UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 17 december 2014

UKKE FELLOWS JULLÅTAR


Jullåtar på äldreboendet.


- Vi äro musikanter allt ifrån Sölvesborg! Och vi kan spela uke-uke-le-le! Vi kan spela basfiol och flöjt!
Inte.
Men Kalle på gitarr och Bosse på trumkaggen gör ljudet fylligt och fint.

Än en gång har Ukke Fellows varit ute på turné.
Denna gången till demensboendet Tärnan i Mjällby.

Glada, roliga och sentimentala julsånger avlöste varandra.
Dock uteblev applåderna... kraften saknades, men säkert inte viljan.

Och här kommer mina reflektioner, om att ännu vara i livets mitt och samtidigt möta dem som är vid livets slutkant.

"Varför är det inte lika fint att vara en gammal människa som att vara en gammal möbel?"

Gammal.


- Var gång skymningen stilla sig sänker, mina tankar till hemmet det går.
Och jag ler, fastän hjärtat det gråter, när mot kvällen jag hemlängtan får.

   Och när ljusen skall tändas där hemma,
      Uti drömmen jag åter är där.
          Hemmets ljus kan väl aldrig jag glömma.
             Ty det minner om den jag har kär.

Det är svårt att veta hur mycket de dementa uppfattar, men nog tycker jag mig märka både igenkännande och stillsamma reaktioner.
Något fuktigt i ögonvrån...

Även på undertecknad, fast det var näsan som rann, säger vi.

Luvor, hattar, vatten, näsduk.


Det är mest Förr.
Tiden har runnit ut.
Och minnena måste vårdas, eftersom Nutid inte får plats.

Den tid då dessa gamla växte upp, finns inte mer.
Förutsättningarna är helt förändrade. Språket likaså.

Från jordbrukstermer till dataterminaler.

Ingen modern kaka.


- Jag är gammal och sitter och drömmer, om min barndom som snabbt rann förbi.
Fastän åren har gått än jag gömmer, på en lågmäld och vek melodi.

Och när ljusen skall tändas där hemma....

Jag älskar dessa långsamma, milda och sentimentala melodier!

Det är en sådan nödvändig balans till all den hårda och stressade Radio Rix-musiken - även om jag har en "hårdrocks-pimpad" ukulele...

Sitter och drömmer.


Men det är skillnad på sentimentalitet och nostalgi.

Julen görs många gånger till något gammaldags och förlegat. Det är bara nostalgi, inte nutid alls.
Bara häst och släde med bjällerklang, och inte alls sitta i kall Volvo i regn till julottan...

- Bjällerklang, bjällerklang, hör dess dingeli-dång!
Flingor som nu virvlar om i munter vintersång...

Det är jag som sköter bjällorna...


För mig är julen också nutid.
Det är inte bara tillbakablick på svunna tider, då blir det förljuget.

Och det är inte bara för barn, eller barnasinnet, utan även för oss vuxna och vårt behov av eftertanke och välsignelse.

Vi måste våga ta julens evangelium på allvar.
Det är då vi blir välsignade och allt annat faller på plats.

På  plats.


Yngve Stoor skrev en gång en sång om sjömannen på Hawaii, som längtade hem till Norden:

- Jag en ensam sjöman är, långt från svenska kustens skär, skall jag fira julen här på Hawaii.
Här finns ingen smyckad gran, ingen snö på juleda'n, och i solsken ligger båten här vid kaj.

   Klockor ringa, julefriden in.
       Klangen bringa ro i varje sinn...

Klockor ringa.


Varje gång jag hör kyrkklockornas klang, så är det på riktigt, här och nu.

Klockorna ringer samman, kallar till bön och gudstjänst.
Det som en gång hände, då Gud blev människa i stallet i Betlehem, det händer nu igen, i vårt hjärta.

/se förra inlägget om det två olika tidsbegreppen:
 - kronos-tiden med timmar och minuter,
 - kairos-tiden som inte är mätbar och smakar evighet.../

Kyrkklockorna förmedlar frid och fred till var och en i staden, där man skyndar vidare med händerna fulla av jul-klappar och måste-paket...

Måste hitta noterna...


När Knalle Juls vals klingat ut, med sin terpentindoftande gran, tände vi ett ljus:

- Låt mig få tända ett ljus, tända det bara för dig.
Färga din värld röd och klar, se hur du glittrar till svar.

    Ute går natten till ro,
       bygger en gnistrande bro, fram till vårt festglada hus,
          där jag vill tända ett ljus, ett ljus för bara dig och mig...

Ärligt talat, så särskilt gnistrande väder är det inte... Imorse vaknade vi i Sölvesborg till en störtskur med åskknallar!

Var det Knalle Jul som påminde oss om det lite för varma klimatet?

Julvisor.


Jag tittade upp från sångbladet och såg hur en i personalen strök en kvinna över kinden...

Hon satt djupt nedbäddad i sin rullstol, till synes helt orörlig.
Men den lätta smekningen över kinden fick henne att blinka till, i ett ögonblick av njutning.

Beröringens nödvändighet för att vara människa.

Den enkla gesten blev ett ljus för mig, i vad medmänsklighet är...

Värme.


Vår spelning gick mot sitt slut.
Ett julpotpurri fick avrunda:

- Flickorna uti dansen raskar med räven över isen, tillsammans med de tre små gummorna och jungfrun i karusellen....

Men den hemska:
- Du tycker du är vacker, men det tycker inte jag!

Den gjorde vi om:
- Du tycker du är vacker och det tycker jag är bra!

Och refrängen stämde med verkligheten:
- Ängen var grön, och flickan var skön, kom valsa med mig, jag tycker om dig!

Vi tycker om vår tomteledare!


Bakom alla rynkor och dreglande hakor anar jag den flydda ungdomens skönhet.

Den krumme gamle mannen har en gång dansat borta vid vägskälet.
Och den hopkrympta gamla tanten, utan tänder, har skrattat lyckliga kärleksskratt en gång för länge sedan.

En vacker dag är det vi som sitter där...

Då hoppas jag att det kommer en ung hårdrocksorkester dit och spelar sentimentala 70-talsrökare, och ser bortom min darrhänthet och demens... och anar att jag en gång varit ung och farlig på Sweden Rock...

Klappar till er alla!
På kinden, den mjuka.

Spelemanskvinnan Helene Sture Ukkefelt.

Spelglada vänner!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar