RENHJÄRTAD GLÄDJE

Ren glädje.

Det finns glädje och det finns skratt. Det finns fniss och det finns flabb. Ja, det finns hånskratt, gapskratt och skadeglädje.

Men Guds ord talar om renhjärtad glädje.

Finns det?

Nu lämnar vi kyrkovalet för en stund och dyker ned i de andliga källorna istället.
Följ med mig till originalet, till de texter som inte är förvanskade av misstro eller egenfrälsning.

Jesus säger:

SALIGA DE RENHJÄRTADE, DE SKALL SE GUD.
 Ur Bergspredikan, Matteus 5:8.

DETTA HAR JAG SAGT ER FÖR ATT MIN GLÄDJE SKALL VARA I ER
OCH ER GLÄDJE BLI FULLKOMLIG.
Johannes 15:11

Två bröder i olika tider.

Framför mig har jag två böcker - Stinissens andaktsbok "Idag är Guds dag" och den spanske fattigmunken Ignatius av Loyola; "En bok om att hjälpa själar".

Vi börjar med den svenske karmelit-brodern.

Han beskriver tre olika känslor då man utfört en tjänst för Gud, och lyckats bra med den. Då kan man reagera på tre olika sätt:

- "Du kan bli belåten med din själv och sola dig i din egen förträfflighet. Du kan nära ditt högmod med tanken på att du kan få beröm och ära, kanske både av Gud och människor.

På så sätt befäster du dig själv i din egenkärlek, men kommer inte närmare Gud, även som du utfört storslagna ting för Honom!"

Men är det inte bra med egenkärlek?
Man ska ju älska sig själv?

Jo... men inte på ett inkrökt sätt... där Gud och medmänniska inte får plats.

Stinissen fortsätter:

- "En annan möjlighet är att du tackar Gud för att Han gett dig framgång. Du slapp misslyckas och allt gick enligt dina planer och önskemål.

Ja, du tackar Gud för att han gjort dig lite större och bättre."

Större och bättre.

Jo... men ingen vill väl misslyckas? Får jag inte vara glad över att slippa tillkortakommanden?

Förresten, jag skrev fel i bibelcitatet först - jag skrev "Detta har jag sagt er för att er glädje skall vara i er..."

Såg du felet?

.. er glädje skall vara i er...
Det är den inkrökta människans perspektiv, utan Gud, bara med sig själv som högsta mått.
Hurra vad jag är glad.

Nej, Jesus säger ju för att MIN glädje skall vara i er!!

Och det är en annan sak!

Jesus visar hur varje människa är en gren i det stora trädet.
Att vara kristen är att låta saven från stammen nå ända ut till fingerbladen!

Att vara kristen är att låta sig fyllas av helig Andes livgivande sav... där jag bekänner mina synder och får dem förlåtna.

Det är DET som är glädjen!

Inte att jag själv i tyst meditation skall låta tankar och känslor komma och gå, utan att värdera dem, och missa misstagen... och missa förlåtelsen och upprättelsen.

Hänger ju ihop!

Stinissen fortsätter berätta om den renhjärtade glädjen i Herren:

- "Det tredje sättet att reagera är att tacka Gud för att Han har blivit mer känd, att människor får upptäcka vem Jesus verkligen är och att de blivit mer mottagliga för Guds kärlek.

Denna reaktion är en glädje för Guds egen skull.

Din glädje är fri från egenkärlek.

Du skulle vara lika glad om någon annan fått utföra din tjänst, och kanske till och med lyckats bättre än du.
I en sådan renhjärtad glädje och tacksamhet blir du befriad från dina egna trånga gränser, och möter verkligen Gud".

Så skriver Wilfrid Stinissen i sin andaktstext på dagen för den 13 september.

Gå in i Glädjen.

Tro inte att det var bättre förr. Tro inte att lärjungarna var frommare än du, eller romarna på medeltiden.

Nej, vi har alla den här vassa spetsen i oss, som gör att vi kan klättra över andra för att nå vårt mål av rikedom, skönhet och berömmelse.

Han skulle inte tycka om att jag skriver så här; men Spaniens mest betydande helgon är Ignatius av Loyola. Förlåt mig Ingno...
Jag måste lyfta fram din berömmelse så att andra förstår att du fortfarande är viktig.

Hans fattigdom och Gudsiver drev fram reformationen i Spanien samtidigt som Luther städade i Tyskland.

Ignatius var en mycket skicklig själavårdare. Om han hade levt idag, skulle han säkert varit bloggare och själavårdare här på nätet...

Men 1500-talet erbjöd endast papper och penna och tur är väl det.
Flera korrespondenser finns därför bevarade.

En nunna i Barcelona skriver och klagar att hon bara får så allmänna råd av människor i sin nöd, att de inte gör någon nytta.

- "Jag är av samma mening, svarar Ignatius, den som inte preciserar begriper föga och hjälper ännu mindre.

Själv var han en mästare i precision, skriver Laura Petri i boken om honom, han individualiserar och ser intuitivt var skon klämmer, så att hans korrespondenter ofta får orsak att skrika AJ!" (sid 121).

Ignatius var så skicklig att han utvecklat en särskild taktik för att vinna varje själ - till och med sin egen biktfader...

"Han gick till en pater som var ökänd för sitt dåliga liv, avlade generalbikt och bekände sitt livs alla synder i avsikt att väcka sin biktfaders ur hans synda-sömn.

Rollerna förbyttes hastigt, biktfadern förvandlades till ett förkrossat biktbarn, som ödmjukt bekände sin synd inför Ignatius.
Hans lilla list lyckades, han mötte syndaren på hans egen nivå." (sid 95).

Det utlöste ren glädje!

Ren-hjärtad!

Men om jag inte fattar något av detta... Om jag är förvirrad och inte vet vad som är rätt och fel? Hur ska jag då kunna veta om min glädje är ren och äkta eller bara hemligt uppblåst?

Ignatius vet att svara. Han mötte mycken själanöd, och lärde sig att avslöja Guds fiendes anklagelser. Alltså djävulens lömska röst.

Han hade umgåtts så mycket med helig Ande i Skriftens ord att hans hjärta och förstånd var renare än många andras.

Han skrev en text kallad Att handla Tvärtemot - agere contra:

- "Om fienden uppblåser oss, då måste vi förnedra oss och tala om våra jämmerligheter och synder.

Men om fienden nedtrycker oss, då måste vi resa på oss i stark tro.

Om fienden talar om att du är rättfärdig och bra, då talar vi om behovet av Guds barmhärtighet.
Men om fienden talar om barmhärtighet, då kommer jag med Guds rättfärdighet.

Så spelar vi upptågsmakaren ett spratt och undkommer hans fälla!" (sid 121).

Skrattade Ignatius, och hans leende går än genom själavården i Europa, femhundra år gammal.

Själavårds-glädje.

Jag sitter gärna i tyst bön, men mitt fokus ligger utanför mig själv, hos Gud.

Jag lyssnar gärna på mina tankar som kommer och går, men jag talar om dem med Jesus Kristus, och lyssnar till hans respons.

Jag låter gärna mina känslor få plats i min bön OCH jag låter Helig Ande värdera dem!
De går inte obemärkt förbi, nej nej stopp!

Både tankar och känslor vill ju säga mig något, och då lyssnar vi tillsammans, Herren och jag.

Tillsammans.

Och om jag är vilsen i vad som är rätt och fel, då använder jag Ignatius tvärtom-tänkande, det har jag gjort långt innan jag lärde känna denne spanske broder...

Vi är inte ensamma i bönen. Jesus är vid vår sida.

Och när glädjen slår över i högfärd, då tar han ned mig på jorden genom att jag slår stortån i stolsbenet...
Eller när Gud gör som Jag vill, då får jag rött ljus hela vägen genom stan när jag är ute och kör...

Osjälvisk glädje är inget jag kan särskilt bra... Men Jesus i mig kan!
Och det är jag djupt tacksam för.

Nu ska jag avsluta min andakt genom att sjunga en sång från Taizé, faktiskt på tyska:

BEHUTE MICH GOTT, I FÖRTRAUE DIR
DU SAIGST MIR DEN VEG ZUM LEBEN
BEI DIR IST FREUDE, FREUDE IN FUHLE...

Om stavningen är fel, så tar vi den på svenska också:

BEVARA MIG GUD, JAG BEHÖVER DIG
DU VISAR MIG VÄG TILL LIVET
HOS DIG ÄR GLÄDJE, FULLKOMLIG GLÄDJE!

I evigheter TACK!

Vid vår sida. Tack!

Glada glädjehälsningar från en högfärdsnäsa i välfärdslandet,

Helene Glädjefrans Hjärtensture,

- som fotograferade mina egna synder... ty härmed bekännes att jag igår pallade plommon inne i en trädgård... Aj aj aj!