ANDLIGA SÅNGER 125 - Min stund på jorden

Lena Maria (Klingvall) Vendelius.

Välkommen till Andliga sånger, utsänt från radio Sölvesborg, 92,0.

I somras träffade jag Lena Maria (Klingvall) Vendelius på Skärgårdssång i Göteborg. Hennes CD-skivor heter "Pappas bästa" och därifrån kommer sångerna till detta avsnitt nr 125.

Även Christer Sjögren har fina sånger på temat "Min stund på jorden".

                            LÅTLISTA

Lena Maria (Klingvall) Vendelius:

- Min stund på jorden av Ingamay Hörnberg

- Till vår Gud av Roland Utbult

- Nåd över allt förnuft

- Då skall glädjen bryta fram av R Utbult. Duett med Tore Wilhelm Aas.

- Jag är främling av Mary Dana Shindler, i översättning av Betty Ehrenborg Posse och bearbetad av C O Rosenius.

- Härlighetens morgon.

- Jag lyfter ögat mot himmelen, psalm 210, av J L Runeberg och Oskar Lindberg.

- Herre kär, tag min hand av Thomas Dorsey, i översättning av Einar Waermö.

- Vilken dag det skall bli.

- Som en bro över mörka vatten av Simon & Garfunkel.

Som en bro över hösten.

Christer Sjögren från CD'n "Andliga sånger 2":

- Han visar vägen av Lundh och R Lennartsson.

- Blott en dag av Lina Sandell Berg.

- His hand in mine av Mosie Lister (!)...

... vilket fick mig att vilja skoja till slutet. Det är nämligen så att medan vi spelar in detta program så har Mjällby AIF tagit SM-guls i Allsvensk fotboll - de är Listerlandets stolthet!

Och heter sångaren Lister... så kan jag inte låta bli att spela "Läktarens sång" från Strandvallen, där jag gjorde en enkel inspelning med mobilens diktafon.

Mjällby AIF vinner SM-guld!

Bön för oss alla att vi tar vara på vår stund på jorden!

Varma hälsningar,

Helene F Sturefelt, programkreatör, med ljudteknikern Jörgen Hjärtenflo.

VÄNSKAPER GÅR SÖNDER

Fin. Fine. Slut.

Det räcker nu.

Kritik. Fobi. Konspirationsteorier.

Vänner kallar varandra för "rasister" och anklagar varandra för otillbörliga saker.

Nervositet, slarv och hat gör att man inte längre lyssnar eller läser innantill de artiklar som delas.

Men det är stor skillnad mellan att ge saklig kritik till att vara rädd och skräckslagen (fobi) för en företeelse.

När sakargumenten tryter drar man till med att Den Andre kommer med konspirationsteorier.

Det är mycket märkligt.

Vänskaper går sönder.

Så tomt utan vänner.

Landet Israel och de judiska folket är en vattendelare som skiljer människor åt här i vår fredliga del av världen. Det är inte bara upprörda känslor - det är en andlig kamp där åsikterna går mycket djupare än bara till verbala angrepp.

Det är två år sedan terrororganisationen H*mas angrepp Israel.

Deras motto är att utrota judarna.

Israels motto är att försvara sitt land och folk.

Det är en milsvid skillnad!

Och medan jag skriver hör jag om fredsavtal och frisläppande av gisslan - samtidigt som det välsignade regnet faller över Israel - SHALOM!

Shalom.

Men jag undrar, medan vänskapsband går sönder, vad som händer i vårt eget land:

Var det så här det kändes i Tyskland då nazismen tog fart?

Hatet förblindade alla så att det kändes självklart att judar skulle utrotas? Har vi inte lärt någonting?!

Det palestinska hatet är ju detsamma som det nazistiska.

Och vi tillåter dessa demonstrera på våra gator...?!

Vanliga människor tar ställning och hör olika rapporter. 

Vänskaper går sönder.

Jag står upp för mina judiska vänner och landet Israel, men jag håller även fred med mina palestinska grannar.

Min "åsikt" är ingen åsikt. Det är upplevd verklighet i många instanser.

Det räcker nu.

Ta hand bara om dem som har rätt åsikter...?

Jag drar mig tillbaka. Reträtt. Sårad. Av lögnen. Av vänner som inte kunde skilja mellan sina åsikter och äkta vänskapsband.

Andra skriver bättre det jag försökt få fram.

Jag håller mig till skriften, där Jesus säger:

JAG HAR KOMMIT FÖR ATT VITTNA OM SANNINGEN OCH FÖR ATT ER GLÄDJE SKALL BLI FULLKOMLIG.

Tänk om massmedia hade samma höga ambition...

Jag har även tappat glädjen i att fotografera. Det känns som att jag tystnar på flera sätt.

Och om någon vill fortsätta läsa mina texter så kan man göra en tillbakablick. Om du öppnar Sturellas Fotoblogg på en större datorskärm ser det ut så här, med alla årtal i höger kant:

Bloggarkiv 2009 till 2025.

Mobilens lilla skärm har inte hela bilden.

Och när man inte har det, blir uppfattningen av tillvaron förminskad, precis så som jag upplever att det är i vår apokalyptiska tid.

Nobelpristagaren i litteratur från Ungern, Krasznarhorkai, menar också att vi redan lever i den apokalyptiska tiden - det är inget vi skall vänta på.

Politik är inget som skall lämnas till partipolitiska aktörer - de har inte tillräcklig kunskap i religion och kultur - utan det behövs mer samarbete med dem som inte bara tänker i ekonomi och militära termer.

Så, medan vänskapsband fortsätter gå sönder och man anklagar varandra för fobi när det handlar om berättigad kritik, så drar jag mig tillbaka.

Det räcker nu.

Många av mina "vänner" har blivit tysta nu när Trump är den ende ledare som lyckats åstadkomma den första bräckliga freden runt Israel. Det passar inte deras narrativ. Inte ens att gisslan är släppt?!

Jag har fått mycket medhåll i det tysta under åren, men det räcker inte längre.

Mängden påhopp är större än uppmuntran. Kanske har jag fel.

Men reträtten är nödvändig.

Jag har inte skrattat på länge.

Hoppas du finner andra texter att läsa.

Tills vi hörs igen,

Jesus får sista ordet:

NI HAR INTE UTVALT MIG, UTAN JAG HAR UTVALT ER

OCH BESTÄMT ER TILL ATT GÅ UT I VÄRLDEN OCH BÄRA FRUKT, FRUKT SOM BESTÅR,

OCH DÅ SKALL FADERN GE ER VAD NI ÄN BER HONOM OM I MITT NAMN.

DETTA BEFALLER JAG ER; ATT NI SKALL ÄLSKA VARANDRA.

Joh 15:16

Jesus, stilla även denna storm!

- inte hoppa på varandra med slagord.

Nu väntar den lugna hösten och att Mjällby AIF förhoppningsvis vinner guld i Allsvenskan. 

Det får vara tillräckligt just nu.

Krasznarhorkai sa "att punkten tillhör Gud, därför skriver jag bara kommatecken,,,,"

Då gör jag likadant, , , , , och återkommer i december, , , 

Helene F Sturefelt, , ,

Aulawaabel nr 2.

LÄTTLÄST ELLER TRÄNA HJÄRNAN?

Tränar vi våra sinnen?

Vi går till gymmet och tränar kroppen. Men när tränar vi hjärnan?
Det finns lättsmälta program och förenklad populärvetenskap, men när får hjärnan lite motstånd?

Nobelpristippade Alexis Wright från Australien röner just nu stor uppmärksamhet. Hennes litteratur anses som en utmanande läsning och fjäskar inte för läsaren.

Tegelstensromanen "Praiseworthy" har ca 700 sidor, där man får följa en aboriginsk familj som drabbas av ett oroväckande dimmoln där de bor.

Alexis Wright ville fånga tidsandan och visa hur människor runt om i världen är sammankopplade med varandra, och med naturen.

Nobelpristippade Alexis Wright.

Det tog henne tio år att skriva denna jätteroman.

Hon verkar skriva meningar med bisatser, precis som Paulus gör i sina brev, och det gör att en enda mening kan bli en halv sida lång. Det är utmanande att läsa, menar många.

Alexis Wright säger:

- Det finns mycket litteratur idag som är lättläst. Böcker kommer och går. Det finns böcker som har en hållbarhetstid på bara tre-fyra veckor, och sedan är det slut och ger inte mer.

Och sedan säger hon något som träffade mig:

- Jag kan inte se mig själv skriva en bok som bara håller tre till fyra veckor! Efter all ansträngning man behöver lägga ned för att skriva en bok, så måste den hålla längre!

Vi behöver träna våra hjärnor.

Lättläst eller svårsmält?

Böcker behöver också ha ett högre värde, rent ekonomiskt.

Jag har en bekant som börjat måla, och hon har utvecklat en läcker stil som tilltalar många.

Hon kan svänga ihop en tavla på en halvtimme, sedan är den klar. Pris: 700 kr.

Min erfarenhet av att skriva böcker är att hela processen - från manus, korrektur, sättning, tryckning och distribution tar flera månader. Pris: 100 kr...

Det känns inte bra.

Enkla illustrationer.

När det gäller barnlitteratur så är det som finns på biblioteket Mycket Lättläst. Bilderna är i fokus och illustratörerna är de som gör böckerna intressanta. Författarna har i sämsta fall skrivit endast några enstaka meningar...

... vilket gör att barnen inte alls får träna sin hjärna. Än mindre sin fantasi.

För exakt ett år sedan kom del 2 ut av min barnboksserie Prästgårdsbarnen på Sjööholma. Den har inga bilder, jo, några streckgubbar, men meningen är att barnet skall blunda vid högläsningen och själv börja se bilder för sin inre syn.

- Det är mycket utmanande! sa en pappa.

- Det är nästan att kräva för mycket, sa en bibliotekarie.

Ändå var det så jag själv lärde mig läsa, och det var så fantasin utvecklades.

Prästgårdsbarnen på Sjööholma, del 2.

Jag ser fram emot det kommande priset i litteratur. Kan det bli Alexis Wright från Australien? Vad säger hon själv?

- Det är bara prat. Det är inte värt att tänka på.

Jo, lite, tycker jag.

Detta inlägg avrundas med en mening från Efesierbrevet, där Paulus har så mycket att förklara att han inte hinner sätta punkt... Ta ett djupt andetag och läs sakta:

 MÅ HAN GE ERT INRE ÖGA LJUS, SÅ ATT NI KAN SE VILKET HOPP HAN HAR KALLAT OSS TILL, VILKET RIKT OCH HÄRLIGT ARV HAN GER OSS BLAND DE HELIGA, HUR VÄLDIG HANS STYRKA ÄR FÖR OSS SOM TROR - SAMMA OERHÖRDA KRAFT SOM HAN MED SIN MAKT LÄT VERKA I KRISTUS NÄR HAN UPPVÄCKTE HONOM FRÅN DE DÖDA OCH SATTE HONOM PÅ SIN HÖGRA SIDA I HIMLEN, HÖGT ÖVER ALLA HÄRSKARE OCH MAKTER OCH KRAFTER OCH HERRAVÄLDEN, ÖVER ALLA NAMN SOM FINNS ATT NÄMNA, SÅVÄL I DENNA TIDEN SOM I DEN KOMMANDE.

Efesierbrevet kap 1 vers 18...

Detta kallar jag andlig hjärngympa, mina vänner!

Skulle inte Paulus kunna få litteraturpriset i efterskott? Tvåtusenår är inte så mycket...

Svårlästa träningshälsningar från

Helene Sture Hjärnfelt,

- barnboksförfattare.

Nobelpris till Paulus?