UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 10 januari 2016

VEM ÄR DU DÅ?


Vem är du?


Nej, berätta inte varifrån du kommer, för jag kanske inte tycker om platsen.
Berätta inte om ditt arbete eller utbildning - jag har förmodligen fördomar om bådadera.

Säg heller ingenting om din politiska uppfattning.
Och för Guds skull (!) prata inte religion! Det säger ingenting om vem du är... möjligen kan det förklara varför du beter dig som du gör.

Viktigare är den kultur du vuxit upp i. Och allra viktigast hur du är fostrad.

Nu är vi nere i botten.

Vem är du?

Vem är du?


Just nu rasar en debatt om sexuella övergrepp vid nyår i Köln och i Kalmar.
Jag läser även om en mörkad händelse i Kungsträdgården i somras, då kvinnor under en konsert blev antastade bakifrån av män i publikhavet...

Tänk dig ett par händer innanför linningen plötsligt... Vidrigt!

Allt för ofta ser vi nu hur massmedia bakbinds (av vem?) att inte tala om kvinnors utsatthet, än mindre om vilka män det är som utför dessa grova kränkningar.

Vår demokrati håller på att tystas av SD-spöket; att de skulle fabricera fula nyheter för att vinna anhängare.
Resultatet är att flera otäcka situationer inte ens kan nämnas längre.

Vi får inte traumatisera en redan utsatt grupp. Bra.
Men om brott begås, ska vi inget säga då?

Vem är du?

Häng inte ut en hel grupp...


Den stora gemensamma nämnaren vid våldsbrott är att det är en MAN som har överträtt gränsen.

Det spelar ingen roll varifrån han kommer, var han är utbildad, vilken politisk åsikt han har eller vilken Gud han tillber - problemet kvarstår:

- Män har problem med att respektera kvinnan.

I Indien, Tyskland, Syrien och Småland...

Respektera halva mänskligheten.


Det börjar där hemma.

Om barnen ser sin pappa nedvärdera och slå mamman, då lär sig pojken att trycka ned sin syster och flickan lär sig att det är okej att brodern gör så.

Pappan bär den stora skulden.

Mamman också.
Varför spelar så många mammor med i detta förtryckarsystem?

Jo, jag vet att jag förenklar, men nu när vi i Sverige ställs inför en så kolossal kulturkrock vad gäller mänskosyn, så måste vi våga prata om detta och komma på i vilken ände vi skall börja.

Vem bestämmer vem du ska vara?

Starka kvinnor.


Hur ska vi kunna bygga vårt land tillsammans om vi har så många nysvenskar här som inte är vana vid att respektera kvinnan som jämställd människa?

Hur ska vi komma vidare när det dessutom finns så många blekvita infödda svennar som också har problem med att vi kvinnor tar plats?

Och alla ni goda män som faktiskt lever i respekt och jämlikhet, var är er röst?
Tala högre!

Ert föredöme är nu avgörande i den gigantiska undervisning - i attityd och mänskovärde - som måste till.
På alla språkcaféer och i SFI's lokaler.

Tala högt överallt.


Jag är inte mitt land.
Jag är inte min utbildning och jag är inte mitt arbete.

Jag är inte min politiska åsikt och jag är inte min religion.

Eller?

Jag tänker...

Nej, vi är inte allt detta uppräknade yttre.
Vem är du som person?

Det är de inre egenskaperna jag vill åt, den insides människan.

Snarare är vi som personer rättrådiga, hjälpsamma, framgångsrika, annorlunda, överblickande, plikttrogna, lyckliga, starka, nöjda...
... oavsett om vi är moderater, hinduer, liberala, asatroende, miljöpartister eller grekiskt ortodoxa.

Sjöjungfru-madonnan. Lesbos.


- Hej! Vem är du?
- Jag är lite annorlunda... men ganska hjälpsam och har god överblick. Du då?

- Jag är stark och tycker om att ha rätt. Unnar mig att koppla av och vara nöjd ibland.

Tänk om vi presenterade oss så! Vem är du själv, bäste läsare?

- Framgångsrik och lycklig? Med en plågsam pliktkänsla som aldrig gör dig fri?
- Eller en cool och avslappnad person som inte tar livet så allvarligt? Det ordnar sig ju alltid... av någon annan...

Lite annorlunda är jag nog...


Nu tänker jag så här:

När vi i vår integration får fatt i dessa allmänmänskliga personlighetssidor, det är  det blir intressant att se det yttre.

