan jag se en skara trötta kristna församlingsmedarbetare, kyrkbänksnötare och goda förtroendevalda, som i alla tider gjort gott och fattat kloka beslut.
Men glädjen har uteblivit och verksamheten har lossnat från sitt centrum.
Kristus är inte längre levande i bön och tillbedjan.
Man säjer "ja" till alla uppdrag och förrättningar - för det brukar man ju göra - men orkar innerst inne inte längre...
Man kommer inte.
Vill inte.
Drar.
Åt skogen. Eller till sjöss.
Men det räcker nu. Känner sig utnyttjad. Sur.
- Ni kan ha era gamla vindruvor för er själva!
Man trampar på de goda bären. Sätter kärnorna i halsen.
Ångrar sig.
Man säger "ja" men orkar inte mena det längre. För strukturen och grupptrycket tillåter inget annat svar.
Därför handlar man i tysthet och följer sitt trötta, ångerfulla hjärta.
Vill inte mer.
Vad gör Jesus?
Jag konstaterar att han fördömer inte.
Inga hårda ord riktas mot dessa håglösa ja-sägare. Varken hugg eller slag.
Ingen förbannelse.
Kanske är Jesus lika trött han?
Innerst inne förstår han dem och säger underförstått i liknelsen att de skall också komma in i Guds rike - men de kommer sist... precis innan det är försent...
"Min Fader är vinodlaren".
Sten i Steninge.
Det handlar inte om vindruvor. Inte heller om trädgårdsodling.
Det är Guds rike som är berättelsens poäng.
Och många av de där goda kyrk-krist-fromma människorna, som hela livet kämpat med att följa Tio Guds bud och vara ordentliga, de kan bli smått galna över att Jesus är så generös och bjuder in de sämsta i samhället till sitt rike.
Moralisterna protesterar.
- Då kunde ju vi lika gärna också ha syndat och förlustat oss och burit oss illa åt.. ifall Jesus ändå tycker att de är välkomna....
Tanken haltar och halkar till.
Uuahhh..
Han är ute efter att hjärtat och munnen skall samarbeta. Vilja och säga samma sak.
Inte strida mot varann.
De bor ju i samma kropp...
Här om veckan såg jag en gammal svensk svart-vit långfilm från 1940-talet.
Rospiggar, hette den.
Missionshusets föreståndare var absolutist, men var så begiven på vin att han smögsöp i hemlighet.
Men på söndagarna höll han brinnande apeller om nykterhet och helvetsstraff.
Medan byns hedning, som arbetade och slet och tog sig ett järn ibland, han visade sig ha det varmaste hjärtat när krisen drabbade byn.
På sin dödsbädd var det han som såg himlen öppen...
Öppen! För oss.
Herren Gud vill inte att någon enda av oss skall vända Honom ryggen, utan av hjärtat svara an på hans kallelse till Guds rike.
Vänta inte med att uppfylla din egen kravlista på vad du tror du måste göra innan du blir kristen.
Du behöver inte bli "bättre" på något sätt.
Det orkar du ändå inte.
Och inte jag heller!!
Det är bättre att vara moraliskt kantstött men ändå vilja göra Guds vilja och höra till hans barnaskara - trots att man sa Nej från början.
Än.
Att tro sig vara oklanderlig, men själv ställa sig utanför Gudsgemenskapen genom sitt falska ja...
Nej, jag är en zucchini.
Den kristna ånger-rätten.
Jag ville inte. Men jag kommer ändå.
Går till gudstjänsten. Ber till Gud. Hjälper min medmänniska. Älskar mig själv.
Än.
Jag sa ja. Men struntade i det. Hela livet blev ett enda stort Nej till Gud och allt var medmänsklighet heter.
Det vill till att rätt svar vilar på läpparna när den sista timmen är slagen...
Käre himmelske Far,
Tack för att Du känner mitt hjärta, när jag tvekar eller är oförståndig.
Herre hjälp mig att våga vara ärlig.
Förlåt alla falska ja och nej som bytt plats och lurat mig.
Helig Ande, hjälp min tunga tiga tills det äkta svaret bubblar upp från hjärtat.
Du vet ju allt. Att vi ångrar oss ibland...
Jag älskar dig. Amen.
Fest i Guds rike!
- Säj, kan man få ett glas vin? tack.
- Rött eller vitt?
- Spelar ingen roll, bara det är trampat av villiga fötter, i glädje och tacksamhet, för Guds skull.
Kärnfulla hälsningar till er alla i vingården,
Helene Sture Druvfelt.
Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar