PALMSÖNDAG PÅ TRAVET

Häst eller åsna?

Det har skrivits så många tankar och predikningar om Palmsöndagen, som inleder Stilla veckan, att det inte känns lönt att skriva mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem läses både vid första advent och nu inför påsk. Märkligt, egentligen.

Ena gången förebådar det julen då han skall födas, andra gången då han går mot försoningsdöden.

Och åsnan är hela tiden med.

De första kristna firade inte jul. Den seden kom först när romarna tog över kristendomen på 300-talet, då kejsar Konstantin lät kristna deras ljusfest - Kristus, Ljuset.

Men påskdagen firades redan veckan efter det att uppståndelsen var ett faktum. Då samlades de första lärjungarna i glädje över att Jesus besegrat döden och levde igen.

De stora shirehästarna.

Jesus bryter alla mönster och system och återför allt tillbaka till källan.

När vi försöker frälsa oss själva så visar hans kärlek att det inte går - han är vägen, sanningen och livet.

När vi tävlar och jämför oss med varandra så visar det sig också där hur fel och meningslöst det är. Kärleken är den enda vägen framåt - till Gud, sig själv och medmänniskan.

Men jag vill ändå skriva om Palmsöndagen! (inte psalm-söndagen...)

Tänk dig nu att vi är på en travbana. Hästarna gör sig redo. Kuskarna sitter i respektive sulky och är fulla av adrenalin. De vill vinna. Hästarna vill galoppera, men det får de inte.

Jag lånar nu en dikt av Patrik Gustavsson, där han skriver:

Den väldiga shirehästen.

  "Palmsöndagen 29 mars 2026.

   Palmer vajade då,

   i en stad av damm och förväntan

   när Jesus red stilla

   på en åsna genom människornas hopp.

  Röster höjdes mot himlen

   som om frälsning kunde bäras

  på enkla hovar genom trånga gator.

   Och här, nu - på Halmstadtravet -

   slår marken mot järnskodda steg

   kuskar håller tyglarna hårt

   och tiden mäts i sekunder.

   Ingen frälsning ropas ut.

   Bara vinden som viskar

   mellan publikens andetag

   och hästarnas ånga i skyn.

   Men kanske är det samma längtan

   då som nu

   att få tro på något som rör sig framåt

   något som bär oss en bit till

   genom våra egna dammiga vägar.

   Så oavsett om vi höjer palmer

    eller blickar mot mållinjen

   är vi bara människor som hoppas

   på något som kommer."

Styrka.

Ja, idag kommer Gud förklädd. Då, vid den första Palmsöndagen var han också förklädd för många, i Jesus Kristus, snickarsonen från Nasaret. 

Ord kan tala, men gärningar talar högre. Många har gått mot sin död, till fots eller på en åsna, men bara EN har på ett så enastående sätt genomlidit övergivenheten av allt och alla - och så i dödsriket besegrat djävulskapens utanförskap.

Dödens udd är bruten. Gud har genom Jesus visat en gång för alla att livet kommer med frid och försoning som ingen travbana kan ge. Ingen kan satsa på rätt häst i religionens värld och så tro sig vinna pengar och fördelar på det.

Livet är ingen travbana. Livet är inte att tygla sin häst och piska upp farten från sin sulky.

Nej, jag har hoppat av för länge sedan.

Jag slår hellre följe med honom som kommer i ögonhöjd, ridande på en åsna.

Jesus rider in i Amiralitetskyrkan.

I dag fyller jag år. Hurra för livet!

Palmviftande hälsningar från Helene Sture Travfelt,

- med hälsningar till poeten som kallar sig "JesusPatrik".

Läs hans dikter på facebook!

Shirehästar på Vikingamarknaden i Näsum.