MOSE VILL INTE TALA...

Bussen framme vid Domkyrkan.

De flesta av oss har känt olustskap inför att tala framför folk.
Alla blickarna... rösten som sviker, hjärtat som bultar...

Tveksamheten om det är tillräckligt bra det man vill säga, om det ska mottagas väl eller buas ut.

Följ med till Lunds Domkyrka och söndagens diakonvigning, där biskop Johan talade lätt och ledigt kring en svår text om farbror Mose.

Jag bildsätter med livsfarliga bilder från golfbanan i Sölvesborg, där Ladies Open avslutades i helgen.

Diakoner på banan?

MOSE SA:
- FÖRLÅT DIN TJÄNARE, HERRE, MEN JAG HAR INTE ORDET I MIN MAKT.

DET HAR JAG ALDRIG HAFT, INTE HELLER SEDAN DU TALAT TILL MIG.

ORDEN KOMMER TRÖGT OCH TVEKSAMT...
                                                                2 Mosebok kap 4:10-17.


Biskop Johan berättade att han betraktade Mose nästan som en hjälte med idolstatus, värd en idolaffisch i tonårsrummet.

Den modige Mose talade inför Farao att släppa hans folk, han ledde dem undan egyptierna genom havet - och så ber han om ursäkt att han inte har talets gåva!

Ja, så är det för väldigt många talare, artister, predikanter och andra ledare, tänker jag.

I grunden kan vi vara mycket blyga och ogilla å det bestämdaste att få blickarna riktade mot oss.

Men i kallelsen får vi något viktigt att förmedla, och då kan den obekväma känslan ersättas av glädjen till budskapet.

Men tro inte att vi har ordet i vår makt...
Det kommer trögt och ibland tveksamt och är inget vi förfogar över.

Går trögt med slagen...

Tänk att en av Bibelns största patriarker erkänner sig så svag!
Tänk att en sådan situation dessutom finns bevarad i vår heliga Skrift.

En man, som inte döljer sin svaghet... Det måste vara en sann förebild!

Nu börjar en mycket intressant dialog:

HERREN SVARADE:
- VEM HAR GETT MÄNNISKAN HENNES MUN?

VEM ÄR DET SOM GÖR HENNE STUM ELLER DÖV, SEENDE ELLER BLIND?

ÄR DET INTE JAG, HERREN?

GÅ NU, JAG SKALL SJÄLV VARA MED DIG NÄR DU TALAR, OCH LÄRA DIG VAD DU SKALL SÄGA.

Jag är din caddy.

Vid diakonvigningen igår kom mitt eget allvar över mig.
Många gånger har jag upplevt hur Gud har lagt tankar och ord i min mun, som passat rakt in i situationer som jag själv inte har grepp på.

Med blicken på den stora Kristus-mosaiken i taket var jag mycket medveten om att Gud har makt att ge och ta, öppna fönster och stänga dörrar.

Men sin kallelse ångrar Gud aldrig!

Inte för någon enda av oss.
Inte ens när Mose säger emot:

MEN MOSE VÄDJADE:
- HERRE, JAG BER DIG, SÄND BUD MED NÅGON ANNAN, VEM DU VILL.

DÅ BLEV HERREN VRED PÅ HONOM...

Kallelsen är kvar.

Gud har utvalt Mose till ett av världshistoriens viktigaste uppdrag - att leda folket fram till den frälsning och befrielse, som också skulle komma att påverka oss här i kalla Nord - och så möts Herren av tveksamhet!

Om svar anhålles, O S A, senast före... farao börjar sitt förtryck.
Du är inbjuden från Högsta Ort!

Vad gör Gud?

Slänger ut honom? Ger upp? Väljer en annan?
Stannar i sin vrede och surar?

Nej, inte alls. Vred ja, men det är en konstruktiv ilska, som det heter...

Den levande Guden som vi tillber, bortom döda bokstäver och lagar, har redan en plan...

Golf-banan. (Hur läser du det?)

HERREN SA:
- DU HAR JU DIN BROR, ARON, LEVITEN. HAN KAN TALA, DET VET JAG.

HAN ÄR REDAN PÅ VÄG ATT MÖTA DIG, OCH HAN BLIR GLAD ATT FÅ SE DIG.

Mose hade ledaregenskapen men inte talets gåva.
Då utrustar Herren honom!
Med hans egen bror...
(OBS, inte "sin" - det skulle i så fall syfta på att Gud hade en bror...).

Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna. Här finns säkert många "bröder och systrar" som hjälper varandra i tjänsten.

Och det var precis det biskop Johan sa just då till diakonerna!

- Ta emot hjälp... och ge hjälp.

Att vara en Aron för varandra.
Ett barmhärtighetens tecken.

Sänder din bror till dig.

Herren Gud visste att Aron skulle bli glad över att få hjälpa till.
Den enes svaghet, den andres styrka.

Det pep till i mobilen.
Det var min svägerska som välkomnade oss på en spontan fika efter gudstjänsten!

"Aronita"... Min brors hustru... Tala om hjälp direkt!

Fyll min korg!

JAG SKALL SJÄLV VARA MED BÅDE DIG OCH HONOM NÄR NI TALAR, OCH VISA ER VAD NI SKALL GÖRA.

HAN SKALL TALA TILL FOLKET FÖR DIN RÄKNING, SÅ BLIR HAN DIN MUN OCH DU BLIR HANS GUD.

Vänta lite, skall Aron bli en "gud" för Mose??
Ja, här gäller det verkligen att förstå texten efter Anden, och inte efter bokstaven!

Ty du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Mose fick givet av Gud det som skulle ske, och det var det Aron förmedlade, inte någon egensinnig vilja från sin bror.
(Sin, inte "hans", som i detta fallet skulle syfta på Gud igen..) (Se upp med vem som är subjekt i meningen).

Gud förmedlar, vi talar.

OCH STAVEN SKALL DU HA I HANDEN, DET ÄR MED DEN DU SKALL UTFÖRA TECKEN.

Jag tänkte på min pilgrimsstav som stöttat mig så många gånger i svår terräng.

Och nu såg jag biskopsstaven blänka till uppe vid högkoret, där de nio nyvigda diakonerna högt bekände sina löften till den Gud som kallat dem.

Det finns ingenting att vara rädd för.
Egentligen.

Utom när en golfboll kommer farande på den smala banan och den studsar mellan tallarna...

- Four! skrek de.
Får i hagen såg jag.

- Nej, fara! förklarade en golfentusiast och tog skydd bakom trädstammarna.
Säg det då.

Alla dessa facktermer...

Huka er!

Livsfarlig sport det här.
Jag håller mig hellre till fårhagen och följer min herde.

Han spelar inte golf... men ibland går vi i kyrkan tillsammans!

Tack Gud för Ordet.
Och tack till dig som läste orden, och delar dem med mig.

Tack också till biskop Johan som gjorde diakonvigningen i Lunds Domkyrka till ett så stort ögonblick!
Välsignelser till Ingela, Kristin och de övriga sju.

Men golfbollarna låter jag vara.

Aronitiska vres-hälsningar,
Helene Sture Golfboll,

- en gång golf-änka = aldrig mer! Här behövs en diakonal insats.

Där kan du stå!