Scala biograf i Sölvesborg.
Jag har varit på bio idag.
Det händer nästan aldrig! Det är för pratigt, för högt ljud och för kraftiga intryck för mig som är HSP - high sensitiv personality (högsensitiv personlighet = intryckskänslig).
Men idag var det ett undantag.
Sölvesborg har en anrik, fin liten biosalong mitt på torget, med hög mysfaktor och bra utbud.
Det var nästan fullsatt och ridån gick upp för A good life - eller hette den A new life? Jag minns inte.
Ridån går snart upp.
Vi förflyttades snabbt till Sydsudan där livet var gott, tills militärerna från Nordsudan invaderade.
Långsamma kameraåkningar och sparsmakade kommentarer gav filmen mer en dokumentär känsla, än att vara en spelfilm.
Jag glömde tid och rum och levde mig helt in i handlingen, baserat på det krigstillstånd som bröt ut för ett antal år sedan.
Efter 13 år i kenyanskt flyktingläger kom Mamere, Jeremiah, Paul och Abital äntligen ut i friheten, till Kansas City.
Frihet och frihet...
Det förlorade hemlandet...
De kom till en överciviliserad tillvaro, där allt i vår kultur är så uppenbart konstgjort.
Svårast för dem var att arbeta på lagret i matbutiken där de skulle slänga "gammal mat" i containern - ätduglig mat med ett bäst-före-datum som var utgånget...
Det blev för mycket för Jeremiah, som lämnade sitt jobb, och gick.
Sanning och rätt var viktigare för honom än att fjäska för en chef som inte respekterade livsmedlen, som just medel för livsuppehället.
Det kröp i kroppen att konfronteras med den byråkrati som vi i västerlandet byggt in kring detta att komma in i samhället, och svårigheten att börja fungera som medborgare.
- Here we are nothing!
Slänger det ätbara.
Det är - synd!
Jag hörde deras berättelser ringa i öronen...
- Varför får vi inte läsa svenska med en gång?
- Vi har ju inget att göra här på asylboendet! Bara vänta, vänta...
- Vi är välutbildade, varför kan vi inte få sättas i arbete med en gång?
Den passivitet vi skapar med vårt system blir ett nytt trauma för dem som redan har svåra upplevelser med sig.
Den goda energin som ännu finns, riskerar att slockna bit för bit...
Men visst, efter tjugo år kan en utländsk läkare sluta köra taxi... och faktiskt komma in i arbetslivet.
Eller som en tidning felaktigt skrev:
- Utlandsfödda får lättare jobb.
Nej, detta syftningsfel gav fel innehåll. Inte ens vi själva behärskar svenska språket...
Rätt ska vara:
- Utlandsfödda får jobb lättare.
Hm... Var är hemma?
Filmen på Scala-biografen var mycket bra.
Den väckte förståelse och medkänsla, ja rent av en tårfylld kärlek till dessa fyra, som klarade sig "helskinnade" undan Nordsudans förtryck.
När vi kom ut i decembermörkret berättade jag att Lunds stift har vänskapsband med Sydsudan.
Läs mer på deras hemsida om Lui-stiftet:
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656098
Våra kristna kyrkor här i Blekinge och Skåne stöder olika konkreta projekt, allt sedan 1995.
Plötsligt känns det väldigt angeläget och enkelt att vara med och ge kollekt till dem!
Och be förböner.
Be! Böna och bed.
En filmscen var när de skulle introduceras hur vintern kunde te sig i Kansas City.
De fick hålla en stor isklump i handen... Uhuu så kallt!
Hur ska man föreställa sig "snö" när man aldrig sett det?
Tankarna gled iväg till Karlskrona, där stadsförsamlingen just nu har en mindre lastbil på torget där de tar emot kläder och skor till "Garderobs-hjälpen". Stolt över er!
Dessutom är Tyska kyrkan åter igen öppen på nätterna, nu som övernattningslogi för hemlösa.
Kristendom i funktion.
Garderobshjälpen i Karlskrona.
När jag kom hem, fylld av intryck, såg jag reprisen av TV-gudstjänsten.
Det var fint och bra.
Ordet "mångfald" upprepades om och om igen, och kameran visade folkvimlet på torget i Malmö.
Men ordet definierades aldrig.
Det är ett mantra som upprepas och som ska accepteras.
En mångfald av människor vill vi ha.
Men vill vi även ha en mångfald vad gäller ideogogier? Även de som går emot våra värderingar och lagar?
Ska vi acceptera den mångfald som ser Sverige som en "kornbod" och bas för fortsatt makt och dominans, á la det hemland de flytt ifrån?
TV-gudstjänst.
Det här är inga teorier.
Detta har jag tyvärr upplevt vid flera tillfällen. Jag har sett den mörka blicken, det hårda hatet och känt föraktet och överlägsenheten.
Hoten har hängt i luften.
Jag själv inte kan utöva min "religion" i deras närhet utan att känna stort obehag.
Migrationsverket och kommunen vet.
Men ingen kan göra något...
Vi har byggt in ett systemfel som inte kommer sluta lyckligt.
Om vi inte agerar.
Tiggarmugg contra kaffemugg...
Tillbaka till filmen.
Carry, en vit snygg tjej, som skulle hjälpa de svarta sydsudaneserna till jobb, var uttråkad och less.
Hon förstod inte vilken jättekulturkrock dessa människor utsattes för.
När de ville tacka henne personligt med ett fång apelsiner, var hon trött och arg och menade:
- This is my job!
Och deras omtänksamma fråga var hon hade sin man, som försörjde henne, kom svaret som från en annan planet:
- Jag har ingen man. Inga barn heller. Jag försörjer mig själv...
Den totala individualismen är helt främmande för den kollektiva kulturen.
Jag fick samma fråga i förra veckan...
Och samma tvivlande blick...
- Independent, you know...
Independent.
Ingen big deal...
Nåväl, ju längre Carry arbetar med dessa sudaneser, desto mer dras hon in i deras livshistoria.
Till slut städar hon ut ett rum i sitt eget hus, där deras syster får bo...
Nu blev flyktingarbetet på riktigt - och det kändes i hela biosalongen!
Det är likadant här hemma.
Så många vänliga människor det finns som engagerar sig i flyktingarna från Syrien och Somalia!
Men i allt måste vi söka kunskap.
Vi behöver lära oss mer om varandra för att kunna samarbeta.
Det är vårt ansvar att markera hur livet fungerar här, alltfrån sophantering till svenska lagar kring religions- och åsiktsfrihet.
Och vi behöver lära oss mer om islam och hur det påverkar deras mänskosyn och sättet att tänka.
Gränslöshet är bra så länge allt är av godo.
Men finns det onda uppsåt så måste de goda gränserna tillämpas, som skyddar medborgaren.
Vi måste tala om det. Också.
Ta vara på varndra.
Mina böner går till var och en som har hat och bitterhet i sitt hjärta:
Herre Jesus Kristus,
Låt dem som är hårda av oförsonlighet få möta Dig!
Jag ber att alla hårda sinnen skall mjukna av den kärlek de får möta.
Kom med Din befriande frälsning till dem som bär på krigsskador i själen.
Läk sargade kroppar.
Hjälp oss att se den nöd Du har sett, och bemöta alla såsom vi själva vill bli bemötta.
Amen.
Sydliga hälsningar från
Helene Sture Biofelt,
- som vet att endast Gud är gränslös...
Gränslöst gott.
Pizza med ost i kanten...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar