DEN MJUKA FLICKAN - SOFT GIRL

Återupprätta den mjuka flickan.

Det går en stilla proteströrelse bland många unga tjejer idag mot vårt höghastighetssamhälle, där kvinnoidealet är karriär, pengar och utseende. Sociala medier driver fram deras längtan efter något annat, inte minst på "TikTok".

Där finns inte jag, men jag har lyssnat på radions P1 och hört flera viktiga intervjuer.

Den psykiska ohälsan kryper ned i åldrarna med sjuka - bokstavligt talat - ideal som skadar hälsan. 

Många unga tjejer upplever att de bara har ett värde om de presterar bra; i skolan, på jobbet och i relationer.

Till slut orkar man inte mer.

Är du tjej? Vilken typ?

- Det måste vara nog med att få vara sig själv.

- Jag vill bara ta det lugnt! Och jag ser ut som jag ser ut.

- Visst vill jag jobba, men inte dygnet runt för att göra karriär.

Äldre kvinnor förfasar sig och lägger sitt raster på "den mjuka flickan".

- Ska de kasta bort alla rättigheter som vi har slitit för?

- Att vara hemma är en kvinnofälla!

Men de led inte av psykisk ohälsa under sin kamp. Dagens "soft girl" (avskyr svengelskan) har en helt annan utgångspunkt. Trycket är för hårt. Den manliga karriärsstegen passar inte dem.

- Jag måste få erkänna att jag är feminin, sa en ung kvinna i radions intervju.

- Jag vill ha tillgång till min kvinnliga energi, och för mig handlar det om hjälpsamhet och omhändertagande.

Kvinna på sina egna villkor.

Till alla er mjuka flickor och softa kvinnor vill jag skicka en hälsning:

- jag står på er sida!

Priset vi betalar för detta omänskliga samhälle är alldeles för högt. När relationerna går sönder hela tiden, då är något mycket fel.

Berättelsen om Marta och Maria kan säga en hel del till er, till oss alla. Ta fram Bibeln och läs i Lukas evangelium kapitel 10 från vers 38.

MARTA arbetade hemma - nej, inte "hemifrån" vid datorn - utan med alla hushållsgöromål som skulle skötas.

MARIA tog det lugnt och ville den dagen hellre sitta vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning.

Ur "De yngstas Bibel".

Systrarna var inte överens om arbetsfördelningen. Den var skev. Men personligheterna var också väldigt olika.

Det handlar inte om karriär, inte om utseende och inte om prestation. 

Jesus ger en helt annan infallsvinkel på vardagsbekymret som dykt upp i hemmet i Betania.

- MARTA, MARTA, DU GÖR DIG BEKYMMMER OCH OROAR DIG FÖR SÅ MYCKET, FAST BARA EN SAK ÄR NÖDVÄNDIG...

Lukas 10:41.

När vi ockuperas av oro och bekymmer, som inte får sina lösningar, då saknas tid och kraft. Något måste bort - en arbetsuppgift eller en alltför ambitiös ambition. Vad är det som skall minskas ned?

Hur är det för dig?

Jesus vet att ett hem kräver sin skötsel, men inte hela tiden, inte 24/7 som vi säger.

Han svarar storasyster Marta milt med orden:

- MARIA HAR VALT DET SOM ÄR BÄST OCH DET SKALL INTE TAS IFRÅN HENNE.

Lukas 10:42.

Maria satte relationen först, och den är tredelad. Relationen till sig själv och sitt behov av andlig stimulans till sin mognad. Hoppas att hon hjälpte Marta med disken efteråt... ; ) så att hon vårdade även sin familjerelation!

Soft Jesus?

När jag söker Gud, då söker jag också mitt inre. Jag kan inte mogna utan Gud. 

Jo, visst, god psykologi kan vara alldeles nödvändig och mycket djupgående, men själva meningsfrågan besvaras bara hos Gud själv.

I radions P1 sades det på följande vis:

- Många av dessa unga soft-girls vill bara leva för att göra det som är roligt och som tillfredsställer dem själva. Det håller en tid, men sedan kan en tomhet träda in. 

- Lycka och mening är inte samma sak. Livet förväntar sig ett högre mål, där man bidrar till samhället på ett annat sätt, bortom lönearbete. Man behöver en uppgift som ger mening med livet.

Men tar dessa mjuka flickor egentligen något ansvar? Eller lever de på andra och satsar mest på att ha snygga naglar?

Det finns ett kritiskt perspektiv kring denna unga generation som bara är matad med underhållning och medhårstyckande. Eller att bli "kändis", för ingenting.

Tjejiga soft girlisar.

Jag återvänder till lillasyster Maria.

MARTA HADE EN SYSTER VID NAMN MARIA, SOM SATTE SIG VID HERRENS FÖTTER OCH LYSSNADE TILL HANS ORD.

Lukas 10:39.

Att lyssna. Vara tyst. Stänga av. 

Lyssna utåt, till rösterna i världen, och lyssna inåt, till det egna hjärtat.

Vad talade Jesus om? Vad var det som grep Maria så pass att hon glömde allt annat?

Det brukar ofta handla om vår identitet. Jesus talade så att Maria började förstå vem hon var.

Han talade om sin Fader, Gud vår Skapare, så att hon anade att hon hade en uppgift som var till just för henne.

Maria satt vid Jesu fötter - för att inte frestas att förhäva sig, utan att verkligen lyssna.

Att kunna lyssna.

Om det är det dagens mjuka flicka vill göra, då är jag med. Jag har heller aldrig velat bli indragen i detta vansinniga erkorrhjul, som jag hoppade av i bara farten. Jag har heller aldrig velat arbeta på männens arena eller på era villkor, ändå var det precis det som hände.

Jag blev en "hard girl".

Att tvingas arbeta för mycket, på bekostnad av närvaro hos barnen, det är den stora kvinnofällan!

Inte att vilja vara en moder, en mamma och vara hemma och vårda relationerna.

En annan gång kan vi jämföra relationer med en bank:

- Om man inte har satt in något på relationskontot, då finns det ingenting att ta ut...

Var är dörren till kvinnligheten?

Mjuka flickhälsningar från Helene Sture Softfelt, 

- som fotograferade affischer och reklamskyltar,

- som min egen symbolbild av moderskapet.

P.S. Tecknaren i De yngstas Bibel heter Dennas Davis. 

VIT, VITARE, VITSIPPA

Jag badar i vitt.

Under den vita snön väntade de bruna höstlöven. Jag gjorde mig liten och kröp ned i myllan. Årstiderna stred mot varandra och jag ville vara nära och se vad som hände.

Det första jag kände var dofterna. Våt jord och blöta löv luktar liv.

Jag såg hur myllan myllrade av liv där nere dit inga mänskoblickar når.

Nedbrytningsprocesser tar bort det gamla som gjort sitt. Maskarna jobbar i livets tjänst.

Solen smälte bort det sista snötäcket.

Bruna löv myllar sig.

Nu kom det vita underifrån. Ljusgröna stjälkar reste sina nackar upp. Sakta vecklades deras blad ut.

Fotosyntesen börjades sitt intelligenta arbete, att förvandla solljus till energi och syre. 

Osynligt för mina ögon var denna livsprocess.

Vitsippan spände sina kronblad över mig likt ett paraply av molntussar. Jag låg på rygg och skrattade, liten som en skalbagge.

Hur var det möjligt att få uppleva denna skönhet?!

Vitaste skönheten.

Det sägs att varje vitsipps-hobbe är mycket gammal. Rotsystemen är stabila och rötterna går långt ned i tiden. Det gör vi också.

Varje människa hör ihop med sin mormorsmormorsmormorsmor - - - ända tills vi kommer ned till Eva och Adam. 

Satt de också bland vitsipporna och förundrades över livet?

    SNART ALLA ÄNGAR STÅR I SKRUD

    OCH SKOGEN KLÄDER SIG SOM BRUD,

    NÄR LIVETS KRAFTER BLOMMA.

    Sv Ps 198:3

Civilisation mot natur.

Bakom mig såg jag bygget av den nya förskolan. Den är jättestor. Barnen är jättesmå. 

Tänk om de går vilse? Inte i skogen - den finns inte längre, nedsågad sedan länge - utan inomhus bland alla rum...?

Vem ska tränga bort vem?

Om inte människan bygger, gräver och spränger så kan naturen breda ut sig obehindrat. 

Om inte naturen tuktas, fälls och rensas så tar den över den civilisation som människan vill ha.

Vilket perspektiv har du?

Men jag sträckte upp mina små skalbaggshänder och drog vitsippsbladen över mig. Jag ville inte se.

Civilisationen tar inte hänsyn till den natur som den är beroende av.

Jag blir sjuk av asfalt och betong.

Blir sjuk av betong.

Jag ropade på hjälp.

Vitsipporna visade mig sina gyllene kronor av guld. Ståndare och pistiller glittrade av himmelsk skönhet. Skaparens intelligens dröjde sig kvar där, möjlig att erfara endast den som gör sig liten, eller går ned på knä.

Och koltrasten sjöng sin sång.

    SOM FÅGLARS KÖR I LUND OCH MARK

    BESJUNGER VÅREN REN OCH STARK

    OCH LIVETS ALLA UNDER

   VI MÅ BESJUNGA MED VARANN

   HANS LIV, SOM DÖDEN ÖVERVANN

   I PÅSKENS MORGONSTUNDER.

   Sv Ps 198:2

Himmelska gyllene kronor.

Så kommer våren till slut, i folkens liv, i kyrkans famn, till alla själars fromma.

Gode Gud vad jag är tacksam för det!

Det är en vacker tid att leva i, det är en vacker tid att lämna livet på.

Vit, vitare, vitsippa - med förlåtande vit renhet.

I himmelen är all oskuldsfullhet tillbaka. 

Till dess gråter jag.

Vit, vitare, vitsippa.

    DÄRFÖR, SÅ LÄNGE VÄRLDEN STÅR

    DET EFTER VINTER KOMMER VÅR

    OCKSÅ I ANDENS RIKE.

    Sv Ps 198:1.

Mycket små hälsningar, Helene Sture Vitsippsfelt.

PILGRIMSVANDRING I SMÖRJA

Pilgrimscentrum i Vadstena.

Pilgrimsvandring, det skall väl vara vackert och tilltalande?

Nej, inte tvunget. 

Man kan göra en pilgrimsvandring där man befinner sig, precis i det väder som infinner sig och med de förutsättningar man har just då.

Följ med till Vadstena! Du behöver inte ta på dig dina kängor, bara läs och titta på bilderna, men vi hade bitvis behövt sjöstövlar... Det var så högt vattenstånd i Vättern att vattnet kröp inpå oss.

Vandring i smörja.

Jag reste till Östergötland för att deltaga i pilgrimskommunitetens vårmöte, där en dagsvandring ingår på lördagen. Men på tisdagen föll det stora mängder snö över södra Sverige, så pass att vår vandringsled på Omberg inte ville låta sig vandras... med 30 cm snö att forcera.

Det var bara att gilla läget och tänka om. 

I Vadstenas utkant finns en udde som kallas Tycklinge, med kolonilotter, betesängar och en liten sandstrand. Där har Pilgrimscentrum satt upp ett antal skyltar med de sju nyckelorden som följeslagare längs vandringen.

Det fick bli vår vandringsled, 4,5 km lång.

Visa mig, Herre, din väg.

Väl påklädda samlades tre tappra vänner med stav i hand, och bad heliga Birgittas bön:

VISA MIG HERRE DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Kolonilotterna var översnöade, men på ett ställe såg vi färgglada stenar sticka upp. Vad var detta?

Det visade sig att här har Pilgrimscentrum en liten plats där man kan sitta och vila och reflektera med hjälp av de sju nyckelorden:

- frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

Begynnelsebokstäverna bildar ett nytt ord: f - e - t - b - l- a -d.

Nyckelordsstenar på kolonilotten.

Snön var djup men det var plusgrader. Vi stannade till och tittade.

Vilken rolig idé att använda stenar till att likna det armband som bär nyckelorden:

- vit för frihet, violett för enkelhet, blå för tystnad, grön för bekymmerslöshet, gul för långsamhet, orange för andlighet och röd för delandet.

Orden tål att upprepas. De är liksom motsatsord till hela vårt samhälles galna puls.

Om frihet stod det skrivet på en av skyltarna:

- Längtar de efter frihet? Det är ett gott tecken. Det betyder att du inser att du är bunden...

Frihet och Enkelhet i snösmörjan.

Men sedan blev jag förskräckt... Vad har de gjort? Vad har hänt med pileträden som ramade in vandringsstigen med sina svängande grenar?

Vem har varit här och skövlat?

