INFANTILISERINGEN

Ingen ko(n) på isen.

- När vi gick i 1:an på 90-talet var vi rädda för dem i 6:an. När vi själva gick i 6:an hade något hänt, då var vi rädda för de nya ungarna som börjat 1:an!

- Ja, och när vi sa till lärarna, födda på 40-talet, sa de att det inte var möjligt att ettorna gjorde så dumma saker, och att vi skulle sluta tjalla på småbarnen...

- ... som skrattade bakom ryggen på lärarna och fortsatte sin barnsliga terrorrism på skolgården.

Så är kan mina ungdomar berätta om sin skolgång.

Någonting har hänt. Unga vuxna har inte lärt sig gränssättning utan tror att det hindrar barnets utveckling.

Följ med på en blåsig runda rund Saltö. Vi klev runt bland tåg och hukade för salta stänk.
Samtalet gick i höga vågor.
Skolan och infantiliseringen av samhället är en fråga som engagerar.

Kon i vattnet...

Jag hörde en mamma som sa:
- Jag säger inte till Olle för då kan han känna sig kränkt. Han får göra som han vill...

Va??

I vår släkt finns flera lärare och själv läste jag pedagogik i Lund med syfte att arbeta i skolan.
Nu blev det inte så, men jag har många åsikter när skolan kommer upp till debatt.

PISA-rapporten om europeiska skolbarns resultat visar att Sverige har hamnat allt längre på efterkälken.

- Det stämmer inte med vår självbild, säger biskopen i en intervju, vi som är fostrade i den lutherska andan där bildning och läskunnighet stått högt på listan.

Det var ju kyrkan som från början drev skolväsendet, med bibelkunskapen som utgångspunkt.

Då var det inte tal om att komma försent eller skolka, det fick konsekvenser.

Och jag är så gammal att jag kan ta fram ett gammalt betyg där "Ordning och Uppförande" var två viktiga punkter!
Tidigt 60-tal, innan "frigörelsen" hade börjat.

Jag slänger min gran var jag vill!

Hur ska man kunna undervisa om det inte är ordning?
Och hur skall lärare skapa ordning om barnen inte fått lära sig det hemma??

Det har länge varit likadant när man går på bio.
Unga mänskor kommenterar filmen högt och prasslar med sina påsar, som om de vore hemma i sitt eget vardagsrum.
Den respektlösa Zapp-generationen.

Säj inte till lille Olle, han blir verkligen stött! Och du kan få en snyting.
En gång var det nära...

Aldrig mer bio.

Blåste nästan omkull idag.

Författaren och chefsläkaren David Eberhard har skrivit två böcker:
- I de lättkränktas land
- Hur barnen tog makten.

Det här inlägget blir ganska gnälligt märker jag, men det är viktigt att lyfta fram kritiken runt skolan, eftersom det har med hela samhällets framtid att göra!

Eberhard ser en enkel förklaring till varför vi idag halkar efter.
Jag citerar:

- Det är en naturlig konsekvens av en kultur där man inte är tillåten att gränssätta för barnen.
Föräldrar kan uppenbarligen inte stå emot sina barn.

- För att skolan skall kunna sköta sitt uppdrag, måste den få auktoriteten som krävs.
Men det har blivit fult att säga att läraren skall ha makt, när det är fullkomligt självklart.

Vem har makten?

David Eberhard fick stor internationell uppmärksamhet när han sa:
- Svensk uppfostran har skapat en nation av snorungar (Daily Telegrah).

Han menar:
- Svag studiedisciplin ger också svaga provresultat.
Och bakom varje barn finns som bekant föräldrar med ansvar.

Eberhard fortsätter.
- Vi sviker våra barn. Det är de som är offren för den "snälla" och kravlösa attityden.
Det måste man få folk att förstå - det är inte snällt att vara kravlös.

Det gror igen...

Vid några tillfällen har norske Skavlans talk-show på TV haft gäster som kommenterat barnuppfostran.

Felix Herngren var ett lysande exempel på den släpphänta generationen.

- Vad gör du om ditt barn tjatar om en glass?
- Säger nej. Fast de fortsätter att tjata... och då är det lika bra att de får en glass! Så är det tyst.
- Men det är väl du som bestämmer?
- Jo, men...

Jag har glömt vad den paranta damen hette som också var kvällens gäst, men hon satte slutklämmen:

- Om du har gett dem ditt svar "nej", då ska du hålla fast vid det. Du har svarat. Bra.
Prata inte mer om det. Visa dig själv den respekten!

Felix såg mycket liten ut...

Hallå där!

Igår var Norges förra statsminister Gro Harlem Bruntland gäst hos Fredrik Skavlan.

Hon berättade om en situation där de fyra barnen bråkade bak i bilen.
Trots att hon sa till äldste sonen Knut flera gånger att sluta bråka, blev det inte lugnare.

Till slut stannade hon bilen, släppte av honom vid tågstationen och gav honom pengar att ta tåget hem...

- Jag var ju tvungen att stationera exempel för de andra barnen, sa hon, han visade mig ingen respekt.
Visst hade jag lite fjärilar i magen att sätta av en 10-åring vid tåget, men han kom lyckligt hem och alla fick en lektion i vad disciplin är.

Sade Norges f.d. ledare, som med fast hand ledde sitt land.

Du får ro hem själv.

Det är inte lätt att fostra barn, det skall alla veta!
De fem-sex första åren går åt till att säja nej, nej och åter nej.
Samtidigt skall man vara glad och visa vad som går bra och är rätt att göra.

Det kan ju barnet inte veta av sig själv!

Dessa ständiga gränssättningar under de första åren innebär också dagliga konflikter.
Men genom att visa sig själv respekt för det man säger, kan man behålla lugnet (inte jag!) och inte spela med i tjatet.

Belöningen kommer senare, när barnet vet att det själv får hänga upp sina kläder och torkar upp efter sig när det spiller - utan hårda ord!

Det går.

Plocka genast upp granen! Annars...

Jag menar, snälla du, skulle du inte kunna....

En sak till:

En vän berättade om ett problem till i skolan som ingen vågar tala om:

- Eftersom kraven även har sänkts på dem som blir lärare, sjunker nivån alltmer, både vad gäller pedagogisk kunskap och faktamässigt...
Det har blivit ett ond cirkel.

- Och vad ska man tro när en reklamkille har högre lön än en lärare? sa kompisen.

Vi sätter ju ut på dörren "nej tack till reklam" - det är inget vi vill ha, men lönar dem högre.
Gör vi likadant med lärarna? "Nej tack till lärare!"?
Nej, det gör vi inte.

Det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Låt oss hjälpa till då!
Jag är redan den Besvärliga Tantan, på bussen, i stan, som försvarare av den som blir utsatt.

Infantiliseringen är ett problem.
Barnen skall inte ha makt att styra över vuxna.
Föräldrar får inte detronisera sig själva från sitt ansvar.

Så, ja tack till gränssättning, i lugn ton, först och främst hemma, därefter i skolan.

Tack alla stränga lärare som orkade hålla ordning i klassen!
Tack till er som kunde låta oss flickor få egen plats - utan att sitta som buffert mellan pojkarna.
Tack alla obekväma vuxna som vågade sätta emot låt-gå-mentaliteten.

Höghusen på Saltö speglas.

ERT NEJ SKALL VARA NEJ
OCH ERT JA SKALL VARA JA, sade Jesus.

Och:

HUR SKALL NÅGON SOM INTE KAN STYRA SITT EGET HUS KUNNA TA HAND OM GUDS FÖRSAMLING? undrar Paulus i 1 Tim 3:5

... eller skolan, mitt tillägg.

Det här blev kanske tråkigt präktigt, men det får vara så.
Också.

Nu ska jag borsta tången ur luggen och putsa glasögonen fria från havssalt.

Barnvänliga hälsningar, med makt att bestämma i mitt eget hus...
Helene F Sturefelt,

- som är mycket rädd för 30-åringar...

Saltö, Karlskronas Manhattan!

KOMMER TOMHÄNT

Har du inget med dig?

När man är bjuden hem till någon bör man inte komma tomhänt.
Det är fint att ha med en liten enkel gåva, som tecken på uppskattning.

Och när man öppnar dörren för sin gäst är det roligt att få en liten överraskning!

Men när det gäller vår Herre är det tvärtom...
Det är alltid tvärtom om när det gäller Gud, verkar det som.

Vad skulle jag kunna ge Gud som hen inte har?
Frågan är felställd.

Vi tar det från början och gör sällskap med Jesusbarnet i krubban.
Än är julen inte slut och jag funderar på de gåvor han fick.
 

Tomt.

De vise från österlandet hade med sig tre mycket dyrbara gåvor.

Guld - om det var en kung som var född.
Rökelse - om det var en gudason som var född.
Myrra - om det var en läkare.

De visste inte säkert. De kände inte Jesus.
Men de hade sett hans stjärna gå upp, och tecknet var så kraftigt att det inte var någon tvekan över händelsens storhet.

Imorse, när jag bad min morgonbön, läste jag i Stinissens bok "Idag är Guds dag" där han reflekterar just kring detta.

Han skriver att det finns mer passande gåvor att ge Jesusbarnet, om man vet vem han är.
Med facit i hand, skriver Stinissen:

Vill du ha en liten sten?

"Du vet att detta barn är din Skapare.
Att skapa innebär att frambringa något ur intet.
Om du verkligen vill hylla Barnet som din skapare, skall du ge honom ditt intet....
- din inre tomhet, vanmakt och oförmåga.

Utan ditt intet kan Han inte skapa dig.
Med ditt intet gör han ditt liv till sitt verk".


Här kan man kippa efter andan! Luft! Andas, andas...

Ska jag komma inför Gud - tomhänt??

Vad är det för en stor Gud som eftertraktar och längtar efter min oförmåga??
Vill Gud verkligen ha min vanmakt?
Och tomhet??

Det måste vara en oerhört Stor Gud, tänker jag, och bävar.

Plötsligt känner jag mig rik.

Ty jag har gott om oförmåga, vanmakt och tomhet... med ränta!
 

Rik på tomhet. Och sten.

Stinissen fortsätter:

"Barnet i krubban är också Ordet.
Jesus är Faderns Ord.
Ordet vill göra sig hört, det söker dem som vill lyssna.

Du kan erbjuda Honom din öppenhet, din tystnad och ditt lyssnande."


Jag lyfte blicken och tittade ut, över mina krukväxter.

När krafterna sviktar är det inte lätt att vara öppen. Då sluter man sig hellre.
Men för den som inte orkar prata eller läsa är tystnaden en välsignelse!
Och livsnödvändighet.

Vill Gud ha detta också?
Min tystnad... mitt lyssnande... Det måste vara en Mycket Stor Gud vi har med att göra!

Hallå?

Stinissen skriver:

"Barnet är också Kristus, din Frälsare.
Han kommer för att hela dina sår, för att befria dig från synd.

Du kan aldrig lära känna Honom om du inte avslöjar dina synder för Honom.

Den tredje gåvan du kan ge Barnet är ditt behov av hans läkedom.
Då förvandlar han din synd till lysande tecken på sin kärlek."


Ingen, ingen, ingen annanstans har jag någonsin läst något liknande som detta hur Bibelns Gud vill ha det absolut sämsta vi har att komma med:
- vår synd... vårt stora ego som driver världen och oss själva i sank...

Känner du till någon annan gud i världsreligionerna som vill ha vår tomhet, vår tystnad och vårt misslyckande???

Tvärtom om skall gudar blidkas och offras till och fjäskas för... i rädsla för straff.

Men här rör det sig om den största KÄRLEK världen skådat.
Och alla Gudslängtare vet att om Gud finns, kan Gud bara vara kärlek, inget annat.

Åh...!

Människan är inte jämbördig med Gud.
Vi är totalt underläge.

I all annan maktstruktur ryser jag. Men inte när det gäller Gud som kommer oss mänskligt nära i Barnet i stallet i Betlehem!

Då är jag gärna i underläge, för Gud vill inte utnyttja sin position.
Tvärtom.
Gud ser vår oförmåga som sin möjlighet!

Men då måste vi erkänna den, och det är det som är vår tids högfärdiga motstånd.

- Skulle jag erkänna att jag inte kan? Inte vill? Inte orkar?
Jag är som så duktigt effektiv och produktiv och medveten och...

Nej, nej, sluta!

Jag som är så stark! Skulle inte jag...

Stinissen skriver:

"Just det som tömmer dig på allt eget - ditt intet, din tystnad och din erkända synd  - är de bästa gåvor du kan ge din Gud.

Genom dessa dina gåvor för Han möjlighet att vara allt det som Han vill vara för dig."


Jag sjunker ihop i tacksamhet. Orden är som en sorts livräddning.
Jag var nära att ge upp.

Betraktaren, som står bredvid och tittar på oss troende, tror att det är vi som skapar Gud...

Jo, när det gäller den grekiska gudasagan så är det så.
Likaså med den fornnordiska mytologin, den har människan format av sina erfarenheter.

Men kristendomen är något helt annat!
Det är en historisk, fysisk händelse in i vår verklighet, som vänder alla begrepp upp och ned.
 

Jag är på riktigt.

Jag tror inte att Josef och Maria frågade herdarna när de kom:
- Va? Har ni inget med er? Kommer ni tomhänta?

Nej, de såg en annan gåva:

- Tid.
- Engagemang.
- Tro och tillit.

Här är mycket att tänka igenom!
Evangeliet ger indirekt vårt prylsamhälle en spark där bak...

Läs mer om de österländska stjärtydarna i Matteus kapitel 2.
Hm, deras gåvor samlade in någon sorts treenighet hos Jesusbarnet:

- Han är en Kung! Hjärtats Kung.
- Han är en Gudason. För vår skull.
- Och en läkare - till våra sarjade kroppar, ledsna själar och vår utramade ande.

Förankrad tomhet.

Vad skulle jag ge Gud som Gud inte har?
Gud är alltings fullhet och fullkomning... Gud har ingen synd... aha!

Okej Gud, då kommer jag tomhänt då. På ditt uppdrag!
Jag har massor av tomhet, vanmakt, oförmåga, tystnad och sår som behöver läkas, du får alltihop!

P.S. Kan du ta min stress-demens också, den nästan förlamar mig!

Jasså, är den en gåva från Dig...?

Då sitter jag här och väntar tills det vänder.
Ringer Du Försäkringskassan också och meddelar hur du tänkt, Herre?


De allra tommaste hälsningar till er var och en.

En trött och sjukskriven komminister som förgäves försöker lära sig slappa...
Helene Sture Tomfelt,

- som fotograferade i båtviken, där vinterns minusgrader ännu inte drabbat.
Kylan kommer på söndag, säger de.

Gullberna Park mot Verkö/ Hästö

för två år sedan.

GODHET contra TIGGERI

Goda frukter.

Det är otrendigt att vara god.
Det är fult att tigga.
Men godhets-genen har fått oss att överleva rent biologiskt.

Människan är inte "bra som hon är". 
Utdrivna ur paradiset upptäckte vi att vi var frysande nakna, med en förlust av "Guds härlighet och godhet" som vi innan var insvepta i.

Det här inlägget handlar om Godhetens återkomst under 2014, och frågan om vi ska vänja oss vid Tiggeriet på gator och torg.

Men jag värjer mig mot uttrycket som biologen och filosofen Michael Ghiselins uttalande att:

- Skrapar man på altruist, ser man en hycklare att blöda.

Han har inte mött någon genuin godhet, inte heller någon kristen, som strålar av Guds kärlek, tänker jag.

Nu börjar vi.

Inlägget är bildsatt med foton från en fantastisk dag i spanska Ojén, bland apelsinlundar, avocadoträd och granatäpplen - A taste of Paradise!

Apelsiner och avocador!

Att skänka pengar till välgörenhet handlar inte bara om att bota sitt dåliga samvete.
Jo, hos den som vet att hen lever fel och över sina tillgångar, då kan det möjligen bota dåligt samvete för en stund.

Men för den som har blivit omvänd till Kristus är utgångspunkten en annan.
Den rubbade relationen till Gud, medmänskan och sig själv kan återskapas.

Egot bryter ihop och tar emot förlåtelsen, där negativa begär smälter bort i ljuset av Guds godhet.

Vår tomhet, tystnad och synd & brist blir Guds möjlighet, som istället fyller oss med kärlek, frid, tålamod och godhet.

Ur den läkande Guds-gemenskapen, börjar ett omvänt flöde:

- Det är roligt att ge!
- Det är en glädje att visa godhet!
- Ja, det är själva livets mening som går i uppfyllelse...

Den nakna utsattheten av egots begär liksom dränks i dopet och vi ikläds en mycket djupare identitet.
Denna Kristus-identitet är mer sann och visar vårt rätta jag.

IKLÄD ER HERREN JESUS KRISTUS!
                                                   Romarbrevet kap 13:14

Åh! Är det så de växer!

Med detta sagt, går vi vidare.
Hur undviker man då präktigheten i att vara god?

Dramatikern och regissören Mattias Andersson säger att:

- Godhet är ett extremt problematiskt begrepp, det är nästan provocerande otrendigt!
Folk får så konstiga bilder i huvudet, man misstänkliggörs att en männika ö h t kan göra något gott...

I vår ska Mattias sätta upp pjäsen "Act of Goodness" på Backa teater i Göteborg.

Den handlar om unga människor i socialt utsatta miljöer i Europa, som istället för att visa våld och aggressivt beteende svarar med oväntade handlingar - av godhet.

Ungefär som här om dagen, då hakkorssprejade moskédörrar dagen efter var pyntade med blommor!
Möt hatet med kärlek! I sanning en kristen handling.

Blommande salvia.

ER KÄRLEK SKALL VARA UPPRIKTIG.

AVSKY DET ONDA, HÅLL FAST VID DET GODA. 
                                                                   Rom 12:9

 Men tiggeriet då? Ska vi vänja oss vid det?
Är det individens ansvar, eller samhällets? Vem ska bära skulden?

En del säger att vi måste vänja oss vid detta.
- Tiggeriet är en del av den fria rörligheten i Europa...

Nej, jag vill inte vänja mig vid detta gammelmodiga fattig-stöd!

Välgörenhet, som bara bygger på den enskildes givande, står i motsättning till den utjämning av ekonomiska klyftor som är samhällets ansvar.

Det handlar om en Utjämning.

Ja, det låter som politik det här, och det är det också, men grundad i teologi på kristen botten.

Granatäppelträd, sett uppifrån en klippskreva.

Hör här vad Paulus säger om insamlingen till de behövande i Jerusalem, för länge sedan:
Jag citerar ur 2 Korinterbrevet kap 8:7-15:

NI SOM HAR ALLT I ÖVERFLÖD - TRO, TAL, KUNSKAP, HÄNGIVENHET - SE TILL ATT NI OCKSÅ GER...

JAG VILL PRÖVA ÄKTHETEN I ER KÄRLEK...

NI KÄNNER VÅR HERRE JESU KRISTI STORA GÅVA:

- HAN SOM VAR RIK, BLEV FATTIG FÖR ER SKULL,
FÖR ATT NI SKULLE BLI RIKA GENOM HANS FATTIGDOM.

Riklig blomsterprakt.

HAR NÅGON BARA DEN GODA VILJAN, SÅ ÄR HAN VÄLKOMMEN MED VAD HAN HAR,
OCH BEDÖMS INTE EFTER VAD HAN INTE HAR.

MENINGEN ÄR JU INTE ATT ANDRA SKALL FÅ DET BÄTTRE,
OCH NI FÅ DET SVÅRT.

NEJ, DET ÄR EN FRÅGA OM JÄMVIKT;
- NU SKALL ERT ÖVERFLÖD AVHJÄLPA DERAS BRIST,

FÖR ATT EN ANNAN GÅNG DERAS ÖVERFLÖD SKALL AVHJÄLPA ER BRIST.

SÅ BLIR DET JÄMVIKT, SOM DET STÅR SKRIVET (i 2 Mosebok 16:18):

"HAN MED MYCKET FICK INTE FÖR MYCKET,
OCH HAN MED LITET, FICK INTE FÖR LITET".

Granatäpplena sett nedifrån gatan.

Men vad gör vi i väntan på att samhället skall ändras i riktning mot denna utjämning?

Ska vi gå förbi alla tiggare - avsett om det är ligor bakom eller inte?

Vad ska vi göra med alla utförsäkrade, arbetslösa, sjuka och sönderstressade?
Individen kan aldrig bära skulden ensam, som samhället har orsakat.
Skyll-dig-själv-inställningen kan bara den girigt rike unna sig säga.

Pengar finns, men på fel ställe.

Pengar finns, men...

Några ord även om Göran Greiders kommande bok "Den solidariska genen".

Han går emot den aggressiva evolutionsteorin där själviskhet skulle gynna överlevnaden.
Nej, det är inte så, menar han, och tar hjälp av modern hjärnforskning i sitt ifrågasättande.

- Det är inte så att den som är god går under, människan har en stark altruistisk sida, menar Göran Greider.

Han ser framför sig tillvaron när människan lämnade djungeln (paradiset, tänker jag) och gav sig ut på savannen (ut ur paradiset, tänker jag), då krävdes förmåga att samarbeta och ställa upp för varann (de var nakna och hungriga, fick fixa kläder av löv och skinn samt mat till varann), för att främja släktets överlevnad.

Vill du ha lite palm-frukt?

- Godheten är i själva verket ett resultat av vår svaghet, sårbarhet och utsatthet!

Det gynnar den enskilde att vara god mot den andre.

Bibelns lag ligger djupt nedärvt i våra gener, tänker jag.
Det är bra att Göran ger motargument mot rå-biologerna, och särskilt mot cynikern Ghieslin.

- Godheten har under lång tid nedvärderats på ett dumt sätt, säger Göran.

Men pendeln svänger tillbaka nu. Vi är trötta på fokuseringen på individen och det stora självförverkligandet.
Det gav ingen full lycka.

Hur når jag lyckan?

Till sist:
Varför är litteratur och film så fixerade vid att skildra ondska?
Varför läggs det ned så mycket pengar på att visa våld, hämnd, svek, brott och straff?

Jo, människan gottar sig i sin egen synd, eller snarare, andras synd och tillkortakommande, för att själv känna sig lite bättre - för ty, så ond är ju inte jag, tänker man nöjt när man går hem från bion, och lägger en slant i Röda Korsets bössa...

Men själen skriker efter godhet!

Vi vill se försoning!
Återvändande uppgörelser där förståelse och förlåtelse gör livet gott igen.

Jag vill ha fler Nelson  Mandela.
Fler Axel som, i filmen "Fröken Frimans Krig" med Sissela Kyle, vänder om från sitt förakt, och istället visar sin hustru den största aktning och kärlek.
Fler sådana män!

Mer romantik.
Mer snällhet!

Inte mesighet, utan skarp godhet med vass egg mot den girige.

Fler diakoner som kan fördela givmilda gåvor till behövande.
Fler kristna bland politiska partier som agerar efter 2 Korinterbrevets agenda.

Naturens givmildhet.

Växande fikon och Johannesbröd.

Vad gör jag själv? Visst har jag gått förbi tiggare på gågatan.
Man kan liksom inte fråga:
- Tar ni kort? - - -

Men jag vill inte gå förbi. Försöker ha lite riktiga pengar i fickan.

Ja, jag vill ge, ända tills jag är utförsäkrad och själv sitter där med bössan....

Du minns väl det klassiska ordet om en glad givare?

DEN SOM SÅR SNÅLT, FÅR EN SNÅL SKÖRD.
OCH DEN SOM SÅR RIKLIGT, FÅR EN RIKLIG LÖN.

VAR OCH EN SKALL GE SOM HAN HAR BESLUTAT I HJÄRTAT,
INTE MED OLUST ELLER TVÅNG.

TY GUD ÄLSKAR EN GLAD GIVARE.
                                                            2 Kor 9:6-15.

Ingen har blivit fattig av att ge. Eller?

De allra spanskaste, jämviktigaste Kristus-hälsningar från
Helene Sture Tiggfelt,

- som tiggde om er uppmärksamhet - och fick den.
Tack.

P.S. Du vet väl varför avocadon har så stor kärna?
För att det i tomrummet ska få plats så mycket räkröra som möjligt!

Alltså: ju större tomrum i själen, desto mer plats för Kristus, kärnan!

Mitt i prick i Ojén.

DE VISE FÖLJER LEDNINGEN

Sista dagen idag.

Trettondedag Jul.
Först radiogudstjänst, sedan joggingrunda i motionsspåret ute på Rosenholm.

Därefter fin trettondagskonsert med Marinens musikkår.

Sov för lite men drömde djupt.
Och så blandas alltihop...

Följ ledningen.

De vise hade förlänge sedan lämnat sina kameler.

De var moderna människor med fordon på fyra hjul.
Men nu hade de beslutat sig för att till fots ge sig ut i terrängen på jakt efter  - ja, vad?

Dagens vise män och kloka kvinnor vill gärna hålla sig rörliga, friska och sunda.
Men det visade sig att svåra hinder fanns på vägen...

PÅ KUNG HERODES TID SOM NÅGRA ÖSTERLÄNDSKA STJÄRNTYDARE TILL JERUSALEM OCH FRÅGADE:

- VAR FINNS JUDARNAS NYFÖDDE KONUNG?
                                                         Matteus kap 2:1-12

Stormknäckt tall.

De vise ute i joggingspåret brukade också gärna ägna sig åt österländsk yoga, ty det gav smidighet och mental stillhet.
Men denna dagen var inte som andra...

En enormt stor stormfälld tall blockerade deras framfart.

- Vilken tur att vi inte bara hade blicken i skyn!
- Ja, det gäller att vara förankrad på jorden också.
- Men hur skall vi komma över?

Farligt hinder.

- VI HAR SETT HANS STJÄRNA GÅ UPP OCH KOMMER FÖR ATT HYLLA HONOM.

NÄR KUNG HERODES HÖRDE DETTA BLEV HAN OROAD...


Vad jagar man i motionsspåret?

- Tappade kalorier?
- Rensade tankar?
- Naturupplevelser?

Skalvridet.

En av de vise funderade på alla de Betlehemsstjärnor han sett i fönstrena i hyreshusen de körde förbi på väg ut i naturen.
Kunde detta julpynt höra ihop med den gamla julberättelsen från evangeliet?

HERODES KALLADE I HEMLIGHET TILL SIG STJÄRNTYDARNA OCH FÖRHÖRDE SIG NOGA OM HUR LÄNGE STJÄRNAN HADE VARIT SYNLIG I FÖNSTREN... nej, förlåt, på himlen...

En modern astronom i Australien, Barry Settlefield, har räknat ut att detta himlafenomen bör ha varit synlig under ca tre år.

Vid denna tiden uppstod ett ljusfenomen på himlen då tre stora planeter - Jupiter, Mars och Venus - kom i ens-linje i sina omloppsbanor.

Från jorden sett såg detta ut som en jättestor "stjärna" som sakta förflyttade sina positioner på himlen.

Stjärn-mönster!

Efter ett par kilometer och ytterligare några tappade hekton, tänkte en av de moderna männen:

- Vad är det för mening egentligen att springa runt här?
Springer jag ikapp mig själv, eller ifrån mig själv?


En ledning uppenbarade sig med tydligt röjningsgata i skogen.

Han lyfte blicken uppåt, men himlen var gråmulen och trist. Bara dessa fula kraftledningar.

Alla måste ha någon slags ledning.

HERODES SA TILL STJÄRNTYDARNA:

- BEGE ER DIT OCH TA NOGA REDA PÅ ALLT OM BARNET.
OCH UNDERRÄTTA MIG NÄR NI HITTAT HONOM,
SÅ ATT OCKSÅ JAG KAN KOMMA DIT OCH FÖRINTA HONOM... nej, hylla honom, står det ju.

Vad är det för krafter som bor i människan?

En av de andra kloka joggarna tänkte:
- Jag har makt att förstöra livet för mina anhöriga... genom att säja saker som sårar och hånar...

Han nästan snubblade över en stubbe.

Färdigmotionerat.

- Men jag har också makt att göra livet nästan till ett himmelrike, tänkte han... genom att säja och göra sådant som uppmuntrar och visar omtanke...

En liten tallplanta fångade hans uppmärksamhet.

Så ömtålig... så skör, så liten...
- Jag kunde ha trampat sönder den!

Nyplanterade.

Han stannade upp. Behövde dricka lite vatten och ställde sig på knä framför den lilla plantan.

- En gång kommer du vara lika stor som den stora tallen där borta, den som blockerade vägen för oss.
Men jag kommer inte att få se dig vuxen lilla tallefjönt, men kanske mina barnbarn!

Du lilla...

Och plötsligt hörde han en röst tala:

- Älskade människa, ibland måste jag blockera din väg för att du skall stanna upp...
Ibland måste jag göra mig liten så att du böjer knä... och känner vördnad...

- Vvvem är du?

- Jag är den du längtar efter. Jag är den jag är. Den SOM ÄR.


På skakiga ben satte sig motionären i mossan och tog ett djupt andetag.
Han hade inte väntat sig möta Gud på ett kalhygge.

