RUTIN STABILISERAR o DÖDAR - eller jag tror inte på tradition

Bara vackert, eller?

Du har säkert hört uttrycket:
- Rutinen dödar.

Men i förändringstider är det också så att goda rutiner stabiliserar. De är nödvändiga för att man inte ska tappa bort sig.
Och när stabiliteten i det nya har kommit, då är det dags att ta nästa steg.

- Att bryta rutinen.

Bygg inte rutiner kring det du tror inte kan förändras!

Varför det då? Jo, för att vi har så lätt för att bli lagiska. Livet är ju levande!
Livet rör sig hela tiden. Det förändras och vi måste också förändras.

Jag kommer just från ännu en fantastisk gudstjänst i Folkkyrkan, Sölvesborg, där Tommy Lilja predikade.
Samtidigt är det fullt fokus på att påven kommer till Lund imorgon, den 31 oktober - 499 år på dagen efter det att Luther spikat upp sina reformkrav.

Nu ska dessa två företeelser mötas i detta blogginlägg.

Var ligger fokus?

- Vi tror inte på traditioner! sa Tommy Lilja, vi tror på Jesus. Och han är levande och har med kärlekens makt möjlighet att förändra dig och mig.

Vi predikar inte Kristus som om vi levde på 1940-talet, eller 1860... vi lever 2016 och Jesus är här och nu.

Folkkyrkan har brutit sig ur pingströrelsen. De råder sig själva.
Jag kan se friheten och friskheten i att slippa alla tunga traditioner som inte längre stabiliserar, utan bara låser.

Titta noga på dessa två foton med murgrönan som klättrar på trädstammen.
De visar tydligt hur nödvändigt det är att vi kan växla fokus:

 - att både kunna studera detaljerna, utan att bli närgångna,
- och att ha långdistansblicken för att inte förlora riktningen, men utan att missa dem som står oss nära.

Annat fokus.

Både Svenska kyrkan och katolska kyrkan bär enorma bördor av traditioner som inte längre befriar.

I alla kristna församlingar finns människor som lever i relation med Jesus.
Men alltför ofta har tron stelnat till ett beteende med döda rutiner, utan innehåll och utan en levande kontakt med Gud.

Förändrings-process.

Men Jesus kan förändra den som fastnat i sina negativa mönster.

- Du behöver inte leva i ett dåligt äktenskap - kan du se och bryta med det beteende du har, som ständigt orsakar gräl?
Ett förlåt utan omvändelse är inget förlåt.

Du behöver inte vara utan vänner - var en vän själv först.
Du behöver inte traggla kvar på det jobb som sliter ut dig - våga ha större förväntningar! Även på din ekonomi.

- Det vi förväntar oss tenderar att hända... Förväntar vi negativa saker, så händer ofta negativa saker. Men när Jesus får bli herre i oss, så kan stora ting ske!
Och det börjar alltid med omvändelse.

Koppla grälet. Varning för synd.

Kommer du ihåg berättelsen om den lame mannen vid Sköna Porten i Jerusalem?
Läs Apostlagärningarna kap 3:1-10:

Han satt och tiggde.
Petrus och Johannes kom förbi.

DE FÄSTE BLICKEN PÅ HONOM OCH PETRUS SA:
- SE PÅ OSS!
MANNEN SÅG SPÄNT PÅ DEM OCH VÄNTADE SIG ATT FÅ NÅGOT AV DEM.

MEN PETRUS SVARADE:
- SILVER OCH GULD HAR JAG EJ, MEN VAD JAG HAR DET GER JAG DIG:
I NASARÉN JESU KRISTI NAMN: STIG UPP OCH GÅ!

SÅ GREP HAN HONOM I HÖGRA HANDEN OCH RESTE HONOM UPP.
OCH MED ENS FICK MANNEN STADGA I FÖTTER OCH VRISTER.

En annan port.

Dessa två lärjungar hade inget religiöst beteende där de gav en peng i tiggarmuggen och sedan präktigt gick därifrån, med dövat samvete.
Nej, livets herre bodde i deras hjärtan, Han som är större än världens furste. Därför agerade de, på studs, på plats, med en gång, utan ens en bön...!

Den lame mannens tiggar-rutiner bröts. Det som hade stabiliserat honom i hans utsatta läge - och hjälpt honom ett tag - var nu förverkat.
Det var dags för nästa steg.

Petrus och Johannes utstrålade kraft från Jesus.

Vad hände med honom sen? Jag återkommer.

Uppförsbacken blev nedförsbacke.

