BEGRAVNING I YSTAD

I skuggan, av ditt ljus...

Fredagen den 13:e... Till och med bananen hade sorgekanter vid frukosten.
Det var frost i själen, och det var frost på den gamla fordens bakruta, sparsamt skrapad genom sin färd framför oss på E22:an.

Vi skulle följa en kollega till sista vilan. Profession och yrkeskunnande satt i kragen, men inuti skrek hjärtat som ett barn....
Nej! Hon hade ju just börjat sin gärning! Vi behövde henne! Kyrkan behövde henne.
Och familjen!
Det meningslösa ordet "varför" plågade mig.

Brustet hjärta.

En grodprins väntar, undrar...

I blomsteraffären köpte vi tulpaner till handbuketten.
I bakgrunden spelades CD´n "Så mycket bättre" där Lena Ph sjöng Lalehs "Live tomorrow"...
Leva imorgon?
Usch, att gå på begravning är så mycket Sämre! Och hon skulle ju levt Idag!

Vaktmästaren förbereder.

Väldigt mycket folk var samlat i kyrkan, många unga - scouter och konfirmander - och många högtidsklädda präster.

Orgeln spelade.
En elgitarr drog några mjuka ackord.
Sällan har väl "Broken halleluja" känts så brustet - men starkt framfört av sångerskan.

Mitt Halleluja har fastnat.

Prästens inledande ord hjälpte mig:
- Vi kan känna oss som ett Frågetecken... krokigt böjda mot marken... med våra frågor, som vi måste få ställa.
Men Hon var inget frågetecken! Hon var ett Utropstecken, så självklar i sin framtoning och gärning.

Ja, där satt jag böjd i kyrkbänken med alla mina frågor... blicken svepte över de medeltida figurerna i kyrkan.
Ungdomarna framför kunde inte sitta still och de tog mitt fokus, liksom fotografen längst bak som fotograferade klick, klick, klick...

Måste det låta så? Det är så själsdödande!
Iakttagen... Någon ser mig, genom sin lins... Det var tur att jag grät allt igår, för här var det inte möjligt.

Nu ser vi gåtfullt, som genom en spegel.

Begravningstalet, så välformulerat:

Älska och vara älskad.
Beröra och beröras.
Ge och ta emot.
Vår kollega har berört många...

En psalm hon tyckte om: Psalm 90:

BLOTT I DET ÖPPNA HAR DU EN MÖJLIGHET
LÅSER DU OM DIG KVÄVS OCH FÖRTVINAR DU
UT I DET FRIA SKALL DU MED HERREN GÅ
KRAFTEN FULLKOMNAS MITT I DIN SVAGHET DÅ.

Får vi inte gå in i kyrkan? Jo!

Det var fantastiskt att se och höra familjen, så samlad, så starka, så burna - sjungande!
All min beundran och respekt.

Mitt i sorgen fanns det så mycket kärlek och konstigt nog: glädje.
Kören sjöng OH HAPPY DAY för den sången älskade hon.
Happy day?

Den inre brottningskampen gastkramade mig.
Kan man sjunga så på en begravning?! Men Helene, hur sekulariserad har du blivit? Det är faktiskt en kristen begravning...
Jag kom på att sången handlar ju om frälsningens dag - "When Jesus washed my sins away" - och hon var mycket lycklig över att ha blivit Sökaren som Landat.
Jesus i hjärtat.
Dessutom är att dö att komma Hem!

Hennes man läste en dikt som hade legat på hennes skrivbord: "Ibland stannar livet upp och det blir inte som man tänkt sig"...
Och där hon skrivit med egen hand:
- Frukta inte, var inte rädd...

Dessa båda, på var sin sida om horisonten, tröstade oss...
Makalöst! Maka-löst...
Och jag tackade Gud för deras kärlek.

Till döden skiljer oss åt.

Oerhört generöst blev alla vi månghövdade gäster bjuda på minnesstund efteråt.
En ung tjej sjöng:

Det är många som talar om himlen
men få som förstår evigheten.
Du bar himlen inom  dig.
Var du finns nu är det ingen som vet...

Jo, det vet vi!
Hon är hemma hos Gud.

Ystad Folkets Park.

Och när vi väl var hemma i Karlskrona, föll snön.
Men begravningen i Mariakyrkan i Ystad lämnar så mycket värme efter sig, att frosten tinas upp mitt hjärta.

Kanske Lalehs sång "Live tomorrow" kan få vara en försmak av himlen?
Leva här idag, javisst, men också i den morgondag vi ännu inte sett.

Helene Sturefelt
- ledsen, men glad.