Vad gör ett lands kultur med oss? Hyllar vi den kollektiva överblicken eller den framgångsrika individualismen?

Vad gör politiken med oss? Förstärker den de starka maktambitionerna eller lyfter upp den upp de svaga och annorlunda?

Hur ser din religion på svaghet och styrka?
Vill din Gud ha lydnad eller självständighet? Offer inför altaret eller offer inför medmänniskan?

Och vad gör din uppfostran med din personlighet om du är en stark storasyster eller en svag och annorlunda lillebror?

Vad gör du med min personlighet?


Följ med en stund till Libanons huvudstad Beirut.
Där finns Arab Baptist Theological Seminary (ABTS), som rymmer institutet för Mellanösternstudier (IMES).

Jag läser om professor Martin Accad i tidningen Budbäraren (nov 2015).

Sedan många år tillbaka anordnar ordnar de seminarier där sunnimuslimer, shiiter, maroniter och kristna träffas och pratar om sin tro.

- De ska lära av varandra, säger Martin Accad, inte övertyga varandra till konvertering.

Mycket av det som västerlänningar ser som konsekvenser av islam är i själva verket kulturella yttringar, som delas både av muslimer och kristna i Mellanöstern, säger professorn.

- I denna region är människan mycket religiös. Alla talar om religion. Ni i Europa måste släppa er tabu-stämpel!
I Libanon kan man fängslas om man smädar religion. Ett exempel:

En kristen libanes hädade Jesus på YouTube. Andra kristna blev ursinniga på honom, och om han hade haft en ambassad, skulle den ha blivit nedbränd...

En sådan reaktion tillskriver ni ofta muslimer, men detta är alltså kulturellt betingat, menar Martin Accad och vill nyansera synen.

Vilken förnekelsekultur lever vi i?


Och alla kristna äter inte julskinka...

Det här är en viktig synpunkt som den kristna tidningen Budbäraren lyfter fram.

Det gäller att få syn på sig själv. Vad som är vad.

Och man blir inte automatiskt feminist när man åker över Öresundsbron, som en skribent skrev på Facebook.

Vi behöver möta alla machomän med en annan mansroll. Tagga ned lite. Dämpa sig. Ta sitt ansvar. Kör inte så fort genom stan...

Och alla vi kvinnor, tjejer, flickor och tanter ska uppvärdera varandra, ta plats - men koppla av när vi kommer hem...

Hemma från jobbet...


... OCH MIRIAM, SOM VAR SYSTER TILL ARON OCH ÄGDE PROFETISK GÅVA, TOG SIN TAMBURIN,
OCH ALLA KVINNORNA FÖLJDE EFTER HENNE; 

JA, DE SPELADE PÅ TAMBURINER OCH DANSADE!
                                                          2 Mosebok kap 15:20

Vem är du?

Jag är en kreativ, sjungande och dansande profetissa som leder lovsången - i snöbacken, på sommarängen, i skogen och på sandstranden - för att lyfta fram Människan, till Guds ära.

Så, följ med mig i glädjen alla systrar, alla ni som är rättrådiga och hjälpsamma, alla framgångsrika och annorlunda, alla ni som har överblick och gör er plikt, kom med alla ni starka, lyckliga och nöjda så dansar vi tillsammans.

Kom med alla ni som är falskspelare och lata, misslyckade och vardagsnormala, alla ni som inte förstår sammanhangen eller orkar göra er plikt...
Följ med i dansen ni som är svaga, olyckliga och missnöjda så tar vi varann i handen och sluter cirkeln.

Sur och glad. Stenarna ropar.


Den Gud jag tillber älskar varje människa i alla land - men inte de onda handlingar som vår kultur, religion eller fostran förleder oss till.

Där går en gräns.

Låt oss våga stå för den.


När börjar dansen? Milelja, Lesbos.


Helene Miriam Flickfält,

- Greklands-resenär, kristen feminist, svensk hårdrocksdiggare, partipolitiskt opolitisk, välutbildad Lundastudent med taskigt tålamod samt diplomerad cirkeldansledare med snurr på sulorna,

- som fotograferade på Lesbos och som ännu en gång inspirerats av själavården i Enneagrammet.
- nej jag är inte manshatare,
- och nej, jag äter inte bläckfisk, men hänger gärna ut dem... Vem?

Godkväll.

Nu! Grekisk taverna, i glädje!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar