VÄXA I TRO - EN TILLVÄXT? Pelagius.

Vad växer? Trädet eller skuggan?

Det här med "tillväxt" har blivit ett politiskt ord där ekonomin ständigt skall peka uppåt. Vinsterna skall öka genom effektivitet som ger större profit.
Den matematiken är inte möjlig. 

Titta på ett träd - det ger den frukt det kan, i den tid som är utmätt, och i den mängd som grenarna mäktar med.

Även ett träd kan bli stressat av för hård beskärning och för stark gödsling, så att det till slut inte orkar leverera sina frukter.

Och trädet ovan - är det skuggan eller själva trädet som växer?

Är det likadant i trons värld?

Tillväxt i trons värld?

I våra kyrkor denna underbart sköna vecka i maj talas det just om detta ämne - att växa i tro.

Hur gör man det?

Just nu håller jag på och gräver i en mark svårt förorenad av enorma björnbärssnårsrötter. 

Rötterna har förgreningar över hela marken, där de grövsta är som ledningar... Jag hugger, gräver, drar och sliter. 

Dessa snår har överlevt sig självt och ger inga bär längre. De ockuperar marken mer och mer, så att inget annat alls kan växa. Det kan man kalla för en perverterad tillväxt.

Att kväva annat liv.

Andra snår, upprensat.

I trons värld kan tankemönster och Gudsföreställningar vara som ogräsrötter som fått växa vilt.

En sådan föreställning är att människan själv kan frälsa sig till frid.

Om man bara presterar goda tankar och vänliga gärningar, gärna med Jesus som förebild, då kan man säkert uppnå en gudomlig status.

Hederlig moral och rent under naglarna med goda affirmationer är vägen framåt.

Men det blir ingen frukt av det...

Vilka förutsättningar ger frukt?

Många har ända sedan antikens tid försökt odla sig själv in i Guds rike.

Nyandligheten har djupa och starka rötter långt ned till det grekiska tänkandet med förgreningar in bland de första kristna.

En av de värsta teologerna var munken Pelagius. Han kom till Rom ca år 380 e Kr och blev känd för sin disciplin och stränghet.

Han förkunnade en kristendom som trodde på människans egen förmåga och hennes fria vilja.

Pelagius menade att varje människa hade förmåga att leva efter sin goda vilja, och någon arvssynd existerade inte, menade han. Synden var bara en följd av dåliga vanor som man kunde arbeta bort genom att följa de instruktioner som Jesus gett.

Människan var ett helt, vitt oskrivet blad... och denna uppfattning har dröjt sig kvar i viss modern psykologi. Dock är den uppfattningen allt mer övergiven, eftersom vi ser att arv och miljö påverkar oss så mycket att vi redan vid födseln har många mönster med oss.

Oskrivet blad?

Den store teologen vid den här tiden var Augustinus. Han gick helt emot Pelagius och hans livsråd där inga taggar fanns.

Tvärtom, menade Augustinus, så var människan genom syndafallet nedklottrat med ondska, sida vid sina med godheten.

Om människan har förmåga att välja det goda, varför gör vi inte det då, hela tiden?

Varför frestas vi hela tiden att göra det som gynnar egot och som trampar på andra?

Varför håller vi kvar vid fossila bränslen när vi vet att det förstör vår livsmiljö? Det finns ju dessutom helt andra, rena energikällor som väntar på att få bli brukade.

Människan är kortsiktig och dum.

Att skapa företag som hela tiden skall gå med brant tillväxt är bara bra för den egna bankboken - inte för naturen, och inte för den arbetande människan.

Fossiltiden måste vara över snart!

Nej, självfrälsarrötterna från förr hjälper inte idag heller. Pelagianismen, som denna lära kom att kallas, visar bara att moral och egna affirmationer inte leder till någon varaktig frid.

För Augustinus, som höll sig till Skriften, handlar det kristna livet om relationen med Gud.

Och att Gud har gjort allt för oss, genom Jesus Kristus!

Faktum är att de flesta religioner och kulturer har denna uppfattning - att det är människan som själv skall bidraga till sin frälsning. 

Konsekvensen blir till slut en andlig utmattning som leder till ångest...

Det går inte att var gud själv...

- Skärp dig ännu mer, skriker den gamle munken, det måste gå!

- Jag hittar inte skärpet... gråter jag. Bara skräpet...

Självhjälpslärorna kör alltid i diket, förr eller senare.

Vi vill inte skärpa oss. Syndfritt goda.

Det finns en trädgårdsmästare som redan röjt upp i den hårda marken.

Vilket föredrar du?

* Pelagius som predikade att frälsningen är att skärpa sig och göra rätt, med Kristus som förebild. 

* Augustinus som predikade att frälsningen kommer genom Jesus som försonat all vår skuld åt oss. 

Vi får ta emot. Nåden är en Guds gåva, ja, trons tillväxt är en Guds gåva...

Rabarbern växer av sig själv. Självtillväxt.

Jag tog en paus från det hårda grävandet och satte mig under det blommande körsbärsträdet.

I hjärtat viskades Herdepsalmen:

HERREN ÄR MIN HERDE, MIG SKALL INGET FATTAS.

HAN LEDER MIG TILL GRÖNA ÄNGAR,

HAN FÖR MIG TILL VATTEN DÄR JAG FINNER RO.

Psalt 23.

Jag såg mig omkring. Mitt i grävhögarna och de väntande plantorna infann sig en total frid.

Orden från Johannesevangelierna hördes också:

JESUS SADE:

- JAG ÄR DEN GODE HERDEN. JAG KÄNNER MINA FÅR OCH DE KÄNNER MIG...

Joh 10:14.

Stor lycka. Gudomlig frid.

Svettig och jordig blev allting alldeles stilla. Här sitter jag och är känd vid namn av Jesus... 

Herren har fört mig till en ogräsplats som jag får röja upp och han har redan planterat sin vila där. För mig!

Tillväxten i själen exploderade likt lönnens bladverk! Gud ser Mig! Det är han som är subjektet, den Seende, och jag som är objektet; den som blir sedd...!

Det är jag som blir sådd...

Sedd och sådd... Ansad och rensad. Beskuren och vattnad där döda skott tas bort.

Egenrättfärdighet ersattes av Guds rättfärdighet.

Kampen mellan munkarna från 300-talet fick Pelagius att sitta där med sin falska syndfrihet och ruttna frukt, medan Augustinus stod med två tomma händer och lät sig fyllas av Guds nåd.

Magnolia vid Sölvesborgs klosterkyrka.

Jag vet vilken väg jag har valt.

De tomma händernas väg, som tar emot allt det goda Herren ger.

Därefter, i ren glädje, fortsätter jag gräva bort snåriga rötter för att bereda plats för frisk jord och friska vinbärsplantor.

För hand. Utan fossila bränslen. 

Och trött i rygg och armar.

Herre, det är som sig bör att Du växer till i mig,

och jag förminskas.

Ju mindre jag blir, desto större blir jag...

Egot kryper och Din underbara Nåd fyller mig allt mer

med en FRID som världen inte känner.

I djupaste tacksamhet, med spaden i hand,

Amen!

Gröngrävande hälsningar från Helene Sture Växtfelt,

- anti-pelagian.

I väntan på plats.