"NOVENT" och "SPARUARI"

"Novent" - vad är det?

Våra månader får nya namn i folkmun.

Du känner säkert till hur sjukmånaden februari kallas "VABBRUARI" efter alla småbarnsföräldras hemmavaro med sjuka barn. 

Förra året myntades den långa och fattiga månaden januari - då pengarna är slut efter julhandeln - för "SPARUARI".

Nu kommer ännu ett namn, för den innevarande månaden november; den kan kallas "NOVENT".

Vad är nu detta för påhitt?

Den fattiga månaden Sparuari.

Jag läser i lokaltidningen om en ung kvinna som tycker att november är så hemskt lång, tråkig och mörk. Därför pyntar hon sitt hem med kransar, stjärnor och girlanger.

Ja, november är mörk. Särskilt eftersom vi lämnat sommartiden och återgått till den mörka vintertiden.

Idag smygstartar allt fler med julfirandet redan före första Advent, vilket jag tycker är mycket konstigt.

Man har knappt tagit bort alla spöken och spindelnät från Hallowiiiin - Allhelgona har man missat - och nu skall julpyntet fram...

Och så kallar man detta november-stylande för en ny högtid... ?!

November i "Årets saga".

Varför är jag så kritisk?

Jo, jag ser Sverige med den engelske ståuppkomikern Al Pitch ögon. Han jämför våra högtider med kakor. Han säger:

- I Sverige firar ni kakor... Ni har Kanelbullens Dag, Kladdkakans Dag och Pepparkakans Dag...

I andra länder firar man högtider med ett innehåll, där en kaka kan förgylla stunden. 

Men ni firar själva kakan!!

Utan något annat än det... Va' ?!

Just det.

Lussesemla med nutella och grädde...

Vi har låtit sekularisering gå så långt att vi snart har tömt alla dagar på sitt innehåll. 

Vi firar själva kakan... Du hör ju själv hur desperat det är! Se bara på min galna lussesemla med nutella.

När individen frikopplar sig från kollektivet då kommer historielösheten.

En individ kan inte fylla en tradition vad hon har lust med. Då är det inte en tradition. Då är det bara en egen åsikt. 

En sak till.

Kristofobin griper omkring sig, och den som är tommast vinner. Ingen får ta anstöt. Det är vinterhögtid istället för jul.

Och Advent, som infaller den 1 december i år, blir bara en samling ljusslingor utan mening.

Jo - absolut! Vi behöver ljuset!

- "Novent" blir som en mildare Advent, säger tidningens intervjuperson.

Men.

Vi slingrar oss.

Det är så tragiskt att vi inte vill behålla innehållet i varför vi firar alla dessa våra högtider.

Allhelgona:

 - minnet av de kristna helgon som gav sitt liv för Jesu skull.

- och minnet av våra avlidna.

Sedan kommer den mörka november, ja det gör den. Men tänk om det är bra att vi vågar stanna upp i detta milda höstmörker för att vila? Och reflektera? 

Advent:

- väntan på Jesu ankomst då han rider in i Jerusalem.

Åh nä fy så kan du inte säga! Nu var du inte politiskt korrekt. 

Just det, se där. Där kom den ängsliga rädslan igen. Ändå var det just det som Jesus gjorde.

Red in i Israels huvudstad Jerusalem...

... medan templet ännu inte var rivet av romarna och medan Muhammed ännu inte hade kommit in på den historiska scenen och låtit bygga moskéer (600-t efter Kristus) där.

Jesus rider in i Amiralitetskyrkan, Karlskrona.

I förra inlägget skrev jag om den judiska ljusstaken Menorah och den judiska ljusfesten Chanukka, då templet återinvigdes år 164 före Kristus.

Detta skulle kunna vara en föregångare till vår adventsljusstake - visst är det intressant!

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: OLJELAMPOR och CHANUKKA

Den sjuarmade ljusstaken, Menorahn.

Låt oss göra fint i våra fönster och i våra hem.

Men ta inte ut allt i förskott!

Alla ni unga människor som tappat hela kyrkohistorien: det är ju kyrkans högtider som är innehållet i allt detta! Kan vi inte gå till kyrkan tillsammans, och återupptäcka denna rikedom?

Granen kommer inte in förrän den 23:e hos mig, och juldukarna lägges inte på förrän dagen före Julafton.

Detta kan man kalla för en "kristen mindfulness" om man vill... att vara närvarande i nuet utan att springa före...

Vi tar det lugnt, tillsammans med Elsa Beskow.

"Novent" - nej, det är ingen ny högtid, och inte heller något event (varning - svengelska för "händelse") (bah!). 

Det är bara ännu ett stresspåslag från varuhusen att vi skall köpa deras prylar och konsumerar mera. 

Men jag låter gärna glappet i november vara. 

En filt om benen och ett litet värmeljus, det räcker.

"Mörkovember" är mitt namn. 

Det är många veckor, men inte farligt.

Och jag tror jag vet vad som fattas - den öppna spisen! Kakelugnen! Den riktiga ljuskällan som värmer, den som Elsa Beskow tecknande så skickligt. 

Brasan!

"Om du inte känner igen dig i din samtid, då har du levt så länge att du är med ända in i framtiden..."

Framtiden? Utan innehåll. Jag vet inte om jag vill det.

Jag längtar tillbaka till farmors kök där det doftade av ved i köksspisen och var så underbart varmt och skönt.

Ur led är tiden.

Novent - nej. Jag håller mig till Elsa Beskows årssaga och vilar vid det.

Sura hälsningar från Helene Sture Novemberfelt.

Nej tack.

OLJELAMPOR och CHANUKKA

Oljelampa.

Vilken spännande gudstjänst! Svenska kyrkan i Asarum uppvisar stort mod och integritet då de idag inbjöd till att fira mässa utifrån våra judiska rötter.

Det är Sveriges kristna råd som uppmuntrar församlingarna att motverka antisemitismen genom att lyfta fram judendomen som en naturlig del av oss.

Prästen Jenny Chapman predikade mycket förtjänstfullt om att "följa Jesus in i synagogan". Hon bjöd även på sång på hebreiska från Psaltaren, till eget gitarrspel - mycket berikande!

Gudstjänsten inleddes med att hon tände två sabbatsljus... för att markera våra judiska rötter. Det var sannerligen mycket frimodigt!

Ser du de två ljusen?

Vid förbönen använde hon den judiska bönboken som finns i synagogan i Stockholm, med vissa tillägg.

Följ med till Asarums kyrka mitt i Blekinge! Jag vill gärna berätta vad jag har varit med om.

Se till att tända dina lampor nu - du har väl olja så det räcker? Eller tillhör du de "oförståndiga flickorna"... ? Det gör kanske jag...

Asarums kyrka i Blekinge.

Vi skall lyssna till evangeliet med judiska öron - inte kristna eller lutherska! Jesus berättade en liknelse som mycket väl kan ha sina rötter i den judiska ljusfesten Chanukka!

Det handlar om att vara förberedd för himmelriket. Jesus jämför med en bröllopsfest, där inte alla brudtärnorna var så väl förberedda.

JESUS SADE:

- DÅ BLIR DET MED HIMMELRIKET SOM NÄR TIO UNGA FLICKOR GICK UT MED SINA FACKLOR FÖR ATT MÖTA BRUDGUMMEN.

Matteus 25:1.

Låt mig först konstatera att ordet "fackla" leder tanken fel, för mig. Våra facklor är ju hoppressat papper runt en trästav. Så var det inte alls på Jesu tid. 

Den gamla översättningen 1917 talar istället om "lampor" som krävde olja, vilket du kan se på den här bilden från tempelinstitutet i Jerusalem:

En annan sorts oljelampa.

FEM AV DEM VAR OFÖRSTÅNDIGA OCH HADE INTE TAGIT MED SIG NÅGON OLJA.

DE KLOKA HADE MED SIG BÅDE OLJEKRUKOR OCH FACKLOR.

Matt 25:3-4.

När man inte vet något om hur det fungerar, är det lätt att döma:

- Så klumpiga de var! Att de inte tänkte på det! Alla har väl ett extra batteri i fickan!

Men prästen Jenny Chapman tog våra preferenser ned till den judiska högtiden Chanukka, då det skedde ett under - oljan räckte mycket längre än vad som var möjligt.

Var det det som "de oförståndiga" flickorna tänkte på? En trosviss erfarenhet att "Gud förser"...!!

Herren förser mig säkert med olja!

Vi backar lite till.

Romarna förstörde judarnas liv och traditioner genom ständiga påhopp och skändningar av templet.

Ockupationsmakten bar sig så illa åt att ett judiskt uppror var oundvikligt. 

För att göra en mycket lång historia alldeles för kort, så inträffar Mackabéerupproret mellan år 167 och 164 före Kristus, där judarna lyckas återerövra sitt tempel och kan rena det från avgudaoffer.

Denna tempelinvigningsfest kallas Chanukka - ljusfesten.

Jag lånar ord från Wikipedia:

Enligt Talmud förklaras helgen med en legend om ett mirakel. Det fanns olja till templets lampor för en enda dag, men Gud såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Chanukka varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under – ett ljus den första dagen, två den andra, och så vidare.

Menoran i templet.

Jag saxade från Wikipedia där, men jag har själv varit på tempelinstitutet i Jerusalem och med egna ögon sett denna ljusstake, som är förberedd för det tempel man hoppas kunna återuppbygga i vår tid. Men då krävs att SHALOM råder...

Som sagt, de oförståndiga flickorna kanske tvärtom var mycket trosvissa, i förhoppning att Herren skulle förse dem med den olja de behövde under kvällens väntan på brudgummen.

Kan denna händelse ligga till grund för det som Jesus berättar?

I så fall har jag gjort en stor upptäckt idag!

Men Jesus vill komma vidare.

Och innan vi går vidare vill jag stanna upp lite till inför denna ljusstake.

Liten souvenir-menorah i bokhyllan.

I vårt hem har vi en stor Menorah, som vår far fick i gåva vid ett viktigt tillfälle i sitt liv.

Även jag har en liten Menorah i min bokhylla, den köpte jag i Jerusalem 1977 på resa med bibelskolan från Glimåkra.

Chanukka-ljusstaken liknar Menorah-ljusstaken, men det finns en väsentlig skillnad:

* Menoran symboliserar den brinnande törnbusken där Herren uppenbarade sig för Mose. 

Den ursprungliga Menoran tillverkades för det stora tält man bar med sig under ökenvandringen - tabernaklet - där gudstjänsten skedde.

Menoran var tillverkad av solitt guld och hade lampor där olivolja fick den att brinna. På så sätt lyste den upp "det heliga" varje dag.

Flera mirakel har skett i samband med denna ytterst speciella ljusstake. 

Tyvärr blev den ett rövargods och lär vara helt försvunnen sedan 400-talet e Kr, då Rom plundrades.

Vart tog templets Menorah vägen?

Judiska synagogor av idag har dock inte någon Menorah i sina gudstjänstlokaler. Varför då?

Jo, den anses vara helig och endast avsedd för själva templet. 

En sjuarmad Menorah får inte användas utanför templet, enligt Talmud.

Men det finns en annan variant, och det är en åttaarmad ljusstake - Chanukka-ljusstaken - som används för firandet av ljusfesten då alltså templet invigdes år 164 f Kr. 

Den har 8+1 ljus, där det nionde ljuset kallas "tjänaren" - det ljus som man tänder de andra ljusen med.

Så gör vi även i våra kristna gudstjänster - tändstickor skall icke användas! - utan man tar ett litet extraljus och hämtar lågan från altarets ljus. Visste du det?

Altarljus i Asarums kyrka.

Tillbaka till Jesus och den liknelse som han berättade.

De som inte hade tillräckligt med lampolja fick nu rådet att gå och köpa hos dem som sålde olja.

Men medan de är borta kommer brudgummen... Då kommer de starka, tuffa, hårda, raka mothårsorden:

DE SOM STOD FÄRDIGA FÖLJDE MED HONOM IN TILL BRÖLLOPSFESTEN OCH PORTEN STÄNGDES.

EFTER EN STUND KOM DE ANDRA FLICKORNA OCH ROPADE:

- HERRE, HERRE, ÖPPNA FÖR OSS!

MEN HAN SVARADE:

- SANNERLIGEN, JAG KÄNNER ER INTE.

HÅLL ER DÄRFÖR VAKNA. NI VET INTE NÄR DAGEN ELLER TIMMEN ÄR INNE.

Matteus 25:12-13.

När är tiden inne?

Det handlar om att vara förberedd. Inte att lita blint på att "det ordnar sig".

Om vi läser detta med glasögon färgade av svensk politik att "alla skall med"... då blir denna liknelse mycket problematisk... Och vi gör uppror. 

- Jag duger inte.

- Gud är orättvis!

- Jag visste det, han väljer ut bara vissa...

Men det är inte så. Tvärtom! Jesus visar att Gud låter varenda människa vara ansvarig för sitt liv!

Det är ingen kollektiv anslutning. Det är ett individuellt ansvar.

Att stå där i mörkret och inte lysa, gör att porten hinner stänga sig.

Obehagligt!

Men sant.

Att stå där utan att lysa...

En fråga som jag nu ställer till flickorna utan lampolja är:

- Ville ni inte lysa? Var det skämmigt att visa upp er? Skämdes ni för er tro? Hade ni prioriterat er tid till annat?

Och en annan fråga, till brudgummen själv:

- Varför släppte du inte in alla tio brudtärnorna? Varför sa du att du inte kände dem? De var ju tillsammans med de andra!

Tänk om brudgummen svarar så här:

- Jo, visst kände jag dem. De brukade alltid hänga med de andra. De tillhörde "svansen" som alltid gled med. De som aldrig gjorde något på grupparbetet, utan hoppades på att de duktiga skulle lägga orden i mun på dem... 

Tyvärr, de var aldrig riktigt intresserade av min bröllopsfest.

Så jag stängde dörren.

Hm. Nu känns det som om ljusen fladdrar ordentligt i alla ljusstakar.

Vad är det som händer?

Om två veckor är det dags att tända våra adventsljusstakar. Söndagen den 1 dec lyser de åter igen i våra fönster. Men inte innan dess! Töm dem inte på innehåll, tack.

Förmodligen ligger denna judiska uppfattning om ljus och helighet till grund för vår nutida adventsljusstake.

Visst är det spännande!

Vi behöver sannerligen ta vara på och lära oss mer av våra judiska rötter!

Tack, än en gång, svenska kyrkan i Asarums församling, för er frimodighet. 

Har vår adventsljusstake judiska rötter?

Käre himmelske Fader,

- jag ber för det judiska folket, de som bor i det heliga landet, och för dem som längtar dit.

- Kom med frid och fred till en värld så fylld av oresonligt hat, med raketbeskjutning och jakt på terrorister. Vi ropar på SHALOM!

- Låt din kristna kyrka be sina judiska bröder och systrar om förlåtelse för den oförståelse som skett, bakåt i tiden. Tack för att vi får läka varandras sår - med din hjälp, Du den Ende Guden.

Amen.

Menorah i Jerusalem.

Måtte Guds ljus aldrig slockna i våra hjärtan.

Nu skall jag sjunga psalm 316, om de "fåtviska jungfrurna..."

Oförståndiga hälsningar, Helene F Sturefelt,

- som hoppas att "Gud förser"...

P.S. Om jag har gjort mig skyldig till några sakfel, får du gärna höra av dig.

Var är oljan?

VÄNTAN OCH SYSSLOLÖSHET

Väntan och sysslolöshet.

Tycker du om att vänta? Klarar du av mellanrummen mellan olika aktiviteter eller tillhör du dem som suckar över förlorad effektivitet?

Det är lördagskväll och kyrkklockorna har ringt in helgen. Det är söndagen före Domssöndagen och temat är vaksamhet och väntan.

Jag vill dela några ord från radions helgmålsbön på P1.

Texterna är mycket kraftfulla och jag tillhör dem som älskar allvaret, annars blir glädjen inte tydlig för mig. Jag citerar några korta rader:

DU HAR BEVARAT ORDET OM MIN UTHÅLLIGHET, OCH DÄRFÖR SKALL JAG, HERREN, BEVARA DIG FRÅN PRÖVNINGENS STUND, SOM SKALL KOMMA ÖVER HELA VÄRLDEN FÖR ATT PRÖVA JORDENS INVÅNARE.

Uppenbarelseboken 3:10.

Vinterväglag är en annan prövning.

Som barn lär vi oss vänta på uppvaktningen då vi fyller år. Vid julen lär vi oss vänta på tomten och julklappsutdelningen. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" säger ordspråket.

Men det är värre när vi sitter i väntrummet på lasarettet. När en älskad familjemedlem ligger på operationsbordet och vågskålarna mellan liv och död väger lika, då är väntan obarmhärtig.

Då blir sjukhusväggarnas bleka färg Ett med den ångest vi känner, och lysrörens kalla ljus är bara mörker.

Vem är det som är uthållig?

Är det livet som är uthålligt? Är det läkarna som opererar som är uthålliga, eller är det den människa som ligger under kniven och väntar på att bli hel igen?

Kanske är det jag som sitter där på den hårda stolen som är uthållig, och förbereder mig på att mista den jag älskar, eller få tillbaka henne?

Så reflekterar Mikael Kurkiala som höll andakten i radions helgsmål.

Friskvägen.

Han berättar att han vistats länge i USA hos det nordamerikanska Lakotafolket.

Det var långa stunder av dagen som inte var fyllda av någonting. De upplevde inte att de var sysslolösa, inte heller att de väntade på något. De bara var... tillsammans. 

I livet.

Vår tid är så nervös. Vi pendlar mellan överaktivitet och meningslös väntan på försenade tåg.

Mobilen i hand ser tummen fara fram och tillbaka över skärmen i en tillfredsställelse som aldrig kommer.

Nutidsmänniskan i 2000-talet kan inte vänta.

Stunder av "ingenting" upplever vi som ineffektivitet. 

Och jagar ifatt utbrändhet och hjärtinfarkt.

Jag tänker på vad professor Bodil Jönsson säger om tid:

- Det är just mellanrummen som blir den "ställtid" där allting stannar av och nuet landar. Den får vi inte aktivera bort.

Det mår varken hjärnan, hjärtat eller någon annan del i oss bra av.

Uteblev friskheten?

Mikael Kurkiala lyfter fram att det är skillnad på att vänta på något och att invänta något. 

Att bara vänta sysslolös skapar irritation.

Att invänta är mer positivt. "Tiden är mogen" säger vi. Det handlar om tillit och förtröstan.

Det som skall komma är redan på väg.

Det frostnupna gräset låter oss ana att vintern är på väg, eller tranornas skri om våren låter oss förstå att snart är sommaren här. Vår väntan gör en inre förändring i oss. Vi vet... snart...

Jesus använde ofta uttrycket "min tid är inte inne" eller "snart är tiden inne" då lärjungarna undrade när tiden för Gudsrikets ankomst skulle inträffa. De frågade och tjatade om tiden lika ivrigt som barnen inför julafton.

Men de fick lära sig vänta.

Så får även vi.

Snart är tiden inne.

Mikael Kurkiala avslutar med en judisk berättelse.

- Varför kommer inte Messias? frågade en ung chassid sin rabbin. Förr var vi kanske inte beredda. Men nu, efter förintelsen och judarnas återkomst till det heliga landet borde väl ändå villkoren vara uppfyllda och tiden inne?

Rabbinen böjde sig fram och sänkte rösten:

- Jag skall berätta en hemlighet: det är inte vi som väntar på Messias, det är Messias som väntar på oss.

- - -

Det är Messias som väntar på oss...

Det är Jesus som väntar på oss...

Låt oss be.

Gud, ge oss tålamod att dröja kvar i nuet.

Hjälp oss att inte forcera det som behöver tid.

Lär oss att invänta ordens och meningarnas mognad innan vi yttrar dem.

Gör oss vaksamma och vakna inför de och dem som behöver vår närvaro uppmärksamhet.

Hjälp oss se det som är oss givet. 

Påminn oss om att vår väntan kanske redan är över.

Herren välsigne oss och bevare oss.

Herren låte sitt ansikte lysa över oss

och vare oss nådig.

Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.

Imorgon, söndagen den 17 nov, är det gudstjänst i Asarums kyrka där det judiska och kristna lyfts fram med temat "Rötter och liv" - vi följer Jesus in i synagogan.

Tänk om vi ses där!

"Jesus i synagogan".

Inväntande hälsningar, Helene F Sturefelt,

-  som tackar vår käre himmelske Fader för att Han är uthållig i sin väntan på oss. Att vilja komma hem...

- och som tränar teologisk väntan på tågstationer - särskilt i Hässleholm...

Livsfara - att vänta för länge...?!

 öljfsa

SKRATTA! ELLER SKÄRP DIG.

Skratta! Eller skärp dig?

Får man skratta i kyrkan? Är en kristen människa glad? Går det att brista ut i gapskratt ibland, eller är det självbehärskning som gäller?

Jag tycker om att ha roligt. Jag skrattar ofta och letar gärna fram ordvitsar i stundens ögonblick.

Men alla är inte som jag, ha ha!

I min närhet fanns en person som sällan skrattade. 

- Det är inget att skämta om! var ofta kommentaren.

- Men, vi vill bara skoja lite... 

- Det gör man inte!

- Men, vi behöver släppa på spänningarna!

Nix.

Nix. Kontrollera dig!

Nu ska du få en professors ord på detta så att du inte tror att jag sitter här och bara tycker.

Att det är roligt.

Professor Ola Sigurdsson, som forskat inom tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet, har skrivit om humor i "Gudomliga komedier" i tre volymer.

Jag hämtar några tankar från hans forskning.

Någon viker sig dubbel av skratt åt en situation, någon annan småler lite artigt medan en tredje rycker likgiltigt på axlarna. 

Hur kan reagera så olika? Varför har vi så olika uppfattningar om humor?

Frågan om humor är så allvarlig (!) att det kan vara det som får en relation att hålla.

Eller inte hålla.

Man skrattar inte åt samma sak.

- Du är bara dum.

- Men snälla, kom igen! Skratta nu då!

- Det är verkligen inte roligt. Bara barnsligt.

Ola Sigurdsson "Gudomliga komedier".

Naturligtvis präglas vi av vår barndom och den familj vi växer upp i, men humorn går djupare än så.

Det handlar om kontroll...

Ola Sigurdsson lyfter fram de gamla grekerna:

- Komedi ansågs länge som något ofint. Det var närmast en dygd att utöva självkontroll och inte skratta. Om man skrattade kunde man ju tappa fattningen, och det var ovärdigt.

Professorn fortsätter:

- Humor sågs länge som något hotfullt. Det var tragedin som var det högsta och komedin det låga.

Komedi eller tragedi?

Här vill jag koppla in ett bibelord från Galaterbrevet, som talar om andens goda frukter. Ta till dig dessa nio godbitar och lägg märke till det andra och det sista ordet:

ANDENS FRUKTER ÄR:

- KÄRLEK, GLÄDJE, FRID, TÅLAMOD, VÄNLIGHET, GODHET, TROFASTHET, ÖDMJUKHET OCH SJÄLVBEHÄRSKNING.

Galaterbrevet 5:22.

Guds goda Ande lägger ett leende på våra läppar när vi lever i frid i hjärtat, genom Jesus Kristus.

Det talas inte uttryckligen om att "skratta" - glädjen är inte "flabbig" - men den är glad!

Den kristna empatin går hela linjen på humörs-svängningarna.

Det står skrivet i Romarbrevet:

GLÄD ER MED DEM SOM GLÄDER SIG, OCH GRÅT MED DEM SOM GRÅTER.

Rom 12:15.

Och så gör vi i den kristna själavården - vi gråter med den som är olycklig. Vi sitter inte stela och tysta och bara lyssnar enligt någon psykologisk modell. F'låt...

Och mot slutet kan vi brista ut i gapskratt när det onda släpper sitt tag och befrielsen kommer!

Befriande skratt.

Ola Sigurdsson öser ur sin forskning och tar ett steg fram i historien:

- Men i och med renässansen, och sedan Shakespeare, så undermineras denna bild av självkontroll. Även evangelierna såsom Luther lyfter fram dem visar att människan inte har den kontroll över sig själv, som hon tror.

Jag reser mig upp och tar fram ur min bokhylla Nathan Söderbloms studier av Luther i sin skrift "Humor och Melankoli" - den skall du läsa!

Så här skriver Nathan Söderblom i Uppsala, 1919:

"Humor och melankoli", Nathan Söderblom.

"Luther var av naturen hurtig och gladlynt. Men han plågades även av tungsinne och ångest, som knappast satt djupare märken hos någon annan av litteraturens och historiens stormän.

Humorn bevarade åt honom själens friskhet och frihet i det dagliga livet.

Humorn har nämligen blick för det mänskliga i dess ringhet och dess storhet.

Den finner anledning till skämt och löje där vanliga ögon endast ser en intresselös gråhet eller en stel högtidlighet.

Men även där det lustiga och förvridna förekommer har humorn en hjärtlig känsla.

Vad humorn obarmhärtigt ratar det är förkonstlingen.

Skratt och skämt kan vara farliga sanningssägare." (sid 4).

Hur tänkte stegbyggaren här...?

Jag är lutheran ut i fingerspetstungan!

Men, sa inte bibelordet att vi skall öva oss i självbehärskning? Är inte skrattet en motsägelse mot det?

Man skall vara en stram kristen tant med knut i håret och stripig mun...

Nej, nej! Inte alls!

Självbehärskningen handlar om ondskan. 

Håll igen dina fula uttryck! Var tyst med ditt föraktfulla tal!

Sprid inga falska rykten, snacka inte skit och var inte upprorisk mot Gud och medmänniskor.

Det är där självbehärskningen kommer in.

Låt inte det kärlekslösa, glädjefattiga, otåliga, ovänliga, negativa, otrogna och stolta komma ur din mun! Detta är egoismens ruttna frukter och motsatsen till Andens frukter! 

Sura inte!

Ola Sigurdsson säger:

- Just att människan pendlar mellan att ha kontroll och att vi kan tappa oss själva, gör att vi i grunden är komiska. Vi är inte de kontrollerande varelser vi tror.

För mig är humorn en spontan reaktion på något som sägs eller händer. 

Men så fort någon säger "Nu skall vi har roligt" eller "Nu skall vi se en humorfilm" då stelnar jag... Det blir konstlat och skrattet försvinner.

Humor hör ihop med det oväntade, med överraskningen. Jag kan inte skratta på beställning. Kan du?

Eller är det då man skall dricka alkohol?

För att tvångssläppa på kontrollen? Och flabba?

Det är  i n t e   r o l i g t   - - -

Inte så. Inte för min del.

Vi svenskar anses vara mer tillbakahållna än andra, och ler snarare än skrattar.

Men en sak är säker - skrattet är den bästa spänningsbefrielsen - och det kan pågå hela dagen, om vi vill!

Jag låter Luther och Nathan Söderblom få sista ordet:

"Den äkta humorns hjärtelag är kärlek.

Men en ömtålig uppriktighet gör humorn till en 'enfant terrible' ('hemskt barn') för all slags uppstyltad känslosamhet och förkonstling

Humorn ser det lilla i det stora och uppfattar något värdefullt i det ringaktade.

Ja, humorn blandar skämt i allvaret, och allvar i skämtet". (sid 5).

Humor i allvaret, tack!

Så var det sjömannen som ville sy upp en sjömanskostym åt sin son:

- Vilket tyg skall det vara? frågade skräddaren.

- Fartyget... 

Ett trefaldigt  ha ha ha!

Eller den här, från bygdens som huserar Sweden Rock:

- Du vet väl att Gud älskar hårdrock?

- Nej, vad menar du?

- Gud är en nit-älskande gud...

!!

Tack, käre himmelske Fader, att vi får glädja oss med dem som är glada, och gråta med dem som är ledsna. 

Tack för att Du tröstar, uppmuntrar och fyller oss med din gode Andes alla glada gåvor!

Amen.

Smilfinkshälsningar från Miss Piggy och mig,

- Helene Sture Skämtfält - bortom all kontroll!

End. Slut. Eller Ta Bort!

Artikeln var publicerad i Sydöstran, fredagen den 15 nov 2024.

Och Nathan Söderblom var ärkebiskop... för mer än hundra år sedan.

SEX SKÄL FÖR SKILSMÄSSA - Barnmorskan i East End

Barnmorskan i East End.

Det finns en mycket god engelsk TV-serie som fångar mitt intresse. Det är Barnmorskan i East End - Call the Midwife - och deras arbete i de fattiga kvarteren i London, i efterkrigstid.

Vi får följa några unga, välutbildade kvinnor som bor på ett kloster, Nonnatus, där även systrarna är utbildade sköterskor och barnmorskor.

Skildringen är mycket ömsint, med djupa dialoger i smutsiga slummiljöer. Bönen och dansen finns mellan raderna, och de livsöden vi får möta griper tag i mig, varje gång.

Barnmorskan Camilla, "Chummy".

Det som gör att jag nu skriver om detta är det sorgliga mötet mellan den kärleksfulla men klumpiga Chummy, Camilla, och hennes fina och fisförnäma mamma, Lady Browne, som inte kan acceptera att hennes dotter bytt ner sig så kapitalt.

Tänka sig att både bli troende, gifta sig i enkelhet med en simpel poliskonstapel, bo i fattigkvarteren och dessutom arbeta med nunnor i slummen, bland födande och blödande kvinnor! 

Usch och fy.

Min dotter har begränsat sitt liv.

Hur Chummy än gör, når hon inte sin mammas hjärta.

- Om hon så bara kan tycka om mina gardiner, vore jag glad...

Den dåliga anknytningen mellan mor och dotter bryter Chummy, genom den kärlek som hon och hennes man Peter har till varandra, och den lille sonen Freddie.

Freddie - bah, vilket simpelt namn! utstöter mormodern, namngiven efter en vaktmästare!?

Detta väcker min vrede och mina tårar där jag sitter i TV-soffan.

Vår son kommer att förstå att han är älskad.

Men det är inte nog. Dialogen rullar vidare.

Varför har den fina modern lämnat det varma landet? Ska hon verkligen lägga pengar på att bo på hotell i det fuktiga och smoggiga London?

Och varför har hon inte sin fina diamantklocka runt handleden?

Madeira - molnigt men fritt från smog.

Svaret kommer snabbt och kyligt.

- Jag går skilda vägar.

- Men mamma!

Skilda vägar.

- Jag vill inte längre leva ensam.

- Men pappa då? undrar Chummy.

- Din pappa har många intressen, svarar modern Lady Brown. Men jag var inget av dem.

 - - -

Nu får jag ont i magen på riktigt. Modern visar plötsligt upp en sårbar, kvinnlig sida där hon inte längre kan leva i en lögn. 

Vi ska inte skilja oss. Äktenskapet är heligt och instiftad av Gud. Löftena är livslånga.

Ändå går det inte alltid.

Det äktenskap som går sönder, går sönder inifrån. 

Till slut finns det inget som håller ihop paret. Relationen har dött, i brist på näring.

Lady Browne låter oss ana de motiv hon har:

* Jag vill skilja mig för att slippa leva ensam.

Va?! Det låter ju som en motsägelse. Tills man förstår vidden av det hon säger. Att leva två människor tillsammans men inte få beröring till kropp, själ och ande - ja, då är man mer ensam än om man lever själv!

Trött på att leva ensam.

Chummy hör sin mamma fortsätta berätta:

* Jag vill skilja mig för att slippa bli bortvald.

Lady Browne orkade inte längre höra sina man prata om allt annat han skulle göra, och alla andra han skulle träffa, andra - men inte henne. 

Frun blev bortvald.

Varför? Var hon så ointressant? Hade de inget att tala om? Påpekade hon hans fel? Var hon missnöjd?

Uppmuntrade hon inte honom? 

Vad hade hänt?

Jag ingår inte i din fars intressen.

* Jag vill skilja mig för att rädda min anständighet.

Lady Browne kunde inte låta mannens ointresse äta upp hennes självkänsla mer.

Hon visste sitt värde, men det visste inte mannen. Att stanna kvar skulle öka föraktet - både för honom och för sig själv.

* Jag vill skilja mig för att inte ätas upp av tomheten. Tänk att vara gift, men han är aldrig hemma. 

Alltid något jobb på gång, någon kurs, något styrelsemöte, något annat...

Att dag efter dag se hans kläder över stolen men utan någon kropp i, blir till slut outhärdligt.

Han är där, men ändå inte. 

Och i badrumsskåpet torkar hans tandborste in.

Oanvänd tandborste.

* Jag vill skilja mig för att slippa leva i lögnen.

- Men ni har det väl så bra?!

- Ni är ju ett sånt stiligt par!

- Han är ju så hjälpsam och generös, var tacksam för det du!

Men ingen vet hur Lady Browne har det egentligen. 

Ingen vet att mannens irritation ständigt går ut över henne, utan att hon förstår varför.

Kommunikationen är slarvig och dålig, för han orkar aldrig prata ordentligt med henne. Hon är så krävande, tycker han, så det är lättare att säga "äh!" och gå ut.

Men nu spräcker Lady Browne fasaden. Hon säljer sin diamantklocka för att få loss pengar. Han tänker nämligen inte ge henne ett öre om hon är så dum och lämnar honom - och generar honom med skilsmässa...

Pappa ger henne inte ett öre.

Sista argumentet, som ligger mellan raderna i detta avsnitt av "Barnmorskan på East End", är:

* Jag skiljer mig för att bli mig själv igen.

Vem kan säga emot det?

Om man tömmer varandra på innehåll så pass att man inte har något kvar, då har man inte vårdat äktenskapet. Eller om ena parten utnyttjar den andre och hon tystnar allt mer, varför skall man stanna kvar i det?

Vill Gud det?

Vad är viktigast - det yttre eller det inre livet?

Gud vet ju i alla fall att hennes äktenskap är dött. 

Dags att förnya sig? Eller varandra?

Lady Browne vill skratta igen. Hon vill känna sig levande glad igen. Hon hade inte skrattat på många år...

Hon ville våga lyfta upp sitt barnbarn och gulla med honom och släppa all den förbaskade stoltheten.

Utan att erkänna det, ville hon leva i samma underbara kärlek som sin dotter och hennes man, poliskonstapeln.

Sedan kom hostan, den blodiga hostan... 

Hur skall detta gå?

Vågar Lady Browne ta till sig sitt barnbarn?

Jag kan inte döma Lady Browne. 

Ett äktenskap är endast levande där sanning och kärlek råder.

Må Herren bevara oss alla.

Men det är ju bara en film...

TV-tittar-hälsningar, Helene Sture Felt 

Jo! Det är kärleken vi lever av!