Motparter.
Det blev tyst i förhållandet. De höll på att tiga varandra till döds.
Eller.
Stämningen på arbetsplatsen var så infekterad att alla tystnade.
Eller.
Motståndarens åsikt i debatten var så obehagliga att det var bättre att tiga ihjäl dem.
Eller? Eller???
Nej, det är något jag inte förstår.
Rubriken TIGA ÄR SILVER OCH TYSTA ÄR GULD? är en fråga som bottnar i hur demokratin ska fungera - allt ifrån den personliga relationen till våra arbetsplatser och nu senast valet till riksdagen.
Se helheten.
Tigandet är livsfarligt.
De uppdämda olikheterna får missnöjet att öka. Och man tappar lätt bort var problemet egentligen började.
Prestigen låser.
- En av oss har fel. Och det är inte jag!
Rädslan att acceptera att den andre faktiskt skulle kunna ha lite, lite, liiite rätt, är så hotfull att man hellre slåss verbalt.
Och avslöjar sin egen brist på självkänsla...
Jag vill inte slåss.
I den kristna apologetik som jag är skolad i (Credo) var utgångspunkten att alltid försöka ge motparten ett svar:
VAR ALLTID BEREDDA ATT SVARA VAR OCH EN SOM KRÄVER BESKED OM ERT HOPP.
MEN GÖR DET ÖDMJUKT OCH RESPEKTFULLT, I MEDVETANDE OM ER GODA SAK. 1 Petrusbrevet kap 3:15-16.
Det är mycket givande att ge sig in i samtal, debatter och diskussioner när man vet att man har ett bra svar att komma med!
Och att i religionsdialogen samtala med Jesus i hjärtat kan öppna oanade dörrar.
Öppet.
Det jag vill komma fram till är den sorg många känner över utgången av riksdagsvalet.
Det bruna partiet fick 13%... och är valets stora segrare.
De etablerade partierna har misslyckats, och ingen känner sig riktigt glad.
Allvaret i den uppkomna situationen är "de godas tigande".
Jag menar att det är ett missbruk av demokratin att inte vilja ta en debatt över huvud taget!
Det är ett o-bruk. Ett fegande.
För visst är det så, att om man har ett bra svar, så vill man gärna föra fram det!
Eller hur?
Då är tystnaden aldrig ett alternativ.
Blekt. Fegt.
Flera insändare, med namn, har i lokaltidningen de senaste dagarna uttryckt en förtvivlan över den uteblivna debatten.
- Det har gett framgångar åt de Bruna.
- Vi har fört en oansvarig politik mot dem som har det svårast i landet.
- Vår tystnad har drivit alltför många att lägga sin röst på ett så riksfyllt parti som de Bruna.
Och jag får en ännu obehagligare känsla att det inte finns något bättre svar än det som de Bruna ger... annars hade väl de etablerade tagit fram det för länge sen!!
Man döljer väl inte ett Äss i ärmen om man har det?!
Bara lök...
I all konflikthantering måste man våga nämna det som orsakar grälet.
Det onda måste definieras.
Som du märker talar jag inte i sakfrågan, den lämnar jag, utan i principfrågan.
Själva flykingfrågan tar vi en annan gång.
Tekniken att försöka tysta den andre leder bara till ökade spänningar...
Det vill till att ha mycket inre disciplin för att hålla trycket nere.
"There´s a trouble wind blowing" som de gamla brittiska rockarna i Status Quo sjunger, "I hear the thunder roll"...
Själv har jag tystnat i tio dagar, stum, ordlös och full av tankar.
Den sortens tystnad är nödvändig. Då handlar det om eftertanke, inte tigande.
Men nu är det dags att tala! Och svara.
Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om er hopp, skrev Petrus till dem som blev ansatta om vem Jesus egentligen var.
Ljuset driver bort mörkret.
Till alla politiker:
- Tig inte ihjäl de svåra frågorna! Det är sandlåda och strutsmentalitet.
Använd demokratins fantastiska möjlighet att våga tala även om det som just nu är tabu.
Släpp den "politiska korrektheten" och dra mörkret ut i ljuset.
Medan ni letar efter det borttappade ässet i ärmen fortsätter jag besöken på flyktingförläggningen - där det mullrar av en helt annan anledning...
Vågar vi tala om den?
Jag försöker.
Med respekt.
Guds kärlek till alla.
Våga gå emellan.
Att säja:
- Alla är lika värda...
... och inte tillämpa det på sina meningsmotståndare... visar att alla faktiskt inte är lika värda...
Uttalat av dem som tycker sig stå på det godas sida.
Förvirringen är total.
Då är de inte bättre än de Andra, dem som de anklagar för att de tycker att de Ännu mer Andra inte alls är värda något...
Suck. Säck.
Nej tiga är inte silver, just nu är det ingen medalj alls!
Och tysta är definitivt inte guld!
Det är jumboplats.
SAMTALA ÄR SILVER.
OCH
SVARA ÄR GULD!
Guld.
En bön av David får avsluta, Psaltaren 32, om att tiga av en annan anledning, nämligen att försöka tiga ihjäl sina misstag:
SÅ LÄNGE JAG TEG, FÖRSMÄKTADE MINA BEN VID MIN STÄNDIGA KLAGAN.
TY DAG OCH NATT VAR DIN HAND TUNG ÖVER MIG,
MIN LIVSSAFT FÖRTORKADES SOM AV SOMMARHETTA.
DÅ UPPENBARADE JAG MIN SYND INFÖR DIG
OCH ÖVERSKYLDE INTE MIN MISSGÄRNINNG..
DÅ FÖRLÄT DU MIG...
Välfyllt. Av välsignelser.
Helene F Sturefelt,
- som fotograferade ute i det bördiga Södergyllen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar