MIN ÅRSBERÄTTELSE 2014

Jag minns inte vad jag ska komma ihåg...

Det är dags att summera.
Det gamla året 2014 är slut. Äntligen!
Det har varit en påfrestande tid, både lokalt och globalt.

Jag väljer att ta dig med bakom statistiken på alla dessa ambitiösa, effektiva kvinnor som går i väggen och får papper på att de är drabbade av "Utmattning"...

Hur klarar man vardagen?

Inte.

Jag tänker inte hålla skenet uppe. Det är bara ärlighet och sanning som gör oss fria, sa Jesus.
Och jag bildsätter med mina fulaste foton på det vackraste jag vet: TRÄD...

... som ler, som ger vila, skugga, syre, vindskydd... och som bär bud om att Livets Träd i paradiset får vi inte fälla...

Jag måste berätta. Det är ingen rolig läsning. Du har säkert annat för dig som är bättre.
Men året 2014 slutar ialla fall bättre än det började.

Kysser träden.

JANUARI

- Smärtan är en investering för resten av ditt liv, sa läkaren.

Efter två års sjukskrivning, med tappra försök att komma tillbaka i prästtjänst, kom jag till insikt om allvaret.
Stressen har orsakat en "tillfällig och partiell hjärnskada"...

- Är jag dement?
- Nej, det kan likna det, närminnet är skadat. Men det läker ut med vila. Vila!

Jag grät i tio dagar. Fakta trängde äntligen igenom alla försvarsmurar av plikter.
Bröt ihop, som en del kallar det. Sanningen bröt in snarare.

Samtidigt tappade jag nycklarna, micron gick sönder och datorn la av...
Allt pekade på att detta sortens liv var slut. En förändring var alldeles nödvändig.

Hur ska jag orka det??

Och bilen var också slut. Vi körde den till skroten efter att ha tackat Gud för alla människor och packningar den kört.

Ska jag ockå till skroten? Det känns så.

Är det slut nu? Eller nödvändig röjning?

FEBRUARI

Sover utmattad tio timmar varje natt. Tack att jag kan sova! Mitt viktigaste "fritidsintresse".
Överlevnadsnöje.

Den intellektuella kapaciteten är nere på två timmar om dagen.
Det gällde att förvalta den lilla kraften och välja sina telefonsamtal.

Till banken.
- Huset måste säljas.

Det är ett av de svåraste uppdrag jag gjort.

Att månad efter månad förlora 10.000 kr i minskad inkomst, nådde nu sin botten.
Efter två år var min ekomoni havererad.

Bakom de politiska förslagen med sänkt eller höjd sjukersättning, finns det levande människor som kämpar med att få sin vardag att gå ihop...
Jag är plötsligt en av dem.

Den duktiga prästen...
Hur gick det till??


Varje eftermiddag var jag ute i skogen och drog ris som en riktig arbetshäst, tillsammans med min skogshuggarkompis.

Så skönt att jobba kroppsligt hårt i det bleka ljuset.
Syresätta den överhettade hjärnan.
Fika på frusen stock.

Förstockad.

MARS

Ingenting fungerar.
Tappade en silverring på bussen. Ensamheten griper omkring sig.

Dags att kontakta mäklare.
Att sköta kontakten med myndigheterna var fortfarande nästintill omöjligt.
Hjärnan förstår inte blanketter eller telefonval som "Du får nu sju alternativ..."
Vem gör det, förresten?

Huset låg i ett expansivt område med nybyggaranda. Baksidan är att mark måste röjas och skog tas bort.
Måste?

Grönytor i stadsnära miljö är viktigt att bevara, men tydligen inte här.
Nu började nästa helvete.

LB-Hus byggde varsamt när vi flyttade in och sparade ståtliga bokträd mellan husen.
Men de nya markägarna ville inte ta någon som helst hänsyn.

Hänsyn kostar. Tid. Vilket är pengar.

En dag åkte jag iväg för att hälsa på barnbarnen. När jag kom hem, var hela skogsdungen skövlad...
Även om man vet om det, blir det en chock att se.

Den gråten ville aldrig ta slut.

Det blev en sinnebild för det som blivit mitt liv. Jag identifierar mig med träden.

Stressen, med för många arbetsuppgifter, underbemannade, och för lite återhämtning år efter år, har ödelagt min tillvaro. Jag faller, faller, fälls...

Två veckor senare fällde de även de storståtliga bokarna intill vår tomt.
The Queen var säkert 200 år, med en diameter på 1 meter...
Värst var hårdheten i ögonen på honom som höll i motorsågen.

Samtidigt kontaktade jag en arborist för att beskära de tre träd som stod skyddade på vår tomt...

Drottningen faller snart...

APRIL

Det gamla livet är slut.
Möbler säljs. Möbler flyttas ut. Möbler ges bort.

Time out.

Städningen börjar.
Hur mycket grejer finns det egentligen??

Flyttkartonger från förra flyttningen och förr-förra...

Det fina huset fotograferas och första visningen erbjuds.

Arbetet i skogen byts mot dansskor. Lindy Hop i Karlskrona inbjuder till roliga dansövningar i Militärhemmet!
Och "Song for Mandela" med Anders Nyberg ger också lite kraft och kämparglöd.

Påsken kommer.
Från död till liv. Fast det känns som tvärtom; från liv till död...
Gud, hjälp mig att inte fastna i långfredagen!

Trycket över pannan är konstant.

Jag får genomgå en stresstest. Mycket intressant och provocerande.

- Verbal förmåga och perception är över det normala. Men arbetsminnet sviktar och energinnivån skiftar och ligger under...

.. säg inte "det normala" en gång till!
För jag är inte "normal"...

Som HSP - högsensitiv personlighet med en emotionell intelligens som dagens tekniska samhälle inte efterfrågar, vänsterhänt, kristen och dessutom präst i Svenska kyrkan, känner jag mig verkligen inte "normal" i betydelsen "vanlig, som de flesta".

Det blir ännu en börda att bära.

När kommer våren?

Fast behoven av stöd, tröst och närhet är lika stor för oss alla!

Stadsnära grönområde skövlat.

MAJ

- Gå och sälj allt vad du äger, sa Jesus, kom sedan och följ mig.

Jo, det är sant för den som är bunden till det materiella.
Men jag har alltid utgått från ett annat ord:

- Du skall älska Herren Gud med hela din kraft = hela din Mammon, med allt du äger.

Jag har ställt alla mina tillgångar till Guds förfogande; från det stora huset, till kanot, vävstol, hammock, och piano...

Men nu är allt slut.

Och jag tvingas att släppa, släppa, släppa... och försöka se glädjen i att andra får ta över.

Både piano och vävstol fick åka båt över till Litauen med Metodistkyrkans hjälpsändningar.
Hammocken hamnade på Skärva och kanoten i en småländsk sjö. Pingisbordet gör någon glad i Jämjö.

The final countdown.

Jag såg mig själv i spegeln:

- Du säger ju att du är pilgrim... Var det nu. Allt man behöver ryms i en ryggsäck!
- Jo, visst men... Så hurtig är jag inte idag.

Och städningen tog aldrig slut...
Hur många gånger putsade jag alla dessa stora fönster denna månad?

Försökte fokusera på relationerna runtomkring.
De goda grannarna, kollo, tanterna i hyreshuset, mina ungdomar.
Men när dottern skulle komma och hälsa på, pep det till i mobilen, ett sms:

- Kommer inte, bebis hann före!

ÅH! Fantastiskt. Tredje barnbarnet! Livet vänder åter.

De träd som är kvar har skira, gröna blad. Och vi har en köpare till huset.

Förlossningen är vunnen!

JUNI

Nu flyttar även jag.
Från prästgård.. till Stora Huset.. och nu till en liten 2:a. Hur ska jag få plats?
Men känner att glädjen börjar spira över något alldeles eget.

En skyddad zon.

- Här finns skafferi! Och ett badkar! Och balkong med utsikt över Mjällby kyrktorn och Ljungaviksbron!
Vilket lyft.

Ja, många lyft blev det även för LP-vännernas flyttfirma.

- Hur många boklådor har du egentligen?
- Ett helt bibliotek...

Och du minns nog hur varm sommaren var... Tredje våningen, upp och ned, upp och ned... Svetten rann. Tack för ert slit!

Ny fas i livet.
Är det sant att det verkligen kan få börja om?

Med ett fantastiskt stöd från både Försäkringskassan, Företagshälsan och Arbetsförmedlingen (läs det igen!) skapades nu möjligheter att på allvar börja den återhämtning som inte varit möjlig tidigare.

- Hur har du orkat genomföra detta?
- Inte alls, var mitt svar, men alternativet var att gå under...

Min trötthet visste inga gränser, men ännu höll jag den borta. Måste ju packa upp först... och gå på Rocken.

Vad gör ni med skogen??

Tänk att bo 11 km från Sweden Rock...!

Så välgörande att träffa de kristna vännerna på White Metal, alla städkompisar på SIK - Sölvesborgs Ishockey Klubb - och omslutas av den mäktiga bullermatta som bara klassisk hårdrock kan åstadkomma...

- Alice Cooper, Magnum, Black Sabbath - men Qzzy Osborne såg lika trött ut som jag...

Sweden Rock Festival inföll i år samtidigt med Pingsten.
Lunds stift inbjöd till 25-årsjubileum av vår prästvigningsdag, en dag jag hade sett fram emot.

Men det var tågstrejk och kollektivtrafiken stod stilla.
Jag fick tacka nej...

.. och stod framför Festivalscenen på SRF och lyssnade till danska Volbeat istället...

Tidigare på dagen hade jag i gräset spontan-välsignat ett par som just förlovat sig, jag hade tröstat en som var ledsen och gett uppmuntran till någon som behövde det.

Insåg plötsligt att en bättre plats att fira min 25-åriga prästvigningsdag kunde jag inte få.

Välsignelse behövs.

JULI

Nu ska huset slutstädas. Jag gör allt själv, med goda insatser från släkt och vänner.

Varför gick tvättmaskinen sönder precis just nu?

Dagen då huset överläts var den stora glädjens dag!
Vilken befrielse!

Försökte ta katten med till lägenheten, men det gick inte...
De nya ägarna tog hand om vår älskade fyrbente vän - tack!

Men vem ska nu lägga sig på mitt bröst och slicka min haka när jag är ledsen?

Allt det svåra ligger bakom.
Men går det att vara glad när energin är i botten?

Försökte glädja mig åt Killeboms marknad, Birgittadagarna i Vadstena, karusellerna på Österjöfestivalen i Karlshamn och brorsdotterns konfirmation.

Visa mig inte en skurtrasa till, för då skriker jag!

Sårbar trots taggarna.

AUGUSTI

Sommaren är olidligt varm. Min balkong är som en bastu.
Havet är varmt.
Barnbarnen leker med maneter.

Jag lär sakta känna min nya miljö.

Nytt?
Nej, egentligen klarar hjärnan inte av att ta in nya intryck och nya människor, så jag fick gå varligt fram.

Vandring på Ryssberget.
Fantastiska ön Hanö - som blir min nya förälskelse!
Cykelturer ut på Listerlandet.

Så skönt att Sabaton kom till Ronneby. Bullermattan återställd.

Nya vänner ger mig nytt liv. Skrattet kommer tillbaka. Och tack att jag fick doppa mig i er swimmingpool.
Det gamla livet sköljs av, bit för bit.

Översköljd.

SEPTEMBER

Nu börjar ALI, arbetslivsintroduktionen.
Hur ska jag klara det?

Hjärnan är som en överbelastad hårddisk.
- Delete! ropar den. Diskfragmentering tack. Komprimerar ledigt utrymme för att frigöra plats...

Just så.

Jag har inte förmåga att lära känna för många nya sammanhang, inte lyssna till människors långa berättelser och släkthistorier.
Inga känslomässiga förrättningar...

Gode Gud, det blir ju ingenting kvar av det som jag förr gjorde med lätthet.

Sorgen lurar hela tiden bakom hörnet.

Men glädjen tog plats alltmer tack vare fantastiska människor i Listerkyrkan, i St Ibbs kyrkokör och morgonmässorna, hemgruppen och ukulele-gänget!

Och barnbarnen förstås.

Kastanj på livets resa.

OKTOBER

Min goda kontaktman på AF ordnade så jag fick "arbetspröva" på EFS, Listerkyrkan.

Skulle jag någonsin våga stå i en talarstol igen?
Ha blickarna på mig, igen?

Men du kan ju skriva, då kan du väl tala?

Nej, det är inte så.
Att sitta här och skriva gör jag i lugn och ro, utan att behöva interaktionen med andra.

Och att skriva är också min väg tillbaka - att inte tappa den kunskap jag har - utan bevara det som finns i "långtidsminnet".

Denna månad bjöd på  något helt oväntat: flyktingarbetet på Hanöhus.
Hjälparbete. Besökstjänst. Religionsdialog på riktigt.

Fantastiskt att se all hjälpsamhet, men också svårt med den oro som de asylsökanden har från det krigshärjade Syrien.

De har fått lämna hus och hem.

Det har jag med... Fast av en annan anledning.
Därför är det lätt att umgås med dem, det är liksom samma känsloläge, om än i mycket mindre skala.

Denna månad avslutades med samtalsterapeutens intyg att "den hårda stressbelastningen lett till försäljning av hus samt skilsmässa."

Hur många tårar kan man gråta?

Åter igen en pilgrimsvandring i Heliga Birgittas fotspår där insikter fick landa.

Enkelhet.

NOVEMBER

Jag har genomfört min första andakt!
Jag klarade min första predikan!

Men däremellan långa timmar av vila och enskildhet.

Det är så skönt att få vara "själv". Med sig själv.
Svårigheten är att hitta det egna känsloläget. Veta vad Jag vill.
Har inte haft en aning...

All min tid har ju gått åt till att hjälpa andra och se andras behov.
Är det kvinnans lott? I kombination med prästens?

Inte bra.

Sakta tar något annat plats.

Leker med barnbarnen. Badar badkar.
Vandrar på Ljungaviksbron, under dess mäktiga spännband i skymningen.

Sitter i tvättstugan och övar mig i "ställtid" - att göra ingenting... medan någonting annat pågår.

Njuter av naturen i Hällevik.
Går en sväng i Slottsparken i Sölvesborg för att njuta av de stora bokträden.
Tills en dag då jag hör det förbaskade ljudet av motorsågar igen.... Det är inte sant....

Döda träd belysta. Vackert.

DECEMBER

Jag fick en chock igen...

Där ligger kommunens största bokträd fällt till marken!
173 cm i diameter - hur gammalt är det då? 250 år?

- Sprucken krona...
Åter igen en beskriving av mig själv?
- Angripen av svampröta vid rötterna?
Åh, nej jag orkar inte mer av detta!

Från liv till död till död... "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra..."
Min ständiga bön.


Men alla högtiderna lyfter mig igenom svårigheterna.

Adventsljusen tänds.
Julen firas i enkelhet med gudstjänst och vännerna på asylboendet. Inga krav, inga förväntingar, inga besvikelser, inga stora julbord. Hjulbord...

Och nu har årets sista dag kommit.
Adjö 2014!

Inte en till...

Världen har plågats av oro i hela Mellanöstern, ebola-virus, försvunna flygplan över Malaysia och Putin har utökat sin makt.

En ny prinsessa har fötts och Svenska kyrkan har fått sin första kvinnliga ärkebiskop.
Kyrkklockor har ringt mot SvP och i Peking har demonstranter fredligt markerat längtan till just demokrati.

Rymdsonden Rosetta har landat på en komet och i Surahammar har den största svenska skogbranden ödelagt stora områden.

Gruvbolag och Nordkalk har mött miljövänners protester och hela Moder Jord ropar på att slippa den ohyra som miljöförstörande människor utsätter henne för...

Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Det får räcka så.

Välkommen det nya året 2015 - ett Nådens År från Herren.

Mindre spänningar.

Till alla er som har en församlingspräst i närheten:

- Bed för henne/ honom!

Bed att hon ska ha tillgång till sitt "nej" också. Bed att han ska hålla sig borta på lediga dagar. Att egen tid och reflektion får finnas som det viktigaste arbetsredskapet.
Att begränsning är nödvändig i ett aldrig sinande arbete.

Endast Gud är gränslös.

Helene F Sturefelt,
- sjukskriven präst, med sprucken fasad och brustet hopp, men omgiven av goda, fina människor.

Kan bara bli bättre.