Strand-sångare.- Det blir en dag på stranden! sjöng Thomas Ledin på Hasslöfestivalen.
Ja, hela augusti har väl varit en dag på stranden! Det gäller att passa på.
Packa baddräkt, filt och bok.
Nu cyklar vi!
Bok? Vänta nu, jag kan inte läsa... Min utmattade hjärna har inte orkat läsa en skönlitterär bok på många år... Fullt i hårddisken.
Så synd. Det låter så trevligt att ta med sig en bok till stranden och ligga och läsa.
Jag glömde bort mig.
Och till min stora förvåning klarade jag det!
Diskutrymme är frigjort. Filerna rensade och komprimerade.
I ren glädje vill jag nu dela några uttryck som Agneta Sjödin skriver i sin pilgrimsbok "En kvinnas resa".
Eftermiddagssolen över Tredenborgs camping börjar bli sen.
Havet har dragit sig tillbaka och befinner sig i ebb-läge. Så även jag.
Ebb. Långgrunt.Varför pilgrimsvandrar man den långa sträckan Santaigo de Compostela i Spanien?
Anledningarna är många.
Agneta Sjödin beskriver fyra orsaker:
"Inne på pilgrimskontoret fick Maria fylla i syftet med sin vandring; religiöst, fysiskt, andligt eller kulturellt.
Hon valde fysiskt och andligt.
Den vänliga kvinnan bakom skrivbordet önskade henne lycka till.
- Jag hoppas att du skall finna det du söker. Gud välsigne dig, kära barn.
Så lämnade hon kontoret och tog sitt första steg som pilgrim. En vandring på nästan åttio mil hade börjat."
Läser!Jag funderade där jag låg i det torra strandgräset.
Det har blivit en betydelseförskjutning i orden "religiöst" och "andligt".
Det tycks vara så att "religiös" bara har med Gud att göra, någon slags blidkande pliktuppfyllelse i bot och bättring.
Och "andlig" tycks bara ha ett individualistiskt mål - att finna "mig själv", utan Gud?
Om jag skulle kryssat i någon ruta, skulle det i så fall vara "kristen"...
Jag är varken religiös eller andlig... Jag är kristen.
I betydelsen att jag både söker Gud OCH mig själv.
Förankrad både i himmel och på jord.
Både i Bibel och i min fysiska varelse.
Var jag petig nu?
Jag tog en klunk vatten och fortsatte min läsning, med intresse.
Bad-pilgrim.I den monotona vandringen kommer otänkta tankar upp i dagen.
Förträngda känslor och minnen gör sig också påminda, och vill ta plats.
Vi söker ständigt vår plats och vår roll i tillvaron.
Och att bli älskade...
Bokens huvudperson Maria börjar ana att när hon nu började bearbeta det som låg förträngt, kunde hon börja förstå sig själv bättre - och vad som låg i vägen för lyckan:
Agneta Sjödin skriver:
"Fjorton år gammal började hon sitt sökande efter kärleken, den som alltid slutar med döden.
Gjorde den förresten det? Slutade med döden?
Det kanske var där drömmen slutade, och man vaknade upp i det som var sant.
Kanske var födelsen inte ens början... och döden inte alls slutet.
Före döden kom lärdom i form av vägskäl och utmaningar.
Efter döden kom friheten och lugnet.
Drömmen skulle upphöra och där fanns Gud.
Var det så? Hur skulle hon veta hur det verkligen var?"
En kvinnas resa, bland slånbären.Jag lyfte blicken från boken och tittade in i ett slånbärssnår.
Några ord från Psaltaren 139 kom för mig:
DINA ÖGON, GUD, SÅG MIG, NÄR JAG ÄNNU KNAPPT VAR FORMAD.
ALLA MINA DAGAR BLEV UPPSKRIVNA I DIN BOK,
DE VAR BESTÄMDA INNAN NÅGON AV DEM HADE KOMMIT.
HUR OUTGRUNDLIGA ÄR INTE FÖR MIG DINA TANKAR, O GUD!
HUR STOR ÄR INTE DESS MÅNGFALD!
Psalt 139: 16
Möta sig själv. Inte mäta. Men mätta!Att möta sig själv i andra är ett vanligt tema inom kristen tro.
Likaså tanken att i mötet med andra, möter vi också Gud.
- Se Kristus i din medmänniska, är ett uttryck jag ofta återkommer till.
Nu möter Maria en man som hette Murdoch. Han ger henne många goda insikter:
- Vem du än möter, kom ihåg att det är ett heligt möte. Såsom du ser honom, kommer du att se dig själv.
Såsom du behandlar honom, kommer du att behandla dig själv.
Agneta Sjödin låter Murdoch fortsätta:
- Du kan aldrig bryta dig loss förrän du inser att det är du själv som smider de kedjor som fjättrar dig.
Och det finns ingen åldersgräns när det gäller att förändra sitt liv. Det handlar mest om att våga se möjligheterna.
Maria vandrade vidare på Caminon och jag gick ned till vattnet och tog mig ett dopp.
Cyklar. Badar. Torkar.Vår salig farmor sa alltid:
- Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som är det viktiga!
Farmor visste redan på tidigt 1900-tal det dagens psykologer har myntat med andra ord...
Jag lät havsvattnet på kroppen torka i solen, och fortsatte min läsning.
Agneta Sjödin beskriver en situation där Maria blev förförd.
Hon blev tagen mot sin vilja, ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt utan våld, men med bestående själsskada.
"Hon var besviken på sig själv. Varför gjorde hon sådant som hon innerst inne inte ville utsätta sig för?
Varför säger du 'ja' när hela ditt väsen skriker 'nej'?
Hon grät tyst i badrummet för att mannen inte skulle höra henne...
Hon förstod inte sig själv."
Tredenborgs camping.Här måste jag pausa.
Varför tar vi kvinnor inte makten över situationen och pratar högt och ljudligt över vad "mannen" har gjort?!
Varför gick inte Maria tillbaka till festen och pekade ut "personalchefen" inför de andra och så att säga "drog ned byxorna" på honom i hans fula beteende?
Varför, varför tar vi skulden på oss, när skulden inte är vår??
Varför är vår självkänsla så låg??
Var är vårt systraskap?
Och värre blir det för Maria när hon hukar sig inför Gud...
Agneta Sjödin fortsätter:
Inte smutsig. Ren!"Ångesten hade rivit henne. Hon hade känt sig smutsig, hemsk och ful.
Hon hade skämts inför Gud.
Tänkt att han säkert tyckte hon levde ett alltför vilt liv och hade haft sex med alltför många män.
I den stunden hade Maria upplevt det som om Gud hade vänt henne ryggen och lämnat henne ensam kvar i mörkret.
Gud skulle aldrig förlåta henne nu."
Men.
Under vandringen på de spanska torra vägarna kom Maria till ännu en insikt, kanske den viktigaste vi kan göra, eftersom motsatsen har fördärvat så många:
"Hon insåg att det var hennes egen destruktiva självbild som straffade henne - inte Gud.
Gud överger aldrig någon i mörkret.
Det var hon själv som gjorde det, genom tankarna om sig själv, genom sitt handlande mot sig själv.
Gud sviker inte.
Gud har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där.
Gud förlåter.
Det var hon som måste förlåta sig själv.
Det var hon själv som hade skapat mardrömmen."
Utsikt. Insikter.Augustikvällen låg stilla på campingområdet. Grillosen från välkryddade biffar drog mitt sinne tillbaka till min egen värld.
Mina jordnötter var för länge sedan slut. Jag började bli hungrig.
Men jag måste läsa lite till!
Maria möter nu Katie, en kvinna i sina bästa år, som också är på pilgrimsvandring.
Hon ger ord åt Marias upplevelse:
"Det är aldrig händelsen i sig som är problemet. Det är din inställning till den som skapar ditt problem.
Där fick du något att fundera över! sa Katie och log."
Fast det är ju väldigt svårt att negligera en våldtäkt med att det skulle vara kvinnans inställning som är problemet...
Katie, tänk dig för lite.
Inställning.Agneta Sjödin citerade Sinnesrobönen:
GUD, GE MIG SINNESRO
ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN,
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN.
Nej, jag förstår verkligen inte skillnaden!
Snåren är för täta.
Vägen går genom snår...Jag tänkte.
Hur ska en kvinna kunna få sinnesro kring de många dåliga erfarenheter av män, som alltför många av oss har?
Ska vi acceptera att vi inte kan förändra mannen?
Nej. Men "han" måste verkligen börja fundera över sin roll som Man!
Mod att förändra det vi kan?
Ja, vi måste ställa högre krav på de relationer vi lever i.
Och vi behöver bygga flickors självkänsla stark från första livsdagen!
Och uppmuntra varandra.
Stark!Men Thomas Ledin tycker jag om.
Visst blev det en dag på stranden!
På Hasslöfestivalen köpte jag boxen med hela hans musikproduktion, samt en bok om hans låtskrivande.
Inte ett moln, så långt ögat kan se...
Tacksamma hälsningar till Gud, för livet, att det höll så bra idag!
Inte ett moln! Hasslö 2015.Det djupaste mörker kan bli ljus, utan mörka skyar som döljer solen.
Jag avslutar med livräddande ord från Psaltaren:
OM JAG SADE:
- MÖRKER MÅ ÖVERTÄCKA MIG OCH LJUSET BLI NATT OMKRING MIG!
SÅ SKULLE SJÄLVA MÖRKRET INTE VARA MÖRKT FÖR DIG, GUD.
NATTEN SKULLE LYSA SOM DAGEN,
JA, MÖRKRET SKULLE VARA SOM LJUSET.
Psalt 139: 12.
Vi lever i förlåtelsen. En kvinnas resa.
Helene Sture Strandfilt,
- läsande badare.
En kvinnas resa.P.S. På väg hem fastnade jag i ett björnbärssnår. Hungrigt åt jag av de svarta bären och trasslade in mig i revorna så jag inte kom loss...
Om jag hade tvingats kämpa ensam, hade min skjorta slitits sönder och mina armar rivits blodiga - som i ett våldtäktsfall...
Men jag hade tur - två kvinnor med sina två döttrar kom gående.
- Kan ni hjälpa mig? kved jag, rödsvart runt munnen.
- Javisst! skrattade de, och gjorde mig fri från de vassa taggarna.
Sant systraskap. Tack!
Yes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar