VÅLDTÄKT del 2 - Domarboken kap 20-21

Efraims bergsbygd, Shiló.

Tystnaden låg tung över Efraims bergsbygd.
De karga bergskammarna var tyngda av skuld över det som hade skett.

Drevet hade gått. Männen hade skrikit och hotat, och kvinnan de fick utskickad till sig, våldtog de hela natten.

Vi befinner oss tretusen år tillbaka i tiden, mitt i den brutala händelsen i staden Giva i Efraim, Israel. Händelsen skildras i Domarbokens kapitel 18, 20 och 21.

Förra inlägget gav några viktiga nycklar till förståelse av Bibelns texter.
Det går inte att läsa med egna tidsglasögon, eller med för stort avstånd utan kunskap.

Läs förra inlägget innan du fortsätter läsa här.

Drevet hade gått.

Domarboken i Gamla Testamentet handlar om tiden innan Israel fick kungar som styrde landet.

PÅ DEN TIDEN FANNS DET INGEN KUNG I ISRAEL.
VAR OCH EN GJORDE VAD HAN SJÄLV FANN FÖR GOTT. Kap 21:25.

Bibeln skildrar hur Guds utvalda folk hela tiden avfaller från förbundet med Gud.
De går sina egna vägar. Fattar sina egna kortsiktiga beslut.

Den nya generationen som vuxit upp med ökentiden bakom sig, orkar inte stå emot trycket från omgivande folks avgudadyrkan. De glömmer Gud.

De orsakar sina egna problem och försätter sig själva i hopplösa konflikter.
Detta visar Bibelns berättelser gång på gång.

Ökentiden är bakom.

Nyckel nr 4:

Gud kan bara agera på människans egen nivå, precis som en förälder fostrar sitt barn allt efter ålder och förstånd.

Folket är inte särskilt moget vid denna tiden.

Men den röda tråden genom Domarboken är: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, säger Herren".

Var det någon som gjorde det då?

Jag hör inget.

Prästmannen, som offrade sin bihustru till de sexhungriga huliganerna, blev själv skändad genom det som hände henne.
Nu vill han hämnas på männen i Efraims bergsbygd och sammankallar de övriga elva stammarna. Själv är han levit och har ingen fast mark som sin.

Nu ska då hålla gemensamt rådslag vad som ska göras.

Hämnden och gottgörelsen är kollektiv.

Han har ställt till det, och han kommer ställa till det ännu värre.

ALLA ISRAELITER, FRÅN DAN I NORR TILL BEER SHEVA I SÖDER OCH FRÅN GILEAD DROG UT, OCH MENIGHETEN SAMLADES MANGRANNT INFÖR HERREN I MISPA.

HÖVDINGARNA FÖR FOLKET, ALLA ISRAELS STAMMAR, INFANN SIG NÄR GUDS FOLK KOM SAMMAN, 400 000 VÄPNADE MÄN TILL FOTS.

Han berättar vad som hänt, men han tar bort sin egen skuld - att han själv skickade ut henne till dem - och säger:

PÅ NATTEN ANGREP GIVAS INVÅNARE MIG OCH OMRIGNGADE HUSET.
MIG TÄNKE DE DÖDA, OCH MIN BIHUSTRU VÅLDTOG DE, SÅ ATT HON DOG.

DÅ TOG JAG MIN BIHUSTRU OCH STYCKADE HENNE OCH SÄNDE UT DELARNA TILL HELA ISRAELS OMRÅDE, EFTERSOM ETT SÅ AVSKYVÄRT NIDINGSDÅD HADE BEGÅTTS I ISRAEL.

ISRAELITER, NU ÄR NI ALLA SAMLADE HÄR. HÅLL RÅDSLAG OM SAKEN. Kap 20:5

Våldtagare.

Han erkänner inte att han lät sin kvinna bli en levande sköld för att han själv skulle klara livhanken.
Likväl är han upprörd.

Nu måste jag tänka.
Dels är den här prästmannen en förbaskad ynkrygg som låter detta ske. Han är i chock och agerar okänsligt där hon ligger livlös på hans tröskel.

Ännu värre är det när han kommer hem och hämtar en kniv och styckar den döda kvinnan.
Är inte detta likskändning?

Åter igen är det hopplöst att försöka förstå en gammal text utan bakgrundskunskap.

Med risk att ha fel prövar jag nu en tanke.

När Israels folk upprättade förbund, skulle ett djur offras, styckas och t ex läggas ut på marken för att de två parterna skulle passera där emellan. Om man bröt förbundet, skulle det gå motparten som det skett med tjuren.

När leviten styckar sin döda hustru och skickar ut hennes kroppsdelar till de övriga stammarna, kan man då se det som ett sätt att skapa ett starkare band mellan varandra, ett förbund?!

Glöm inte att vi befinner oss ca 1100 före Kristus...

Styckas. Offras.

FOLKET RESTE SIG SOM EN MAN OCH SADE:
- INGEN GÅR TILLBAKA!

VI GÅR TILL ANFALL MOT GIVA, MEN DRAR LOTT FÖRST.

ISRAELS STAMMAR SÄNDE UT FOLK TILL HELA BENJAMINS STAM FÖR ATT SÄGA:

- DET ÄR EN OGÄRNING DET SOM HAR SKETT HOS ER. LÄMNA UT SKURKARNA I GIVA SÅ ATT VI FÅR DÖDA DEM OCH UTROTA DET ONDA I ISRAEL.

MEN BENJAMINITERNA VÄGRADE ATT LYSSNA TILL SINA ISRAELISKA BRÖDER. Kap 20:8-13.

Dels vill leviten ha upprättelse för sin döda bihustrus våldsamma död.
Det har gått en tid och han har hunnit samla ihop sig. Nu har de alla en gemensam plan för hur de ska straffa sina bröder.

Varje handling har en konsekvens. Inget ses mellan fingrarna.

Sanning och konsekvens.

Men var är Gud i allt detta?

Vi läser ju trots allt Guds Ord och inget i dessa kapitel talar om Gud.
Varför är då denna råa text med?

Gud vill inte det onda. Men Gud styr inte heller människan. Gud har gett oss en fri vilja, på gott och ont.
Människan frågar inte efter Gud heller. Våldtäkten i Giva sker som en konsekvens av en rad olyckliga omständigheter, där människans rädsla orsakar en dominoeffekt av hemskheter.

Man kan också se det så här, att människans styrka och egenrättfärdighet står i vägen för att söka kontakt med Guds vilja.

Är Gud tyst?
Kanske för att ingen har tilltalat Honom...

Tyst. Men lyssnar.

Nyckel nr 5.

När Gud är tyst beror det på att ingen söker Guds vilja.
Guds tystnad kan också vara att Gud låter människan leva sitt liv själv - och ta dess konsekvenser.

Men, kan Guds tystnad också vara ett slags tigande, där Gud är misslynt stillatigande över vad vi åstadkommer?

Och återigen, när Bibeln återger denna händelse, inklusive Guds tystnad, så innebär det inte att Gud tycker allt är bra och att det är okej det som sker...

Detta bibeltolkningsdike är mycket vanligt att vi hamnar i.

En annan slags tystnad är den när vi trots allt ropar förtvivlat till Gud om hjälp, men inget händer...
Våra perspektiv är för små för att med förståndet fatta det ofattbara.

Förstår inte.

Vi vet inte vad som hade hänt kvinnan som blev våldtagen. Var detta en konsekvens av att hon hade blivit arg på sin man, eller rent av själv varit otrogen? Hur många lager av konsekvenser kan det finnas i en människas liv?

Ändå fick hon upprättelse efter sin död genom att gärningsmännens folk blev hämnade så till den milda grad att hela Benjamins stam höll på att utrotas.

Läs den krigiska listen i resten av kapitel 20.
Hur denna lilla spillra skulle upprättas är en annan historia, nästan lika snaskig som den förra. Men detta kapitel 21 får tala för sig själv.

Nu vill jag avrunda detta inlägg.

Jag har försökt närma mig texten på textens egna villkor, vilket är nästan omöjligt, men vårt sätt att tänka är inte alltid det bästa.

Den våldtagna kvinnan var ett offer. Hon var berövad sin egen vilja.
Dock bröt hon i början upp från det dåliga förhållandet och återvände hem till sin pappa - det var inte vanligt på den tiden!

I grunden var hon en stark kvinna.

Motståndskraftig.

Hennes livsöde är alltid ihågkommet. Hon är inte glömd. Den kränkning hon utsattes för har återberättats i många sekler.
Varför?

För att stå som en varnande flagga i vinden. För att det inte skall upprepas igen.
För att visa männens grymhet i alla tider?
För att påtala för oss alla att vi har ett ansvar för vad vi gör, män och kvinnor.

Men Domarbokens skildring går inte att använda i bibelslagsmål och säga:

- Se så grym GUD är!

Nej, det är människan som är grym. Det är människan som bär skulden, inte Gud.

Det är vi som har ansvaret, att använda vårt förstånd och vår känsla till allas bästa.

Och när vi förtvivlat ropar:
- Men varför låter Gud allt detta onda ske??

Så svarar Gud tillbaka:
- Varför låter NI det ske?

Det kanske är den allvarligaste frågan.

Gå in rätt genom dörren.

Vad gäller vår egen tid, hoppas jag att alla dessa tusentals vittnesbörd om övergrepp skall leda till polisanmälningar, med helig vrede!

Mina varmaste hälsningar till er alla, med Guds frid och försoning till slut, i allt som sker!

Helene F Sturefelt,

- teol.kand, V.D.M. och Israelresenär.

P.S. Min purjolök har inget personligt med berättelsen att göra. Han ställde upp som statist, anonymt. D.S.