UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 25 november 2014

DÖDEN SKALL FÖRINTAS


Det finns något bortom bergen...


Vi lever i kyrkoårets sista vecka med Domsöndagens goda allvarsord för ögonen.
November månad har varit grå, men just i dag bryter solens ljus igenom.

Precis så upplever jag Bibelns allvarsord. Att ta bort dem, är som att hamna i en jämngrå dimma, där inget är synligt... Men att våga närma sig detta, är som att se solen bryta igenom!

Allvars-solens glädjestrålar!


Människan är skapad till att vara ansvarig, och därmed också vara förtroende värd att vara skyldig, när fel har begåtts.
Vi är inga småbarn... vi tar konsekvenserna, men söker också vägen ut, tillbaka till livet.

Följ med mig på en höstvandring över Ljungaviksbron i Sölvesborg, över till Kaninholmen där livet bitvis har övergått i död.

1 Korinterbrevets kap 15 ligger uppslaget på skrivbordet, vers 22-28, veckans epistelläsning.
En enda rad får nu ta sitt utrymme:

DEN SISTE FIENDEN SOM FÖRINTAS ÄR DÖDEN,
TY ALLT HAR HAN LAGT UNDER SIG.

Hur död är du?


Vad är döden i biblisk mening?
Jag hämtar tankar från Illustrerat Bibellexikon.

Döden innebär inte att människan upphör att existera.
Nej, döden handlar om ett åtskiljande, en skilsmässa.

Döden är att bli utestängd från det verkliga livet, med den evige Guden.

Men döden med dess definitiva former inträder inte genast. Det är en process, i tre steg:

- den andliga döden,
- den kroppsliga döden, och
- den eviga döden.

Dödsprocess.


Den andliga döden inträffade när människan gjorde uppror mot Gud och bröt gemenskapen.
Det är det vi kallar "syndafallet".

Detta upproriska tillstånd att gå sin egen väg gör att människan lever utan frid. Ja det blir en livsvandring i andligt mörker, i blindhet och okunnighet, ofta kantat av hån och självförakt.


Den kroppsliga döden är inte bara biologisk, där den organiska förbindelsen mellan kropp och själ åtskiljs, utan det är djupast sett en konsekvens av människans själviska uppror mot Gud.

Det är inte så konstigt egentligen.
Varje gemenskap som bryts för att man vill gå sin egen väg, innebär ju att man försvinner ur "vänlistan"... på eget initiativ. Socialt död, med andra ord.

Skilsmässan mellan kropp och själ är alltså ett led i en destruktiv dödsprocess...

Död i Gamla Testamentet är inte en tillintetgörelse, utan just ett åtskiljande.
Själen går ur kroppen.

Själen går ur kroppen.


Det finns många beskrivningar om vad som händer efter döden.
Att de döda för en skuggtillvaro i dödsriket kan vi läsa om i Jobs bok kap 26:5 och i Psaltaren 88:11.

Men likväl är döden inte något skrämmande för den rättfärdige - den som lever sitt liv vänt mot Gud - som dör efter ett långt och välsignelserikt liv, vilket han själv liksom "fortsätter" i sina efterkommande.

Själv samlas han till sina fäder... såsom det står i 1 Mos 15:15.

Det är vackert.

Jag vill också en gång bli samlade till mina förmödrar och föregångsfäder...

Bron över till andra sidan.


Vi kan också se hur uppståndelsetanken växer likt en biblisk evolution i Gamla Testamentet.
Allt eftersom folket mognar, låter Gud alltmer av Gudslivets hemligheter uppenbaras.

Eller snarare; ur den innerliga Gudsgemenskapen blir människan allt mer mottaglig att ta emot det stora som Herren har i beredskap.

Job talar om att "förlossas från dödsriket", kap 19:25.

Förlossas... en gynekologisk kvinnoterm... Att födas ur döden!!
Wow.

Och, på teologiska, uppståndelsetanken stärks allt eftersom den eskatologiska messiashoppet mognar.
Läs Jesaja 25:8, Daniel 12:2.

I vår text får vi alltså veta att döden är den sista fienden som blir besegrad.

Snart besegrad.


Den eviga döden är det sista stadiet i dödsprocessen.

Jag tänker på eken, som växer i 300 år, vissnar i ytterligare 300 år och ger näring i ännu 300 år...
900 år av olika existensformer!

I den eviga döden är den andliga döden definitiv.
Men.
Den som är evigt död existerar alltjämt, även om han nu för evigt är avskuren från det verkliga livet, livet i Gud.

Detta vågar vi inte predika längre... Likväl är det vad skrifter säger.
Det stora Allvaret, som vill peka på den stora Glädjen!

Åh, om vi kunde se det igen, utan att vara rädda!

Se igenom.


Den eviga döden omfattar hela människan med kropp, själ och ande.
I denna slutliga fas kan döden först inträffa efter kroppens uppståndelse och återförening med själ och ande.
Därför talar Bibeln också om en uppståndelse till dom (uttalas dooom, inte dem!).

Nu orkar vi nog inte umgås med döden mer... men vi måste ju komma fram till poängen.

Att det finns en som besegrat döden...

Du har hört det förut, men läs det igen, noga.

Jesus Kristus är den ende som kan rädda oss från den eviga döden.
Han kom ju till världen just för denna sak.
Att rädda det förlorade....

När Jesus gav sitt liv på Golgata genomled han dödens djävulska bitterhet ända intill den stora Gudsövergivenhetens domedagskval...

Och hans död  g ä l l e r   h e l a   m ä n n i s k o s l ä k t e t.

Upplyst korsträd.


Jesus går in i vårt ställe och tar konsekvenserna av vår upproriskhet, som lett till skilsmässa från Gud.

Vår himmelske Far stod inte ut med att se hela skapelsen haverera.
Gud älskar oss alla tillbaka till sig.

Evangeliet är budskapet om dödens besegrare.
Ja, döden är bakgrunden till allt som sägs om Jesus Kristus!

Det genomgående temat är att Gud vill skaffa den förtryckte rätt... alltså dra oss ut ur den synd vi själva omgett oss med.

Det är kärlek. Kär-läk. Kärlek som läker både kroppsligt, själsligt och andligt.

Lekfull kär-läk.


Nu är vi långt bort från dagens desperata plastikoperationer, träningshysteri och anti-rynk-krämer...
Det är långt mer framgångsrikt att börja lära känna Jesus och ta reda på vem han verkligen är.

För det är förhållandet till Kristus som avgör människans eviga lott.

Stopp!!

Börja nu inte fokusera på "hur det ska gå för de andra!"
Se nu till att bry dig om din egen själ och ditt eviga väl!!
Herren tar hand om de andra, ska du se.

Frälsarkrans!


Nu är det snart dags för kaffe, så vi avslutar med att sjunga psalm 521 i psalmboken:

Mina döda timmar bär jag fram till Dig.
Inför dina ögon låt dem bli till liv.

Inför dina ögon inget är fördolt.
Under skal och spillror finns en törst, en gråt.

Mina döda timmar bär jag fram till Dig.
Lyft dem, tills mot ljuset tyst de öppnar sig....

Andas på dem, borttag tomhet, tyngd och död!
Fyll dem med din närhet och din skaparglöd.

För Gud är inget omöjligt!


Kära vän, ta livet på allvar. Och skratta sedan!

I allra högsta grad levande hälsningar från en i allra högsta grad dödlig människa, med evighetshoppet i hjärtat,
Helene F Sturefelt,

- som lever ett välsignat gott liv i Sölvesborg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar