BÖNSÄCKEN PÅ HANÖ

Hanö i Blekinge skärgård.

Blöt av svett, eller blöt av regn?
Blöt inifrån eller blöt utifrån?
Jag vill vara torr!

Men det blev både ock...

Följ med på en vandring över havet till en förtrollad liten ö.
Om man korsar lilla Aspö med stora Kullaberg, ja då får man - HANÖ!

Fotona är ackompagnerade med gamla texter ur den keltiska böneskatten, skrivna ca 700- e Kr.

Lämnar Nogersund.

Hon steg i land utan att ha en aning om vad som väntade. Helt förutstättningslöst gav hon sig i väg med vandrnigsskor och paraply.
I ryggsäcken ett äpple, enkel färdkost.

Ryggsäcken skyddade mot regnet i medvinden, men blev snart förvandlad till en bönsäck... med ett rop efter livets nödtorft.

Bönsäcken skymtar.

VAD ÄR DET SOM ÄR BÄST FÖR DET KRISTNA LIVET?
ENKELHET OCH MÅLMEDVETENHET.

EN VÅRDSLÖS KRISTENHET, SOM INTE VILL VETA AV NÅGOT BESVÄR, KOMMER ATT PRÖVAS HÅRT I ELDEN...

EN AKTIV KRISTENHET FÅR EN LÄTT PRÖVNING I ELDEN OCH STOR BELÖNING I HIMLEN.



Själva ön Hanö ser ut som en liten böna på kartan.
Det ska väl inte vara så svårt att ta sig runt här?

Med en gång tog vägen slut och hon fick gå tillbaka. Ska man verkligen gå in i det där buskaget? Hm, men vandringsstolparna markerar att stigen går här...

Paraplyet fastnade och skorna kilades fast mellan klapperstenarna...

Svårgånget.

VAD ÄR BÄST FÖR SINNET?

VIDSYNTHET OCH ÖDMJUKHET,
FÖR ALLA GODA TING FÅR RUM I ETT ÖPPET OCH ÖDMJUKT SINNE.

VAD ÄR VÄRST FÖR SINNET?

TRÅNGSYNTHET, INSTÄNGDHET OCH AVSKÄRMNING,
FÖR INGET GOTT FÅR  RUM I ETT TRÅNGT, STÄNGT OCH AVSKÄRMAT SINNE.

Öppenhet.

Hon fällde ihop paraplyet och tackade Gud för det stilla regnet. Och för ljuset som var så milt.
Stigen gick uppåt och färsk spillning på marken gjorde henne vaksam.
Vem hade hon sällskap med?

65 m ö h spanade hon över heden, men visste inte att en hjord dovhjortar spanade på henne från avenboksskogen.

Heden, karg som min själ.

Heden!
Denna karga natur fick hennes tankar att minnas ungdomsböckerna Fem på nya äventyr.
Visst var det längs sådana här engelska hedar som Georgina och Julian jagade bovar?

Hon fick en smak av engelsk kidneypaj i munnen, för det var den matsäcken som Enid Blyton såg till att de alltid hade med sig.

Vinden tog tag i henne så hon tog några felsteg mot slänten...

Inte för nära!

Vad menas med "bönsäck"?

Hon såg knappt var hon satte sina fötter, men mötte ett vandrande par som sa:
- Du måste se strandsporren!

Tack och lov var det inte många turister på ön denna dag.
Hon hade stort behov av att få vara själv, och samla sina tankar.

Kaprifolen doftade ännu och björnbärens röda klasar skiftade tveksamt i svart.
- Det blir bra tilltugg till äpplet, tänkte hon och följde stigen nedåt.

En sektorsfyr visade vägen.
- Där är den!
Bönsäcken.

Sektorsfyr.

ATT VANDRA PÅ EVANGELIETS STIGAR,
ATT SJUNGA PSALMER VAR TIMME,
ATT SLUTA UPP MED PRAT OCH PLADDER
OCH STÄNDIGT BÖJA KNÄ I BÖN.

MÅ MIN SKAPARE BESÖKA MIG,
MIN HERRE OCH MIN KUNG,
MÅ MIN ANDE SÖKA HONOM
I DET RIKE DÄR HAN EVIGT BOR.

Slip-sten.

Havet rullade upp sina vågor från två håll. De rundslipade stenarna var gamla som urtiden.
Känslig för platsens energi slog en våg av ömhet emot henne.
Vilken böneplats!
Vilken skör landtunga mellan himmel och hav!

Och traditionen berättar om hur det en gång firats kristna gudstjänster där. Kanske är det därför platsen kallas Bönsäcken?
Om stenar kunde tala...

Det kan de! Jesus säjer att om vi tiger om evangeliet så skall stenarna ropa.

Talar om Skaparen.

En annan tradition berättar om en ensam kvinna som längtade efter att komma till fastlandet.
Hon samlade stenar i sitt förkläde för att bygga en bro till Listerlandet, men snubblade och tappade alla sina stenar.

Kvar är denna märkliga stenrevel i havet, som en svans som böjer sig för vädrets krafter.
Precis som i Skagen.

Engelska sjömäns viloplats.

1810-1812 var Hanö bas för engelska flottan under Napoelonkrigen.
En liten krigskyrkogård är vilorum för några tappra soldater.
Ett kors är rest som markering för att det också firas gudstjänst där ibland.

Att dö i strid...
Ja, det gäller att välja sina strider. Alla är inte värda att dö för.
Man blir sårad ändå.
I bästa fall kan ärren gör en ödmjuk.

Engelska krigskyrkogården.

Hon stannade upp vid ett oväntat mänskoöde: Karna Mattsdotter dog i farsot här med sina två barn 1834.
Tankar och böner gick till Västafrika, där ebolaviruset härjar just nu. Gud, hjälp oss att hjälpa!

Om döda har något medvetande kvar, så är nog detta den vackraste utsikt man kan ha från en gravplats!
Karna, här får du vila i frid. Bortglömd, men ändå ihågkommen.

Vilorum.

LÅT DETTA VARA SLUTSTATIONEN FÖR ALLA BRISTER
INOM KYRKANS HÄGN;
EN TRIVSAM LITEN HYDDA MELLAN GRAVARNA,
OCH JAG ENSAM I DEN.

ALLDELES ENSAM I MIN LILLA CELL - ALLTSÅ HELT ENSAM - ENSAM KOM JAG TILL VÄRLDEN,
OCH ENSAM SKALL JAG LÄMNA DEN.

Den keltiska munken formulerar sina tankar, som blev oväntat aktuella.

Tillsammans, i liv och död.

Hon gick sakta. Stora tankar blandades med små steg.
Samhörighet, genom släkte efter släkte.

Livets villkor är desamma - en ständig kamp att överleva - och någon gång också Leva, leva gott.
Tillsammans.

- Men ska du verkligen åka till Hanö själv? hade grannarna frågat.
- Ja, det är inte det sämsta sällskapet! svarade hon.

Vän med sig själv. Försonad med sitt livsöde.

Nu var högsta punkten nådd.

Fyren på Hanö.

Fyren på Hanö sänder sina tre blixtljussignaler som varning genom natten.
16 m hög är den ett väl synligt landmärke. SMHI har en väderstation här.

En mur ledde blicken vidare mot Hanös östra sida där tordmular och stora klippblock ingav respekt.

Det okända lockar.
Kunde det verkligen finnas grottor här?
Och var den där draken möjlig att se?

Det var ingen självklarhet att komma dit, även om markeringarna var tydliga.
Visst fanns det grottor! Men hon hade inget behov att krypa in och kolla...

Spännande!

Det berättas att denna drake flög mellan Tärnö, utanför Karlshamn, till Hanö, här utanför Sölvesborg, på endast två kraftfulla vingslag.
Men när fyren anlades på 1800-talet blev draken så bländad av ljuset att hen flög rakt in i bergväggen!
Krasch.

Hon såg många märkliga formationer i berget men hade ingen lust att bestämma vilken av dem som skulle kunna vara draken... Hon hade fått nog av att gå in i väggar och magen kurrade.

Vem har bott här?

För de gamla keltiska munkarna fanns det tre sorters martyrium:

- det vita martyriet som är pilgrimsvandringen och exilen,
- det gröna martyriet som är eremitlivet,
- och det röda martyriet som är det egentliga blodsoffret.

Hon hade under så lång tid av sin levnad levt i att avstå och bortse från sina egna behov, att hon glömde bort sitt äpple.. och glömde att hon packat ned ett varmt sittunderlägg...

Hon lade ryggsäcken i den blöta mossan, med den regnblöta sidan upp, och satte sig.
Några halvsura björnbär och lite vatten var gott.

Efter tio minuter fick det vara bra och hon reste sig upp.
Nu var ryggsäcken blöt runtom... Förargad över sin onödiga askes, letade hon upp äpplet och åt begärligt.
Fötterna gick mot Vindhalla.

Vart tar stigen vägen?

Skulle man verkligen gå in i den där snåriga skogen?
Det var ju stenar överallt! Och tätvuxna avenbokträd. Här fanns ingen plats för improvisationer. Det var bara att böja sig för de röda markeringarna.

Någon annan visste bättre. Var god Följ.

Detta var det mest trolska hon hade sett! Är Hanö en sago-ö?!
Och den gamla rotvältan där borta, var det verklígen ett träd eller var det ett skogsväsen...?

Grön-röd röra.

Snart öppnade sig avenbokskogen mot havet. Slätslipade berghällar inbjöd till dans - vid vattnet!
Det såg ut som jättarnas matsal med dansplats, och fantasin var verkligen igång.

Här skulle man kunna fira den heliga Mässan... och dansa Helig Dans, tänkte hon.

Regnet hjälpte havet med blötläggningen.

Sagolika klipphällar.

.

Och Eremiten skriver från sitt karga landskap, långt bak i tiden:

NÄR JAG SER UT FRÅN MIN GROTTA
KAN JAG SE DEN VIDA OCEANEN
SOM STRÄCKER SIG VÄSTERUT, NORRUT OCH SÖDERUT, TILL JORDENS ÄNDE.

JAG SER SJÖFÅGLAR DYKA,
OCH JAG HÖR DEM SKRIKA,
OCH FÖR MIN INRE SYN KAN JAG SE HAVETS DJUP, SOM MYLLRAR AV FISK.

JORDEN ÄR BÅDE MAJESTÄTISK
OCH FULL AV LEK
BÅDE HÖGTIDLIG OCH RIK PÅ GLÄDJE
I ALLT DETTA AVSPEGLAR DEN HONOM, SOM HAR SKAPAT DEN.

Sjöfåglarna hann fly.

Jag är förälskad.
Han heter Hanö.. och är en böne-ö, med smak av irländsk natur och keltisk Gudsmystik.
Här hör jag hemma.

Yr av vind och regn och upptäckarglädje sparade jag resten till nästa besök.

Jag tackar Gud för en alldeles underbar dag - blöt av regn, svett och glädjetårar.

Och på väg tillbaka till hamnen såg jag ett hus till salu.
Önskedrömmarna rusade genast iväg...

Åh....!

När båten anlade Nogersund möttes jag av väntande vänner och ett trevligt restaurantbesök på "Skutan".
- Kan man få mer potatis, tack?

Askesen var över och aptiten stor.

Magsäck, matsäck, bönsäck - fångad av en stor hunger på livet. Allt är samma, just idag.

Hemfärd.

GUD, HJÄLP MINA TANKAR!
DE IRRAR IVÄG FRÅN MIG OCH GER SIG AV PÅ VILDASTE FÄRDER.

INGA KEDJOR, INGA LÅS KAN HÅLLA FAST DEM,
DE GLIDER UR MITT GREPP SOM ÅLSVANSAR..

KÄRE JESUS, DU SOM SER IN I VARJE HJÄRTA OCH LÄSER VARJE SJÄL
TA TAG I MINA  TANKAR!
FÖR DEM TILLBAKA TILL MIG
OCH HÅLL MIG TÄTT INTILL DIG.

Bön-a i Bönsäcken.

Helene Sture Hanöfelt,
- glad pilgrimsvandrare i blåst, regn och sten.

ATT LYSA ÄR SOLENS VÄSEN

Solens väsen.

Det är en värmebölja över landet.
Sommaren är ovanligt varm och det brinner i skogarna runt Sala i Västmanland. Böner för er som är evakuerade och för er i räddningstjänsten!

Äntligen gick solen i moln där jag bor, och ett stilla morgonregn föll över Listerlandet.
Jag ber min morgonbön och läser Wilfrid Stinissens text för just denna dag, om Att bli seende.

Här följer några citat, samt egen bildsättning från Östergötland. Titta noga på skuggorna.


När vi föddes in i denna underliga, gåtfull värld, famlade vi i mörker. Vi visste inte varifrån vi kom och vart vi var på väg.

Men evangeliet lär oss att även blindfödda kan få en klar syn. Och meningen med livet är just detta, att vi skall bli seende människor.

Vart går vägen?

Var och en kan rannsaka sig efter dessa rader.
- Vad har jag varit blind för? Vad är det jag inte har sett?
Fartblind av livet.

I berättelsen som den blindfödde mannen i Johannes kap 9 ber inte den blinde mannen om att bli botad.
Initiativet ligger helt hos Jesus själv.

Han har kommit hit till världen för att göra blinda seende.
Vi behöver inte med kamp och möda bönfalla honom att bota oss, liksom vi inte behöver be solen att lysa.

Att lysa är solens väsen, och att ge blinda syn är Jesu väsen.

Den som låter honom göra som Han vill, botas undan för undan från sin blindhet.

Kvällssol över Östergyllen.

Tack Gud för Wilfrid Stinissen! Han låter evangeliet fortgå rakt in i vår tid, och i mitt hjärta.
Orden lever. Och ger liv. Och syn!

Insikt. Insyn. I själen.


Tänk så fel vi ber ibland, då vi tjatar på Gud, som om Gud inte ville det goda...
Guds väsen är Godhet!

Gud. God. Good. Gott.

Istället ska vi vända på bönen och tilltala stormarna och demonerna, precis så som Jesus gör:
- Tig! Var stilla! Lämna honom, far ut ur honom!

Kampen utkämpar jag inte mot Gud, utan mot det onda som hindrar. Molnen som skymmer... och skuggorna och anklagelserna under nattens timmar.

Drar mig in i skuggan..

Vågar vi låta Jesus göra det han vill med oss?
Vågar vi låta Honom dra ut mardrömmarna i ljuset, så att de avslöjas och smälter?

Eller håller vi fast vid vårt mörker eftersom det är det enda vi känner till?
Ovan vid ljus. Ovana vid frid och harmoni.

Ja, då är det bättre att vara kvar i det välkända, plågsamma mörkret...tänker kanske någon.
Men kom inte och anklaga Gud iså fall! Det var ditt val.
Den självvalda blinda oron.


Det är naturligtvis inte fel att bönfalla Jesus om hjälp, om att bli botad från allt sitt elände.
Men det vore fel att tro att Jesus inte lägger märke till oss om vi inte ropar.

Det Johannes vill visa med berättelsen om den blindfödde är inte att Jesus besvarar vårt ropade, utan att Han är Världens Ljus.

För att upplysas av detta ljus behövs inga särskilda prestationer.
Det enda nödvändiga är att inte avvisa ljuset, inte göra motstånd.

Motstånd att mogna?

Att inte göra motstånd...
På med solglasögonen! Ner i källaren! På med effektivitetstänkandet och pliktkänslan.
Glöm dig själv.
Missbruka din tid och kraft.

Nej. Gör inte det!

Luktar det inte lite brandrök i själen? Osar det inte svärta kring våra missriktade ambitioner?

Gömmer mig för ljuset.

Jag tar denna dag till att öva mig i att leva i ljuset.

Går med lugna steg i min lägenhet. Diskar lugnt. Plockar lite, i lugn och ro.
Jag går lugnt nedför trapporna, ned i källaren där det är mörkt och svalt... men strax upp igen.

- Jesus, Du är mitt ljus! Du visste redan allting. Och har väntat.
Nu börjar vi.

Den blindfödde ställde inte upp några hinder mot ljuset som ville tränga in i honom.
Men är det inte ofta det vi gör? Vi binder en duk för ögonen, och sedan är vi irriterade över att vi inte ser.

Om du vill bli seende, så sluta värja dig mot ljuset som vill upplysa dig, inifrån.

Jag ser! Mig själv.

Ibland är man en karikatyr av sig själv. En parodi. En tragisk variant som sprungit förbi sig själv, ut ur kroppen.
Detta är en farlig åkomma för alla oss kvinnor som är fostrade till att tjäna andra.

Men inte på bekostnad av våra egna behov, så har Gud aldrig tänkt.


De som tidigare hade sett den blinde mannen sitta och tigga, kände nu inte honom:

- Är det inte han som satt och tiggde? Några sa:
- Jo, det är han. Andra sa:
- Nej, men han är lik honom. Då frågade de:
- Hur öppnades dina ögon? Han svarade:
- Han som heter Jesus...

Läs hela historien i Johannes kap 9!


Att lysa är solens väsen. Att bota är Jesu väsen.
Att vara blommaa och leva i harmoni är människans väsen... men vi känner inte igen oss själva i ljuset.

Har vi blivit så vana vid "syndens skuggor" att vi glömt vårt ursprung?

- Du är lik dig  själv, men...

Vart tog du vägen, vackra blomma?

Jag tar fram min blockflöjt och spelar psalm 185:

O KRISTE, DU SOM LJUSET ÄR
DIG KAN EJ MÖRKER KOMMA NÄR,
VI SKÅDAR UPP I TRO TILL DIG,
NÄR SOLENS LJUS FÖRDÖLJER SIG.


- Tack käre gode Gud för ditt ljus!
Hjälp oss kvinnor att våga älska oss själva, såsom vi älskar andra, kanske lite för mycket...
Hjälp alla ambitiösa människor att hitta sin gräns.
Bara Du är gränslös.
Och alldeles underbart lysande! Amen.

Amen!

Helene Sture Strålefelt, som fångade solen - nej blev fångad av solen - och kröp i åkern utanför Vadstena..

BERG- OCH DALBANA

Berg- och dalvandrare.

Alldeles tillräckligt länge har jag varit nere i dalen.
Nu är det dags att gå upp på berget.
Lämna det gamla. Låta det som varit förlora sig in i minnenas dimma.
Om man har något minne, vill säga...

Nej, det handlar inte om något nöjesfält, rubriken till trots. Det handlar om Förklaringsberget.

Jag dyker in i bibeltexten och tar på mig sandalerna. Läser kartan och packar ryggsäcken.
Guds ord och vattenflaska.
Paraply mot solen - nej, det kommer inget regn idag heller.

UNGEFÄR EN VECKA SENARE TOG JESUS MED SIG PETRUS, JOHANNES OCH JAKOB OCH GICK UPP PÅ BERGET FÖR ATT BE.

MEDAN HAN BAD FÖRVANDLADES HANS ANSIKTE, OCH HANS KLÄDER BLEV VITA OCH LYSANDE.

Lysande.

Jag slog följe med Karin, Marianne och Elias. Bakom huset slingrade sig en liten stig upp mot Ryssberget.
Det dånade från motorvägen och det dröjde innan friden kom ifatt oss.
Varför måste civilisationen bullra? Det är väl inte civiliserat?

Naturen vet bättre.

Passerar E22'an vid Sölvesborg.

TVÅ MÄN SAMTALADE MED JESUS.
DET VAR MOSE OCH ELIAS SOM VISADE SIG I SIN HÄRLIGHET.
DE TALADE OM HANS UTTÅG UR VÄRLDEN SOM HAN SKULLE FULLBORDA I JERUSALEM.

Dåtid möter nutid och framtid.
Lagen och profeterna är materialiserade i form av Gamla Testamentets förgrundsgestalter; Mose och profeten Elias.
I Jesus Kristus ser de allt gå i fullbordan.

Jag snubblade till på en sten. Kan livet verkligen få komma till en punkt som är fullkomlig?

Vi gick förbi ett litet lärkträd med mjuka, smala barrblad. Intill stod en månghundraårig tall.
Vilken fin sinnebild av gamla och nya förbundet, tänkte jag och letade efter min vattenflaska.

Gammal och Ny.

Det är något speciellt med berg.
Berg är trygga, stadiga, fasta och pålitliga - såvida gruvbolagen inte är där och spränger bort dem...

I alla religioner och föreställningar är berget platsen där GUDEN bor.

Mose fick ta emot Tio Guds Bud på ett berg.
Elia kämpade mot Baalsprofeterna på ett berg.
Jesus höll sin mest berömda predikan på ett berg, återgivet i Matteus kap 5 till 7.

Och nu hade vi äntligen E22'an bakom oss, och bok- och granskog omslöt oss.

Alltid på väg.

Dessa gamla män trädde nu fram ur historiens dimma - så skönt att de inte är bortglömda - och fick se hur lagens bud och de profetiska förutsägelserna sammanföll i en och samma person.

Ingen av oss kan uppfylla budens krav, men Jesus kunde, genom den oerhörda kärlek han visade alla. Och visar än idag.
Alla förutsägelser, som en del föraktfullt tänkte var önskedrömmar och vilda fantasier, stod nu lysande framför dem i en levande Messiasgestalt.

Och det var de som berättade för Jesus om hur hans uttåg ur världen skulle bli!
De var fortfarande aktiva!
Det var Mose och Elia som gav Jesus nästa pusselbit till det passionsdrama som sedan väntade.

I Jerusalem. Ständigt denna smältdegel. Älskade, sargade Jerusalem.

Förlåt en enkel bild, men man kan säga att Jesus liksom laddade batterierna där uppe på berget...

Laddat!

PETRUS OCH DE ANDRA HADE FALLIT DJUP SÖMN, MEN DE VAKNADE OCH SÅG HANS HÄRLIGHET OCH DE BÅDA MÄNNEN SOM STOD TILLSAMMNAS MED HONOM.

Hur kunde de somna??
När världshistoriens mest lysande ögonblick inträffade då blev de så trötta att de inte orkade hålla sig vakna... Hur är det möjligt?

Eller är det samma sak som när konfirmanderna slumrar till, lagom till Fader Vår?
Eller när man själv börjar tänka på middagen innan Trosbekännelsen?
Eller farbrorn som är så ålderstrött att han glömmer gå fram till nattvarden, trots att han längtat hela veckan?

Det andliga kan bli för starkt.
Den gudomliga närvaro man innerligt kan bedja om, tar fullständigt musten ur en, och man somnar.

Men vi vandrade oförtrutet vidare uppför Ryssbergets stigar, följande den vita markeringen.
Skulle vi inte vara framme snart vid Ryssbergsstugan?
Friluftsgudstjänsten började ju om fem minuter!

Ledninsstolpe.

Jag förstår lärjungarnas reaktion när de sedan vaknar och vill behålla uppenbarelsen:

NÄR DESS A SKULLE LÄMNA HONOM, SA PETRUS TILL JESUS:
- MÄSTARE, DET ÄR BRA ATT VI ÄR MED. LÅT OSS GÖRA TRE HYDDOR, EN FÖR DIG, EN FÖR ELIA OCH EN FÖR MOSE.
MEN HAN VISSTE INTE VAD HAN SADE.

Kanske var Petrus kvar i drömmen? Ett sånt här möte kan väl inte ske i verkligheten?

Jag gillar att Petrus ville bygga kojor, en riktig scoutkille!
Men ingen av oss kan konservera gudomliga ögonblick. De tillhör inte denna världen.

Förklaringsstunderna är korta och evigt glänsande, men vi måste släppa taget om dem, och låta själva ögonblicket bevara oss!
Vi gör så ofta tvärtom.

Det är inte vi som skall bevara Gud.
Det är Gud som bevarar oss - allt enligt välsignelsens ord.

Friluftsgudstjänst idag.

Äntligen var vi framme, Karin, Marianne, Elias och jag.
Under skuggan av en stor lind satt församlingen bekvämt väntande på prästens välkomstord.

Det är mycket formalia och "försnack" som ska sägas innan gudstjänsten skall börja.
Jesus hoppade alltid över det.... och gick rakt på sak.

Några äldre gossar som kallade sig Duvans kapell, ackompangnerade psalmerna.
Prästen predikade utmärkt.
Nu var vi uppe på förklaringsberget.

Duvans Kapell.

MEN MEDAN HAN TALADE KOM ETT MOLN OCH SÄNKTE SIG ÖVER DEM , OCH NÄR DE FÖRSVANN I MOLNET BLEV LÄRJUNGARNA FÖRSKRÄCKTA.

EN RÖST HÖRDES UR MOLNET:
- DETTA ÄR MIN SON, DEN UTVALDE. LYSSNA TILL HONOM.


Ibland sviker kyrkans sitt uppdrag att predika Kristus, och då är det svårt att höra hans röst.
Men idag var det klart! Och de små moln vi såg på himlen rymde inga andra hemligheter än lite vattenånga... ty Kristus bodde i våra hjärtan.

Efter friluftsgudstjänsten samspråkade folk med varandra och visade uppriktigt intresse.
Kardemummakransen från Ritz var lika god som predikan.
Gärna en bit till, tack!

God predikant.

OCH NÄR RÖSTEN LJÖD STOD JESUS DÄR ENSAM.

LÄRJUNGARNA TEG OM VAD DE HADE SETT, OCH VID DEN TIDEN BERÄTTADE DE INGENTING FÖR NÅGON.


Nej, vi tar inte bort Gamla Testamentet, hur svårt det än tycks vara. Det är en förutsättning för den process som Gud leder oss människor med genom seklerna.
Nu står Jesus där ensam.
Och han är allt vi behöver.

Varför teg Petrus, Jakob och Johannes?
Varför kallade de inte till presskonferens och ringde alla kvällstidningar?
Vilket scoop, vilken nyhet!

- Vi ha sett Jesus förklarad!
- Jaha...
- Och Moses var där också. Och en profet!
- Jasså...

De visste nog att vissa nyheter inte går hem. Säljer inga lösnummer. Möts inte av jubel för tiden var inte mogen.

Ryssbergsstugan.

De väntade. Gick ner i dalen igen. Levde vardagsliv.
Tills Krisusljuset började lysa genom dem... utan att de sa något.

- Vad har ni varit med om egentligen?
- Ni skulle inte tro det om vi berättade...

Men nu har jag berättat.
Och Lukas skrev ned hela skeendet i sitt 9:e kapitel, vers 28-36.

Helene Sture Bergatagen Felt,
- som fotograferade snubblande med en liten livlig pudel springande runt benen.
Kom nu Kompis!

Ner igen.

JAG BEHÖVER INTE VETA - Oriah Mountan Dreamer

Medsols. Eller mot?

Inte medhårs.
Men lagom mycket mothårs så att sanningen känns.

Här kommer en stark text av Oriah Mountain Dreamer, om att möta en annan människa, bortom artighet och tomma floskler.

Hennes ord har jag bildsatt med egna foton från Stumholmen i Karlskrona.
Det var en äventyrlig vandring i kvällssol med ett roterande moln över oss..

Yrke?

JAG BEHÖVER INTE VETA VAD DU HAR FÖR YRKE -
JAG VILL VETA VAD DU BRINNER FÖR
OCH OM DU VÅGAR DRÖMMA OM ATT MÖTA DITT HJÄRTAS LÄNGTAN.

JAG BEHÖVER INTE VETA HUR GAMMAL DU ÄR -
JAG VILL VETA OM DU KOMMER ATT TA RISKEN ATT FRAMSTÅ SOM EN DÅRE,
FÖR KÄRLEKENS SKULL, FÖR DINA DRÖMMARS SKULL OCH FÖR ÄVENTYRET ATT LEVA.

Äventyr att leva.

JAG BEHÖVER INTE VETA VAR PLANETERNA STOD NÄR DU FÖDDES -
JAG VILL VETA OM DU KRYMPT IHOP OCH STÄNGT DIG
AV RÄDSLA FÖR YTTERLIGARE SMÄRTA.

Egen identitet.

JAG VILL VETA OM DU KAN SITTA MED SMÄRTA,
MIN ELLER DIN EGEN,
UTAN ATT FÖRSÖKA GÖMMA DEN, MILDRA DEN ELLER GÖRA NÅGOT ÅT DEN.


JAG VILL VETA OM DU KAN VARA I GLÄDJE,
MIN ELLER DIN EGEN,

OM DU KAN DANSA VILT OCH LÅTA EXTASEN UPPFYLLA DIG ÄNDA UT I FINGRAR OCH TÅR,
UTAN ATT MANA OSS ATT VARA FÖRSIKTIGA, REALISTISKA
ELLER HÅLLA DE MÄNSKLIGA BEGRÄNSNINGARNA I MINNET.

Vågar hoppet!

JAG BEHÖVER INTE VETA OM HISTORIEN DU BERÄTTAR ÄR SANN -
JAG VILL VETA OM DU KAN GÖRA NÅGON ANNAN BESVIKEN FÖR ATT FÖRBLI SANN MOT DIG SJÄLV,

OM DU KAN BÄRA ANKLAGELSER OM SVEK
OCH ATT INTE SVIKA DIN EGEN SJÄL.


JAG VILL VETA OM DU KAN VARA SANN
OCH DÄRMED PÅLITLIG.


JAG VILL VETA OM DU KAN SE SKÖNHET
ÄVEN OM VARJE DAG INTE TER SIG UNDERBAR.

Var sann.

JAG BEHÖVER INTE VETA VAR DU BOR ELLER HUR MYCKET PENGAR DU HAR -
JAG VILL VETA OM DU KAN STIGA UPP EFTER EN LÅNG NATTS SORG OCH FÖRTVIVLAN,
MÖRBULTAD ÄNDA IN I MÄRGEN,
OCH ÄNDÅ GÖRA DET SOM BEHÖVER GÖRAS FÖR BARNEN.

JAG BEHÖVER INTE VETA VAR ELLER VEM DU HAR STUDERAT -
JAG VILL VETA VAD SOM HÅLLER DIG INIFRÅN
NÄR ALLTING ANNAT FALLER IFRÅN.


JAG VILL VETA OM DU KAN VARA ENSAM MED DIG SJÄLV,
OCH OM DU I SANNNING TYCKER OM DITT EGET SÄLLSKAP I DE TOMMA STUNDERNA.

Min bänk.

JAG BEHÖVER INTE VETA VEM DU KÄNNER ELLER HUR DU KOM HIT -
JAG VILL VETA OM DU KOMMER ATT STÅ I ELDENS MITT,
MED MIG, UTAN ATT RYGGA TILLBAKA.

JAG VILL VETA OM DU KAN LEVA MED MISSLYCKANDEN,
DINA ELLER MINA,
OCH ÄNDÅ STÅ VID SJÖKANTEN NÄR FULLMÅNENS SILVERGLANS LYSER, OCH ROPA:
- JA!

Ja!

Detta är en sann trosbekännelse för varje brusten människa som inte vill svara på ytliga frågorna.

Orden kommer från någon som verkligen är intresserad av människan bakom maskerna.
Vilket intressant samtal det kan bli!

Jag vill inte bli definierad med mitt yrke, min ålder, stjärntecken, ekonomi eller vilka högstatus-människor jag eventuellt känner...
Vill du?
Det är blir en börda och en falsk bild, som ingenting säger om vem man är som person.

Redan har jag brutit konventionen och vägrat svara just på dessa frågor...
Intressant att vara nyinflyttad och försöka ge ett annat fokus när man ska lära känna varann.

Men först blir det tyst...
- - -
Fast det är klart, det är inte alltid man vill berätta vad man brinner för heller.
Då kan det vara skönt att gömma sig bakom en yttre fasad.

Stumholmen, inte längre stängt.

Oriah Mountan Dreamer är en kanadensisk kvinna, född 1954 (se, där kom det!).
Hon skriver andliga texter bortom de religiösa dogmerna.
Just denna text är översatt av Alexander Kielding och Elin Berggren.

Och frågan är vad som är viktigast:
- att hålla det falska skenet uppe och vara socialt smidig, eller
- att göra andra besvikna för att vara sann mot sig själv.

Det handlar inte om middagskonversation "om maten smakade bra" där smidigheten är en dygd, utan om de djupare frågorna.

Mitt eget svar är att nu när fasaden brustit så finns det bara en väg att gå, och det är sanningens väg.

Men det kostar besvikelse när man inte längre vill, eller orkar, leva upp till andras förväntningar.
Eller sina egna.
Mycket besvikelse.


Ja, jag vill bära anklagelser om svek om det är nödvändigt för att inte svika min egen själ.
Ja, jag vill bära misslyckanden för att visa att också jag är "bara en människa".

Och visst kommer jag att stå där vid sjökanten i fullmånens silverglans och ropa att jag vill vara med ett tag till, trots mental smärta, sjukskrivning och utebliven karriär, i yttre mening.

Tagen ur tjänst, tills...

Det är i sprickorna som krukan släpper ut mest ljus.

Helene F Sturefelt,

- som inte behöver veta vem du är, men gärna vad Oriahs text sa till dig.

Och om du känner några kändisar... ; )

HEMMA I SIG SJÄLV

Bro av ljus.

Äntligen är tågstejken över liksom denna långa bloggpaus.
Sakta rullar tågen åter liksom bokstäverna över denna digitala yta.

Spelar det någon roll var man bor för att kunna vara Hemma I Sig Själv?

Ja, det gör det.
Å andra sidan, när man verkligen är hemma i sig själv då kan man bo var som helst!

Är jag hemma här?

Jag vill dela några tankar om hemkänsla och väljer att ta tre utgångspunkter:
- från huvudet, från hjärtat och från magen.

Hemma i HUVUDET:

Är du bekväm med dina tankar? Trivs jag med mitt sätt att tänka?
Eller är det ständiga plågor som dyker upp?

Jag skulle så gärna vilja bli vän med alla mina tankar - utan reservationer!
Men då dyker en massa tabun upp:
- Så kan du väl inte tänka! Och det där är oanständigt..

Och så stänger man in tankarna på den mörka vinden där de ligger och gror... till mardrömmar på natten.

Lås inte.

Nej, jag prövade att göra tvärtom - välkomna varenda tanke som dök upp, även de värsta.

Förutsättningen var att befinna sig på en trygg plats, så jag gick till kyrkan, och fäste blicken på honom som varit i det värsta mörkret...

Märkligt. Hos Jesus blev tabutankarna mycket lugnare.. De miste sin udd på något sätt.
Som om Han redan visste...

Vad vet du?

Hemma i HJÄRTAT

Jag tänker mig att känslorna bor i hjärtat.
Bara ett fåtal är godkända.
Varje familj har ju sina tysta tillåtanden och stänger sakta dörren för många opassande känslor:

- Här hos oss blir man inte ledsen... eller inte arg... eller inte besviken... eller inte trött. Och skrattar inte för högt!

Och så kryper dessa känslor in i mörkret och börjar spöka.

Även här prövade jag att våga känna alla känslor där jag satt omsluten av Guds kärlek.

Gud vet ju...
Det är ju Gud som har skapat alla känslouttryck och gett dem som en gåva till oss, var enda en!
Varje lust och längtan, sorg och bedrövelse är ett uttrycksmedel som vill leda oss framåt.

Led mig framåt.

Hemma i MAGEN

I magen bor alla begär.
Där finns hungern, sexualiteten, aggressionen och dåsigheten.

En människa i harmoni har balans mellan dessa krafter.
Och kanske behöver vi inte värdera dem, bara acceptera dem och hitta sunda sätt att ge dem plats.

Det svåra är att inte förväxla dem.

De goda behoven förvandlas lätt till överdrivna begär utan gränser.

Eller så förnekar man hungern, sexualiteten, aggressiviteten och tröttheten.
Då kryper de ned i källaren och växer sig till stora spindlar på väggen... Hjälp!

Lås upp, sa jag ju.

Jag vill vara hemma i magen!
Våga känna hunger, våga känna lusten, våga vara arg, våga vara trött... Och lat!


Psalm 285 ligger framför mig:

GUD FÖR UPPBROTT OCH FÖRVANDLING
LÄR OSS GLÖMMA BORT VÅRT JAG.

DRIV OSS UT ATT BYGGA BROAR
TILL EN OKÄND MORGONDAG.

Bro till Morgondagen.

Ibland måste man flytta ut ur sig själv för att hitta sig själv.
Tänka med någon annans tankar.
Känna med någon annas känslor.
Pröva någon annans behov och begär.

Bara för att få perspektiv.

Ja, det där hemska "uppbrottet" är nödvändigt för att mossa och rutiner inte ska kväva allt liv.

Men jag vill inte glömma bort mitt Jag! Här håller jag inte med psalmförfattaren, men han menar kanske glömma bort sitt ego?
Hellre det.

Min bön är att mina, och dina, tankar - känslor - begär ska bli broar som hjälper oss att mötas som människor.
I ärlighet.

Ibland har man lyckan att möta människor som är helt trygga.
De har slutat bråka med sig själva.

Tänk att kunna sluta fred med sitt huvud, sitt hjärta och sin mage!
Våga betrakta och känna allt det som gör livet levande.

Och tänka:
- Vad vill detta säja mig just nu? Inte förtrycka eller gömma undan.
Hur ska man annars bli Hemma I Sig Själv?

Jag menar, om man kommer och hälsar på någon, då blundar man väl inte för det man ser i huset?
Varför skall vi då blunda för oss själva?

Rörelse av ljus.

DET FINNS NÅD FÖR NYA VÄRLDAR
MYCKET STÖRRE ÄN DEN HÄR.

NYA SKAPELSER OCH TIDER
NÅD FÖR ALLT SOM BLIR OCH ÄR.

Nu vågar jag mig ut på en okänd bro och hälsar mig välkommen till mig själv.
Undrar vem jag skall möta...?

Vem där?

DET FINNS DJUP I HERRENS GODHET
OCH DESS GRÄNSER INGEN SER.

DET FINNS VÄRME I HANS DOMSLUT
MER ÄN NÅGON FRIHET GER.

Om Gud skapade oss till original är det ju dumt om vi dör som kopior...

På en bro av ljus och nytt liv vandrar jag nu fram, med nya insikter men med samma avsikter som förr:
- att dela ett stycke Liv och en portion Tro.

Fantastiskt!

Hemkära hälsningar till dig, bästa läsare, med hopp om en fin midsommar med lagom dos vemod och glädje,

från tågåkande Helene F Sturefelt,
- som fotograferade Ljungaviksbron i Sölvesborg i prästkrage...

...

Ljungaviksbron är Europas längsta gång- och cykelbro.
Kom hit och hälsa på!