Tre ska det vara.
Det tredje adventsljuset lyser i staken.
Denna vecka lever vi i kyrkan med temat "Bana väg för Herren".
I gudstjänster och missionshus samsas Lucior med predikan om den arge visselblåsaren Johannes Döparen.
Han är mer aktuell än någonsin...
Här följer delar ur den predikan jag höll i söndags.
Det är mer än ett år sedan jag var i den situationen... Oändligt sakta återvänder krafterna, även om viljan tycks vara konstant...
Det är svårt att återge en predikan i textform, det är ju ord som talas och blir levande i stunden, men jag gör ett försök.
Fotona är från scouternas fina lucia på Hörvik. Jo, det heter så, "på"...
Förberedelse.
Kära vänner och vägarbetare i Guds rike!
Vi har sjungit "Bereden väg för Herran" och vi har lyssnat till texten om Johannes Döparen i Matteus 11:2-11.
Starkt att få höra evangeliet både på engelska, arabiska och svenska!
Han var en sann vägbanare för Jesus.
Men hur är det för oss?
Vem har banat väg för oss så att vi har kommit till tro på Jesus, som Guds son?
Vi har alla någon att vara tacksam emot, som har vågat tala om den kristna tron.
Vem har banat väg?
Joh Döp ville ha ett tecken så att han inte tog miste på vem Jesus var.
Det vill vi också.
Och han fick en hälsning om vad som hände när människor mötte Jesus:
BLNDA SÅG, LAMA GICK, SPETÄLSKA BLEV RENA, DÖVA HÖRDE OCH DE FATTIGA FICK ETT GLÄDJEBUD.
Ja, det låter ju som motsatsen till vårt samhälle idag, där så många är blinda för vem Jesus är.
Många är förlamade av rädsla att bli kallad "religiös" om man skulle bli troende.
Det kan vara ett uttryck för det som kallas för religions-fobi. Vi i Sverige klarar inte av att tala om religion, och det gör att vår religiösa analfabetism växer alltmer.
Många slår dövörat till vad kristen tro innebär. Man vill inte ompröva sin ståndpunkt.
Det är lättare att hålla fast vid att inte veta - agnostiker - eller att vara ateist - vilket ju också är en övertygelse som kräver sin förklaring.
För att slippa höra våra goda erfarenheter hur Jesus påverkar människor idag, är det lättare att dra till med "korstågen", för att punktera samtalet.
Samtidigt finns det en längtan, en nyfikenhet på att vilja närma sig.
Och vi som är Vägens Folk skall gå var och en till mötes!
Vi delar med oss.
Tänk er att vi jämför Jesus med tre vägmärken:
STOPP-TECKEN.
Som vägarbetare i Guds rike ser jag att Jesus sätter stopp för ondskan.
Med sitt ljus och sin kärlek får han människor att vända sig bort från våld och utnyttjande.
Vi vet ju att vi ofta går vår egen väg.
Eller som en psykiatriker sa, i en film av Roy Andersson:
- Jag har suttit i samtal och lyssnat på olyckliga människor i 27 år.
Men man kan inte göra elaka människor lyckliga.
De är egocentriska, snåla och ogenerösa. De vill inte förändra sig.
Och jag själv är minsann inte så lycklig heller... Så jag har bestämt mig för att skriva ut de starkaste tabletterna istället...
Förbjuden genomfart.
Jesus är inget lyckopiller. Han är besvärlig och uppmanar oss till omvändelse, att lämna det gamla livet bakom oss.
Det handlar om ett inre vägarbete, där Jesus går vid vår sida.
PÅBJUDEN KÖRRIKTNING.
Nästa skylt är Påbjuden körriktning.
Jesus visar vägen ut ur vår bortvändhet.
Ofta går trons omvändelse genom musiken; gospel, lovsånger, psalmer, jazz... musik som bryter igenom det hårda skalet.
Dag Hammarskjöld sa:
- Den längsta resan, är resan inåt.
Att "tro på Gud" är en resa på 30 cm - från huvudet till hjärtat.
Jag försöker navigera i trafiken efter denna påbjudna körriktning i ordet:
SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET,
SÅ SKALL ALLT DET ANDRA TILLFALLA ER.
Påkörd påbjuden körriktning.
LÄMNA FÖRETRÄDE.
Den tredje skylten är Lämna företräde.
Släpp fram Guds vilja först. Låt försoningen gå före begäret att hämnas.
När hörde vi ordet "försoning" i den allmänna debatten senast?
Och hur skall vi finna Guds vilja i våra samhällsfrågor?
Här behövs mycket förbön och vishet.
Lämna företräde för Guds vilja.
Om jag vågar kommentera det parlamentariska kaos som nu uppstått i riksdagen, så är det tydligt att den stillatigande tysta debatt-tekniken inte har lett till önskat resultat.
I en demokrati måste vi kunna tala, även om de frågor som är svåra, utan att utsätta motståndaren för härskartekniker.
Öppenhet ska råda, med samtal i god ton.
Så var det inte för Johannes Döparen.
Han levde inte i en demokrati. Hann han inte undan, han hann inte fly... vilket ni gjorde, ni som nu vistas på asylboendet.
Han påtalade sanningar om Herodes Antipas, som levde i en otillbörlig relation med sin broders hustru, vilket sedan det kostade honom livet.
Joh Döparens huvud på en pepparkaka?
Han var inte tyst.
Han teg inte om det han såg och hörde. Och hans trosbekännelse var stark då han pekade på Jesus och sa:
SE GUDS LAMM SOM TAR BORT VÄRLDENS SYNDER!
Hans credo gav ord åt att nu var löftet om Messias på väg att uppfyllas.
Denna förväntan hade hållits levande genom många sekler.
Förväntan.
Men tänk om Guds folk Israel hade valt att vara tysta om sin förväntan?
Det var säkert obekvämt för grannfolken att höra hur Herren ville använda detta lilla folk i sin frälsningsplan, för allas skull.
Och tänk om vi skulle vara tysta om vårt hopp som vi har?
Då skulle trons gemenskap dö ut ganska snart...
Nu sätter jag fingret på en öm punkt igen, och undrar:
- Är det det som håller på att ske?
Håller vi på att förlora vårt civilkurage att våga tala - både politiskt och andligt?
Har vi redan tystnat, i rädsla för att bli fel dömda och illa ansedda?
Har vi halkat av banan så att vi inte längre vågar stå för sanningen, det vi själva ser och hör?
Nej, låt oss i så fall dra upp varann ur det diket!
Dra upp mig!
Matteus berättar om Joh Döp att han är den störste profeten.
Han är budbäraren, the Messenger.
Så kallas även profeten Muhammed i Koranen, med där är inte riktigt samma väg för att nå målet.
Vi behöver fortsätta lyssna och lära oss av varandra i den religionsdialog som är påbörjad.
Nu avrundar vi.
När ljuset från Jesus får bryta in i våra liv, då får vi se på oss själva som enkla budbärare i vår vardag.
Du och jag kan vara den som banar väg för någon att bli fri från sin blindhet och dövhet, och så verkligen upptäcka vem Jesus är.
Bär bud om ljuset.
Vi är alla markberedare, vägarbetare, ja Vägens Folk!
Måtte vi inte skymma sikten för någon enda.
Kärleken är den asfaltbeläggning vi vandrar på.
/Sista skylten med en väg med mittenstreck i form av små kors./
Vi vet att vår väg är korsmärkt.
Sanningen medför både lidande och befrielse, både död óch uppståndelse.
Det är min bön att Jesus Kristus kan få tala kärlekens språk, genom oss.
Banar väg.
Slut på predikan.
Nu en reflektion så här några dagar senare. Det händer mycket i vår omvärld, som är orolig.
Det talas om att upprätta en neutral instans där kommunanställda ska kunna påtala felaktigheter på sin arbetsplats, utan att riskera bli av med jobbet.
Bra!
Vi måste alla kunna vara visselblåsare för att varna det som är fel.
Våra flyktingvänner på asylboendet har viskat, och blåst i en liten pipa, om en sak som vi inte kan hantera:
De har flytt från förtryck, men det finns även några procent förtryckare som också har flytt, och fått uppehållstillstånd här.
Våra vänner uttrycker obehag över det.
Bitar av konflikten har följt med, och vi ser det inte... har inga redskap eller lagar att använda.
I Australien sprängde sig en självutnämnd imam till döds i Sidney här om dagen. Två till dog vid polisens fritagningsförsök.
Han var till det yttre en ensam man, men hade hela det stora kontaktnätet via internet runt sig.
Så är det även i vår närhet.
Hot, sabotage och våldsamheter sprider rädsla på boendet.
En dominant och fanatisk ideologi, som inte är förenlig med vår mänskosyn, växer sig sakta starkare.
Vem ska blåsa i visselpipan?
Vi som själva har sett det.
Men alla andra tiger.
Och vi blir inte trodda.
Lyser klart.
Gud, kom med ljus i vårt rädda mörker!
Visa oss vägens riktning.
Vi ber för dem som har makt att styra vårt land. Vi ropar till Dig om öppningar och kloka beslut.
Välsigna alla folk på jorden.
Hjälp oss att vara vägröjare för sanningen.
Rusta oss så vi vågar tala när vi måste, och vågar vittna om vem du är och den sanning du har visast oss.
Vi ber för dem som behöver se mer av Ditt ljus i sitt liv, dem som vi nu tyst nämner vid namn inför Dig....
Välsigna alla folk på jorden.
Helige Ande, du ledde den första kristna församlingen till växt och mognad.
Nu ber vi för kristenheten runt omkring oss. Hjälp oss att stötta varandra och tala gott om varandra.
Hjälp oss att vara goda medmänniskor för de flyktingar som söker sig hit.
Vi lyfter upp några länder där vi särskilt ber om fred och försoning:
Syrien, Irak, Eritrea, Somalia, Paktistan...
Välsigna alla folk på jorden.
Saliga de som inte kommer på fall för din skull, Herre.
Och tack för att den minste i himmelriket ändå är större än den störste profeten!
Alla dessa böner lägger vi fram inför Dig, med Ett hjärta och Ett sinne.
I Jesu Kristi namn, amen.
Helene F Sturefelt
- arbetsprövande komminister, predikant och förebedjare,
med visselpipan i byxfickan...
Demokratins återvändsgränd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar