ANDLIGA SÅNGER nr 119 BARNASKAP

Choralernas gospelmusikal "Befriad".

Välkommen till Andliga sånger utsänt från radio Sölvesborg på 92,0 MHz.

Detta avsnitt nr 119 handlar om barnaskapet hos Gud.

Det finns många sätt att uttrycka sin Gudsgemenskap:

- jag är troende, jag är kristen, jag är ett Guds barn.

Choralernas gospelmusikal "Befriad" från 70-talet ger oss några tidlösa sånger, med tonsatta texter ur Johannesevangeliet. Klicka på noten så börjar programmet.

                               MUSIKLISTA

Signatur: CICCIE PERNVEDEN MALM "Det sjunger i själen"

CHORALERNA "Befriad" - "Men åt alla dem som tog emot Honom", "Att födas på Nytt" samt "Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek".

THE REAL GROUP - "Tryggare kan ingen vara"

ALF LAX - "Låt mig få vara Ditt barn".

EFS-församlingen i ÄNGELHOLM - från CD'n "Faller mot Dig": "Jag älskar Dig" (Lotta Lennartsson) och "Vi bekänner Dig, Jesus" (Allan Svensson).

CD'n "THE BEST OF barnsånger.se. (Alexandra Hyllerud) barnsånger - "Tänk att få vara Ditt barn" och "Din stora familj".

SVENSKA KYRKAN i VADSTENA - mammor och barn under ledning av GUNILLA BOHM - "Barnens Blues" och "Ingen är för liten för Gud".

INGEMAR OLSSON - "Liten och stor" (om de vuxnas svek mot barnen)

GÖTE STRANDSJÖ - "Välsigna alla barn, käre Gud" framförd av Hasse Hallströms vackra stämma.

The Best Of... barnsånger.se

Vid andakten sjunger jag till gitarr den gamla lägersången TÄNK ATT FÅ VARA ETT GUDS BARN, skriven 1975 av Anneli Björkman.

En kväll när jag satt och sjöng för mig själv, kom en fortsättning på denna sång, både text och melodi "ramlade ned" till mig. Det blev mycket fint!

Här är texten:

Tänk att få bo i Jesu namn!

Romarbrevet 8:15-17

NI HAR INTE FÅTT EN ANDE SOM GÖR ER TILL SLAVAR, SÅ ATT NI MÅSTE LEVA I FRUKTAN IGEN.

NI HAR FÅTT EN ANDE SOM GER ER BARNENS RÄTT, SÅ ATT NI KAN ROPA:

ABBA! FADER!

Varma hälsningar

Helene F Sturefelt, programkreatör

Jörgen Hjärtenflo, ljudtekniker.

 

INÅTVÄND och UTÅTRIKTAD

Input på insidan.

Är du utåtriktad eller inåtvänd?

Det finns ytterligheter och allt där emellan. I detta inlägg vill jag lyfta fram två motsatser som ofta krockar; nämligen att vara inåtvänd eller utåtriktad.
 

Förr var idealet att man skulle vara tyst och sitta still och inte tala förrän man själv blev tilltalad.

Nu är det tvärtom. Att synas och höras är viktigt. Man ska kunna tala inför folk och stå i rampljuset utan problem.

Moses och hans bror Aron kanske kan ge oss en modell?

Mose med strålglansen, på internet.

Förr var det svårt för den personen som var extrovert att hitta sin plats. Han/ hon uppfattades som ouppfostrad och högljudd, och inte särskilt trovärdig heller, kanske.

Nu för tiden är det den som är introvert som inte hittar sin plats. Det verkar suspekt att hellre vara med sig själv, än umgås med andra. Och om man inte uttrycker sin åsikt, så har man ingen...

Båda personlighetenstyperna for illa i respektive "fel tid".

Det är nästan hopplöst att kuva sin utåtriktade energi när stillhet skall råda. Det känns som att man skall spricka, eller hur!

Och det är lika svårt för den som är introvert att tvinga sig själv att agera utåt, då begår man våld på sig själv.

Insidan eller utsidan?

Detta vill jag nu tillämpa på kyrkan. Båda typerna ska ha sin plats. Men hur?

Om vi tar ett konkret exempel som ligger mig nära just nu, så är det att vara ute och missionera.

Det är ju en av de fyra punkterna i Svenska kyrkans kärnfulla modell:

- Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Tyvärr bedrivs den mesta missionen utomlands genom olika goda hjälpprojekt, men jag menar att själv verkligen "stå på barrikaderna" på gator och torg här hemma.

Jag högaktar det som följande organisationer gör i Sverige: 

- Hope for this Nation, Street Church, Outreach och Reach City och många fler.

Spanar på alla hårdrockare.

Det första jag vill säga om mission är:

1. att inte vara påträngande. 

Modellen är att finnas synlig, med pannkakor och Biblar till exempel, och att ha en tröja som visar varifrån man kommer.

Det andra är:

2. att stå två och två - gärna en utåtriktad och en som är introvert.

Varför då?

Jo, medan den ene för talan och pratar och diskuterar, så lyssnar den andra och betraktar det som sker.

Då kan båda typernas förmågor samverka.

Just detta att den introverta får ta sin roll som betraktare är viktigare än man tror.

På Sweden Rock kunde jag se detta tydligt. Vid skylten "Vi ber för dig" kom många människor fram för att ta emot en bön.

Ofta ber man ju med stängda ögon i sitt innerliga samtal med vår himmelske Fader, men här var det extra viktigt att en hade öppna ögon, för att se vad som hände under bönen.

Personen vi bad för kunde reagera på olika sätt - med tårar, ryckningar eller likgiltighet... Detta ville det bedjande teamet kunna ta hand om på bästa sätt.

Och där hade den inåtvända personen en viktig roll.

JESUS. Ser du?!

I det bästa av världar kan vi också försöka pendla mellan dessa olika tillstånd.

När allt är lugnt, utan stresspåslag, kan den extroverta personen finna ro att sitta ned och ta det lugnt.

Likaså kan den introverta våga ta steget ut ur sig själv och tala, när det behövs.

Jag tänker på Moses och hans bror Aron. Kommer du ihåg hur deras ledarskap såg ut?

Gud ville sända Mose som talesperson, men han ville inte. Och han protesterade. Det står skrivet i 2 Mosebok kap 4,5,6 hur Gud talar med en mild ordergivning:

ÄR DET INTE JAG, HERREN, som talar? 

GÅ NU, JAG SKALL SJÄLV VARA MED DIG NÄR DU TALAR, OCH LÄRA DIG VAD DU SKALL SÄGA.

MEN MOSE VÄDJADE:

- HERRE, JAG BER DIG, SÄND BUD MED NÅGON ANNAN, VEM DU VILL!

DÅ BLEV HERREN VRED PÅ HONOM OCH SADE:

- DU HAR JU DIN BROR ARON, LEVITEN. KAN KAN TALA, DET VET JAG.

Tala! Jag kan inte... 

Precis!

Där har vi det!

Herren väljer Moses, som på något sätt är inåtvänd, men har en god ledaregenskap som Gud vill använda. Dock inte till att tala!

Moses protesterar.

Och förhandlar med Herren, som då gör ledarskapet tvådelat (egentligen tredelat, med systern Miriam) och pekar på brodern Aron, som är en annan mänskotyp. Han kan tala! Använd honom! 

Aron var av den prästerliga släkten Levi, och var förmodligen skolad i att tala, tänker jag mig.

Tredelat ledarskap.

Så, oavsett vilken tid vi lever i, låt oss respektera den som behöver vända sig utåt och gör inte om honom eller henne! 

Lika så med den som gärna sitter och läser och studerar på sin kammare och söker kunskapen inåt - gör inte om honom eller henne heller.

Det knepiga är att vi som är högkänsliga (HSP) har en egendomlig blandning av att vilja gömma oss under filten och i nästa stund stå på barrikaderna för att förmedla ett budskap - MEN!

Men utan ljus på oss själva, vilket skiljer den högkänsliga från den extroverta.

Kanske Miriam var en HSP då hon ledde lovsången med dans och pukor?

Det kan vi fundera mer på vid ett annat tillfälle.

Högkänslig.

Var välsignad där du är!

Helene F Sturefelt, 

- ledare och vardagsmissionär i pendlingen mellan att vara stark och skör på samma gång, inåt-utåt-riktad helt enkelt...

NATTVARD på STRANDÄNGARNA

Nattvard på strandängarna.

Norje Boke är ett naturskönt område med hav och strandängar, där hela Blekingekusten är synlig. 

Bokskogen grönskar och ett stort sommarstugeområde ligger där, en bit bort från Sweden Rocks festivalområde.

Nu var vi trötta och behövde påfyllning. Ungdomarna i Outreach hade varit utgivande under flera dagar bland hårdrockare och metalheads. 

Skyltar med "Vill du vi skall be för dig?" hade resulterat i många fina möten, där Guds Ande gripit och rört vid människors hjärtan, både till frälsning och helande.

Missionsplats utanför stora ingången.

Vi promenerade tillsammans ned till strandängarna och slog oss ned i gräset. Jag förvandlade bokvagnen till ett mobilt altare, med vit duk och nattvardskärlen.

Det var som om tiden stannade. 

Precis på samma sätt gjorde ju Jesus och lärjungarna när det varit ute på sin "outreach" - för att nå ut till hungrande och längtande människor. Evangelisten Markus skriver:

APOSTLARNA SAMLADES HOS JESUS OCH BERÄTTADE FÖR HONOM OM ALLT DE HADE GJORT OCH VAD DE HADE UNDERVISAT OM.

HAN SADE TILL DEM:

- FÖLJ MED MIG BORT TILL EN ÖDE TRAKT SÅ ATT VI FÅR VARA ENSAMMA OCH NI KAN VILA ER LITE.

Markus 6:30-31.

Viloplats vid blekingekusten.

Det var ännu lite fuktigt i gräset av alla regnskurar, men solen lyste varm genom molnskyarna och det var gott att få vila sig nu.

Gitarren var med och ännu en gång fick vi tillbe Jesus i enkla lovsånger.

STOR, DU GÖR STORA UNDER, STOR DU GÖR STORA UNDER!

INGEN ANNAN ÄR SOM DU!

Jag dukade upp nattvardsgåvorna. För att alla traditioner skulle vara närvarande berättade jag inledningsvis om den helkyrklighet de nu såg framför sig.

- Från Svenska kyrkan, St Nicolai i Sölvesborg, har jag fått oblater, väl skyddat i sina "rör". Nattvardskärlen är av keramik, drejade i klostret i Taizé i södra Frankrike, där påven gett tillåtelse till att nattvarden delas både med katoliker och protestanter.

Och det keltiska korset ligger här som en liten altartavla på duken.

Nattvardsvinet är en enkel druvjuice inköpt i närbutiken, där dessa druvor nu får användas på det mest välsignade sätt man kan tänka sig!

- Och för att inte vinden skall blåsa iväg oblaterna har jag lagt en tunn, virkad duk över fatet ("patén"). 

Tänk om min mormor Mimmi visste detta... Hon gläder sig storligen i himmelen! 

Det keltiska korset.

Ännu en lovsång i bön och tillbedjan omslöt oss där vi satt i ring på strandängarna, säkert runt femtio personer. Fåglarna sjöng i lövskogen och Fader, Son och helig Ande var hos oss på det där stilla sättet som är så förunderligt.

NI SKALL FÅ KRAFT NÄR DEN HELIGE ANDE KOMMER ÖVER ER.

- Ni har under lång tid förberett er på bibelskolan. Ni har inte riktigt vetat vad som väntade er, hur det skulle bli eller hur Guds Ande skulle verka igenom er, här på Sweden Rock.

Men ni har blivit rustade! Och ni har blivit brukade! Guds kraft har strömmat genom er och nu vill Herren fylla på er igen, i överflödande mått.

HELIG, HELIG, HELIG ÄR HERREN SEBAOT.

HELA JORDEN ÄR FULL AV DIN HÄRLIGHET!

Jag läste och bad prefationen och nattvardsbönen:

"Ja, helig är Du, Herre vår Gud, som håller himmel och jord i din hand.

Vi tackar Dig, som sände sin Son för att frälsa världen.

Han avstod från allt, ödmjukade sig och var lydig till döden på korset.

Därför har du upphöjt honom över alla andra namn.

Möt oss när vi nalkas Dig för att ta emot vad Du i Kristus har gjort för oss."

Det heliga sakramentet förbereds.

Handboken, med Svenska kyrkans ordning, låg uppslagen, lite ovant för dem som kommer frikyrkomiljö, men det är så viktigt att känslor och den egna personligheten får vila just under de heliga sakramenten. 

"Den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd,

tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade:

- Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.

Gör detta till min åminnelse."

Fatet med oblaterna lyftes upp.

"Likaså tog han kalken (bägaren), tackade och gav åt lärjungarna och sade:

- Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.

Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse".

Bägaren lyftes upp i en tillbedjande gest.

Och alla stämde in i nattvardens trosbekännelse:

        "Din död förkunnar vi, Herre.

         Din uppståndelse bekänner vi,

         till dess Du kommer åter i härlighet".

"Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi..!"

Alla reste sig upp och lägerchefen Evelina och jag gick runt med nattvardsgåvorna.

För mig är det viktigt att den som tar emot står stilla, för att andakten skall infinna sig. Det blir inget lugn när alla skall gå i någon slags kö fram till prästen... så har jag fått det sagt. 

Stunden var alldeles underbar och stilla lovsång om FRID från Herren fyllde våra hjärtan.

Jag är så djupt tacksam. Jag vet inte hur jag skall uttrycka mitt tack, att äntligen få vara bland människor som är så fyllda av Jesus att det bara flödar... !!

Även om man kan känna sig liten och okunnig, utan svar på alla frågor, så kan man låta sig fyllas helt av Jesus och hans kärlek! Det vittnesbördet kan vara det starkaste av alla...

Och det spelar ingen roll om man är utåtriktad eller inåtvänd (mer om det i ett annat inlägg) - Guds goda Ande tar sin boning i oss och använder oss sådana vi är!.

Grannarna bevittnade.

När vi lämnade Norje Boke strandängar gick jag upp till några grannar som satt på sin veranda och hade bevittnat på avstånd vårt nattvardsfirande.

- Vi har sett flera bröllop här nere! Men nu var det något annat...

Det blev ett fint samtal där välsignelsen stänkte på dem också!

När jag många timmar senare kom hem i kvällningen, möttes jag av ett annat kors - staketet vid soptunnan - som såg ut så här:

Korset vid soptunnan.

Helt uppfylld av Jesu liv och gärning såg jag hans kors på den fulaste platsen; där vi slänger våra sopor... Just det. Sådan är han, vår Herre! Är det någonstans han verkligen är, så är det där skiten finns - för att ta våra bördor och räcka oss försoning och FRID!

Det är så otroligt stort!!

Tack, tack, tack, tack, tack, TACK, fyrfaldigt tacktacktacktack... !! TACK.

Rockmormor och Swedenrock-präst.

Rockmormor och Swedenrockpräst.

FÖRBÖN, HELANDE och FRÄLSNING Sweden Rock

Tusentals hårdrockare på SRF.

Tusentals svartklädda hårdrockare drar från campingen till festivalscenerna. Det är ett och samma folk, alla är överens vad som gäller - att lyssna och digga, rocka och slappna av, skrika och growla och ta en öl, eller två, eller tre eller alldeles för många...

Det är som att vikingen i oss uppstår ur den svarta myllan. Här är inga konflikter, inga slagsmål ingen konkurrens. Och på hela festivalområdet rör sig ca 40.000 personer...

Men bakom alla nitar och lädervästar finns det sårade hjärtan och sargade själar. Alla har erfarenhet av svek och att bli övergiven, eller missförstådd och utstött. Kroppsliga smärtor gör sig påminda och man försöker döva sitt eget elände med att inte höra eller se.

Men det gör vi.

Skräpigt bedövningsmedel.

Festivalkyrkan - missionsorganisationen OUTREACH - finns på plats. Med enkla plakat "Du är älskad av Jesus", "Du är värdefull" och "Får vi be för dig" ger en utsträckt hand där vi står mitt i flödet.

Många kommer fram till oss och inleder ett samtal.

Vi går inte in i några argumentationer, men lyssnar gärna med målet att få be för personen.

Och det jag nu skall dela med dig, bäste bloggläsare, är vittnesbörd som delades offentligt idag i gudstjänsten i Karlshamns Pingstkyrka (det jag själv har mött stannar tyst hos mig).

Karlshamns pingstkyrka i Asarum.

Det är ganska vanligt att folk kommer fram och inleder konversationen med:

- Jag är ateist, jag tror inte på Gud, bara så du vet.

Man vill gardera sig för att slippa stå för något.

Ändå finns det en längtan efter att möta någon som har tagit steget och verkligen är troende.

- Du säger "Jesus älskar mig" - tror du verkligen på det? Hur skall jag veta att det är sant?

Istället för att börja förklara eller argumentera så möter missionsungdomarna hårdrocksfolket med värme och en enkel fråga tillbaka:

- Får jag be för dig?

Då kommer tron väldigt nära, det är liksom mitt i prick, i centrum av trons kärna.

Publikbild från förra året.

Ofta blir svaret ja, ibland tveksamt; "det kan väl aldrig skada..."

- Är det något särskilt du vill att vi skall be för? Har du ont någonstans?

Folk öppnar upp sig och gärna vill ha en förbön för det som värker i kroppen.

En kvinna, uttalad ateist, hade ont i sin fot. Hon fick en enkel förbön, där de satte sig på huk, frågade om de fick lägga händerna på den ömma foten, och så bad de ungefär så här:

- Jesus, tack för att Du älskar denna kvinna. Tack för att du ser att hon har ont när hon går. Hjälp henne, ta bort hennes smärta, det ber vi i Jesu namn, amen.

Varken mer eller mindre.

- Hur känns det nu? Kan du stödja på foten?

Kvinnan testade och kände efter.

- - - ja... faktiskt.... Va?! Jag har inte ont längre! Vad har ni gjort? Hur gick detta till!?

- Hm, inte vi... det var Jesus. Han är en levande verklighet.

Glad gick hon därifrån och glada var Outreach-gänget.

Festivalkyrkan förra året, 2024.

Här kommer ett vittnesbörd till.

Två överförfriskade kvinnor kom fram och vill prata. Det visade sig finnas mycket oro och smärta hos en av dem. 

- Jag tror inte på någon Gud, men...

- Har du hört evangeliet?

- Nej, vad är det?

Och så fick en av våra berätta kort om hur människan gjort uppror mot Gud, och hur Gud blivit människa för vår skull för att ta straffet på sig i vårt ställe, och befria oss. 

- Jesus på korset gör dig fri och du blir förlåten.

Då är vi långt bort från detta tråkiga budskap som låg upptryckt överallt på festivalcampingen:

Du är dummast här... ?!

Den överförfriskade kvinnan kvicknade till allt mer och blev mer och mer lycklig över vad hon hörde. 

- Det är ju fantastiskt allt det där! Är det på riktigt?

- Ja.

- Men funkar det då?

- Ja. Får vi be för dig?

Med en enkel bön lyste de in frid och Guds ljus i hennes hjärta.

Sen var det tyst. Och så utbrast hon:

- Hon har bönat mig!

- Och jag är frälst! sa hennes väninna jublande glad.

Jesus har besegrat satan.

Förbön. Helande. Och frälsning.

Det är inga små händelser!

Och det sker en och en... Gud arbetar lugnt och metodiskt. Men det sprider sig snabbt. De som varit med om Jesus kan inte hålla tyst! 

- Lyssna! det är helt sjuukt alltså! Dom där kyrkmänskorna frälser folk! Ni måste gå dit!!

Så här har det hållit på i fyra dagar. Stilla, enkelt och kraftfullt. 

Absolut inget påträngande, bara en vänlig närvaro där folk har fått komma fram till oss, ställa sina frågor, kanske ta emot en Metal-bible och få en enkel bön med sig.

Så välsignat härligt för oss alla!

Vittnesbörd från kristna artister.

På lördagen gick vi ned till strandängarna i Norje Boke och firade nattvard. Det skall jag berätta om i ett annat inlägg.

Var välsignad!

Och Jesus är bara en bön bort...

Varma hälsningar från "Rock-Mormor"

Helene F Sturefelt, 

- festivalpräst, som inte är "taggad..." ; ) !!

Nattvarden förbereds.

MÖTEN på SWEDEN ROCK

Sweden Rock i lilla byn Norje Boke.

När man kliver av bussen i den lilla byn Norje Boke i Sölvesborgs kommun, så mullrar det likt flygplatsen på F17 i Kallinge... De första rockbanden har börjat sina konserter och det är riktigt varmt ute, trots hotande regnmoln i horisonten.

Alla har klätt ut sig, eller klätt på sig sina rätta identitetskläder, och alla vill synas och ses, annars är man inte där.

Jag skall berätta om några möten med människor, och det börjar och slutar med just bussen.

Äntligen dags för Sweden Rock 2025!

På lokalbussen 350 klev det på några kvinnor i svarta kläder och vi började samspråka. Snabbt kom vi in på existentiella frågor och när de såg min prästskjorta djupnade det ännu mer.

Sökandet är stort hos många.

- Jag tror på godheten. Jag tror på kärleken. Jag tror på nåt högre..

- Jag är skrämd av Jehovas vittnen att jag kommer till den eviga döden om jag inte tror som de gör... och de lurade mig att gå ur Svenska kyrkan...

Plötsligt blev det allvar.

Att skrämma någon till tro är det sämsta man kan göra. Och det har ingenting med Gud att göra!

Jesus på korset givit sitt liv.

TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN

ATT HAN SÄNDE SIN ENDE SON

FÖR ATT VAR OCH EN SOM TROR PÅ HONOM INTE SKALL GÅ FÖRLORAD, UTAN HA EVIGT LIV.

Joh 3:16.

Det är en inbjudan till en kärleksfull gemenskap där all upproriskhet och mörker genomlyses av Guds ljus.

- Alltså, är du präst på riktigt? Och du ska till Sweden Rock? Och är kristen?

- Ja.

- Och prata om Guds kärlek?

- Ja.

- ........ på måndag ska jag gå till pastorsexpeditionen och gå med i Svenska kyrkan igen!

Så klev vi av bussen och gav varandra en spontan kram!

Bandbevis.

Innanför Sweden Rocks stora entré stod P4 Blekinge och sände live. Jag gick fram och hälsade på reportern, som jag känner sedan lång tid tillbaka.

- Hej Helene! Så kul att du är här!

- Ja, jag jobbar med Outreach missionsorganisation, och vill vara ett lyssnande öra i själavård på festivalen där vi delar med oss av vår tro.

- Åh, det kanske vi skulle kunna göra ett inslag om!

- Hör av dig i så fall! Guds frid till dig!

Rösten i etern; Patrik Francke.

Nästa möte hade betydligt högre adrenalinnivå, som jag orsakade själv. Jag glömde nämligen mobilen inne på en av bajamajorna... Nej! Det är inte sant! Vilket slarv! Hur glömsk får man bli??

Vad göra?

Jag sprang ned igen, bara för att se den stora skitbilen stå där och spola rent (bra!) på alla toaletter... Neeej, min mobiiil....

Strax intill låg polisens hittegodsavdelning.

- Har ni fått in en mobil som...

- Nej. 

Men jag hann vara nervös bara i fyra minuter, för strax kom det en kvinna i securitaskläder och lämnade in en mobil i andra luckan... och där stod jag med huvudet inne i den första luckan.

- Men... det är ju min mobil! Med Visa-kortet kvar!

Hon hade letat efter mig, googlat och kollat på facebook och försått att hon skulle leta efter mig uppe på festivalcampingen, och hon visste snart allt om mig...

- Tack, du okända Ellinor, för din goda insats! Gud välsigne dig!

Nej, tänk om skitbilen har sugit upp min mobil!

På spellistan stod artister såsom Nothing More, Bombus, Jinjer från Ukraina och den kristna hårdrocksgruppen Skillet.

Men inte heller år har jag löst band för att komma in och lyssna. Det känns som att jag har hört allt... Och det finns gränser för hur mycket growlande och skenande trumpedalder man orkar med...

Jag satte mig och pustade ut. Tittade på folk. Och en promenadlimpa.

- Va?! En tax på hårdrocksfestivalen! Och en hund till, en spets, iklädd jeansväst med hårdrocksnitar...!

Va?! En hårdrockstax!

I folkvimlet dök en f d arbetskamrat upp; begravningsentreprenören Tommy. Det blev ett kärt återseende, med tanke på alla de många svåra stunder vi delat tillsammans.

Ett par från Rödeby kände igen mig, och frågade om jag kunde viga dem.

- Visst! Men inte här och nu... Vi får planera lite... Kanske i Ysane kyrka här borta?

- Öh, vi tar det lite lugnt, sa den blivande maken.

Ysane kyrka ligger bara 4 km bort!

På kvällen stod vi utspridda i gruppen och höll upp plakat för att skapa kontakt:

- Vill du ta emot en bön? Vad tänker du om Gud? Jag är kristen - fråga mig varför!

Det blev många fina samtal. Det handlar inte om att gå in i argumentation med halvfulla rockare, utan bara att berätta "detta betyder Jesus för mig", "Han har förvandlat mitt liv", och då ser vi hur attityden förändras. 

En längtan väcks, och ibland även en tår. Och många tar emot förbön.

Starkast var några danska medelålders män som var på Sweden Rock förra året.

- Mötet med er i Festivalkyrkan var det bästa på hela rocken, sa de. Nu är vi här igen, just för att få möta er...

Den bön som sedan följde, ledde till ett helande. En långvarig höftsmärta gav vika och Guds helande var ett faktum. Några enkla ord, riktade till vår himmelske Fader... och vi har ingen kontroll över när det händer, eller inte händer.

Det var med stor tacksamhet danskarna gick vidare i folkvimlet.

Spellista, onsdag 4 juni 2025.

De utlovade regnskurarna kom inte. De samlade ihop sig till ett gemensamt anfall... kl 20.30 öppnades himmelens kranar och det ösregnade intensivt i tjugo minuter, sen slutade det. De som inte hade duschat idag, blev nu mer än genomblöta!

Vi stod och tryckte inne i festivaltältkyrkan. Lovsången började stilla och glädje och innerlighet omslöt oss alla. Jag kände en sådan djup tacksamhet över att få vara med dessa varmt troende unga vuxna!

Festivaltältkyrkan på campingplatsen.

Ett sista pass hann vi med innan "läggdags". Det händer att folk vill krama om oss, särskilt tjejerna, men det går inte för sig. En vänlig distans är det bästa.

Men jag lärde ut en knep - hur man kramas utan att kramas:

- Korsa din ena arm över bröstet, lägg din andra hand på hans motsatta axel - då gör du en vänlig gest, men kan trycka bort honom om det behövs. Nu övar vi!

Skatt och träning!

Regnet drar bort.

De stora festivalbussarna från Nobia är onödigt dyra. En biljett kostar 129 kr, jämför med lokalbussens 48 kr...

Nu kom sista mötet.

När jag klev på, fick jag direkt en fin hälsning av den store vitskäggige bussföraren. Han tog fram sitt kors runt halsen och sa:

- Vi är med i samma klubb!

Det finns så många som vill ses och synas. Det gäller att göra det möjligt. Genom min klädsel fick jag flera att visa vem de är och bekänna sin tro, liksom jag själv

Knallsvarta hälsningar med Guds ljus!

Helene F Sturefelt, hårdrockspräst,

- i tjänst för medmänniskan och till Guds ära.

 

Till Guds ära. Och lite för min egen skull...

 

FÖRBEREDELSER inför SWEDEN ROCK

Fram med hårdrockskläderna!

Man kan förbereda sig på olika sätt beroende av vad som väntar.
Nu ligger Europas näststörsta hårdrocksfestival framför oss. Vi som är troende och kristna förbereder oss genom bön och bibelläsning - varför då?

Jo, hårdrocksvärlden är ett slagfält mellan ont och gott, Gud och djävul, blandat med starka riff och sköna ackord - utom de grupper som sålt sin själ och låter trummorna spela i baktakt så att hjärtat nästan stannar.

Du skall få en rapport varje dag, hela denna vecka.

Men följ nu med mig in i bön och bibelläsning. Profeten Jesaja får tala:

Bön för Sweden Rock.

HERREN SÄGER:

- FÖR HITUT DET BLINDA FOLKET, SOM DOCK HAR ÖGON,

OCH DE DÖVA, SOM DOCK HAR ÖRON.

ALLA FOLK HAR KOMMIT TILLSAMMANS, FOLKSLAGEN SAMLAR SIG TILLHOPA.

VEM BLAND DEM FINNS SOM SKULLE KUNNA FÖRUTSÄGA SÅDANT?

Jesaja 43:8.

Man skulle ju kunna tro att det handlar om alla de nationaliter som nu tagit sig ända till Norjes strandängar i Sölvesborg, för att rocka loss.

Men nej, Herren talar om sitt folk, Israel, genom profeten Jesaja. 

Han talar om dövhet och blindhet - hm, det kan ju också stämma på Sweden Rock där volymen är mer än hög.

Men nej, det handlar om den andliga blindheten och dövheten - den vill vill bedja bort, med Guds andes hjälp!

Vi både hör och ser! Eller...?

MEN NI ÄR MINA VITTNEN, SÄGER HERREN, NI ÄR MINA TJÄNARE, DEN SOM JAG HAR UTVALT FÖR ATT NI MÅ VETA OCH TRO MIG OCH FÖRSTÅ ATT DET ÄR JAG.

FÖRE MIG ÄR INGEN GUD DANAD, 

OCH EFTER MIG SKALL INGEN KOMMA.

JAG, JAG ÄR HERREN, OCH FÖRUTOM MIG FINNS INGEN FRÄLSARE.

Jesaja 43:10.

Jag tar Guds Ord till mig och låter det sprida sig ut över alla goda krafter på Sweden Rock.

Det finns många kristna rockare, och många som ber att Guds namn skall manifestera sig över hela festivalområdet.

Så, jag hälsar alla kända och okända vänner från alla kyrkor och församlingar, och just nu i denna stund till missionsorganisationen OUTREACH, som jag snart skall möta.

Outreach vid festivalcampingen.

HERREN SÄGER:

- JAG HAR FÖRKUNNAT DET OCH SKAFFAT FRÄLSNING,

JAG HAR KUNGJORT DET, OCH INGEN FRÄMMANDE GUD BLAND ER.

JA, I ALL FRANTID ÄR JAG DENSAMME, OCH INGEN KAN RÄDDA FRÅN MIN HAND.

NÄR JAG VILL GÖRA NÅGOT, VEM KAN DÅ HINDRA DET?

Jesaja 43:12-13.

Må firidens Gud vara med oss alla!

I Jesu namn, amen!

Helene F Sturefelt, 

- rockpräst och förebedjare på Sweden Rock.

Vi ses!!

Goda symboler.

Lyssna här på ett radioprogram som jag gjorde till närradion i Sölvesborg, utsänt på 92,0, med särskild hälsning till Johannes Jonsson!

Sturellas Fotoblogg: ANDLIGA SÅNGER - White Metal

 

HANÖ - "Vårt uteblivna VI" Lisa Nilsson

Nogersunds udde och Hanö längre ut.

Jag tog båten till Hanö.

Det var så skönt att lämna vardagen bakom sig för en stund! Stabilt far Vitaskär M/S över sundet på 20 minuter till denna fantastiska lilla ö i Hanöbukten.

Jag behövde vara ifred. Samla mina tankar. Vara med mig själv. Och vår Herre.

Hanö är karg och stryker inte medhårs. Det är fåglarnas och kronhjortarnas ö. Vi människor får anpassa oss efter det.

Jag älskar att gå in på den lilla hemliga stigen där stenarna är knöliga och avenboksträden griper tag efter en. 

Slånbärsbuskarna doftar starkt och gamla björnbärsrevor lägger fälleben för fötterna.

Snåriga stigen.

Mina tankar gick till en intervju som sändes i förra veckan, med sångerskan Lisa Nilsson.

Hon berättade om sin senaste sång "VÅRT UTEBLIVNA VI". Både texten och det hon sa skakade om mig.

Medan näktergalen och lövsångaren turades om att sjunga i snåren, vill jag här dela mina tankar. 

Citat, Lisa Nilsson:

      Vårt uteblivna VI:

     "Livet pågår för dem där utanför persiennen. 

      Det är de som kan leva med varann.

      Kärlek är för dem som kan stanna kvar.

      De som inte blev som jag".

Vårt uteblivna vi.

Intervjuaren frågade:

- Är det svårt med kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- Det är svårt att stanna kvar i den. Den tar slut för mig ganska fort.

Det betyder inte att jag har farit runt som en 'jojo', jag har ju haft flera långa relationer, berättar Lisa Nilsson lugnt. 

Vuxet och samlat fortsätter hon:

- Jag citerar gärna Sven Wollter som försvarade sig ständigt när det handlade om kvinnor: 'Det var på liv och död varje gång'.

Jag har verkligen trott på varje relation och gått 'all in', men det har inte bestått.

Plym-gnagda buskträd.

Jag stannade till vid slånbärsbuskarna. Överallt låg det spillning efter kronhjortarna. Deras närvaro var påtaglig, men de syntes inte. Men de såg säkert oss. 

Hjortarna äter av buskarna så att de formas till plymer! Tjusigt.

Och jag undrar, lever hjortarna i trofasta relationer? Eller tar de den som är närmast?

Intervjuaren i TV-programmet "Sverige!" frågade:

- Kan du sörja det? Att det inte finns en livslång kärlek?

Lisa Nilsson svarade:

- På sätt och vis, men då behöver jag gå tillbaka till originaldrömmen och titta därifrån.

Ur den unga tonårsflickans perspektiv är det en förlust. Men där jag står nu kan jag inte påstå det längre. Jag har fått så mycket och gett så mycket.

Jag är inte ensam om att vara kvinna 50+ och få en rätt lång semester från det här... interagerandet och relaterandet med män.

Heden öppnar sig.

Nu kom jag ut på den öppna heden. Där möts man av två kanoner... som försvarat ön.

Vid tidigt 1800-tal var Hanö indragen i Napoleonkrigen där brittiska flottan gömde sig i viken, med sina stora fartyg.

Vem höll ihop med vem? Mot vem?

"Vårt uteblivna VI".

Lisa Nilssons låttext drabbar många med sin sorgliga sanning.

Det är ju just detta VI:et som man längtar efter när en relation börjar ta fart. Och det är VI:et som börjar knaka när åren går och man inte har vårdat relationen.

Jag gick barfota en stund och trampade fel på en kvist. Det gjorde ont.

Livet gör ont. Och ibland kan man känna sig "barfota över hela kroppen" som jag skrev om igår.

Kanoner i krig, för fred?

- Tycker du det är skönt att vara singel? frågade intervjuaren.

Lisa Nilsson svarade:

- Ja, det gör jag. Det är ett medvetet val.

"Uteblivna-vi-sången" tar avstamp från en söndagsmorgon bakom persiennen då jag kände mig ensam. Jag ifrågasatte min överlevnadsstrategi och hade hellre velat vara utanför fönstret bland ett av de par som hänger ihop och har ett underbart samförstånd tillsammans.

- Är du öppen för förslag?

- Det kommer förslag via sociala medier till mig. Det är vår omhändertagar-instinkt som vissa män visar; ...'inte ska väl hon gå runt här i livet ensam... jag finns ju!'

Det är det manliga erbjudandet, sa Lisa Nilsson och log överseende.

"Bönsäcken" - svansen med runda stenar.

Nu hade jag kommit upp på den kala ryggen på Hanö där man ser "svansen i havet" - de rundslipade stenarna som liknar stora bönor. "Bönsäcken" kallas denna naturformation.

Listerlandet är som en tumme i havet, och norrut kan man se hela Blekinges kust.

Långt bort såg jag bruket i Mörrum med sina rykande skorstenar. Längre österut låg ett fartyg utanför Karlshamn. Och ännu längre bort ligger Ronneby och sedan Karlskrona med sin svårnavigerade skärgård.

Livet är svårnavigerat. Och det finns inget sjökort för relationer och äktenskap.

Jo förresten, i Paulus brev står det:

    ÖVERTRÄFFA VARANDRA I ÖMSESIDIG AKTING.

   BÄR VARANDRAS BÖRDOR.

   LÅT INTE SOLEN GÅ NED ÖVER ER VREDE.

Engelska kyrkogården på Hanö.

Lisa Nilsson berättade hur hon förr kunde göra listor där det stod 'jag behöver en man som...' Men det går över, sa hon, när man börjar få självinsikt och har kommit på vem man är och vilka brister man har.

Och då börjar man leta efter en man som ska kompensera dessas brister, eller förstå dem, eller stå ut med dem - och så gör man listor på det!

Livet fungerar ju inte så. Det är bara dumt att försöka.

I detta TV-program "Sverige!" kom sedan ett inslag om Tobbes ukuleleorkester i Sundsvall (roligt!) och om en glasblåsare som bland annat blåste maneter i glas (han skulle se mina Aulawaablar!).

Jag funderade på om jag skulle gå ned till havet, men mina knän sa nej.

Mina reflektioner över intervjun fortsatte och nu kom de in på ett för mig högaktuellt ämne - högkänsligheten.

Känslig för grönt. Känslig för känslor.

- Vet du storheten med 'Lisa Nilsson'?

- Nej. Men jag vet vad jag kan. Det är osentimentalt, det är kunskap och erfarenhet. Det kan jag använda och är stolt över.

- Är du lika trygg privat?

- Nej, det är stor konstrast! Jag är bra på att vara min yrkesroll men det är mycket svårare att vara 'Lisa'.

Jag är en känslostyrd människa. Livet är som en forsränning, eller en berg-och-dalbana. 

Jag måste dra mig undan, ville inte vara kändis, förstår faktiskt inte vad det är...

Vidunderlig utsikt mot Blekinges kust i fjärran.

Nu stod jag uppe vid fyren på Hanö, 66 m ö h. Utsikten är magnifik. Fyren är en 'kändis' här, men det förstår den inte. Den gör bara sitt jobb - lita inte blint på GPS'n!

Det var som om Hanö fyr viskade till mig:

- Titta inte på mig. Se istället på det jag lyser på...

Så är det för alla introverta och alla högkänsliga.

Utåtriktade personer vill hellre ha ljuset på sig själv... Tänk om fyren skulle få för sig att belysa sig själv... och strunta i att ljusvarna där grunden är!

Hanö fyr, 66 m ö h.

Lisa Nilsson fortsatte lugnt och stilla:

- Jag är extremt högkänslig. Jag uppfattar allt, i alla, hela tiden. Jag blir trött av det. Det kostar extremt mycket energi.

Om man är högkänslig dras man till likasinnade, vilket gör att man lätt hamnar i relation med andra som också kämpar med sina känslor. Det kan bli en dubbel utmaning i det.

Jag växte upp så, jag vet inget annat. Jag är van vid det. Det är det som är livet för mig. Så fungerar människor i min normvärld.

Sen förstår jag att andra slipper det. Lucky them! sa Lisa Nilsson.

Dras till likasinnade? Eller tvärtom?

Man kan tro att det är tyst på Hanö. Det är ju en liten ö som ligger ensam ute i havet, utan asfalt och utan fordon. 

Jo, en och annan flakmoppen finns, för att frakta väskor från båten till husen.

Men vågorna slår rätt hårt mot den steniga strandlinjen. Och vinden hörs hela tiden.

Även båten till och från fastlandet hörs med sin ettriga motor.

Jag gick ned en bit mot Vindhalla. I en klippskreva hade några ekar slagit rot och tänkte växa sig stora och starka. Där satte jag mig och drog solkepsen ned över ögonen. Det var tid för en vilostund.

Vilar under ekarnas skugga.

Ännu några tankar dök upp från intervjun.

- Livet är som en forsränning, sa Lisa Nilsson. Eller en stor våg. Jag måste lära mig att dyka under den, för att sedan komma upp på den säkra sidan. Kan du inte hantera känslovågen, ja då slås du sönder mot botten och skrapar sönder hela kroppen.

- Har du upplevt forsränning på riktigt?

- Ja, det har jag. Man måste både slappna av och acceptera att man är i händerna på forsen. Du måste åka med. Den är mycket starkare än din vilja. Det går inte att paddla sig ur...

Känslor är naturkrafter.

Jag tänkte att våra känslor är ju naturkrafter. Det är inte alltid lätt att lära sig bemästra dem. Hela barndomen går ju ut på att få känslouttrycken acceptabla i samvaro med andra. 

När jag såg mig omkring där på den karga ön i Hanöbukten, så är det inte mycket som är tillrättalagt...

Inte någonting, ärligt talat.

De stora områdena med stensamlingar kommer från den tid då havsytan var mycket högre. Nu ligger de där, torra och väntande.

Även det blev en sinnebild för mig, av "vårt-uteblivna-vi" som väntar på bättre tider.

Klapperstenar på Hanö.

Intervjun gick mot sitt slut i SVT.

- När är ditt liv lugnt och skönt?

- Ute i skärgården, när livet är utan prestation som jag inte är rustad för. Min karriär bygger ju på prestation, som jag inte passar för. 

Ja, jag är en vandrande motsägelse hela jag! 

Det är typiskt HSP, tänkte jag under ekarna. 

En högkänslig person pendlar mellan att vara räddhågsen och modig, som en lejonhare! Ena stunden står man på barrikaderna och håller tal, sjunger, showar eller predikar, nästa stund vill man bara hem och gömma sig. Den pendlingen har andra svårt att förstå, kanske vi själva också. Likaväl är det så det är.

Minsann, låg det inte små kaninpluttar där jag satt?!

Hjälp, en strandad stensäl!

Lisa Nilsson berättade som svårigheterna med fotograferandet som ingår i hennes artisteri.

- Jag blir alldeles integritetsallergisk mot kameror! Detta fattar inte folk som menar 'du blir ju alltid så snygg i bild!'

Men det är inte det det handlar om. Det kostar enormt mycket energi för mig. Jag kämpar med att komma ut ur mig själv och min egen bubbla, för att kunna klara av att bli fotograferad. Det kan ta tid. Sedan skall jag in i mig själv igen... för att få vara ifred.

På min ö i skärgården väntar inget sådant.

- Jag har ägnat 25 år att aktivt dölja detta. Det gör jag inte längre. 

TACK, Lisa Nilsson! Du har beskrivit även mig...

Folk trängs på hamnplan. Hanö är populärt.

Nu gick jag ned mot hamnen igen, till båten som skulle ta alla oss turistande naturälskare tillbaka till fastlandet.

Jag känner ett starkt VI med naturen. Jag är ETT med Guds skapelse. Jag ville inte åka här ifrån...

Det var mycket folk på hamnplanen. En stor grupp från Evangeliska Lutherska Frikyrkan (ELF) i Kristianstad hade varit på solig utflykt på Hanö. Jag började språka med några av dem och fick en mycket fin pratstund!

Dessa unga barnfamiljer var som ett enda stort VI. Det var så fint att se och känna den värme de hade till varandra. 

- Jesus är vår kärlek och han håller oss samman!

My Promised Land In You.

Så landade denna eftermiddag, på den mytomspunna ön i Hanöbukten, i ett kärleksfullt VI där allt annat sprucket fick vila sig.

Ö-liga hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som hälsar särskilt till Oscar och David (tack för skjutsen hem!) med hopp om att ses i "Pannkakskyrkan" framöver!