ORENHETEN är BORTA

Hur är det med orenheten?

- Kolla här Helene, kolla vilka snuskiga lagar det finns i Gamla Testamentet! Du måste hålla alla de här buden, du är ju kristen!
Kolla, det är inte klokt... 3 Mosebok är ju galen...

Min korridorkompis i studentboendet i Lund kom utspringande i triumf med Bibeln i högsta hugg.

Nu hade han minsann fått något att anklaga mig för, jag som var teologie student och troende.
Deras krav på min oförvitliga moral var högre än Domkyrkans båda torn.

Det var för trettio år sedan... men okunskapen kring Gamla Testamentet var lika stor då, som nu.

Hög moral.

- Är du inte konfirmerad? kontrade jag. Då borde du veta att Jesus har fullkomnat allt, och att dessa renhetsföreskrifter inte tillhör oss som lever i det Nya Förbundet.

Han gick. Tog en fika.

Hoppas du också har gjort det, för nu tänker jag reda ut begreppet kring ORENHET.

Anledningen är att våra vänner muslimerna från Syrien så tydligt lever kvar i GT's renhetsföreskrifter, inte minst vad gäller de traditionella tidegärdsbönerna.
Men som kristna är vi fria från allt detta.

Framför mig har jag en utmärkt artikel ur Illustrerat Bibellexikon.
Jag bildsätter med foton från Lund samt en skön höstdag i Ronneby, där ån brusade och vattnet flödade.

Ronneby å. Hög fallhöjd.

Renhetsbegreppet är oerhört viktigt i Bibeln. Det hör ihop med Guds helighet.
Inget orent kan komma Gud nära. Förstås.
Det gäller både fysisk orenhet och kultisk.

Genom Bibelns alla blad kan vi läsa hur Gud har en plan med hela mänskligheten.
Systematiskt börjar Gud med en enda människa, och bygger sedan upp det till ett folk.

Omgivningen var fylld av avgudadyrkan, girighet och ondskefull mänskosyn.
Gud avskiljer nu Israels folk till att bli ett redskap för frälsningsplanen.

Men då måste de vara rena, både kultiskt, etiskt och religiöst.

Gud fostrar fram den exklusiva Gudstron, monoteismen, hos sitt egendomsfolk.
Det skall inte finnas några smyghål för varken hednisk eller självtillräcklig livsutveckling.

Inga smyghål.

Exempel vad gäller djur:

I de omgivande hedniska religionerna fanns totemdjur som ansågs heliga och som offrades till avgudarna.
Svinet var ett sådant djur.
Vi befinner oss ca 3000 år tillbaka i tiden.

Grisen var alltså ett "gammalkananeiskt offerdjur som var heligt både i Babylonien och Syrien.
Likaså var hundar heliga i Egypten och Persien".

Det är intressant med tanke på att dessa länder nu är muslimska och att gris och hund är orena inom islam.

Inte jag.

3 Mosebok reglerar Guds folks renhet som ett påbud, gällande endast för dem. Inga andra.

Men människor är människor... även om de är utvalda till ett heligt folk inför Gud...
Israels folk kom in i perioder av djupt avfall, särskilt under kananeiskt inflytande.

Gud sände profeter i tid efter annan, som bekämpade detta och förde folket tillbaka till renheten och heligheten = att vara i rättfärdighet med Gud.

Till slut blev det yttre bruket viktigare än syftet med det.
Bara man tvättar sig i vatten är man ren...
Men det handlade om hjärtats insida, inte bara kroppens utsida.

Förtorkat yttre.

Och när tiden var inne för Gud att låta "ordet bli kött och ta sin boning i oss", då kom Gud som Jesus in vår tillvaro genomsyrad av utarmning och förflackning, det som "präglade senjudendomens religiösa liv".

Jesus gjorde upp med den urspårade kultisk-rituella renheten på ett revolutionerande sätt.

Guds intentioner skulle nu fullbordas.
Det folket inte klarade av, det vill säga, det ingen människa klarar av; nämligen att vara "ren och helig", det kom nu Jesus att göra i vårt ställe.

Ren och helig.

Markus evangelium har bevarat en ögonblicksbild där fariséer och skriftlärda är samlade runt honom i Jerusalem. Kapitel 7:

DE SÅG ATT NÅGRA AV HANS LÄRJUNGAR ÅT BRÖD MED ORENA HÄNDER, UTAN ATT HA TVÄTTAT SIG.

- VARFÖR LEVER INTE DINA LÄRJUNGAR EFTER FÄDERNAS REGLER...?

HAN SVARADE:
JESAJA PROFETERADE RÄTT OM ER;

Detta folk ärar mig med orena läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.
Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. (Jesaja 29:13)

- DET ÄR JUST DET RÄTTA, ATT UPPHÄVA GUDS BUD FÖR ATT LÅTA ERA EGNA REGLER GÄLLA!

Vems regler?

Tonen är skarp, precis så skarp som när det är Sanningen som talar.

De skriftlärdes pålagor av ytterligare renhetsföreskrifter var en oerhört tung börda att bära.
Ingen klarade egentligen av det... men de religiösa maktmännen gjorde allt för att dölja det.

Då som nu.

Sedan kallade Jesus till sig allt folket och undervisade dem om renhet och orenhet.
Det som nu sägs, var på den tiden helt revolutionerande:

- HÖR PÅ MIG ALLESAMMANS, OCH FÖRSÖK ATT FÖRSTÅ.
INGET AV DET SOM KOMMER IN I MÄNNISKAN UTIFRÅN KAN GÖRA HENNE OREN.

BARA DET SOM KOMMER UT UR MÄNNISKAN GÖR HENNE OREN.
Markus 7:15.

Faller ut.

Ingen vågade tro att detta var sant.
Renhetsföreskrifterna satt så djupt i själens gener.
Lärjungarna frågar honom efteråt vad han menade.

Man hör hur Jesus börjar bli trött, eller kanske snarare ser han på dem med kärlek, när han säger:

HAR NI OCKSÅ SVÅRT ATT FATTA?
INGET AV DET SOM KOMMER IN I EN MÄNNISKA UTIFRÅN KAN GÖRA HENNE OREN?

DET GÅR INTE IN I HJÄRTAT, UTAN I MAGEN OCH KOMMER SEDAN UT PÅ AVTRÄDET!

DÄRMED FÖRKLARADE HAN ALL MAT FÖR REN.

Vilken befrielse!
Men vem var då han, att upplösa de urgamla buden?
Det kan ju bara Gud själv göra...

Just det.

Frälsarkrans. Vilken befrielse!

Jag fortsätter saxa ur artikeln.

Judendomens renhet var enligt Jesus otillräcklig.
Lyssna nu noga, särskilt du min gamla korridorkompis:

- De utvärtes renhetsföreskrifterna hade spelat ut sin roll som uppfostrande medel.

Judarna, Guds utvalda folk, var ju del i Guds frälsningsplan, som gick ut på att nå Alla Folk, då tiden var inne.
Nu var tiden inne.

Det var dags att släppa denna skiljemur av renhetsföreskrifter.
Jesus, själv jude, rev ned de yttre renhetslagarna, med orden:

DET SOM GÖR MÄNNISKAN OREN KOMMER INIFRÅN:

UR MÄNNISKORNAS HJÄRTAN KOMMER DE ONDA TANKARNA,
OTUKT, STÖLD, MORD, ÄKTENSKAPSBROTT, SJÄLVISKHET, 
ONDSKA, BEDRÄGERI, LIDERLIGHET, AVUND, FÖRTAL, 
HÖGMOD OCH FÖRBLINDELSE.

Förblindad?

Islam, som kom 600 år senare, har stora likheter med Gamla Testamentet.
Synd är något man gör, som man sedan får förlåtelse för, inget som man är.
Men själva ondskan som drivkraft - det vår kristna tro kallar "arvssynd" - finns inte.

Ändå är det ju det som ligger där och skaver på insidan, hela tiden...

Jesus går till botten med problemet genom att säga såsom han gör.

Det gamla förbundet var slut. Jesus tog det med sig i döden.
Och på Skärtorsdagen skapade han ett nytt förbund, som iscensattes med uppståndelsen.

Ljusbäraren i Lunds Domkyrka.

I onsdags gick jag till morgonmässan.
De välkända instiftelseorden klingade under de gamla kyrkvalven:

... DEN NATT DÅ HAN BLEV FÖRRÅD
TOG HAN ETT BRÖD... DETTA ÄR MIN KROPP...

LIKASÅ TOG HAN KALKEN...
DENNA KALK ÄR DET NYA FÖRBUNDET GENOM MITT BLOD...

Jesu blod är grundvalen för den nya renheten. Hans död på korset tar bort världens skuld.
Hans försoning skapar den nya, inre renheten.

Lärjungarna kämpade med att hantera hur den utvärtes kultisk-rituella renheten från GT skulle övergå till denna nya, andliga inre renhet.
(Läs om Petrus kamp i Antiokia; Galaterbrevet kap 2).

- Blodet av djur helgar endast den utvärtes renheten, medan Kristi offer renar samvetena från döda gärningar.

Detta upptäckte en turkisk muslim då han återigen slaktade lammet efter fastetiden Ramadan.
Han hade hört talas om att Jesus var "Guds lamm, slaktat en gång för alla", och det blev början till hans frälsning och frihet.

Början till frihet.

Bibelns Gud är historiens Gud.
Det är inte en filosofi, inte en lära, inte en ideologi.

Gud älskar oss och vill visa oss vägen ur det som binder oss.

Ju mer jag lär känna Jesus, desto större blir Guds kärlek.

Och till korridorkompisen, och till dig som läser detta, vill jag säga:

- Det är alldeles nödvändigt att vi förstår att det som beskrivs i Gamla Testamentet tillhör en förfluten tid!

Det är dock en viktig bakgrundskunskap till Nya Testamentet.

Än idag är Gud historiens Gud.

Vår tid, 2000 år efter Jesus, kämpar fortfarande med "orenhet", men det ser delvis annorlunda ut och kallas för andra namn.

Många unga tjejer kan berätta om orenhet i form av svek och utnyttjande.
Grabbiga killar vittnar om en mansbild som är våldsam och förljugen och driver dem att göra sådant de inte vill.

Och vi vuxna snubblar runt i en tillvaro full av frestelser och otrohet, som marknadskrafter försöker föra fram som något naturligt.

Det yttre speglar det inre.

Inför altaret ställs vi inför Guds rena helighet, även om vi går in i en kyrka bara för att tända ett ljus, och påminns om att vi behöver en förändring.

Och vid morgonmässans bön blandade jag ihop ordalydelsen av Fader vår och Vår fader:

- Och utsätt oss inte för prövning, utan inled oss i frestelse...

Öh...? Nej!
- Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från ungdom...

Hjälp, jag kommer inte ihåg...
- Inled oss icke i frestelse utan fräls oss från ålderdom... och demens...

Behöver vila...

Jag måste nog ta mig ett renande bad... för utvärtes bruk!
Invärtes vet ju Du, Herre, hur det är ställt.

Amen.

De renaste hälsningar från
Helene Sture Badfelt,

- vattenfallsbeundrare och Jesusälskare.

.. och bada i Nåd och Ljus!

KULTURKROCK med OST

Vad betyder du?

Hur använder man en osthyvel?
Hur ska man hälsa på varann?
Och vad menas med att bli "oren"?

När man möter en ny kultur blir den egna kulturen synlig.
Det man inte tänkt på blir plötsligt väldigt tydligt.
Ja, somt blir bättre och annat sämre...

Bättre. Eller sämre?

Jag blev bjuden till asylboendet för att spontant öva lite svenska med våra nyanlända syriska muslimer.
Vi börjar bli vänner och jag blev presenterad för ytterligare två män, i över medelåldern.

Jag sträckte fram högerhanden för att hälsa, och sa mitt namn.
De tittade tveksamt på mig...

Motvilligt sträckte de fram handen... och nuddade endast mina fingertoppar.

Sen gick de.
Bönen kallade genom en ringsignal i mobilen. Källarrummet intill är inrett till moské.

Men först var de tvugna att tvaga sig...

Jag fattade ingenting.
Min vän förklarade att en muslimsk man kan inte hälsa så på en kvinna. Då blir han oren.
Istället får man liksom buga i luften, på 1 meters avstånd.

Då blev jag upprörd och sa på tafflig skolengelska:

- Jag kan bara hälsa på mitt sätt! Nu är ni i Sverige och vi tar emot er som våra gäster. Ni får ta seden dit ni kommer.
Jag hade ingen aning om att jag förolämpade er, men ni förolämpar mig. Fast det visste ni kanske?

Vad hände?

Jag kämpade med att inte känna mig förtryckt eller förnedrad, men den höga pulsen satt i ett tag...
Och jag vet inte om jag lurade mig själv.

Jan Hjärpe skriver i sin bok "Islam, lära och livsmönster", sid 84:

"Rituell renhet fordras för varje rituell akt, således också för bönen.
Koranen förutsätter en 'ablution' före varje tidebön /.../ vilket har medfört en hög hygienisk standard i islams länder".

Jag fick se versen i Koranen som påbjuder detta, Sura 5:8-9:

"Ni som tror då ni står upp till bön; tvätta ansiktet och händerna till armbågarna och torka huvudet och fötterna ända till fotknölarna.

Om ni är befläckade så rena eder.
Om ni är sjuka, stadda på resa, kommer från avträdet eller haft beröring med kvinnor - och ni inte har vatten till hands - så tag då ren fin sand att gnugga er med"...

Eller barr?

Med tacksamhet tänkte jag på vår kristna tro där "rituell orenhet" inte finns.
I kraft av dopet är vi renade.
Jesus hade ett intressant samtal med Petrus om detta i Johannes evangelium kap 13, men det går vi inte in på nu.

Vad hade jag ställt till med genom mitt vanliga hederliga hälsande med öppen hand?
Och vad orsakade de mig i sin förnekelse och kvinnosyn?

Hur mycket vatten eller sand krävdes för att komma tillbaka till "renheten"?
Här vid havsbandet har de tillgång till Extra Allt.

Sand. Vatten. Och barr.

En stund senare mötte jag några andra vänner från asylboendet.
Äntligen var familjen återförenad och jag gladdes så med dem.
Oron för andra kvarvarande halvan i Syrien hade varit plågsam.

Nu stor glädje och ödmjukhet.

Men de behövde hjälp med att kommunicera med myndigheterna, så jag följde med till kommunhuset.
Varför fick de två andra mindre ersättning?
Hur skulle de klara sig?

Jag kände mina vänners förtvivlan och förmedlade det som gällde.
De fick bara bidrag för maten, inte till hyran och elen vilket pappans större summa skulle täcka.

Plötsligt kände jag hur jag klövs i två delar.

Jag är en praktiskt matematiker och har noga koll på mina utgifter och inkomster.
Det jag nu ska skriva är inte politiskt korrekt, men jag kan bara återge det jag ser och hör.

Om vi ska ta emot ytterligare 90.000 krigsdrabbade människor + deras anhöriga därefter = hur ska vi klara det?
Hur länge kommer våra pengar att räcka?
Vem ska skapa de jobb som inte finns, men som alla behöver och vill ha?

Inte mycket kvar.

Jag blev rädd.
De var också rädda, fast av en annan anledning. Eller samma?

- Let's go to my place and take som coffee! sa jag i ett försök att skingra tankarna.

I mitt lilla kök dukade jag fram bröd och ost, kaffe och mjölk.
Humöret steg i takt med mättnaden.

Men vad gjorde de med osten?

Hur gör man?

Generat hade de tittat på denna märkliga tingest - en platt metallbit på skaft, med en vass skåra i...
Jaha... Och...?

De använde den som en kniv och skar av lodrätt från ostens topp, i grova bitar.

- No no! skrattade jag, do like this!

Och så hyvlade jag vågrätt en tunn skiva ost.
Då var det deras tur att skratta. Vilket trolleri!

- We have never bought this kind of cheese, "hårdost", but now we know how to do!

Trolleri!

Vi tog ett glatt farväl av varann i hallen.

Men... Hur då?

Skulle vi kindpussas tre gånger, som de är vana vid, eller ta i hand som jag föredrar, eller ge en svensk kram?
Det blev en uppsluppen blandning av alltihop - utan att någon behövde gå och tvätta sig... eller gnugga sig med ren, fin sand.

Den enda sand vi hade var i skorna... och det gruset stavas "hur ska integrationen gå till om vi inte är tydliga med vad som gäller hos oss?"

Ingen oikofobi här.
Inte skämmas för den egna kulturen.
Men gärna kommunicera den - och ibland skratta åt den, tillsammans.

Upplyst integration.

Detta är den verklighet jag lever i.

Men jag kanske inte har fattat ett barr... Nej, varför ska jag förminska mig själv?
Visst har jag det! Och det är viktigare än någonsin att våga tala nyanserat om det vi har tabubelagt med vårt flyktingmottagande.

Annars förlorar vi kontrollen.

Nu ska jag ta en ostmacka.
Jag tvättar händerna före, ty jag har blivit digitalt oren genom att sitta här vid datorn...
Och sedan ska jag be, bedja för alla våra vänner på asylboendet och om frimodighet i integrationsarbetet.

Allt fick plats! Både glitter och kulor...

JESUS SADE:
- OM JAG INTE TVÄTTAR DIG HAR DU INGEN GEMENSKAP MED MIG...
Joh 13:8 b

Uppriktiga hälsningar från
Helene Sture Handfelt,

- kultur(k)rockare.

LUTHER och BLÖJORNA

Luther, en familjefar!?

"Nunnor på rymmen och blöjor som stinker.
Professor Elisabeth Gerles forskning uppmärksammar helt nya stråk i Martin Luthers syn på Gud och människan."

Om kvällstidningarna hade funnits på 1500-talet så skulle en rubrik kunna vara:

- Han lämnade klostret och blev familjefar!
Eller:
- Han bytte böner mot blöjor...

Här ska tvättas!

Jag, Helene, är kristen i den fåran som kallar sig "lutheran".
Men inte i den felaktiga betydelsen som bara kretsar kring sträng plikt och dygd.

Nej, nu lyfter vi fram Luthers varma mänsklighet, det som vi teologer alltför sällan påpekat - och ännu mindre fått gehör för!

Jag saxar goda, och för många, oväntade insikter om Luther, från Kyrkans Tidning nr 6/ 2015, som damp ned i brevinkastet igår.
Artikelförfattaren är en annan Elisabeth, nämligen E Sandberg.

Och jag bildsätter efter egen lust.

Lustfyllt vardagsarbete.

För att finna en nådig Gud gick Luther i kloster, i hopp om att komma närmare och få bättre förutsättningar, allt enligt den tidens katolska uppfattning.

Men det gick inte.

Det är bara nåd och åter nåd som gör människan rättfärdig. Inga gärningar.

I ett brev 1524 skrev Luther ett brev till tre nunnor och uppmanade dem att bryta sina klosterlöften, mot föräldrarnas vilja, och fly från klostret!
Han markerade deras myndighet att själva bestämma över sina liv.

Vill bestämma.

Professorn Elisabeth Gerle - som för övrigt tjänstgjorde som präst i Ronneby när jag var nyprästvigd - har gjort ett grundligt forskningsarbete och sökt i Luthers texter efter "Kroppen".

Det har resulterat i boken "Sinnlighetens närvaro; Luther mellan kroppskult och kroppsförakt".

Hon har fått syn på Martin Luthers inställning till sexualiteten, äktenskapet, lusten och smutsen...

- Det vill säga allt det där vardagliga, världsliga, som människan är!

Den lustiga smutsen.

1522 skrev Luther ett "Traktat över äktenskapet".
I ironisk ton raljerar han över dem som föraktar vardagslivet.
Hör och häpna:

"Måste jag vagga spädbarn, tvätta blöjor, bädda, stå ut med obehagliga lukter /..../ och sedan på kuppen ta hand om hustrun, stödja hennes arbete och ha omsorg än här och än där...

O du eländige, stackars man!
Om du har tagit dig en hustru så följer mycken olust och jämmer...

Bättre förbli obunden och att leva fridfullt liv som nunna eller präst..."

"Stödja hennes arbete"...

Martin var starkt kritisk till dem som på felaktiga grunder drog sig undan från livet in i klostren.

Och jag, Helene, minns en protestaktion på Pastoralinstitutet i Lund 1988 då en staty av Fransiskus placerades i trapphuset...

- Inga munkar här!
- Inget katolskt klosterliv!
- Vi är fria lutheraner, med familj och hängiven Gudstro!

 Fria lutheraner.

I den befriande frälsning som drabbar Luther då han inser att Guds nåd gör varje människa fri, blir vardagen välsignad.
Ja, vardagen är liksom det enda vi har...

Du känner säkert igen uttrycket:

"Skomakare - bliv vid din läst!"

För om inte skomakaren lagar våra skor och bagaren bakar vårt bröd, ja då stannar samhället...
Och så har inte Gud tänkt sig livet för människan!

E Gerle visar vilken stor vördnad Luther finner i det till synes triviala då han själv skriver:

"... jag är ovärdig att vagga barnet, tvätta dess blöjor och ta hand om dess moder...

Och frågar mig hur jag skulle kunna bli värd allt detta, utan någon förtjänst."

Inget kan tynga honom.
Han är övertygad om att arbetet är "välbehagligt inför Gud".

Inte bara välbehagligt - enligt Luther är människan genom sitt arbete delaktig i Guds fortsatta skapelse, då hon tjänar sin medmänniska.

Också en gudstjänst...

I boken om sinnlighetens närvaro skriver Elisabeth Gerle att kroppen inte var något problem för Luther.
Men det vet vi att den varit för en del av de tidiga kyrkofäderna.

Pendeln har svängt mellan kroppskult och kroppsförakt.
Och gör så än idag...

Samtida lutherforskare lyfter fram hans positiva kroppssyn:

- Luther visar på att det finns en mening i livet som det är!

Varje predikan borde markera detta.
Det finns en skimrande mening i livet som det ÄR.
Längta inte bort din tid på annat. På andra...

Gå och byt blöjorna på dina barn och tacka Gud!!

Fri. Fri att leva vardagslivet inför Guds ansikte.

Vardag inför Guds ansikte.

Min vän säger " V V V". Inte w w w ...
- Vanlig Vacker Vardag.

Det är djupt lutherskt! Och bibliskt.

Elisabeth Gerle säger:

- Jag känner tröst med Gud i vardagen då sådant drabbar mig som jag själv inte valt.
Och för mig hänger måltiden i köket ihop med sakramentet i kyrkan.
Liksom smekningen på kinden - det är gudomlig närvaro!


Hon anser att Luther inte har med det puritanska och livsförnekande att göra.
För honom var vardagen full av sinnlighet; äta, sjunga och roa sig för att hålla mörka tankar borta.

Gud möter människan i det jordiska och kroppsliga.

- Gud älskar människan också när hon luktar illa...

Samtidigt finns dubbelheten där.

- Arbetet är en möda, det skall erkännas, och något som kan bli tungt.
Livet är märkt av syndafallet.


Det som har fördärvat Luther är all den teologi som sedan formades av hans efterträdare.
Den lutherska ortodoxin på 1600-talet är en mänskofientlig läsning...
Och fientlig mot Guds skapelse, menar jag.

Det är därifrån den tunga plikten och dygden kommer, bortlyft ur den välsignade vardagen.

Välsignade barn!

Till sist.

Martin Luther hade inte för avsikt att bryta med Katolska kyrkan.
Han ville bara reformera den kyrka han älskade och levde i.
Föra den tillbaka från de traditioner som utvecklat sig, tillbaka till Bibelns budskap.

Boken ställer en viktig fråga till oss idag:

- Om vi tänker oss att vi lever i en tradition som bemyndigar människan och värderar vardagen, vad kan det leda till idag?

* Reformationen ledde till läskunnighet för alla, oavsett kön eller social ställning.
* Luther gav människor rätt att tolka Bibeln då han översatte den till folkspråket.
* Han betonade blomstring och överflöd.

E Gerle säger:

- I relation till migranter kan detta bidraga något oerhört revolutionerande. Genom att se varje människa som helig utmanas de gränser vi dragit mellan medborgarrätt och mänskliga rättigheter.

Slut på saxningen ur Kyrkans Tidning.

Och jag vill tillägga:

Islam behöver också en "Luther", som idag kunde låta översätta Koranen från arabiskan till folkens språk.
När så var och en kan läsa, kan de också förstå, och själv bilda sig en uppfattning.
Det skulle vara i linje med den demokrati, som vi alla vill åtnjuta.

Luktfritt! Lustfylld lek.

Puh!
Jag tycker det stinker från badrummet...

Öh... Åh! Det är ju barnbarnets blöjor! Hurra så välsignat gott!
Magen sköter sig.

Och den Vanliga Vackra Vardagen skimrar.

Luktfria hälsningar från
Helene Sture Blöjfelt,

- som vet att Luther bara var en människa och hade fel i en del andra uppfattningar, om "judarna" t ex.
Men det tar vi en annan gång.

Så skimrande var aldrig - vardagen!

DE SISTA BLIR FÖRST

Stormskador.

Sting-Sture satt i sin skördare i skogen.
Han var sur för att chefen inte hade ordnat fler medarbetare denna dag.
Många träd hade blåst ned efter senaste stormen, och arbetet var både svårt och omfattande.

Jo! Där kommer ju några!
- Lagom till fikat... tänkte han buttert.

Ser man på, även vid middagstid anslöt sig ytterligare några skogsarbetare. Två var från Thailand och tre från Rumänien.
Snabbutbildade.

Men Sting-Sture unnade sig inga positiva känslor. Han var född med dåligt humör.
Dock kunde han motsträvigt erkänna att dagspenningen var ganska god.

Det här var på den tiden när lönen betalades ut kontant varje dag.
Som du förstår är det längesedan, men det som hände vid dagens slut är ständigt aktuellt.

Livsfarlig rotvälta.

Sting-Sture hade råkat se TV-gudstjänsten på söndagen. Han hade varit hemma hos Gråbella och då blev det som det blev.

Det var inte meningen - han är nämligen inte religiös, i alla fall inte offentligt - men han blev sittande, och fick höra om den lönepolitik som Jesus hade.

KALLA SAMMAN ARBETARNA OCH GE DEM DERAS LÖN.
BÖRJA MED DEM SOM KOM SIST OCH SLUTA MED DE FÖRSTA.

DE SOM HADE LEJTS VID ELFTE TIMMEN KOM FRAM OCH FICK EN DENÁR VAR.

NÄR SEDAN DE FÖRSTA STEG FRAM, TRODDE DE ATT DE SKULLE FÅ MER, MEN DE FICK VARSIN DENÁR DE OCKSÅ.

DÅ PROTESTERADE DE.

Kommer aldrig över.

Förstås!
- Det hade jag också gjort, tänkte Sting-Sture bland de snedliggande stockarna, rättvisan är viktig.

Han tittade på klockan.

- Bara en timme kvar tills arbetspasset är slut. Bra. Jag är trött, tänkte han, och blängde på dem som bara jobbat halva dagen.
Knappt.
Kallt och eländigt är det också.

Helt knäckt.

Jesus fortsatte sin liknelse om vingårdsmannen:

DE DÄR SOM KOM SIST HAR BARA HÅLLIT PÅ EN TIMME, OCH DU JÄMSTÄLLER DEM MED OSS SOM HAR SLITIT HELA DAGEN I SOLHETTAN.

DÅ SADE HAN TILL EN AV DEM:

- MIN VÄN, JAG ÄR INTE ORÄTTVIS MOT DIG.
VI KOM JU ÖVERENS OM EN DENÁR, TA NU VAD DU SKALL HA OCH GÅ.
MEN JAG VILL GE DEN SISTE LIKA MYCKET SOM DU FICK.

HAR JAG INTE RÄTT ATT GÖRA SOM JAG VILL MED DET SOM ÄR MITT?

Det är frågan.

De samlades på parkeringsplatsen vid skogsröjningen, intill vägskylten.
Klockan var fyra och nu kom chefen med lönekuverten.

Sting-Sture tänkte präktiga tankar över hur mycket pengar han lyckats spara den senaste månaden.
Generös var han inte, men inte heller snål.
- Bara ekonomisk, tyckte han själv.

Men vad nu?
Varför kallade arbetsledaren fram de rumänska gubbarna före honom?
Och sedan thailändarna?!

På deras glada och förvånade skratt förstod han att någonting var väldigt fel.
Skulle han, den trofaste, välutbildade skogsarbetaren från den svenska myllan komma sist i lönekön - och dessutom bara få samma dagslön som de andra?!

- Du får den summa vi kommit överens om, eller hur? sa chefen, med något ovanligt milt i ögonen.
- Jovisst, men... Men!!

Det här liknade ju den galna berättelsen från TV-gudstjänsten.
Det var väl inte Jesus som stod här i skogen? - - -

Vem är i skogen?

Liknelsens sista ord ringde i öronen:

ELLER SER DU MED ONDA ÖGON PÅ ATT JAG ÄR GOD?

SÅ SKALL DE SISTA BLI FÖRST, OCH DE FÖRSTA SIST.


Sting-Sture körde upprört raka vägen hem till Gråbella.

- Nu får du förklara det här! Din knäppa Jesus har tydligt förblindat hela skogsnäringen!
- Ta det lugnt, manade hon. Är du sur för att chefen har ett varmt hjärta och ville ge de andra arbetarna samma lön?

- Men det är inte rättvist! Jag hade ju slitit hela dagen, och de kom efter fikat, några efter lunchen!
- Precis så är det i Guds rike, svarade hon stilla och började berätta...

Sweet. Amazing Grace!

När en människa kommer till tro, alltså får en personlig relation med Jesus, då blir hon liksom arvtagare till himmelrikets alla gåvor.
Det spelar ingen roll om hon blir troende i tonåren, som vuxen eller på gamla da'r, alla får del av samma nåd!

Det vore ju konstigt om de i ungdomen troende skulle få mer av Guds nåd, än de som blir frälsta vid livets slut...
Nej, sådan Gud har vi inte!

De villkorslösa kärleken strömmar över alla i fullt mått. Förlåtelsen renar allt som blivit fel, utan att fråga om ålder eller hur länge trons gemenskap har varat.

Guds nåd. För alla.

Nu lägger jag mig i...

Berättelsen om vingårdsarbetarna kan du läsa i Matteus evangelium, kap 20:1-16.

När Jesus så tydligt berättar denna liknelse om himmelriket, vänder han sig till dem han hade runt sig; det ockuperade Israels folk.

De var trötta på andras folks herrefasoner. De ville på alla sätt bekämpa icke-judar från öst och väst, norr och söder, de som under flera århundraden hade förtryckt och trakasserat dem.

Skulle de hamna i Guds rike före dem?
De var ju Guds egendomsfolk!
Situationen var kritisk.

Jesus manar till allvar.
Guds nåd fungerar inte per automatik.

Det finns inget privilegium i Guds rike där någon skulle kunna ha "platser reserverade" bara p g a yttre tillhörighet.

Och nej, det handlar inte om lönepolitik!

Det handlar om hjärtats omvändelse.

Knäckt. Sedan upprättad.

Gråbella frågade Sting-Sture hemma i soffan:

- Vilket är viktigast; rättvisa eller kärlek?

Han skulle svara snabbt, för han visste ju att rättvisa och pengar betydde allt.
Men han svarade inte. Plötsligt osäker.

- Vilket ger dig störst lycka? frågade Gråbella.

Klara sig utan vänner?

På väggen hängde en broderad bonad:

UTAN PENGAR ÄR MAN FATTIG.
UTAN VÄNNER ÄR MAN FÖRLORAD.

Vad hade hänt om de där thailändarna och rumänerna inte kommit?
Då hade han slitit ihjäl sig!

Det klack till i honom.

Tänk om han var den som kommit sist? Och ändå hade blivit bemött med sådan respekt och generositet...
Det hade ju öppnat hjärtat på honom!

Motvilligt erkände han att hans snålhet drabbade honom själv.
Och kanske var orsaken till att han alltid var så sur...

Jag kom över!

- Du förstår, sa Gråbella, Gud är god!
Vi ska inte se med onda ögon på att Gud slösar sin nåd över oss alla. Oavsett om vi är buddhister eller katoliker... Jesus vill öppna himmelriket för oss alla!

Till och med för sura svenskar, skrattade hon och hällde upp en kopp kaffe till.

Nåd och tjänst.

I den ordningen.

Inte tvärtom - tjänst och nåd - som om vi skulle förtjäna Guds kärlek. Icke!

Frågetecknet blev ett utropstecken.

Mot himlen.

Nästa dag var Sting-Sture lite gladare.

Och när de där utlänningarna kom, delade han med sig av några kakor som Gråbella stoppat ned i hans fikaburk...

Han tyckte att granarna klappade sina barriga grenar till en stillsam applåd.

OCH STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN.

Ska vi dela?

Skogsgröna hälsningar från "träskallen"
Helene Först Sistfelt,

- som tillhör ett hedna-folk som egentligen borde kommit sist... men som Gud genom Jesus Kristus har välkomnat in i förbundet.

Och tack Ansgar, att du vågade dig hit till kalla Norden och visa oss vägen in i himmelriket.
Vem kallar Gud idag? Och vart?

Inga fler stormar, tack!

UKULELE i BROMÖLLA

Formgivare.

Det finns fin lera här.
Bromölla är känd för den fina kaolinleran från Ivö.

Ukulele-orkestern från Sölvesborg var på turné i gränslandet mellan Blekinge - Skåne.
Dagcentralen "Drejaren" i Bromölla var fylld till bristningsgränsen med lunchätande gäster.

- Välkomna alla till denna sångstund! Vi är 114 personer idag...
Ytterligare ett gäng glada "pangschonister" slog sig ned.

Vänner är vi!

Det skulle visa sig att vi slirade en del på ackorden.
Vi halkade i olika tempon... och sjöng lite som vi ville i kanon-stämmorna...  Men hela tiden med ett stort leende under stråhattarna!

- Tycker ni att vi är trevliga? frågade vår eminente spel-ledare.

Det tyckte folket på Drejarn's.
Vilken tur.
Ty vi fortsatte glatt och kaffet fick vänta.

Glada i hatten.

Jag älskar de här gamla sentimentala schlagersångerna från förr.
Ju hårdare världen blir, med svårigheter i både inrikes- och utrikespolitik, desto mer ukulele behöver jag.

Och för egen del gör det gott för själen att balansera upp religionsdialogen med sköna jazzklanger i den slöa roddbåten till Kina...

"Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina, det går så lagom fort.
Tid får jag gott om då att hålla din hand!
Du har så bråttom var gång som vi möts här i land.

Månen skall skina, när vi två jag och Stina, gungar mot himlens port..."

Gungade lite för mycket.

Ibland glömmer jag att det är en helt profan liten musikgrupp jag spelar med i.
Vanan från alla kyrkans "andakter på hemmet" sitter djupt i skinnet och sinnet.

Jag menar, Ucke Fellows spelar ju både om himmelen och kärlek de också!

Och lugnet.

Jäkt är våld på tiden, säger Stinissen.

Frank Loesser och Nils Georg fortsätter sjunga i båten "On a slow boat to China":

"Res med mig Stina i en roddbåt till Kina, det går så lagom fort.
Då får jag ha dig för mig själv många år!
Men om jag bad dig kanske små matroser vi får...

Arken skall gunga, när vi fyrstämmigt sjunga utanför Himlens Port...!"

Nära himlens port!

I mitt stilla sinne tänkte jag att OM jag skulle lett en andakt på denna plats, då skulle den förstås handla om Gud såsom Krukmakare.

Jag citerar några goda ord ur profeten Jeremia:

OCH NÄR KÄRLET, SOM KRUKMAKAREN HÖLL PÅ ATT GÖRA AV LERET,  MISSLYCKADES I HANS HAND,  
BÖRJADE HAN OM IGEN, OCH GJORDE AV DET ETT ANNAT KÄRL SÅ SOM HAN VILLE HA DET GJORT.
Jeremia kap 18:4.

Går min egen väg.

Bakgrunden är besvärlig.
Folket vill gå sin egen väg och har inte lust att samarbeta med Guds planer.

- Vi vill följa våra egna tankar, var och en efter sitt hjärtas hårdhet.

Det är klart, med en sådan inställning bland folket måste Herren ta lerklumpen på drejskivan och börja om igen...

SOM LERET ÄR I KRUKMAKARENS HAND, SÅ ÄR OCKSÅ NI DET I MIN HAND, NI AV ISRAELS HUS, SÄGER HERREN.

Det gör ont att få sina egna grumliga motiv avslöjade...
Men när den insikten kommer, är det fantastiskt att ha en Gud som inte ger sig, om uttrycket tillåts.

Min bön i enkelhet blir då:
- Ja, käre Gud, börja om med mig där du ser att ojämnheterna är förstora!
Forma mig efter din vilja som stavas kärlek och tålamod... Amen.

Jag vill gå i dina fotspår, Herre.

Men oj, här sitter jag och drömmer.

Vi är ju på Dagcentralen och spelar!

Aloha-Oe är smäktande toner från Hawaiiland, och Kalle introducerade bästa Ylva som solist:
- Nu är det bara En som ska sjunga fel, ha ha!

"Skymning faller över palmklädd strand,
och dess sand syns som ett silverband.
På Hawaii stiger sångens brus,
dyningens gång, havets sång, vindens sus.

Aloha-Oe, jag älskar dig, kom möt mig nu när kvällen inne är.
Aloha-Oe, jag älskar dig, på dunkel kärleksstig möter jag dig."

Solo.

En äldre man gömde sitt ansikte bakom handflatan.
Jag såg...
Och jag kände hans tårar efter en för länge sedan svunnen kärlek.

Någonstans är vi alltid 18 år i hjärtat... och den kärlek vi har upplevt försvinner inte.

Så korta livets ögonblick är.
Och så oändligt lång tid av minnen vi har.

Men Sara Paborn skriver i sin diktbok:
- Vilken tur att vi träffades innan vi dog!

Det gäller att hitta det perspektiv som håller livsgnistan igång.

Håller stämningen?

Drejskivan har snurrat färdigt för denna gång.
40 minuters glädje på Dagcentralen i "leriga" Bromölla fick sitt slutackord med favoriten:

"Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar,
och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek, säg. Nej!"

Och ett liv utan kontakt med själva Krukmakaren är ett knastrigare liv, för min del, tänkte jag när jag tog första kaffeslurken i den vackert formade koppen.. .

 Spelar så det gnistrar.

Snurr på er alla!
Herren välsigne oss och bevare oss....
Gräddiga hälsningar från;

Helene F Sturefelt,
- uppspelt lerklump med hopp om ny formgivning...