PILGRIMSVARANDE vid ALVASTRA KLOSTERRUIN

Alvastra klosterruin.

Frihet, enkelhet, delande. 
Det är så underbart att få vara en del av pilgrimsrörelsen i Sverige! 

De sju nyckelorden ger identiteten tillbaka vad det är att vara människa.

Vi körde bil upp på E4 i höghastighetstempo... tills vi kunde bromsa in och börja landa vid Alvastra klosterruin.

På ett sätt kan jag erkänna att bilen gav oss frihet, det var enklare än att ta tåget med fyra byten... och vi hade ett mycket fint delande under bilkörningen, min medresenär och jag.

Innan pilgrimscentrum i Vadstenas längre vandring tog sin start, gjorde vi en egen liten reflektionsrunda i Alvastra. 

Enligt klockan var vi inte där längre, men relativitetsteorin viskade att vi befann oss där i flera hundra år!

Solgult skafferi.

Stenarna i klosterbygget från medeltiden andades ett helt annat tempo. Långsamheten för dem kanske var dryg och tråkig. För oss är den livsnödvändig för att inte vi skall gå under i effektivitetens hysteri.

Vi läste om cisterciensernas matvanor; de åt inte kött men gärna fisk och anlade till och med en fiskdamm för rudor, sutare och braxen. Det är annat än färdigpanerade torskbitar...

Livsberättelser om medeltida liv.

Solen lyste på maskrosorna, som öppnat sin butik av nektar till humlor och bin. Vi  försökte fantisera fram hur det kunde ha sett ut på Alvastra, där heliga Birgitta bott med sin make Ulf. Sveriges allra äldsta "bibliotek" lär ha funnits där.

Armariet var namnet på den boksamling som fanns i nischen där vi stod. Där hade gudstjänstböcker, predikan och meditation förvarats.

I Uppsala universitetsbibliotek finns bevarat två handskrifter som tillhört Alvastra.

Orden är så viktiga för mig. Om jag inte har ord att beskriva det jag ser och upplever, då har jag liksom inte någon erfarenhet av det... Orden lyfter fram upplevelsen till medvetenhet.

Armariet.

Därför var det med extra respekt jag stod där i klostrets nisch och blickade upp mot Omberg och ned mot den grunda fågelsjön Tåkern, allt medan de medeltida valven omgav mig.

Men när vi sedan vände oss om och gick till den del som varit kyrka, så tog orden slut. 

Vi ställde oss där altaret stått och tiden stannade...

Stilla sjöng vi "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel" och blicken försvann genom det trasiga kyrkfönstret.

Kyrkan i ruiner.

Kyrkans stenväggar omslöt oss med böner från förr. De svarade med sitt eko och sjöng lovsång med oss; "Skön är själens pilgrimssång".

Pilgrim. Främling, den som kommer över fältet. Den som ständigt är på väg.

Pilgrimen inser att livet innehållet ständiga uppbrott. Det går inte att stagnera, även om man vill det. Livet rör sig hela tiden.

Mellan dessa valv i Alvastra tänkte jag att just nu pendlar livet mellan två L:

- längtan och lidande.

Omvälvande valv.

Ibland händer det att dessa två känslor går vilse och blir till psykisk ohälsa.

Men att längta och att lida är så djupt mänskligt! 

Det fina är att pilgrimsrörelsen är mycket bra på att ta hand om just dessa erfarenheter - och sätta ord på dem.

Längtan har en riktning:

- jag längtar efter med stillhet och tystnad!

- jag längtar efter mer tid till bön och bibelläsning.

- jag längtar efter fler att få dela mina tankar och känslor med.

Även lidandet har en riktning. Där jag befinner mig just nu, gör det ont. Det visar att något måste förändras.

Det är inte själva känslan av lidande som det är fel på, utan det är det som lidandet pekar på åt oss!

Ena halvan har dött. Andra halvan grönskar.

Vi lever i påskens efterfirningstid. Denna klosterruin påminde oss om Kristi lidande, hans kropp som bröts ned på korset, hans ingång i döden och hans närvaro i dödsriket i tre dagar.

Men alla uppbrutna tak och vidöppna väggar blev även en stark sinnebild av uppståndelsen - den omöjliga friheten som bara Guds son kan ge oss!

Jag tyckte nästan jag kunde ana honom och hans närvaro...

Är det DU!?

700 år senare satte vi oss i bilen och åkte där ifrån. Vad är klockan? Hur mycket är tiden? 

Var är vi och vem är vi?

Frihet. Enkelhet och delande.

Vi lever pilgrimsliv år 2025 och säger nej till "välfärdslandet" som stressar sönder oss.

Vi söker Guds väg istället och ber med heliga Birgitta:

HERRE, VISA MIG VÄGEN

OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!

Vägen mellan 1300-tal och 2000-tal.

Tack käre himmelske Fader

att det är möjligt att svänga av från motorvägen och söka de små stigarna istället.

Hjälp oss att finna tystnad och stillhet i vårt inre.

Låt våra hjärtan och tankar vila hos Dig.

Helig Ande, jag överlåter min längtan och mitt lidande till Dig. 

Jesus, jag såg Dig nog...!

Tack för att Du alltid ser mig, särskilt när det är svårt.

Amen.

Alvastra klosterruin, Östergötland.

Bilgrimshälsningar från Helene F Sturefelt,

- småvägslängtare och stillhetsnjutare.