PILGRIMSVANDRING ÅRYD - HÄLLARYD

                                             

                                    Pilgrims-retreat.

Lagom till att det efterlängtade höstregnet kom tog min solkräm slut.
Det är så torrt i markerna att löven trillar av av sig själv...

Augusti hade en medeltemperatur på 15,9 grader.
Septembers medeltemp var 16,7 grader.
Det är inte roligt.

Naturen lider och törstar. Grundvattennivåerna är långt under det normala.
Vi ber om regn och vatten från himmelen!

Följ med på en pilgrimsvandring på dammiga grusvägar, bland solgula höstlöv och klarblå himmel.

Diakonerna i Svenska kyrkan i Karlshamn bjöd in till en endagars-retreat på fötter.

                          Själv-ramlade.

Men jag började dagen morgonsur...

Jag klarar inte av att gå upp i ottan och sätta mig på tåget 07.57 med gröten knappt nersvald.
Det var inte lätt att byta pyjamas mot vandringskläder så tidigt på dagen. Jag sover och drömmer som bäst vid den tiden på dygnet.

Ut och gå? En lördag? Varför?

Jag möttes av glada människor och det hjälper en bit.
Men många faror lurade längs vägen.

Bilfärden till startplatsen hade kunnat sluta i katastrof om inte föraren bromsat hårt.
Livsfarlig trafik.

Åryds kyrka.

Åryd kyrka låg förlåtande vackert i morgonljuset.
Vi möttes av dukat bord och en underbar frukost under orgelläktaren.

Fruktbröd med nötter och solroskärnor. Rawfood-bollar till kaffet... Det doftade genomtänkt ekologi och kyrklig vänlighet.

Vad skulle vi göra utan alla volontärer som ställer upp och ser till att allting fungerar?!

Glädjens Herre var en gäst!

Men innan frukosten höll jag höll mig i bakgrunden, jag orkade inte vara social. Ställde mig framför altartavlan för att samla tankarna och söka tystnaden.

I mitt tillstånd orkar jag inte med bakgrundsljud över huvud taget.
Inte ens trevligt småprat... Så trist jag är!

Vilken speciell Kristustavla Åryds kyrka har.
Jag sjönk in under ärkeängeln Gabriels vinge och böjde knä tillsammans med den romerske soldaten, inför den uppståndne Kristus.

                                       Kristus kommer levande.

- Har du "en stund" viskade någon som egentligen ville fråga mig om nåt annat.
Jag nickade.

En liten stund med Jesus.

Nio pilgrimer och två ledare var en lagom skara för dagens vandring.
Vi började med morgonbön. Psalm 90 "Blott i det öppna" och växelläsning av Psaltaren 139:

... OM JAG SÄGER:

MÖRKER MÅ TÄCKA MIG OCH LJUSET OMKRING MIG BLI NATT
  SÅ ÄR INTE MÖRKRET INTE MÖRKT FÖR DIG, HERRE,
    NATTEN ÄR  LJUS SOM DAGEN
      SJÄLVA MÖRKRET ÄR LJUS... 

Dessa ord har tröstat mig många gånger under min plåga i utmattningens skugga.

För Gud är själva mörkret ljus... vilken Gud vi har!
Mitt jobbiga mörker är inte hotfullt för Gud. Han ser mig! Även när jag känner mig blind.

Mörker som vila.

Mörker som ljus.

                      Mörker som ljus.

Per Harlings psalm 776 sände oss ut.

MORGON OCH AFTON, BÖRJAN OCH SLUT
YTA OCH KÄRNA, HÖJDER OCH DJUP
ALLT TILLHÖR DIG, GUD, ALLT TILLHÖR DIG.

TACK FÖR BARNET INOM OSS, FÖR MOGNAD OCH VÄXT
FÖR VARDAGENS MÖDA, FÖR ANDRUM OCH FEST.

TACK FÖR VIDGADE VYER, FÖR SKAPANDETS LUST
FÖR ANSATS OCH VILA, FÖR ÅLDRANDETS HÖST.

MORGON OCH AFTON...

                                 Morgon och morgon...

TACK FÖR DOFTER OCH SMAKER, FÖR FÄRGER OCH LJUS
FÖR SKAPELSENS SKÖNHET, FÖR VINDARNAS SUS

TACK FÖR MÖTEN OCH SAMTAL, FÖR KONST OCH MUSIK
FÖR SKRATTET OCH GRÅTEN, SOM GÖR LIVET RIKT.

MORGON OCH AFTON...

För ansats och vila... Precis så kändes det.
För åldrandets höst. Ja så är det. Mognad och växt. Skönt läge.
Vet ni det alla tonåringar hur otroligt lättare det är att leva när man kommit en bit på vägen?!

Respektera de gråa håren och de gula löven. De har samma skönhet.
Naturen färgar inte bort åldrandet.
Är det gult och rött så är det.

Tids nog börjar det om igen. Tänkte jag.

                                              .." som somnat från världens brus".

Utanför kyrkporten gick vi in i tystnaden. I cirkel bad vi heliga Birgittas bön:

- VISA OSS, HERRE, DIN VÄG
- OCH GÖR OSS VILLIGA ATT VANDRA DEN.

Denna pilgrims-retreat åtföljdes av Margareta Melins existentiella poesi.
Jag anade Psaltarens ord som klangbotten.

"Gud.. från dig som alla världar utgår ifrån och återvänder till..."

                        Väldukat i Åryd.

Vi lämnade Åryd och motorvägens brus.
På små grusvägar slingrade vi oss fram genom Blekinges omväxlande natur.

Öppna hagar och ägnar.
Bokskog blandat med lärkträd och gran.
Älgtorn på kalhyggen.

Men vad var det för spår i gruset? Och vad var det som prasslade i buskarna?

Klövar.. färska märken... rådjur... och vildsvin som bökat upp jorden i kanten.

Några bilar passerade och rev sönder tystnaden.
Däri satt jägarna, redo att skjuta grisarna...

Vi passerade över vägbroar där det borde runnit vatten.
Visserligen hade nattens regnskurar format vattenpölar på vägen, m ingenting i vattendragen.

Alla åar var uttorkade.

Margareta Melin skriver:

"Vi skulle inte törsta så om inte själva källan fanns".

Vår törst är ett "bevis" på att det finns en dryck att dricka.
Annars skulle törsten inte existera.

Jag tänkte på Jesus igen.
Gemenskapen med honom har under åren blivit till en inre källa med liv.
Dit återvänder jag ofta i tanken när jag inte kan somna, eller när jag saknar svar då livet skaver.

Träd-svin. Gren-gris.

M Melin igen:

"Var och en har sin brunn men vattnet är detsamma."

Det tror inte jag.

Jag vet alltför många som öser ur usla brunnar, där vattnet är grumligt och inte alls tillfredsställer själens törstiga längtan efter Gud.

Vi passerade små byar och bondgårdar där doften av nötkreatur väckte mina bond-gener till liv.

Ett gäng unga stutar reste sig nyfiken upp när vi kom vandrande.
De var lekfulla och deras tunga klövar dundrade över torrmarken. Vi kunde inte låta bli att le - vi kände igen den ystra kalven i oss själva.

Tänk att bo här ute... mitt i naturen.
En liten pojke bakom en gardin vinkade tyst mot oss genom fönstret.

För honom var kanske livet alldeles för tyst och stilla?

Jag skickade Margareta Melins ord till honom:

"Jag är fin för DU har skapat mig, en ädelsten är jag i din hand".

Vilken underbar mänskosyn den kristna tron har! Jag är så tacksam för det.
Varje människa - en ädelsten i Guds ögon...!

Kämpigt. Men vi behövde inte sanda.

Vi närmade oss Hällaryds kyrka. 8 km började kännas i benen.
Och precis lagom i uppförsbacken började kyrkklockorna ringa oss välkomna fram.

Ding ding dong dong... Länge.

Hjälp, tänk om folket i byn inte vet varför det ringer så där kl 12.42 en lördag... Dop? Vigsel? Eller är det varning för fara? Krig och fred?

Kyrkogårdens kraftiga stenmur höll stånd.
Men genom ett hål i häcken såg vi kyrkan... som vuxen ur en stubbe.

Liv ur död stubbe...

Svenska kyrkan har denna sommar genomlidit en identitetskris.
Bekännelsen har varit otydlig.
Debatter och artiklar har avlöst varann, ibland med onödigt högt tonläge.

Men så blir det när krisen kommer.
Kanske är det kyrkans rätta läge - att alltid vara i kris eftersom vi inte är "av världen"?

Debattörer och kyrkomedlemmar har ställt frågor.

Är korset i centrum eller inte?
Har kyrkan lämnat Gud och blivit en allmänreligiös ceremoniplats?

Jag välkomnar debatten. Låt det multna och dö som inte ger frukt.
Var inte rädd för stubben.
Den friska Gudsrelationen dör inte. Den skjuter ständigt nya skott.

                         Korset - vårt skötebarn...

Vi rundade muren och kom fram till allén. Till vänster stod en stor, vissen solros i gruset.
Jaha, varför står den där och skräpar, så ledsen?

Jag satte mig hos den. Och fick ett oväntat möte.
Med mig själv...

                         Också en komminister.

Där står jag i kyrkans grus, lång och före detta gul och grann, nu vissen långt bort från kyrkans ingång.
Men själva blomman var full av frön och flera av dem hade fallit till marken.

Så måste varje korn falla i jorden för att ge ny skörd.

Ja! Jag förstår!
Det yttre talar till det inre.

                     Tung av mogna frön.

I kyrkporten stod kyrkvaktmästaren och välkomnade oss.
Hon hade tänt fullt av värmeljus på altaret och mjuka Taizésånger mötte oss.

Vi drog efter andan. Det var så vackert!

- Tack Herre att DU vandrat med oss denna dag... bad pilgrimsdiakonen Sven-Erik och kollegan Annika.

Vilket kyrkorum!

Fyr4kantigt. Med balkonger. Eller träläktare som på gamla amerikanska hus i vilda västern.
Och högt i tak.

Vilda västra Blekinge. Här trivs jag.

Hällaryds kyrka.

MÖT MIG NU SOM DEN JAG ÄR
HÅLL MITT HJÄRTA NÄRA DIG

GÖR MIG TILL DEN JAG SKALL BLI
OCH LEV I MIG.

Psalm 767 omslöt oss.
Vem ska jag bli då? Vem är jag nu? Och vem är du?

Jag tände mitt böneljus och tackade Gud för Svenska kyrkan i Karlshamns pastorat, som bevarat sin kristna identitet.

HERREN vår rättfärdighet.

Nere i församlingsgården väntade varm soppa och äppelkaka.
Oktobers första regndroppar föll lagom tills vi klev in genom dörren.

Ytterligare två serveringsdamer såg till att mätta hungriga magar.

Jesus vandrade med sina lärjungar i Galileen. Vi har vandrat ett stycke i Blekinge.
Han talade och undervisade och de lyssnade. Så även vi, två tusen år senare.
De slog sig ned runt bordet och bröt brödet. Så också vi, men med smör och ost på.

Vi delade dagens erfarenheter med varann.
För flera var detta den första erfarenheten av en pilgrimsvandring. Så stort!

Glädjen väcktes att gjuta liv i pilgrimsleden från Karlskrona i öst till Sölvesborg i väster.

Med vaniljsås runt munnen och nyfunna vänner i hjärtat tog vi farväl av varandra.

JAG PRISAR DIN VISHET
DU SOM TAR TILL DIG DET SVAGA OCH SKADADE
OCH LÄGGER DIN SKATT I BRÄCKLIGA LERKÄRL. AMEN.

Tack! Tack alla medvandrare och tack min käre himmelske Fader för beskydd!

Helene Sture Solrosfelt,
- mogen till skörd?

Målmedveten.