Det dröjde 300 år tills fornkyrkans kraftfullhet mutades in i statsreligionens "fängelse".

Den organisation som stabiliserade kyrkans existens blev allt mer komplicerad och kvävde sitt eget syfte.
Den första stora brytningen kom år 1054 då kyrkan delades i en västlig och en östlig ortodox halva.

Nästa stora brytning var år 1517 då Luther ville leda tillbaka den förfallna kyrkan till Bibelns ord igen.

Traditionen hade tagit över så pass att kristenlivet glidit över till att handla om vad man själv kan göra för att finna Guds nåd - alltså motsatsen till det som Jesus visade sina lärjungar.

Den katolska kyrka Luther protesterade emot sålde syndernas förlåtelse i avlatsbrevens handel.
Illa!

Men under den lutherska ortodoxin - när reformationen skulle stabiliseras - kan vi se hårda fördömanden mot t ex anabaptisterna och även en brutal antisemitism, som vi fortfarande skäms för.

Den ständiga reformationen...

Och på 1800-talet kom de stora väckelserörelserna, hand i hand med nykterhetsrörelserna, och räddade det försupna svenska folket från undergång.
Tills dessa frikyrkor stelnade... och ... så... vidare.

Träden skymmer utsikten.

Rutinen stabiliserar det nya tillståndet tills det mognat.

Sedan kommer Jesus igen och ifrågasätter vårt fokus. Om det är traditionerna och kyrkobyggnaden eller handbokens texter eller skrudarna som är viktigast... ja, så har det som är i periferin dragits in mot centrum och vi har tappat bort trons kärna - Jesus Kristus.

När vi utbildades på pastoralinstitutet i Lund - och övade att leda gudstjänster - citerade våra lärare Luther:

- Ni kan gå hur många processioner ni vill! Bara ni vet att det inte är det viktigaste...

Religion förändrar inte.

Så är det.
I Folkkyrkan blir jag andligt mätt varje gång.
Där är lovsång inför Guds tron. Det är god undervisning och det är tid för förbön.

Fokus ligger rätt.

- Och när du fått det Gud velat ge dig idag kan du gå ned och äta, umgås med folk eller gå hem.
Helt osentimentalt.
Ingen vacker liturgi alls. Men full närvaro och kraft från Guds egen Ande.

Också ett tempel.

Vad hände med den lame mannen?
Hans tiggar-rutiner var avbrutna. Folk kände inte igen honom längre...

MED ETT SPRÅNG VAR HAN PÅ BENEN OCH BÖRJADE GÅ.

HAN FÖLJDE MED DEM IN I TEMPLET, OCH HAN GICK OMKRING, HOPPADE OCH PRISADE GUD.

ALLT FOLKET SÅG HONOM, OCH NÄR DE UPPTÄCKTE ATT DET VAR MANNEN SOM BRUKADE SITTA OCH TIGGA UTANFÖR TEMPLET VID SKÖNA PORTEN, FYLLDES DE AV BÄVAN OCH HÄPNAD ÖVER VAD SOM HADE HÄNT MED HONOM.

Det är pinsamt att bli någon annan... Det kan vara svårt att lämna sitt gamla liv när andras kommentarer börjar komma.

Det är lättare att vara kvar i sitt fängelse... och börja pynta det istället, som Tommy Lilja sa.

Relation i kring med Religion.

- Ett pyntat fängelse, ett dekorerat inre, fullt av sorg och smärta över ett liv som inte blev som man tänkt sig...

Men att vara kristen är att bryta sig ut ur detta!
Jesus vill inte att vi ska sitta i våra fina, instängda rum, kvävda av rutiner och organisationsmönster som inte fungerar.
Han kallar oss ut! Ut i friheten!

Ut i den luft som är fylld av helig Ande och livsmöjligheter!

Utsikt från Stibyberget.

För 50 år sedan började en seriös dialog mellan katolska kyrkan och den lutherska.
Initiativet kom ifrån Lutherska världsförbundet och det var en direkt konsekvens av Andra Vatikankonciliet 1967.

Detta var det första samtalet mellan de olika kyrkorna på 400 år...

Tillsammans vill man hitta ett gemensamt språk  så att båda parter känner igen sig.
Ja, så är det i alla skilsmässor...

Det handlar inte om att berätta en annan historia, utan att berätta historien på ett annat sätt.
Dessa välformulerade ord kommer från Pontus Håkansson i Kyrkans Tidning nr 43/16.

Jag läser vidare i KT och lyfter fram de fyra frågor som orsakade konflikten en gång:

1. Läran om rättfärdigheten - där Luther menade att den katolska synen var obiblisk; "av nåd allena" enligt Galaterbrevet, men katolska kyrkan poängterade människans eget ansvar.

Ömsesidiga fördömanden följde på det.
Var står vi idag?

2. Synen på nattvarden - fortfarande finns det mycket kvar att diskutera, men alla är överens om "real-presensen" - att vi verkligen tar emot Jesu kropp och blod i brödet och vinets gestalt.

Dock gäller den påvliga bannbullan fortfarande ..."över alla som syndat likt denne Martin... och ska dela hans straff och hans namn... och bära med sig namnet lutheraner..."

Citat ur Dagen 28/10-16, citat av Stefan Gustafsson, som menar att reformationen inte alls är över.

När ska dagens påven upphäva denna bannbulla?

3. Ämbetssynen - stora skillnader fortfarande, där vår kyrka har släppt de rutiner som är obibliska och inte hjälper längre.

4. Skrift och Tradition - här är överensstämmelsen så stor att kyrkosplittringen här har upphört.

Var går leden?

För mig är detta med Tradition en stor stötesten.
Det som Jesus har gjort för oss måste uttryckas på olika sätt i olika tider, med olika metoder och med olika modeller.
Det som hjälpte igår, hjälper inte idag. Gud är levande!

Även för muslimer är traditionen ett stort problem.
Liksom bland politiska partier som inte tillåts komma vidare. Eller inom skolans organisation, eller sjukvården eller försvaret eller kyrkan eller här hemma....

Vi måste genomskåda vilka traditioner som binder och vilka som hjälper.
Om vi skalar av livets rutiner som om det vore en lök - vad blir då kvar som är viktigt?

Skala, skala...

Mitt enkla svar är: det som ger GLÄDJE, det som som ger ALLA plats och det som BEFRIAR varje människa att vara den som Gud skapat oss till.

Jag menar, den lame mannen gick inte stillsamt in och bugade och bockade i templet - han hoppade och skuttade!
Det är den glädjen som väller in när vi får hjälp att bryta oss loss ur vår dekorerade fängelser...

Förlåtelse, omvändelse och upprättelse är metoden i alla tider.

Måtte vi kunna förvalta detta på ett friskt sätt nu när påven snart landar i Lund.

Glädje, glädje för alla!

Påvens röst i samhället är mycket stor.
Till sist vill jag lyfta fram Franciskus I's uppmaning till alla troende att komma ur "sina religiösa ghetton", som Joel Halldorff uttrycker det i tidningen Dagen.

- Om de goda krafterna förblir passiva förstärker det intrycket att religionens enda bidrag är våld och splittring.

Jag önskar att vi kunde ha den före detta lame mannens insikt:
- att även om vi inte är boklärda eller har någon kunskap så åtminstone att vi kunde hoppa av livserfarenhet- Jesus lever med oss här och nu!
Och han kommer tillbaka, i glans.

Under tiden får vi lyssna till alla goda ledare.

De tre senaste påvarna har var och en gjort sin samtidsanalys:

* Johannes Paulus II talade om västerlandet såsom "dödens kultur".
* Benedikt XVI kritiserade "relativismens diktatur".
* Och nuvarande Franciskus I pekar på vår "slit-och-släng-kultur" som inte bara gäller det materiella utan också hur vi ser på sjuka, svaga, gamla och ofödda...

Avfrostade relationer.

Oj, så mörkt det blev. Går solen redan ned?
Det verkar som om någon pillat på klockan... Mina rutiner är störda! Traditionen ruckas. Jag känner mig rubbad...

Tillhör reformationen vintertid eller sommartid?
Vet inte.
Jo, den tillhör normaltiden... oavsett vad klockan är!


Rutinmässiga hälsningar.. från Helene Sture Traditionsfelt,

- som fotograferade i naturrreservatet på Stibyberget med utsikt över Blekinge,
- som är tacksam för det nya livet och att hjälpande stabilitet finns i mitt liv.

- men jag vill förändring... och jag har en dröm: att likt Luther ha "runda bordssamtal" här hemma... om Guds ord och vårt liv! Vem vill vara med?! : )
- ... men inte om "Marias obefläckade avlelse" som katolska kyrkan hittat på utan om "Nåden allena" och dess konsekvenser i vardagslivet.

Helige Franciskus - inte påve.

P.S. Jag hoppas det är okej att jag lånat dessa bilder från Folkkyrkan, Tommy Lilja?
Tack på förhand.
Ni som vill höra hela hans predikan kan finna den på Facebook.