Mötesplats.

Hans kompisar var nästan halvvägs på rundan.
De kom förbi Bubbetorps Gård. Såg den slingrande Silletorpsån med sina meandringar och småforsar.

Även de hade sina existentiella funderingar, men sa inget. Män talar inte om "sånt".
Men i bröstet bultar hjärtat av längtan.

De stannade till på bron och pratade gamla lumparminnen, ty "sånt" går bra. De var ju på ett militärt område, så varför inte?

Ett modernt stall?

EFTER ATT HA LYSSNAT TILL KUNGEN GAV STJÄRNTYDARNA SIG IVÄG.

OCH STJÄRNAN SOM DE HADE SETT GÅ UPP, GICK FÖRE DEM TILLS DEN SLUTLIGEN STANNANDE ÖVER DEN PLATS DÄR BARNET VAR...


En märklig betongbox stod på bron.

- Vad är det för en bunker?
- Minns du inte, det var ju en sån vi gömde oss i när vi kastade handgranater!

Nej, han mindes inte. Orden från julevangeliet letade sig fram och han kom och tänka på det enkla stallet där Jesusbarnet föddes.

Tänk om Jesus skulle fötts idag, vid betongmuren i Betlehem? Var skulle de ha lagt honom då?
Åh! Här!
Världens frälsare skulle förstås fått skydd i en bunker!

Födelseplats??

Han böjde sig fram för att titta. Silletorpsån brusade och plötsligt hörde han också Rösten:

- Älskade människa, äntligen har du funnit mig!

- ?? Öhh ? Va?

- Jag ser din längtan och du är mitt älskade barn, fortsatte rösten. Jag talar ditt språk, ditt militära språk, för att möta dig.
Du har så rätt, även här blev jag född...

Var det ån som brusade så högt att han hörde i syne?

Vem talar?

En liten solstråle letade sig igenom den fula betongen och träffade honom rakt i hjärtat.

Han reste sig upp med ett leende på läpparna.

- Nu VET jag! sa han.
- Vaddå? undrade jogging-lumpar-kompisen.
- Äh.... det var inget, log han.

Ett Gudsmöte är inget man precis snackar om... hur som helst.

Mötesplats 2.

De tre motionärerna samlades vid foten av kraftledningen.
De ville byta samtalsämne och prata om Något Annat, men visste inte hur de skulle börja...

NÄR DE SÅG STJÄRNAN FYLLDES DE AV STOR GLÄDJE.

DE GICK IN I HUSET OCH DÄR FANN DE BARNET OCH MARIA, HANS MOR, OCH FÖLL NED OCH HYLLADE HONOM.

Laddat samtal.

- Vilken kraft!
- Ja....
- Här kan man stå och ladda sig, ha ha, med kraft från ovan, ha ha!

Jo, det är just det...
Mer ord hade de inte.
Men de kände en ny och oväntad glädje. Och de såg i varandras ögon en glädje som inte varit där tidigare.

Som om Någon var Hemma i blicken....

Det är nåt mer...

Pip. pip. Ett sms i byxfickan:
- Kom hem.

Det var familjen som längtade efter pappan, såsom Gud längtar efter människan.
Ömsesidigt.

Jo, nog hade de kommit hem alltid! Men på ett helt nytt sätt i tillvaron.
Nu med Gud i hjärtat.

På hemvägen stannade de till och köpte mjölk, bröd och ost till kvällsmaten.

DE ÖPPNADE SINA KISTOR OCH RÄCKTE FRAM GÅVOR:
GULD, RÖKELSE OCH MYRRA.

I EN DRÖM BLEV DE SEDAN TILLSAGDA ATT INTE ÅTERVÄNDA TILL HERODES.
OCH DE TOG EN ANNAN VÄG HEM TILL SITT LAND.

Inte tillbaka till Herodes.

Ärade bloggläsare.
Så här kan det vara! Livet pågår i så många skikt. Verkligheten finns i fler dimensioner än vad vi förstår. Samtidigt.

Och i min dröm igår såg jag en röd lapp där det stod:

       Gud hör.
       GUD HÖR





Ödmjuka hälsningar, fulla med tro till er alla.
Helene F Sturefelt.  

Gud hör. Och leder! Följ.