Glassaffischen som blev en bönetavla.
Guds hus skall vara ett bönehus, det är väl självklart? Precis som att man lånar böcker på biblioteket, handlar mat i affären och köper glass i kiosken. Eller?
Genom alla tider och sekler tappar människan fokus och missbrukar både tempel och kyrka.
Det första blev en marknadsplats för försäljning av offerdjur, och det andra blir allt som oftast en konsertlokal för profana artister.
Och uttrycket "så säkert som amen i kyrkan" är inte alls så säkert längre. Det sorlas och pratas så att andakten uteblir - då är det mycket större andakt i tyst kupé på tåget!
Följ med i ett glassigt inlägg där en glassaffisch blev en bönetavla för mig och en kompis, innan jag satte mig på tåget hem.
Vi har ett val. "Choise".
Nåväl, denna söndag har som tema Guds hus.
Jag låter gamla profetord drabba mig, liksom det Jesus gjorde då han knöt ihop några repstumpar och drev ut månglarna ur templet... Sen vill jag ha en glass.
Jag börjar med några goda ord av profeten Jesaja - en programförklaring:
OCH FRÄMLINGARNA SOM HAR SLUTIT SIG TILL HERREN, FÖR ATT TJÄNA HONOM OCH FÖR ATT ÄLSKA HERRENS NAMN OCH SÅ VARA HANS TJÄNARE,
JA, ALLA SOM HÅLLER SABBATEN SÅ ATT DE INTE OHELGAR DEN, OCH SOM STÅR FAST VID MITT FÖRBUND,
DEM SKALL JAG LÅTA KOMMA TILL MITT HELIGA BERG OCH GE DEM GLÄDJE I MITT BÖNEHUS...
Jesaja 56:7.
Alla är alltså välkomna som visar Guds hus denna respekt.
Så är det också för mig när jag bjuder hem folk... jag vill att de skall respektera mig och min boning.
Glass, Glädje & Gemenskap i Guds hus!
Men så blir det fel.
Jeremia är upprörd över vad som hände inne på tempelområdet och Herren talar genom hans mun:
HÅLLER NI DET DÅ FÖR EN RÖVARKULA, DETTA HUS, SOM ÄR UPPKALLAT EFTER MITT NAMN?
JA, SANNERLIGEN, OCKSÅ JAG ANSER DET SÅ, SÄGER HERREN...
Jeremia 7:11.
När jag var ung kristen på 80-talet hade vi en äldre kyrkoherde i församlingen som upprördes över att det inte var tyst i kyrkan när folk kom in.
- Det här är ingen biosalong! väste han förargad.
Idag skulle ingen förstå den jämförelsen. Man pratar väl innan det har börjat?
Nej, det är det man inte "gör" i kyrkan. För där har det hela tiden börjat... det pågår hela tiden... Andakten kring att Gud är närvarande.
Jag älskar stillheten i kyrkan!! Den är förtätad och alldeles underbar!
Var jordens salt ("salty"), inte världens prasselskäpare.
Vi skall vara ett gott föredöme för varandra, som en god "Salty Licorice"- Då blir det Tip Top!
Men man får nog åka ned till Taizé för att lära sig andaktsfull tystnad, där flera tusen är knäpptysta under hela bönestunden. Lyssnandet är så intensivt att man kan ta på den.
Hungern efter Guds ord är så stor att man tar in vartenda ord som blir sagt.
Och ingen stör den andre med onödiga viskningar om onödiga saker, som kan vänta.
Nu vill jag snart ha en glass...
Jag tiger, är tyst. Och väntar.
Tystnaden är farlig. Det är då de egna tankarna får plats, och de stora känslorna som man inte vill möta. Därför är det skönt att distrahera sig med lite mummel.
Men hur skall Gud då kunna tala till oss?
Hur skall vi kunna lyssna om vi inte vågar vara tysta?
Snön vräkte där utanför tågstationen och jag anade att nästa avgång nog skulle vara inställd... Här gäller det att samla tankarna i bön och vara inför Guds heliga tron i anden.
Snöovädret "Anna" drar in.
En annan sak som jag är mycket trött på är vårt sätt att bedja i förbönen.
Vi ska absolut be för vår sargade värld, men många gånger låter det som en uppläsning av tidningsrubriker... utan hoppfulla ord från Herren.
Om man nämner Ukraina bör man nämna Sudan, och den som vågar be för Israel måste först be för Gaza... och så vidare, i en obehaglig politisering av förbönen.
Nattvardsbönen är bättre för den lyfter blicken på vad Herren har gjort för oss. Då lämnar vi jordens elände och får fokusera på Guds kärlek, försoning och mening med vårt liv.
Tanken är ju att en gudstjänst skall vara både full av under, euforisk och avslappnad - alltså både "Wonder, Euphoria och Chill"!
"Wonder, Euphoria och Chill"!
Till sist vill jag lyckönska de två församlingar som idag gick samman och blev ETT.
Karlskrona Stadsförsamling och skärgårdsförsamlingen Aspö är nu en och samma administrativa enhet.
Det betyder att den lilla Aspökyrkan som servar 400 själar inte behöver fira gudstjänst varje söndag.
Nu blir jag glass-sugen igen... men jag hade önskat att missionsivern hade varit mer konkret - men det kommer kanske när man satsar på ett nytt sätt?
Det blir större gudstjänster med aktiviteter och mat - så bra!
Då kan man ju tänka sig fördjupning i bibelläsning och bön, tänkte jag, men hörde att man kunde göra roliga gudstjänster med "Mello-tema"...
Hm, visst, jag har själv gjort radioprogram i serien Andliga sånger med Melodifestivallåtar som i smyg lyfter fram Guds närvaro.
Men jag hade önskat att de ville satsa mer på glass.. jag menar bön.
Lovsången gör mig "Piggelin" - och ensam? "Solero"?
Jag vill inte vara ensam i denna önskan. Jag vill inte vara solo, Solero, jag vill känna att vi drivs en en pigg frimodighet som bara en glass med helig Andes inverkan kan ge!
Käre Fader i himmelen!
Vi kommer inför Din tron här där vi står på tågstationen.
Herre, tack för att vi får vara tillsammans med hela den himmelska härskaran i den lovsång som aldrig tar slut!
Vi ber att varje gudstjänst skall vara fylld av Wonder, Euphoria och chill stillhet.
Herre, vi vill att vår lovsång till Dig, här framför GB's glassaffisch, skall stiga upp till din tron som rökelsen inför Jesusbarnet i krubban!
Herre, led den nybildade församlingen till en ny enhet där dina kyrkor och Gudshus skall fylla folket med bibelstudier, bön och lovsång!
I Jesu namn, Amen!
De två blir Ett.
Hoppas du tåler min glass-teologi.. för den hände verkligen, alldeles på riktigt!
Bedjande hälsningar från
Helene Sture Glassfelt.
Läs mer här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar