UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 17 november 2014

HELIGA DANSER 20 år


Också halvvägs till himlen!


"Människa, lär dig dansa! Annars vet änglarna i himmelen inte vad de ska göra med dig!".
Så löd uppmaningen från den gamle kyrkofadern Augustinus i forntiden.

På olika sätt har dansen överlevt i kyrkan och fick stadigt fäste i Lunds stift på 90-talet.

Dessa cirkeldanser, som också kallas Heliga danser, firar i år 20 årsjubileum.
Kvinnor i Svenska kyrkan, "Kvisk", har varit initiativtagare och i lördags var det festdansande på stiftsgården Åkersberg i Höör.

Tankar och berättelser samt kursdagar finns i dansorganet "Flödet", en enkel liten tidsskrift som sprider kunskap och glädje.

Och vi är många som gått dessa utbildningar och blivit diplomerade dansledare - till glädje, bön och själavård på fötter!

Ulla Bengtsson får tack.


Följ nu med på ett virvlande äventyr!
Smyg in i cirkeln bland 60 kvinnor (och två män...).

Vi hade gått upp tidigt och kört en dryg timma. Kroppen var lite trög... och inte särskilt entusiastisk att börja röra på sig vid denna tidpunkt på dagen.

Vi behöver väcka kroppen, väcka själ och hjärta och själva villigheten till liv - som vi aldrig kan ta för givet.
Vakna, du min inre dansare!

Sölvesborgsdansare på väg.


Det är gammal musik och ny. Det är lugna toner och vilda takter.
Lismarie Sandahl började med finalen kändes det som;
- Pata Pata!
Enkla steg, kallade "omal", satte genast igång cirkeln...

Kan du se framför dig ett böljande hav av kvinnokroppar som rör sig i samma rytm, med fötter och ben skönt synkroniserade!?

Fast skulle man ta ett felsteg så spelar det ingen roll.
Helig dans är ingen uppvisning, det är gemenskap!

Samla er!

Lismarie skriver i Flödet:

- Människan kan röra sig i två riktningar; utåt och inåt.
Ett samhälle präglat av utåtriktning skapar halva och sköra människor.

Eller för att låna Tranströmers ord:
- vi blir människor som bara vistas på vår utsida och framsida.

Vi behöver ta oss tid för rörelsen inåt.
Mot mitten. Mot tillvarons innersta.

Vandring inåt kan ske genom bön, lyssnande och fördjupande samtal efteråt.
Ja, dansens helande krafter är verkligen en form av kroppens egen bön.

Slöjdans.


En av dansledarna från Danmark lärde oss en ljuvlig dans där vi höll små sidenscarvsar i händerna.
Att dansa med svepande rörelser var som att erfara Guds Ande i rummet...

Kvinnligt. Vackert. Och på djupet välgörande.


Avslöjad.


En urgammal träd-dans blev också en kärleksförklaring till Korsets träd... det sönderbrutna livets träd.

Hela tiden hade vi Bertil Walliens blå glasskulptur "Kristus" i centrum, hängande från takets mitt.

Dansens omfamning av trädet blev för mig nu även en omfamning av Kristus själv, och jag var den dansande Maria...

Du som har sett filmen Avatar minns säkert den starka scenen med alla kvinnovarelser framför just Livets träd.
En glimt av det upplevde vi nu i Frihetens kapell...

Blå Kristus.


Tänk dig att du  d a n s a r  korset...

Här följer en "kors-dikt" av Ulrich Schaffer, översatt av Viveca Servatius:

"AUF UND DAVON"

"Med utbredda armar bildar jag ett kors.
Mitt huvud visar mot himmelen,
mina fötter ned i avgrunden.

Min högra arm hemåt,
min vänstra arm mot hjälplösheten, övergivenheten...

Jag sammanbinder alla fyra punkterna till ett kors.

Och ändå vrider sig hjulet på vilket jag är fastspänd,
och med vilket jag leker och spelar,
i fullkomligheten av min smärta och min lycka."


Kristus, min smärta och glädje.


"De fyra himmelsriktningarna tillhör mig,
i dessa utvecklar jag mig,
från mina rötter till min krona.

I dessa tankar bor jag,
såsom i en lycklig hydda.
Någon gång - du kommer att märka det -förvandlar jag korsets armar till vingar,
och jag är uppe, och iväg.

Guds vingar.


Efter att ha dansat i tre timmar gick det runt...
Höger, vänster, kryss bakom och kryss framför, steg bak och intill, hit och dit...

Paus!

Vila med benen uppåt....

I hjärtat dansade fortfarande den judiska försoningsdansen - starkt.
Bröllopsvälsignelsedansen Zemer Atik kändes fortfarande i handflatorna.
Och den manligt-kvinnliga tango-cirkelvarianten var härligt lustfylld!

I foajén till Frihetens kapell på Åkersberg var det en fin utställning med silversmide.
Kärleksfulla bilder, hur allt hänger samman, allt vävt ett och samma stycke.

Dansen bär mitt hjärta.


Efter lunch höll Annika Linderfalk ett föredrag om en levande obruten danstradition från tidig medeltid.
Hon hade deltagit i en pilgrimsvandring i staden Echtermach i Luxemburg.

St Wlillibrord missionerade detta område. Han kom från ett kloster på Irland till norra Europa.
Det är hans livsgärning som högtidlighålls i en dansande tacksamhet till Gud.

Det tog ca 1 timme för alla 10.000 dansande pilgrimer att ta sig runt staden, in i kyrkan.

Hitler förbjöd traditionen under andra världskriget, men efter krigsslutet började människor dansa igen - i en helt förstörd stad och raserad kyrka - men med ett obändigt hopp!

Tips: www.willibrord.lu
Klicka in Echtenach som sökord.

Litteraturtips: "Den religiösa dansen" av E. L Backman, 1945.

Lunds stifts stiftsgård.


Behovet av att röra oss tillsammans i samma rytm ligger djupt nedärvt.

Jag citerar hur Elisabet Jansson reflekterar kring "bush-folkets" urgamla danser och till dagens Techno Transdanser...

- Människomassor som dansar tillsammans utgör en mäktig sammanhållande kraft.
Historiskt har detta ofta setts som ett hot mot de rådande hierarkierna och maktcentra.

Denna sammanhållande rytmkänsla har också använts destruktivt i en manlig motsats, typ exercis och militärparader.

Hon fortsätter:

- I vårt land kan vi än idag se hur unga människor, som dansar techno trans vid nattliga fester, blir utsatta för ett oproportionerligt intresse från polisen, under förevändning av den stora droghanteringen.

Men transdansare vittnar om att det inte behövs några droger, det räcker med musiken, dansen och gemenskapen..
Något liknande kan vi som ägnar oss åt cirkeldans i rörelse också uppleva ibland.
Vår dans har djupa rötter.

Hoppsan, inte pardans!


Nu behövde trötta kroppar och fyllda sinnen lite kaffe och tårta...

Kvinnor i Svenska kyrkan.


Dansjubilumsdagen avslutades med dansmässa under det blå glaskrucifixet.

Så vilsamt att få dansa Kyrie... utan ord, till en ghanesisk mjuk sång.
Gloria, solmeditation på Guds stråle och Välsignelsen.

Och under korset fick vi mottaga Kristi kropp och blod, i det enkla nattvardsbrödet och vinet.


Men slutet förstod jag inte:
Varför skulle vi dansa till Tomas di Levas "Everyone is Jesus"??
När det finns så många lovsånger?

Nja, när "New Age" tar sig in i själva kyrkorummet blir jag obekväm.

Alla är verkligen inte Jesus!
Det han gjorde för oss är helt unikt.
Men att få bära hans kärlek och omsorg till varandra, ja det ska vi göra!

Genom böljande händer och armar, och genom dansglada fötter.

Gemenskap.


Omcirklande hälsningar,
Helene Sture Dansfelt,

- dansare till Guds ära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar