ASKONSDAG med KELTISK ASKES

Björkstam med tecken.

Så stod vi där, mellan eken och asken.

Dagsverket var avslutat i skogen. Björkveden låg i fina travar och havtornsbuskarna hade inte gett oss några taggar idag.

Trädherden böjde sig ned och tog lite jord i handen.
Jag gjorde likadant. Handskarna vilade i en trädklyka.

Med mullrik jord, fuktad av duggregnet, tecknade jag korsets tecken i hans panna.

- Vi känner lidandet du och jag, vi hör trädens rop och ser männikornas stressade steg...
Men nu lägger vi denna känslighet ifrån oss hos Honom som bar hela världens lidande... på ett träd... ett korslagt trä...

Jag blundade.
Kände hur jorden tecknades i pannan.
- I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
- Amen!

Fin björkved.

I många kyrkor runt om i landet har idag firats askonsdagsmässa, den kristna fastans inledning.
Vi gjorde som kelterna, var ute i naturen, i skogens egen kyrka.

Mellan eken och asken.

Det är roligt att vara noggrann.
Egentligen ska man ta förra årets sälgkvistar, som användes vid Palmsöndagen, och bränna dem.
Det är den askan som ska användas i Askonsdagens mässa.

Tänk om stadens alla kristna och kyrkoarbetare gick runt på gator och torg, med ett stort svart sotigt kors i pannan!
Vilka reaktioner det skulle bli. Vilka samtal hade inte kunnat utspela sig!

Men nu är fastan inget att skylta med.

Det är ytterst, eller innerst, en sak mellan människan och Gud.

Och vad man skall avstå, till förmån för "mer Gud" och mer äkta liv, ja det vet var och en bäst själv.

Är det mat? Godis?
   Elektronikfasta? TV-fasta?
      Dusch-fasta? Mer i kollekten och till goda missionsprojekt.

Kraftig sälg, Salix videkissar.

Inom den keltiskt kristna fromhetstraditionen finns det fyra särdrag, som jag uppskattar:
Jag läser i Harald Olsens bok "Keltisk andlighet":

* Kontemplativ andlighet i klostren, som tog sig an alla sidor i människornas liv.

För länge sedan fanns denna växelverkan mellan samhälle och kloster, som påverkade vanliga människor mot trons insida och djupdimension.
Tron blev personlig och innerliggjord, och mer än bara yttre vanor och seder.

Vardagens göromål fick en "religiös grund och målsättning", och ett innehåll som stimulerade till eftertanke, personlig övertygelse och tro.

Helgat arbete.

* Mystik i betydelsen en konkret upplevelse av Gudsnärvaro, direkta budskap från Gud, varsel, tecken, drömmar och visioner.

Denna andliga utrustning behöver kyrkan ta till vara igen, och inte avfärda den, tänker jag.
Då försvinner den in i andra sammanhang.. och vi går miste om en välsignelse.


* Asketiska ideal. Enkel livsstil tog sig olika uttryck i en växling mellan olika levnadsformer: vanligt klosterliv, pilgrimsvandringar, missionsresor och eremittillvaro.

Dessa asketiska ideal präglade inte bara några få, utan hela kyrkan, befolkningen och samhället.
Detta är tidig medeltid.

Och jag längtar tillbaka...
Det keltiska blodet pulserar i mina ådror.

Mycket Förr i Torsås hembygdspark.

Harald Olsen berättar också om botbegreppet som var centralt i det keltiskt-kristna tänkandet.
De hade en speciell syn på martyriet som gällde alla troende, för att inte fastna i ingrodda vanor:

- Det Vita martyriet = uppbrott, pilgrimsvandring och exil... eller bara detta att leva som främling i världen.

- Det Gröna martyriet = avskildheten, stillheten och eremittillvaron, ofta på ensliga platser vid havet, i klippgrottor, i skogar..

- Det Röda martyriet = det egentliga martyriet; blodsoffret av det egna livet om man måste välja mellan Gud eller att falla i hedningarnas händer.
Då är döden bättre (men aldrig att döda någon annan!).

Kvilla-Tildas stuga.

Idag ringde min psykolog och berättade vad hon kunde utläsa ur stress-testet jag gjorde här om veckan.
Jag trodde hos läste högt ur min keltiska bok när hon sammanfattade resultatet:

- Du behöver varva dina uppgifter med återhämtning, varje dag.
Planera in återhämtningen. Arbeta på ditt sätt, i din takt. Hushålla med dina krafter, hitta en ny livsstil...

Mellan eken och asken.

Planerad återhämtning.

Ja, jag avstår mer än gärna allt som börjar på str- och slutar på -ess...
Får jag slippa skynda mig? Får jag slippa vara tids-effektiv?

Får jag äntligen vara människa? Och vara så långsam som jag egentligen är - om själen ska vara med, alltså. Otroligt.

Nu har jag papper på att detta samhällstempo skadar mig. Men vem står ut??
Gör du?

Jag lever eremitliv i ett stort fint hus, mestadels ensam, men längtar efter den där kojan.
Jag har en bönehörna och det är tyst hemma, ingen radio på, nästan som i ett kloster. 
Jag är ute och vandrar i stillhet och arbetar i skogen, i bön.

Mitt liv är vitt och grönt.
Mellan eken och asken. I vitsippshavet. Men det har inte kommit än.

Mitt liv är grönt och vitt.

Och jag ber med ord ur Kyrkoalmanackan:

Gud, jag vill pröva mitt liv.
   Jag vill vända på stenar, söka i dolda vrår.
      Jag vill vädra i mina inre rum,
gå in även där dörren varit stängd länge.

Gud, stå vid min sida,
   stå på min sida
      när jag prövar och söker,
när avlägsna minnen blir synliga och när ljus och luft väcker allting till liv.

Påminn mig om att det inte är farligt,
    påminn mig om att jag har mig själv att vinna.
       Och dig.

Lugna ner Tiden.

Och rödhaken sjöng en strof ur den himmelska liturgin.
Det rasslade till i björkvedstraven.

Askonsdagsmässa i lövskogen - mellan eken och asken.


Enkla hälsningar från
Helene F Sturefelt,

- som dock inte tänker avstå från Facebook - då tappar jag kontakten med yttervärlden.
- och inte heller från bloggandet - då tappar jag glädje, kontemplation, eftertanke och inte minst; mitt missions-utflöde.

Sälgsvansar i Salixskogen, Torsås.