VI LEVER I EN DÖDSKULTUR

Dödskultur.

Det är svårt att se sin egen samtid, men jag sitter och leker med pennan och drar några slutsatser.

För att få perspektiv måste man dra linjen från en punkt till en annan. Då ser man var den hamnar.

Utgångspunkten nu är själva livet, och särskilt kvinnan och barnet.

De kulturer som hyllar kvinnan och håller barnen högt, skapar ett samhälle där livet står högt i kurs.

Där är inte makten i centrum, snarare maten...

Och livet.

Om utgångspunkten istället är makt, då är inte livet i fokus, utan pengar och mark.

Där respekteras varken kvinnan eller livet, utan mannen har kontrollen och han har vapen i hand.

Vart tar strecken vägen?

För en tid sedan så jag ett reportage om dödsklinikerna i Schweiz. Dit kan man åka och beställa sin egen död, efter moget övervägande.

Platsen låg oändligt naturskönt och programmet var så svårt att se att tårarna rann.

Vår samtid menar allt mer högljutt att det är en mänsklig rättighet att själv få bestämma när man skall dö.

På ett sätt kan jag förstå det.

Vi bestämmer ju allt annat i välfärdslandet - skolor, jobb, vårdcentral och vad vi äter. Om vi kan bestämma över vårt liv, då kan vi väl få göra det ända till slutet, som vi organiserar på ett bra sätt. I Schweiz.

Eller? 

Något annat träder fram.

Att som anhörig uppleva att en familjemedlem medvetet väljer att inte vilja leva är en oerhört dramatisk situation.

Ännu värre är självmord, som är den förtvivlades "enskilda dödshjälp" till sig själv - katastrof!

Vi har skapat ett samhälle som ibland är så hopplöst svårt att det faktiskt inte går att leva i. 

Utförsäkrad, arbetslös och sjuk, med en bostad som man kommer att bli vräkt ifrån...

Det gör så fruktansvärt ont att skåda nöden i vitögat!!

Och varför hjälper vi inte varandra?

Varför är vi inte mer konkreta - kom hem och bo hos mig?! Det skulle ju kunna vara det bönesvar man efterfrågar...

Kom hem och bo hos mig!

Jag läser en artikel om slaveriet och hur lång tid det tog innan det omprövades. Självklarheten att behandla vissa som slavar satt i i flera sekler... innan orättfärdigheten mötte den sanning och kärlek som varje människa skall åtnjuta.

Artikelförfattaren skriver sedan:

- Nu är det tid att ompröva aborterna.

Och så återger han några vittnesbörd från ett lovsångsmöte där en kvinna i bön fick se sina två aborterade foster komma springande mot henne som friska barn:

- Hej mamma, vi förlåter dig. Vi älskar dig!

Tårarna flödar.

Vi lever i en dödskultur.

Som vi själva skapat.

Hylla kvinnan och barnet!

Kvinnan berättade om himlen, hur alla dessa ofödda barn istället får möta Guds eviga kärlek där.

Förlåtelse och nåd befriade henne till att orka leva det liv hon trots allt fått.

Där kom upprättelsen. Och ett litet spirande hopp.

Jag vill leva i en kultur där LIVET - kvinnan och barnen - är i centrum. 

Jag drömmer om ett samhälle där alla klappar i händerna när en kvinna säger:

- Vi är med barn!

Den blivande mamman och pappan får all uppmuntran i hela världen, och allt organiseras så att livet skall kunna blomstra. Så vill jag ha det.

Det kallas kanske Matriarkat... 

I så fall - låt oss göra om tillvaron så att maten är viktigare än makten.

Låt oss glädjas!

Men... istället utgår vi alldeles för ofta att abort är en "rättighet", eller ett "nödvändigt ont", trots att man kanske inte vill.

- Det var ingen som frågade mig om jag ville behålla barnet...

Jag gråter över den förb... dödskulturen!

Tänk om vi hellre talade om den helgade sexualiteten, det underbara mötet som kan leda till ett nytt liv.

Nu tänker du, bästa läsare, att det var det mest naiva du läst på länge.

Det har du säkert rätt i.

Eller så har min penna rätt i sitt perspektivtecknande, och jag tänker: 

- Vi är så förblindade av vår dödskultur att vi inte ser vart vi är på väg...

Vart är vi på väg?

- Det går bra att ta livet vid dess början och vid dess slut. 

Va?? 

Är det så vi vill ha det?

Hur långt kan vi flytta gränserna för livet?

Är detta ett nytt slaveri - att vi tvingas göra döden mer möjlig än själva livet?

Nej, vi har inte rätt att sätta oss över själva livet. Den makten ligger endast hos Gud, vår Skapare.

Samtidigt som vi letar efter liv på andra planeter...

Vi borde skämmas!

Ja, här sitter jag och skäms och lever i en tidsålder som jag inte hör hemma i.

Nu vill jag vända på det och försöka ge ett litet hopp, mitt i den vanmakt vi alla kan känna när livet är för svårt.

Gud, smält om mitt hårda jag!

Tänk att få se på sig själv med denna underbara blick:

DINA ÖGON SÅG MIG, HERRE, NÄR JAG ÄNNU KNAPPAST VAR FORMAD,

ALLA MINA DAGAR BLEV UPPSKRIVNA I DIN BOK,

DE VAR BESTÄMDA FÖRRÄN NÅGON AV DEM HADE KOMMIT.

DU SAMMANVÄVDE MIG I MIN MODERS LIV.

JAG TACKAR DIG FÖR ATT JAG ÄR DANAD SÅ ÖVERMÅTTAN UNDERBART!

JA, UNDERBARA ÄR DINA VERK, MIN SJÄL VET DET VÄL.

Psaltaren 139: 13-16.

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn!

Jag håller livet högt!

Och när det rasar, då läser jag Jobs bok i Gamla Testamentet...

Med hopp i vanmakten,

Helene F Sturefelt,

- livs levande funderare, med pennan i hand.

Jag sa inte att det är lätt.

Gud, vaka över oss! Hjälp oss!