UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 17 april 2016

JESUS ÄR MIN SKOGSSTIG

Stilla.

Jag sitter i skogskanten och väntar.
Inte på bussen. Inte på tåget, men på ett möte.

Med mig själv.

Det är skogens djur som har trampat upp stigen. De vet var vattenkällorna finns, och skydd för rovdjuren.
Jag känner mig säker här. Trygg.

Det är inte något vägbolag som har skövlat och dragit fram en jätteasfaltplatta att köra på.
Nej, här det är långsamt och vårdande.

Min skogsstig.

Långsamt.


JESUS SA:
- JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.

Men vad är det för en sorts väg?

Landsortsväg? Motorväg? Enskild väg på landet eller bara just en skogsstig?

Johannes beskriver inte i dagens evangelium kap 14 hur denna väg är beskaffad.
Det enda som står klart är att det är en huvudled... inte en sidoväg eller återvändsgränd.

Att leva med Jesus är att ständigt vara på väg.
Det kan vara tröttsamt. Det är lättare att göra livet statiskt och bestämma sig för hur "det är".

Men Jesus för oss milt fram genom livet. Han sa inte:

- Jag är ditt kontor. Jag är din relativa uppfattning. Jag är ditt smörgåspålägg...

Nej, han är själva rörelsen, den stabila sanningen som ständigt är min mittpunkt.
Jesus är själva brödet, det torra med tuggmotstånd, det mjuka och mättande.

Vila i rörelsen.


Jag sitter hemma denna söndag och är förkyld med kraxiga stämband.
Ut bland folk i kyrkan vågar jag mig inte.

Till uppbyggelse läser jag Caroline Krook:

- Denna söndag har som rubrik "Vägen till livet". Men de flesta av oss är väl mer upptagna av att klara av vägen genom livet... skriver hon.

Ständiga vägval. Ska jag fortsätta köra rakt fram, eller svänga av?

Och lärjungarna, skriver Caroline, förstod inte när Jesus sa att de "kände vägen".

- VÄGEN DIT JAG GÅR, DEN KÄNNER NI.

TOMAS SADE:
- HERRE, VI VET INTE VART DU GÅR. HUR KAN VI DÅ KÄNNA VÄGEN? 

Nä, just det!

Bromsa!


Jag har aldrig tyckt om Karin Boyes uttryck:

"Det finns mål och mening i vår färd,
    men det är vägen som är mödan värd.
       Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr,
           men det är vägen som är mödan värd."

Jag har inte lust att ge mig ut om det inte finns någon mening med min resa.

Nej, om det inte finns något mål, är resan inte intressant!
Och då bygger man ju över huvud taget inte någon väg...

Lärjungarna själva frågar ju efter målet och riktningen - vi vet inte vart du går.
Om man vet målet, då anar man ju vägens beskaffenhet.

Om målet är Liseberg, ja då kan man ta motorvägen dit.
Men om målet är korset på Golgata, då måste man gå lite försiktigare...

Inte mitt mål.


Caroline Krook jämför livsvägen med hur en turist betraktar tillvaron, contra en pilgrim:

- Vandringen genom livet har ett mål och målet är att få vara hos med/ i / hos Gud, för alltid.

För en kristen är vägen genom livet inte en turistresa, utan en pilgrimsvandring.

Turisten reser för själva resans skull.
Pilgrimen färdas för målets skull.

I Vadstena Klosterkyrka såg vi ofta att kamera-beklädda turister vandrade in med händerna på ryggen, med ett distanserat betraktande, på jakt efter något häftigt fotomotiv.

Men ofta såg vi hur dessa turister gick ut med händerna knäppta på magen, med ett ljus tänt i ögonen...

- Turisten låter sig förflyttas, skriver Krook, och iakttar omgivningen med förtjusning eller fasa.
Medan pilgrimen är beredd att låta sig förvandlas, och möter det som sker med deltagande och omsorg.

Klosterkyrkan för turist-pilgrimer.


Just detta är en beskrivning av vår tidsanda, menar jag.
Vi betraktar världen, vid sidan om, men vi deltar inte.

Livet pågår mest på film, med lämplig musik i bakgrunden. Livet pågår på nyheterna och på Facebook förstås.
Där är det nästan på riktigt, eftersom man kan vara med och kommentera...

När kyrkan bara blir ett fotoobjekt, blir jag sjuk i själen.
När våra gudstjänster blir något exotiskt som man kan fotografera, känner jag mig som en statist, eller som björnarna på Skansen...

Kommunikations-mast.


Men nu är jag i skogen, på en stubbe, vid min fina lilla skogsstig.
Jag tittar på myrorna.
Det är så stilla att jag nästan tycker att de springer!

Ju lägre hastighet, desto mer detaljer ser vi.

Ju högre fart, desto grövre blir vår syn.

När det går för fort, blir Jesus bara en väg bland många, en sanning bland flera och ett liv som man kan vara utan...

Jag ser dig...


Det knakar bland buskarna... Hjälp!

Vem kommer? Är det verkligen en björn? Brummeli brum vem lufsar där...
Nej, ta det lugnt.

Det är bara en man, en motionsjoggare.
Han stannar till och frågar hur det är.

- Har du tappat något?
- Ja, mig själv, svarar jag.
- Är det därför du står på knä i mossan?
- Ja, jag letar efter blåsippor. Om jag kan hitta dem, kommer jag att se mig själv i ögonen...

Han viker undan några torra löv - och, åh! Där är de blåa skönheterna!

Sedan går han. Borta.

Men, vänta, vem var han? Det här var inget vanligt möte.

- Jag är vägen, sanningen och livet, sa Jesus.

Idag var han förklädd, igen, som en skogsvandrare.

Monogram i imma.


Tack Jesus att Du vandrar levande genom sekel efter sekel.
Tack för att Du går genom tid och rum.

Tack för att Du låter mig hitta tillbaka till mig själv, och tar bort de torra löven som skymmer insikten.

Tack för att Du är rastplatsen vid vägkanten, där jag får sitta tills kraften vänder åter.
Du har gått före. Jag kan inte känna någon oro då.

Amen!

Mötet!


Men jag ber också för dig som känner dig desillusionerad, vilsen och mål-lös...

Jag tänker på alla som lever med tanken att livet är ett smörgåsbord, fartblinda när det både gäller relationer och religioner.

Jag sörjer över vår inställning att allt skulle vara utbytbart - elbolag, skjortor, män och gudar...
Nej, allt går inte att byta ut.

Det finns en fast mittpunkt.
Och jag kan ju inte byta ut mig själv!

Caroline Krook får sista ordet:

- Vi är på väg. Hem till Någon som längtar att ha alla sina barn hos sig.

Vägen till livet.


Stilla söndagshälsningar från avkanten,

Helene Sture Stillefelt,

- som har dimmat av och suddat ut de skarpa kanterna på fotona från Hjortarundan i Holmsjö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar