Västra Torsös strandängar.
Innan jorden alldeles nöts ut som en klädnad och försvinner upp i rök, så körde jag en sväng ut på Listerlandet för att njuta av aprilvädret.
Bilen var nybesiktigad och godkänd, därför unnade jag mig att köra sakta ut på okända småvägar.
Ibland fick jag backa då möte inte var möjligt - sopbilen är inte dimensionerad för små grusvägar - och ibland svängde jag utan att säkert veta var jag skulle hamna.
Och så öppnar sig en liten pärla...
Vilsamma Västra Torsö.
Västra Torsö ligger på södra nästippen av Listerlandet - den delen som klarade sig undan Mark O'Polos oljeutsläpp förra året... Hörvik, som ligger på östra kanten mot Karlshamn, drabbades värst.
Giriga olycksfartyg hjälper till att slita ut denna jord.
HIMLARNA ÄR DINA HÄNDERS VERK, O HERRE.
DE SKALL FÖRGÅS, MEN DU FÖRBLIR.
DE SKALL ALLA NÖTAS UT SOM EN MANTEL OCH RULLAS IHOP SOM EN KLÄDNAD.
Hebreerbrevet 1:10
Fiska försiktigt.
Jag parkerade bilen under några tallars skugga och gick sakta ned mot havet.
Det var vindstilla och alldeles tyst. Stora, fina hus ruvade på minnen från förra sommaren då sommargästerna fyllde stugorna med liv och lust.
Hur kan man bo så stort och flott bara några veckor under året?!
Små sandvikar med vassruggar skapade hemliga rum, med stenkåsar ute i det grunda vattnet.
Fåglarna var de enda levande varelser som lät höra sig.
Bakom sista sommarvillan skymtade Sillesnäs gamla radiomaster.
Böljande landskap med stora stengärdsgårdar fick mig för ett ögonblick tro att jag var i Yorkshire, i England.
En grund havsvik var fredad mark för sjöfåglar och andra vattenlevande djur. Långt bort i horisonten glittrade solen i vattnet, med Åhuskusten på avlägsen distans.
Långt bortom ligger Åhuskusten.
Platsen var besjälad och plötsligt stannade tiden. Den blev fullkomligt levande och grep tag i mig på ett sätt som gjorde att jag inte kunde gå där ifrån.
Tankarna letade sig genom tidslagren, ner i gyttjan bland yngel och småräkor.
Jag tyckte mig se en fisk i ögonen, och vi började prata med varandra.
- Hur trivs du där nere i vattnet? frågade jag.
- Jag trivs som fisken i vattnet! svarade fisken i vattnet.
- Har du aldrig längtat upp hit på land?
- Varför skulle jag det? Jag är ju skapad för att simma här och andas med gälar.
- Men vi tror att du en gång för länge sedan längtade upp på land och fick små fiskfötter...
- Det var det dummaste jag har hört! bubblade fisken. Jag vet ingenting om er och har ingen längtan efter att vara någon annanstans än just här.
- Men, har du inte hört talas om evolutionen? försökte jag.
- Evvele... vad? Hörredu, fräste fisken, vet du vad som händer ifall jag hamnar i luften på stranden? Jag dööör!
- Men...
- Inga men. Inte en enda firre har utvecklat början till lungor bara för att de hamnat på landbacken. Ingen har ju kunnat återvända och säga till sina fiskvänner: "vi måste utveckla andra andningsorgan!" Nej, det går inte till så, din landkrabba.
Hör vad jag säger! sa fisken.
Jag tänkte på den senaste DNA-forskningen som vunnit fina priser. Där vet man att dessa minsta beståndsdelar bara kan upprepa det som de är programmerade för. Ingen ny information kommer in. Allt kan bara upprepas så som det var från början.
Det intressanta är att alltfler forskare undrar varifrån den här informationen som styr varje varelses tillblivande egentligen kommer ifrån... Det blir allt svårare att vara ateist i forskarvärlden.
Jag vände tillbaka från strandängarna på Västra Torsö, men gick tillbaka igen.
Jag drogs som av en osynlig kraft tillbaka till färisten där jag stått en lång stund.
Gräsänderna simmade makligt. Ett par hägrar hägrade längre bort och jag var ETT med skapelsen.
Jag blev stående här.
Fisken glimmade till igen i vassen.
- Hur har du det med tummarna på fötterna? bubblade den.
- Vad menar du?
- Någon har lurat er att tro att den ena djursorten kommer ur den andra. Var är då dina ap-tummar på fötterna?
- Jag har inga...
- Just det. Människan har aldrig haft några tummar på fötterna eftersom ni är människor. Inte apor.
Och jag är en fisk med fenor och fjäll. Tacka din Skapare för det!
Radiomasterna.
Fisken i den grunda viken hade talat. Predikan på strandängarna var solklar, lika klar som den Jesus höll på Saligprisningarnas berg.
Var det det jag kände? En slags salighet?
Ja, det var det nog, för när jag försökte gå därifrån en andra gång, så gick inte det heller.
VEM ÄR DU SOM STÄMPLAR VISHET SOM MÖRKER
I DET DU TALAR SÅ UTAN INSIKT?
VAR VAR DU NÄR JAG LADE JORDENS GRUND?
SÄG DET, OM DU HAR SÅ STORT FÖRSTÅND!
Jobs bok kap 38:2-4
Herren tillrättavisar Job. Eller är det fisken som tillrättavisar de darwinistiska människorna?
Ingen fisk har gått upp på land.
VEM SATTE DÖRRAR FÖR HAVET NÄR DET FÖDDES OCH KOM UT UR MODERLIVET?
VAR FICK HENNES PELARE SINA FÄSTEN OCH VEM VAR DET SOM LADE HENNES HÖRNSTEN, MEDAN MORGONSTJÄRNORNA TILLSAMMANS JUBLADE?!
Job 38:6-8.
Med skönaste poesi ångade Bibels ord ut över Västra Torsö strandängar.
Det var svårt att återvända till civilisationen.
Hur civiliserad är du?
Strandade hälsningar,
Helene Sture Listerfelt.
