EN GLAD SCOUT

Präntat på skinn står scoutlagen.

Hur gudligt är det att gå på scouterna?
Är det bara knopar och sniglar, eller finns Gudstron också med?

Det beror på... Det finns de scoutkårer som har tagit bort Gud, för att inte genera någon...
Utan att tänka på hur mycket det generar Gud.

Jag är dock lyckligt lottad. Tänk att vid min aktningsvärda ålder få lov att ta vid där jag en gång slutade, som sjuåring!

Blåvingarna i Kållered var plågsamma möten. Vi skulle rita svenska flaggan in i ett perfekt rutmönster, och att sedan göra en massa dumma knutar utan nytta...
Det passade inte kreativa lilla Helene.

Många flaggor. En utan land.

Fem decennier senare är jag i ett helt annat sammanhang, där kamratskap, lekfullhet och utevistelse är det normala - och att scoutlagen inte viker för vår Skapare.

Följ med ut på sakletarpromenad på stranden! Barnbarnet fick vara sökmotor och hjälpledare.
Vi fyllde cykelkorgen med skräp och svamp, burkar och bär, plast och plommon, nej krikon eller slånbär var det nog.

Den här träffen handlade om kretslopp och hållbarhet.

Sancta Garbish dök plötsligt upp bland barnen, med en grön plastpåse på huvudet.

Jag hällde ut våra "strandfynd..." på gräset. Nu skulle barnen hjälpas åt att källsortera allt.

- Vad är den där frigolitlådan som man har kebabmat i? Är det papp eller plast?
- Var slänger man sitt tuggummi? Och gammal medicin?
- Och den där oöppnade burken med sill, hur ska den sopsorteras?

Sill i dill. 

Kommer ni ihåg den knasiga lägervisan, där man härmar?

MORS LILLA OLLE /.... / I SKOGEN GICK / ... /
ROSOR PÅ KINDEN / ... / OCH SOLSKEN I BLICK / .... /
MEN BLICKEN GICK SÖNDER / .... / I SLAGSMÅL MED BÖNDER / ... /
OM EN SÄCK POTATIS / ... / OCH EN TUNNA SILL! / ... /

SILL I DILL, SILL I DILL, SILL I DILL DILL DILL!

Det var mycket roligt att se hur lätt det gick för dem att lägga soporna i rätt högar.

Svårast var cigarrettfimpen och tuggummit.

- Det är ju från naturen liksom, då kan väl naturen ta hand om det, och bryta ned det? funderade en av scouterna.
- Nä... det tar för lång tid, svarade en annan.
- Ja, och om en fågel äter det, då klibbar näbben ihop och den dör!
- Eller så får den tuggummit i halsen och dör i alla fall!

Fimparna då? De skadar oss tre gångar!

- Tre gånger? Hur då?
- Först är det rökaren som får giftet ned i lungorna. Sedan är det vi andra som tvingas andas in den giftiga röken. Det tredje är när man slänger fimpen på marken, för de giftiga ämnena stannar kvar där.

Svampfimp? Fimpig svamp.

Sancta Garbish frågade varför folk över huvud taget slänger skräp i naturen.

- För att det är coolt, svarade en av killarna i mellanstadiet.
- Just det, det är inte coolt att stoppa kladdiga godispapper tillbaka i fickan!
- Det är äckligt!

- Så det är bättre att slänga det framför fötterna?
- - -  Nä... men det är coolare...

En scout lovar att "lära känna och vårda naturen". Regel nr 6.

Hur ska man då göra för att vara ännu coolare än de som skräpar ned?

Hur cool är du?

Jag försökte visa dem hur jag brukar göra.

Om någon slänger sin tågbiljett eller cigarrettask framför fötterna på mig, då böjer jag mig ned och plockar upp den, knackar personen på armen och säger med ett leende:

- Du tappade den här!

Man ska inte vara arg. Det hjälper inte. En scout är en god kamrat även mot okända, och då gäller det att vara snäll på rösten, men ta ansvar för det som är fel.

Regel nr 7: "En scout känner ansvar för sig själv och andra."

- Men jag kan slänga den åt dig! Fast nästa gång får du göra det själv.

Och så går man därifrån med rak rygg.

Scoutskjorta.

Jag visste inte att Sancta Garbish var scout... men det är hon!
Nästa vecka ska hon till och med bli invigd, med skjorta och slips!!

Så var det det här med Gud...

Jag minns hur oerhört viktig Gud blev för mig som barn när jag brottades med rymdens oändlighet. Att somna var en fasa, för universum fick mig att drunkna i ett enda stort mörker...

... tills en kväll då jag hade bländat mina ögon med nattlampans ljus, för att driva bort rädslan, då aftonbönens ord blev på riktigt:

- Gud som haver barnen kär...

Gud... Gud! GUD! Gud, du finns ju! Det är ju DU som håller hela universum i din hand! Till och med oändligheten är innanför din oändlighet!!

Detta räddade min barnasjäl. Därifrån växte sedan Gudsgemenskapen, bit för bit, sakta men säkert.

Tack Gud att Du är där.

När jag ser att Gud finns med som första regel blir jag glad.
Utan Gud faller allt.

Men med Gud får mitt lilla jag ett större Du att samspela med. Vilken trygghet! Vilken kraft i en sådan välsignad dialog.

Regel 1: "En scout visar vördnad för Gud och hans bud".

Detta tar sig uttryck i vår scoutkår att varje kväll avslutas med andakt. Förstås.

Men hur gick det med den gamla medicinen? Hur skulle den källsorteras?
Skulle tabletterna gå till "brännbart" eller kompost? Eller rent av spolas ned i toaletten?

- Nej! Då kommer det ju ut i vattnet.
- Och om fisken dricker det, då får den i sig medicinen...
- Men den slipper huvudvärk, ha ha!

- Fast nu är det så illa med vattnet i våra hav att det börjar bli svårt för en del fiskar att föda nya fiskar...

Naturens under i korgen.

När skräpet var sorterat ville jag fokusera lite på de andra goda sakerna.

På vår strandpromenad plockade vi med oss några svampar, bär och lite mossa.

- Kan man äta alla svampar?
- Ja, en gång... Hm!

- Kan man äta de här röda bären då?
- Ja... eller nej... eller, vi vet inte.

Jag var noga med att visa hur viktigt det är att ha kunskap om naturen, annars kan det gå illa.
De flesta barn vet att de inte ska äta okänd svamp. Då var det svårare med de röda bären.

Det var inte röda vinbär. Inte heller rönnbär. Men vad är det då?

- Titta på bladen... Plötsligt blev jag själv osäker. Är det "fågelbär"?
Det där måste vi ta reda på ordentligt.

Osäker säkerhet.

Kvisten med slånbär var lättare.

- Kan man äta dem?
- Ja, fast de är jättejättesura. Bäst är om man kokar saft eller sylt på dem.
- Får jag pröva?
- Visst, men ditt ansikte kommer att knyta ihop sig, så här...

Jag visade en ful grimas.
Han tuggade och höll masken. I en hel minut... Sen fick han gå ut och spotta, så strävt var detta lilla lila slånbär!

Slånbär. Sura som...

Sista naturfyndet var en kvist med svarta bär.

- Usch, de ser giftiga ut.
- Titta på bladen igen. De är flikiga. Och på våren har de vita väldoftande blommor som ni säkert har gjort saft på!
- Aha, det är fläder!

- Just det. Och om de får mogna, då blir det sådana här svarta bär, fyllda av vitaminer och solsken! Det blir världens bästa mörkröda saft.

Barnen tittade förundrade på allt som låg uppdukat på det röda sittunderlaget.

Än så länge är det bättre på att sortera skräp än benämna naturens svampar och bär.

Det tar tid att bli en scout.

Tar tid.

Jag tog fram ukulelen och vi sjöng "Bygg inte hus på en sandig strand", barnsången om Guds rike.

- Men vad hände med den där sillburken då? Och de gamla tabletterna?

- Tja, man får väl öppna burken och hälla ut innehållet... eller äta upp det, och sen slänga den i metallinsamlingen.
- Bra! Men just den här burken tar jag hem till mitt kylskåp igen, sa jag och log. Annars får jag ingen mat imorgon...

- Vi vet att man ska lämna gammal Alvedon på apoteket, sa en förståndig mellanstadie-scout.

Ordning och reda. Och mycket skratt.

Skrattsvamp?

Detta är ett mycket vackert arbete i kyrkan - att låta naturen berätta om Guds skaparunder och livskraft.
Och sedan tacka Gud för det.

Vi släckte lampan i taket, ledaren tände böneljuset och andaktsfull tystnad kom till alla barnen.

KÄRE FAR I HIMLEN,
  TACK ATT JAG FINNS TILL
     HJÄLP MIG LEVA RIKTIGT
       GÖRA DET DU VILL.

LÄR OSS HÄR PÅ JORDEN
  TYCKA OM VARANN
    LÅT OSS FÅ EN FRAMTID
      SKYDDAD AV DIN HAND.

          AMEN.

Käre Far i himlen.

Den gröna plastpåsen åkte i soporna och kvällen var slut.

Patrull Nyckelpigorna, Falkarna och Vargarna hälsade varandra med scouternas credo:

- Alltid redo!

Glada cyklade vi hem, med Guds närvaro i sinne och hjärta.
Bara en vecka tills nästa träff...

Naturliga hälsningar från Sancta Garbish,

- alias Helene Sture Scoutfelt, strandpatrulllerare.

Patrull Vargen. Grrr...