Rotvältor låg uppvända och grenar var avslagna med kedjor, sådana som traktorerna använder för att träden inte skall kunna skjuta nya skott.

Jag upplevde det som ren skändning av naturen. Det såg så illavuret ut!

Och fågeltornet stod övergivet halvvägs ute i vattnet. Vrede och tårar var det som ville ut. Detta är inte ett "hållbart sätt" att ta hand om naturen! Det är bara dåligt, stressigt och helt okänsligt.

VISA MIG, HERRE DIN VÄG

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN...

... inte mänskornas förfulade vägar!

Naturvård??

Betesängarna var också översvämmade. Det såg ut som om de unga björkarna var nån slags nordiskt risfält.

Det yttre landskapet talar även om det inre.

Vi översvämmas av marknadens reklam kring en köpfest som för länge sedan borde vara slut.

Vi översvämmas av ord utan täckning och prat utan mening. Bedrägerier på internet är den senaste tidens värsta mentala översvämning, där bankernas säkerhetssystem är för svaga och den vanliga människan ges skulden för att inte ha varit försiktig nog...

Banken renoverar, men bara fasaden, inte sina system...

Visa mig, Herre, din väg och lär mig simma med flytväst så att jag inte drunknar i dessa överdrifter!

Harry Månsus skriver i sin bok "Sången om skapelsen" att vi lever i berusningens tid.

"Allt skall bli effektivare, lönsammare och snabbare. Men vi kan inte speeda upp livets processer mer. Vi mår allt sämre och psykisk press gör oss sjuka.

Men det finns människor som sänder ut febersignaler från ett sjukt samhälle.

Ett av de bästa sätten att varva ned och påbörja avgiftningen är att ge sig ut på en pilgrimsvandring i den vackra nordiska naturen"... skriver Harry Månsus på sid 49.

Jodå... men gå inte här längs Tyckingerundan!

Översvämningsnervositet.

Det blev inte bättre när vi rundande Tycklinge gård. Bitar av bästa åkermarken har börjat styckas av för att bebyggas med villor. Har planerarna inte förstått vad "sankmark" betyder? Dränering kommer inte att hjälpa.

Jag tittade bort mot ett annat håll och tänkte:

- Den viktigaste yrkesutövningen i ett land är att vara jordbrukare. Utan mat, ingen annan verksamhet. 

Vad var det här för en bedrövlig pilgrimsvandring?

Och borta vid Vätterngården har tre stora huskomplex byggts upp - på mark som knappt är en meter ovanför vattenlinjen. 

Jag ser framför mig rubriker om "fuktproblem i nybygge vid Vätterstranden"...

Men där kan de väl inte bygga??

Nu behövde vi tre vänner gå en stund i tystnad och i bön. Att behålla sinnesfriden i den här bedrövelsen var inte lätt.

Jag var bara ledsen.

Människan är dum. Och girig.

VISA MIG, HERRE, DIN VÄG,  inte människornas,

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.

Jag drog mig till minnes hur det såg ut här för några år sedan, med gröna ängar och betande hästar.

Fridfullt betande hästar.

Det är inte lätt att få stopp på alla tankar av samhällskritik. När man är tyst får de plats och det finns inget annat att göra än att lyssna. Eftersom det är sant.

Harry Månsus skriver:

"Det är smärtsamt att inse hur vilse vi gått, att vi som den förlorade sonen är på väg att föröda vårt arv - himlajorden.

Men smärtsamma insikter kan även leda till besinning, som det gjorde för sonen i Lukas kapitel 15.

Enligt Skaparen är det nämligen inte konstruktivt för någon - allra minst för vår utsatta jord - om vi släpar på vår skuldbörda en enda dag till. Därför inbjuds vi till förlåtelsens bord"... (sid 52).

Vi kom fram till Saxtorpsviken och satte oss på en bänk. 

Dagen var fylld av gråa nyanser där vatten och himmel smälte ihop i en enda otydlig enhet.

Men detta foto är från en dag av klarhet!

Tolvstegsprogrammet kan visa oss vägen till tillfrisknande från en överhettad livsstil. Så här kan det låta då:

"Vi erkände att vi var maktlösa inför konsumtions- och fossilberoendet (= alkoholen) och att våra liv hade blivit ohanterliga.

Vi kom till tro på att en högre Kraft, större än oss själva, kunde återge oss mental hälsa".

(sid 52).

Harry Månsus skriver att de Tolv Stegen används för tillfrisknande från många missbruk och dysfunktionella beteenden.

"Allt fler börjar inse att det är fråga om samma mentala berusning, tvångsmässiga beroende och djupa förnekelse bakom konsumismen och det ödesdigra fossilberoendet som alkoholisten har av spriten."

(sid 53).

Den fula Tyckligevandringen.

Vi började närma oss slutet av vår runda, en märklig pilgrimsvandring i sörja och smörja, där naturen hanterats lika ovarsamt som våra själar.

Det som dock skiljer en pilgrimsvandring från en vanlig promenad är tre ting:

- utrymme för tystnad, för bön och för delande.

Dessa tre ord definierar insidan av denna typ av vandring.

Vi är inte ensamma. Vi är tysta tillsammans, vi går i tyst bön tillsammans och sedan kan vi dela tillsammans det vi upplevt. 

Det ger en fördjupning till det vi tänkt och känt.

Ord om Långsamhet vid Saxtorp.

Vårt långsamma pilgrimstempo gjorde gott för kroppen. Tiden kommer till oss, och med den kommer även tålamodet - även om det just då kändes som en bristvara.

Sista biten gick vi lite fel... Istället för att gena över den sörjiga fotbollsplanen gick vi längs staketet runt Rättspsyk och dess kraftiga inhägnader. Det kändes väldigt typiskt...

Rätts-psyk. Haveri. Mänskospillror. Som dock kan läkas!! Herre, hjälpe oss alla.

Skönt att vi var på rätt sida.

Suck.

Gode Gud, visa oss vägen!

Ta oss förbi alla översvämningar och taggtrådsstaket.

Förlåt oss våra felsteg.

Hjälp oss att rätta till våra misstag.

Helige Ande, ta tag i oss! Amen.

Lämna företräde för - vad?

Vandrande hälsningar från Helene F Sturefelt.

- som nu skall byta skor... och vila.

TRE FALLOLYCKOR

Hur mycket smärta tåler man?

Hur mycket smärta orkar man bära? Hur ont orkar kroppen ha? Och är det skillnad mellan kroppslig smärta och existentiell smärta?

Jag skall berätta om tre fallolyckor som jag varit med om och den skrämsel som jag känt i samband med det. Sedan skall jag ge en reflektion kring den smärta som Jesus genomled för vår skull. 

Det var när vinterns första blixthalka kom. Det var mörkt och den frusna fukten syntes inte på vägbanan.

Jag klev på cykeln för att ta en kvällsrunda. Jag hann bara ta ett enda tramptag och sätta mig på sadeln, sedan vek sig hela cykeln och jag föll i asfalten, intill de parkerade bilarna. 

Nära bilarna.

Jag slog i höger bakdel, klarade både höften, armbågen och axeln, men slog sönder glasögonen. Det är ett under att inte huvudet slog i asfalten.

Det gjorde ont i hela kroppen. Längre upp längs gatan såg jag en bil sakta komma...

Någon hjälpte mig upp. Jag fattade ingenting. Vad hände?

- Du hade tur.

Gå inte mellan bilen och kajkanten!

I slutet av februari promenerade jag längs hamnen. Kullerstenen var ojämn och det växte ogräs som gjorde underlaget svårt att se. Jag gick framför de parkerade bilarna, ganska nära kajkanten. 

På ryggen hade jag min ukulele och en tung notväska.

Plötsligt trampade jag rakt ned i ett hål där det fattades en kullersten. Jag slog i mitt onda artrosknä med en smäll, och fick en rekyl i höften. Jag föll på sidan, bara en meter från kanten... 

Det gjorde ont i hela kroppen, igen. Ingen fanns i närheten, men långt bort satt en människa med sin hund. Såg de vad som hände?

Jag kravlade mig upp och bestämde mig att gå till vår träff, trots att knät värkte och var blodigt.

Se så lurigt detta var!

Tredje smällen hände i simhallen. Vi hade roligt och lekte i den grunda bassängen. Men ett oförsiktigt grepp i det hala vattnet gjorde att jag slog i revbenen strax under hjärtat.

Jag kom under vattnet men smärtan var så stark att jag knappt kunde ta mig upp.

Det gjorde så ont och jag hade tappat andan.

Men hjälpen fanns intill mig och en tröstande famn.

Halka inte.

Tre fallolyckor, som hade kunnat bli mycket värre än vad de blev.

På nätterna kommer Maran krypande... de där vilda tankarna som plågar en med vad som Kunde-Ha-Hänt... men som inte hände.

Skräcken kommer att jag hade kört huvudet in i den parkerade bilen, utan hjälm... eller att bilen som kom uppifrån gatan hade haft högre fart.

Men nu hände inte det!

Skräcken att jag hade snubblat och fallit över kajkanten, ned i hamnens kalla havsvatten, och drunknat med mina musikaliska ambitioner. Hade hundägaren hört mitt rop?

Nu hände inte det heller... men maran plågar mig.

Eller skräcken att revbenet gått helt av så att jag inte kunnat andas, eller komma upp ur bassängen.

Det hände inte, men det vet inte tankeverksamheten som måste bearbeta dessa tre trauman tills de klingar av.

Reaktionsfasen tar sin tid. Känslorna måste få ta plats. Inte vara "stor och duktig".

Detta är kroppslig smärta. Den går att hantera med sårhantering, plåster och vila. 

Och på vårdcentralen har fysioterapeuten hittat var förskjutningen i bäckenet satt, och nu sakta släpper den smärta som plågat mig lite för länge.

Det gör ont som knivar.

Men även själen behöver tröst när man slagit sig. 

En fysisk skada behöver medmänsklig omsorg. Man måste få berätta och bearbeta händelsen tills man är färdig. Då vill man inte bli bemött med oförståelse att:

- Det hände ju inget värre!

- Släpp det nu!

Om relationerna är dåliga och inte kan bära detta, då orsakar fallet även en själslig smärta.

Den blir en klump i magen som värker och värker. Bröstet knyter sig och andningen blir sämre. 

Själslig plåga kan dock lösas enkelt med ordet "förlåt" och en kram.

Det är livets viktigaste ord.

Jag får spader! Spader Kung.

Rädslan lägger nya banor av erfarenhet att "kolla halkan", "kolla hål i marken" och "lek inte i vattnet"... för att dra lärdom. Men livet går inte att låsa in under kontroll.

Olyckor händer. 

Men nu skall vi närma oss en annan typ av smärta.

Vi lever i påskens efterfirningstid då vi följt Jesus på hans lidandes väg. Långfredagens plåga var inte bara en outhärdlig kroppslig smärta av spikar genom händer och fötter... och inte heller bara en existentiell ångest att allt skulle vara meningslöst - utan framför allt en fruktansvärd andlig smärta av att gå in i syndens helvete...

... för att lösa dess förbannelse. Åt oss.

Älskade Jesus!

Den andliga plågan är av ett helt annat slag.

Skilsmässan från Gud hotar att förinta hela livsexistensen. Jag tar hjälp av profeten Jesajas ord för att kunna ana något av vidden av detta:

JA, HAN VAR SARGAD FÖR VÅRA ÖVERTRÄDELSERS SKULL OCH SLAGEN FÖR VÅRA MISSGÄRNINGARS SKULL. 

STRAFFET VAR LAGT PÅ HONOM FÖR ATT VI SKULLE FÅ FRID OCH GENOM HANS SÅR BLIR VI HELADE. 

Jesaja 53:5

Grymma taggar.

Ända sedan jag var ung har dessa ord i Jesaja bok byggt fast mark över avgrunden när den öppnar sig.

Jag vet att Messias varit där, att Jesus är där, och att det är min räddning.

Gud själv byggt denna bro över det andliga mörker som vår upproriskhet har orsakat.

Ingen annanstans har jag läst så mycket om smärta som i Bibeln.

Guds ord väjer inte för det svåra. Jag har hämtat tröst genom livets alla svårigheter, och dessa texter har burit mig igenom.

Skuld och skam har fått ord, ångesten har blivit erkänd och Herren har visat en väg igenom, där han själv har gått före.

Och ingenstans har jag läst något så enastående hur Gud tar sin mänsklighet igenom all smärta!

Jag kan inte visa min tacksamhet nog!!!

Tack, från djupet av hela min varelse.

Så när jag föll av cykeln, men klarade mig med bara trasiga glasögon och en smäll på höften, så var Herren där. 

När jag slog knät blodigt men inte föll över kajkanten, så var Herren där.

När revbenet fick en spricka så var Herren där och begränsade skadan - eller tog han en bit av revbenet för att bygga en ny medmänniska vid min sida? ; ) (1 Mosebok).

Smärtlindring är nödvändig. 

Man kan tycka det är ytligt med "ta en alvedon", men faktum är att om smärtan inte lindras, så påverkas kroppens smärtcentrum så negativt att inte ens kraftigare mediciner biter till slut. 

Detta säger jag till mig själv som alltid "undviker piller"...

Kärlek som smärtlindring.

En enkel bön får avsluta.

Tack käre himmelske Fader

- för att Du läker min andliga smärta med din försonande kärlek!

Tack Jesus för att vi blir helade genom dina sår.

Tack för att Du helar själens smärta med ord av förlåtelse och kärlek.

Hjälp oss med våra relationer så att vi är varsamma med varann.

Tack för att även kroppen får av Din omsorg. Tack för alla snälla människor som har som sin livsuppgift att trösta och läka andra. 

Herre, var vårt beskydd, i liv och död. Amen.

Smärtfyllda hälsningar från Helene F Sturefelt,

- fallen taggfotograf.

PÅSKHAREN och DE NAIVA SVENSKARNA

En kaninhare. Varifrån kommer du?

GLAD PÅSK alla mina bloggläsare, särskilt ni nytillkomna som hittade hit till Sturellas Fotoblogg efter vår vinst i Melodikrysset... Nu är man ju världskändis!
 

Det är Annandag Påsk, en röd helgdagsmåndag, som dessutom råkar infalla på 1 april...

Nu ska vi prata om påskharen och ta detta fenomen vid hornen, eller öronen menar jag.

Jag bildsätter med tavlor jag sett i skyltfönster som jag gått förbi. Konstnären har dock ingenting med min text att göra. 

Nu undrar jag:

Vad är det vi svenskar håller på med under påsken? Är det ett slags första april-skämt?

Att dra fram en hare ur pyntlådorna, och låter denna hare gömma ägg... 

... allt medan Jesus lider på korset och Långfredagen övergår till uppståndelsens Påskdagsjubel.

En hare??

Påskharen har övervakningsskydd.

Hur barnslig får man vara? Mycket. Men hur naiv får man vara? Lite grann. Alltså, det jag försöker få fram är:

- Hur stor får religionsfobin vara innan den övergår till rent löje?

Vi har passerat den gränsen. 

När mina katolska vänner i södra Spanien hör hur svenskarna firar påsk tror de inte sina ögon, eller öron...

Det är verkligen som komikern Johan Glans säger i sin sketch, där han tänker sig att några kristna talespersoner går till en PR-byrå och ber om marknadsmässiga råd hur de skall kunna lansera påsken som högtid idag.

- Vår Frälsare har dött på ett kors under fruktansvärda plågor... Hur skall vi kunna lansera det?

- Kycklingar, blir svaret.

- ?? Så, du menar att vi skall ha ett - hönstema??

- Ja. Och fjädrar. Och ägg, massor av ägg, ja det mesta kommer att handla om ägg faktiskt, säger PR-personen, och fortsätter:

- Och en hare.

Fruktansvärda plågor. Och en - hare??

Den kristna talespersonen fattar ingenting. Det handlar ju om djupaste lidande då Jesus bär världens alla synder på sina axlar, ger sitt liv till försoning, är i dödsriket på tredje dagen och besegrar all djävulskap. På tredje dagen uppstår Jesus igen och visar med all rätt att han verkligen är Guds son.

En hare??

Johan Glans driver hejdlöst med oss.

- Ingen skulle acceptera om vi idag hade försökt göra nåt av påsken...

Kristus korsfäst.

Vi kan alla läsa innantill på Wikipedia och andra plattformar, där det står att seden med haren uppkom i Tyskland där den var en fruktbarhetssymbol. Vi talar ju hellre om kaniner... som fortplantar sig väldigt fort, inte harar. 

Det värsta jag vet är när man sätter kaninöron på små flickor i håret, eller när vuxna kvinnor frivilligt pyntar sig men kaninöron... Vad vill de säga med det?

- Oj, det fanns inga hårband kvar...? Nähä.

När sedan godis- och chokladfabrikanterna behövde ta hjälp av en högtid, lånade de denna pälsklädda figur och lät gjuta den i choklad.

Påskharen börjar göra sitt sockerkladdiga tåg över norra Europa.

Sockerstinn påskhare.

Den äldre generationen hade aldrig accepterat att något så tramsigt skulle invadera kristenhetens största helg. Kyrkans firande av Jesu död och uppståndelse är heligt. Det var fyllt av största respekt.

Ännu finns det några levande personer kvar som minns hur hela samhället höll stängt på långfredagen. Det var en sorgedag då radions enda programkanal spelade sorgemusik. Alla dansställen var stängda, liksom affärer och nöjesfält. 

Ingen fick leka. Man talade lågmält och åt enkel mat.

Haren, vad säger du om det?

Kaninharen, vad säger du om det?

Tänk för en liten sekund om vårt samhälle idag skulle kunna unna sig att helt stänga ned EN enda dag - inte bara släcka lampan på  "Earth Hour" utan verkligen stanna upp - just på Långfredagen.

Motivet skulle vara att stänga av alla intryck, lyssna till sig själv och sina egna tankar och känslor.

- Nej, säger haren, ni svenskar skulle bli galna. Det klarar inte ni. Ni är redan söndermatade med underhållning och skräckrapporter och har tappat alla era redskap att hantera er själsliga insida. Nu skall jag gå och gömma äggen, som hönan har värpt...

Vem har värpt äggen?

Det är så förvirrande illa att det finns barn som tror att det är haren som värper äggen... och att det är det som är påsk.

Varför är det så få vuxna som vågar berätta vad som hände den första Skärtorsdagen som gett namn till den inledande dagen, och vad som hände på Långfredagen (nej, det är inte långöppet i butiken, som en konfirmand trodde) och Påskdag samt Annandag Påsk. 

Varför är vi så generade för att enkelt och otvunget säga "så här var det"?

Istället håller vi på och krånglar och gömmer oss bakom fjädrar, kycklingar, ägg och harar.

Man får inte två dagars extra ledigt för det!!

En fin brandgul hare. Och en kanin.

Är det inte dags att bli vuxen i rummet och återta påsken som den seriösa högtid det är?

Någon kan vårda påsken som ett kristet kulturarv.

Någon annan kan vårda påsken med all dess fina körmusik och psalmer.

Någon - du och jag - kan vårda påsken inifrån som en kristen modell att leva utifrån:

GENOM DÖD TILL LIV.

Att vi tror på en Gud som skapat hela universum, och som valt att komma oss mänskligt nära, försona våra våra skulder och ge oss en befrielse utan tyngd av synd och svek. 

Tänk om vi skulle kunna prata om livets existentiella djup under påsktiden?

Våga vara kristen.

På riktigt.

Karin Boye har ju hjälpt oss med vårdikten "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka"? Det är ju ett vackert sätt att ge en ingång till påskens död-och-liv-händelse.

Vi lever i skuggan av korset.

Jag är så oerhört tacksam över att få vara kristen, att få läsa om dessa dramatiska händelser i Bibeln och sedan försöka leva ut dem i vardagen.

Jag är så tacksam att det finns en Gud som bryter dödens makt, som knäcker syndens karma och som ger oss förlåtelse, liv och nåd i överflödande överflöd!

Det verkligen som om naturen själv predikar för oss. Det som var dött får nytt liv och små gröna blad spricker ut med hopp om nytt liv.

Det kan man göra ett Melodikryss av, till nästa år! Påsken är temat. Första frågan:

- Vem är huvudperson i den kristna påsken? Vågrätt 1, fem bokstäver.

- Haren!!

Nej. Jesus.

Två älskande harar - en livssymbol.

Nu skall jag gå ut och lyssna efter koltrasten. Den har ännu inte fått någon egen högtid i detta sekulariserade land, där vi förvandlar de gamla traditionerna till djurreligion istället, gärna följt med någon slags ätbar kaka...

- Kristus är uppstånden!

- Ja! Han är sannerligen uppstånden!

Eller:

- Påskharen är bortsprungen!

- Ja, den är äntligen bortsprungen!

Hariga hälsningar från Helene Sture Påskfelt, 

- som fotograferade andaktsrummet på S Hoka lägergård utanför Karlshamn i Blekinge.

En dum kanin.

Läs mer här, en glad påskhälsning:

Sturellas Fotoblogg: EN GLAD PÅSKHÄLSNING (helenesturefelt.blogspot.com)