FRIMODIGHET FRUKTAN - Hebreerbrevet 10 b)

Ljusbollar och nävertavla.

Detta är en fortsättning på föregående inlägg.
Jag delade upp kapitel 10 i Hebreerbrevet med tre ord på F:

Förlåtelse. Frimodighet och Fruktan.

Nu ska vi ägna oss åt de två sista.

Rubriken i texten är "Varning och tröst". Stycket är uppbyggt som en tre-takt:

- först kommer uppmuntran, sedan en varning och därefter mer uppmuntran.

Det är ungefär den modellen som föräldrar och pedagoger i alla tider har försökt fostrat sina barn efter!

Och den kristna församlingen är i det här läget som barn.
De kanske har varit kristna endast i två generationer. Det finns många frestelser att falla för och församlingen har genomgått en svår förföljelse.

Uppmuntran, förmaning, uppmuntran.

Hur har vi det i Karlshamn? Hur är det ställt med de kristna församlingarna i Blekinge?
Kan vi känna igen oss?

Det är detta som är anledningen till att Hebreerbrevet skrivs:

1. De kristna höll på att förtröttas.
2. De stod i fara att avfalla.

Syftet med brevet är:

1. Att väcka dem till besinning.
2. Att styrka dem i tron på Jesus Kristus.
3. Att vittna om det nya förbundets rikedom.

Jag citerar Hebreerbrevet 10:19:

SÅ KAN VI DÅ, MINA BRÖDER, TACK VARE JESU BLOD, FRIMODIGT GÅ IN I HELGEDOMEN PÅ DEN NYA OCH LEVANDE VÄG GENOM FÖRHÄNGET - HANS KROPP - SOM HAN HAR INVIGT ÅT OSS.

VI HAR EN STOR ÖVERSTEPRÄST SOM ÄR SATT ATT RÅDA ÖVER GUDS HUS.

Var frimodig. Lys!

Plötsligt kunde jag för min inre blick se den tjocka gardin som hängt framför det allra heligaste i templet... Jag såg detta tygstycke rämna mitt itu, då Jesus dog på korset.

Hans kropp var själva för-hänget!

Nu brast alltihop... och en ny väg öppnades sig. En levande väg, till gemenskap med Gud.

I början kallades de kristna just för "Vägens folk".

Sedan följer ord som vi känner igen från högmässan:

LÅT OSS DÄRFÖR TRÄDA FRAM INFÖR GUD 
   MED UPPRIKTIGT HJÄRTA 
      OCH I FULL TROSVISSHET,

MED ETT HJÄRTA SOM RENATS 
   OCH INTE VET AV NÅGON SYND 
      OCH MED EN KROPP SOM BADATS I KLART VATTEN.

LÅT OSS ORUBBLIGT FORTSÄTTA ATT BEKÄNNA VÅRT HOPP
TY HAN SOM GAV OSS LÖFTENA ÄR TROFAST.

Detta är grunden till vår frimodighet.
Vi kommer inte krypande inför Gud... Visserligen vet vi att vi gör fel ibland, men det är upprättelsen som är grunden nu!

Det är som att kika i facit...

Livets omständigheter försätter oss i situationer vi inte alltid klarar av, men det hjärta som lever nära Guds kärlek "vet inte av någon synd" utan handlar i gott uppsåt.

Kan det vara så enkelt? Om det har teologer i långa sekler diskuterat.

Enkel läsning?

LÅT OSS GE AKT PÅ VARANDRA OCH SPORRA VARANDRA 
   TILL KÄRLEK OCH GODA GÄRNINGAR,

OCH LÅT OSS INTE FÖRSUMMA VÅRA SAMMANKOMSTER, 
   SOM NÅGRA BRUKAR GÖRA, 
     UTAN UPPMUNTRA VARANDRA

OCH DETTA SÅ MYCKET MER SOM NI SER ATT DAGEN NÄRMAR SIG. 


Fina levnadsord.
Uppmuntra! Sporra varandra! Fokusera på kärlek och goda gärningar.

Är det en önskedröm att leva så?

Med tanke på de alarmerande utträdessiffrorna ur Svenska kyrkan - ca 80.000 personer förra året 2016 - så verkar detta som en utopi.

Vårdslöst användande av kyrkans pengar och oaktsamhet är bidragande orsaker till att människor vände kyrkan ryggen. Man kräver ärlighet. Förstås!
Det gör vi alla.

Men det hjälper inte lämna kyrkan, tänker jag, det är bättre att stanna kvar och bygga upp. Avslöja felaktigheterna! Ställ krav.
Står du utanför och tittar på kan du inte påverka lika mycket.

I alla gemenskaper där människor samlas finns motsatsorden:
- Gnäll och misstänksamhet, respektlöshet och likgiltighet.

Men jag vet också att det finns goda ledare i kyrkan som uppmanar sina medarbetare att hjälpa varann, istället för att kritisera och klaga - alltså en direkt tillämpning av Hebreerbrevets ord.

Det klarsynta ledarskapet vågar sätta gränser. Där håller kyrkoherden och de förtroendevalda kursen på hur Jesus skulle ha agerat.

Klarsynt ledarskap.

Nu kommer vi fram till ett mycket svårt stycke i Hebreerbrevet.
Det är så strängt och skarpt att det har ifrågasatts om det skulle tillhöra kanon med de rättläriga texterna.

Det handlar om konsekvensen av att lämna tron... att ge upp Gudsgemenskapen... att vara besviken, arg, ja så till den milda grad att man blivit en Gudsförnekare och hädare.

Vad ska hända med en sådan person?
Om han eller hon ångrar sig? Får de komma tillbaka?

TY SYNDAR VI MED VETT OCH VILJA
   EFTER ATT HA LÄRT KÄNNA SANNINGEN
      ÅTERSTÅR INTE LÄNGRE NÅGOT OFFER FÖR SYNDERNA.

DÅ VÄNTAR EN FRUKTANSVÄRD DOM
  OCH EN GLUPANDE ELD
     SOM SKALL FÖRTÄRA DEM SOM TROTSAR GUD.

Livets Bok.

Vi lever i ett snällt och fredligt land. Inte många av oss har mött en vårdslös och våldsam Gudsförnekare...
Tänk er att det skulle komma in någon här i Carl Gustafs kyrka och skända altaret och skrika och bära sig illa åt...

... och sedan ångra sig.

Jesus säger att vi skall förlåta varandra oändligt många gånger, men här handlar det om en person som förstör på alla sätt. En gräns måste sättas så att inte fler blir skadade.

Ett annat exempel:

Om du vid en operation går med på att skänka din ena njure för att rädda en människa - och den personen sedan föraktar dig och spottar på dig... Det är den känslan bibeltexten är ute efter!

Och så jämförs det med vad som händer då man överträdde Mose lag:

DEN SOM ÖVERGER MOSES LAG MÅSTE UTAN FÖRSKONING DÖ,
OM TVÅ ELLER TRE VITTNAR EMOT HONOM.

HUR MYCKET HÅRDARE STRAFF FÖRTJÄNAR DÅ INTE DEN SOM TRAMPAR GUDS SON UNDER SINA FÖTTER,

VANHELGAR FÖRBUNDSBLODET, GENOM VILKET HAN HAR BLIVIT HELGAD,
OCH KRÄNKER NÅDENS ANDE? Hebr 10:28-29.

Kränk inte Nådens Ande.

Jag tillhör den generation som både har hört mörka domedagspredikningar och utslätade betraktelser, där Guds kärlek förvandlats till likgiltighet inför ondska och våld.

Min kristna tro grundar sig på kärlekens allvar och glädje - både ock, inte antingen eller!

Hela vårt land tycks ha hamnat i ett läge där vi inte längre kan definiera ondskan... och därmed inte hitta åtgärder heller.

Att kränka Nådens Ande... det är hädelse.
Vi kan inte göra vår kristna tro till en lekstuga!

Idag var jag på lekplatsen och hjälpte till att passa några barn.
Vilken intressant sociologisk studie det blev - med bitter eftersmak. Barnen sprang omkring och skrek och störde alla, de vuxna stod tafatt bredvid och vågade inte säga till...
Vi är inte längre vana vid att sätta gränser för det innebär ofta konflikt. Men likväl är det nödvändigt, annars blir det omöjligt att vara tillsammans!

Jo, jag var "arga tanten". Jag sa till... Men jag berömde också när leken fungerade.

Jag måste göra små nedslag i vår egen tid, för att vi ska förstå tyngden och storheten i det som Bibeltexten vill förmedla.

Förstår vi storheten?

Utstött. Avfälling. Utesluten.
Hemska ord! Med en grym verklighet bakom.
Men vems parti skall vi ta? Offret eller förövarens? Den ständiga frågan.

Och hur många gånger ska man kunna ångra sig och vara botfärdig?
Det är det som frågan gäller. Även om församlingen satte gränser så var det inte tal om att hämnas.


VI KÄNNER HONOM SOM HAR SAGT:
- MIN ÄR HÄMNDEN, JAG SKALL UTKRÄVA DEN. 5 Mos 32:35

OCH VIDARE:
- HERREN SKALL DÖMA SITT FOLK.

DET ÄR FRUKTANSVÄRT ATT FALLA I DEN LEVANDE GUDENS HÄNDER.

Ett viktigt påpekande:
Ordet "döma" betyder i bibliskt språkbruk = att skaffa rätt.

Rättvisa skall alltså skipas.

Vad som än har hänt i församlingen så kommer det en Dag då Herren skall skipa rättvisa, för alla parter. Och det är gott!

Gud är på den förtrycktes sida.

Levande Gud - det är ett uttryck som ställer Gud i motsättning till de döda och maktlösa avgudarna.

Och att "falla i Guds händer" är bättre än att falla i människors händer, med deras godtycklighet och bristfulla kunskap.

Men det stod ju att det var fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer...
Ja, om man själv tagit saken i egna händer och hämnats oförrätten.

Fruktan... Detta ord har skrämt så många!
Det luktar desperat barnuppfostran - att skrämmas med sotaren, polisen och att "Gud ser dig..."

Då förvandlas ordet "fruktan" till hot.

När det egentligen handlar just om att skipa rättvisa i en svår sak.
Och ytterst:

Att på Domens Dag stå där inför Guds tron med förakt för det Herren har gjort för oss... att ha trampat Guds son under sina fötter.

Skulle Gud inte reagera på det??

Vad är det för en Gud som i så fall skulle se mellan fingrarna med hat och förakt, ondska och våldsamhet?!

Ställ dig på Guds sida... se det från Guds perspektiv.
Gud står inte på mobbarens sida, utan på offrets. Jesus är hela världens offer...

Tack gode Gud att Du är omutbar!!

Trampa inte...

Nu tar vi sista stycket i kapitel 10. Församlingen påminns om att de faktiskt stått ut med stora svårigheter:

KOM IHÅG HUR DET VAR FÖRR, NÄR NI NYSS HADE BLIVIT UPPLYSTA.

NI UTSTOD MÅNGA SVÅRA LIDANDEN.
NI BLEV SMÄDADE OCH FÖRFÖLJDA OCH GJORDES TILL ALLMÄNT ÅTLÖJE, 
ELLER OCKSÅ STÄLLDE NI ER VID DERAS SIDA SOM BEHANDLADES SÅ

NI LED TILLSAMMANS MED DEM SOM SATT I FÄNGELSE 
OCH NI FANN ER MED GLÄDJE I ATT BLI BERÖVAD ER EGENDOM,
DÄRFÖR AT NI VISSTE ATT NI ÄGDE NÅGOT BÄTTRE OCH MERA VARAKTIGT.

Berätta om Jesus!

Motgångar prövar vår ståndaktighet. Det är de förföljda och lidande kyrkorna som växer. Inte de fina kulturförsamlingarna.

Att bekänna sig som kristen idag väcker både respekt och åtlöje.
Ofta kan vi vara rädda för följdfrågor om vi säger att vi är kristna. Då är det lättare att vara tyst, eller säga:

- Jag tror på en Högre Makt...
- Jag går i kyrkan för att det är fin musik...

Det blir inga motkommentarer på det. Men att berätta att man lever i gemenskap med Kristus leder samtalet in på andra spår!

Här får vi vara frimodiga och uppmuntra varandra.
Dessa bibelstudier är ju ett sätt att ge kunskap och "svar på tal", på ett positivt sätt.

Många av våra flyktingar - inte minst kristna från Irak - kan berätta om verkligt lidande och religionsförtryck! Vi har mycket att lära av dem. De är närmare Hebreerbrevets kontext än vi är.

Uppmuntra varandra.

Så, till oss alla:

GE INTE UPP ER FRIMODIGHET!

DEN SKALL RIKLIGEN BELÖNAS. 
UTHÅLLIGHET ÄR VAD NI BEHÖVER FÖR ATT KUNNA GÖRA GUDS VILJA 
OCH FÅ VAD HAN HAR LOVET, TY:

Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.
Min rättfärdige skall leva av tro, men om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.

VI HÖR INTE TILL DEM SOM DRAR SIG UNDAN OCH GÅR FÖRLORADE 
UTAN TILL DEM SOM TROR, OCH RÄDDAR SITT LIV.


Uthålliga hälsningar till er alla!

Helene F Sturefelt,

- som gärna vill leva i frimodighet tillsammans med er,
- och som lever i Gudsfruktan = i respekt för Guds helighet, i glädje över hans kärlek.

P.S. Nästa torsdag är bibelstudiet inställt, men vi ses igen den 26 januari. Då ska vi tala om exempel på tro. Välkomna.

Trons frukter.