ODEN, LASAROS OCH JESUS på vikingamarknad

Vem är på vikingamarknaden?

- Oden, kom fram!

- Lasaros, kom ut!

- Jesus, kom in! I mitt hjärta.

Vad har dessa tre gemensamt? Jo, de har alla "uppträtt" på något vis i Gudahagen, där vikingamarknaden för 15:e året gick av stapeln. I det lilla samhället Näsum.

Varje år sedan 2015 har jag varit på plats, förundrats och känt en egendomlig hemkomst. 

Att gå genom skylten "Vikingatid" har varit en känsla av triumf - äntligen är jag hemma. Mina gener i rakt nedstigande led är mycket starka från denna tid. Jag vet saker...

Vikingatid, står det på skylten.

Igår var en vän uppe på själva kullen i Gudahagen, där stora ekar växer. Några föräldrar hade tappat bort sin son och gick och ropade på honom. Följande egendomliga repliker hördes:

- Oden, kom fram! Var är du? Kom ned, Oden!

Det var ju så som de forntida vikingarna beropade sin högste gud - utan att någonting hände.

Det var likadant nu. Med den skillnaden att en liten ynklig röst hördes:

- Jag kan inte... Jag sitter fast uppe i trädet!

Skrattet bubblade bland besökarna på kullen. De asatroende föräldrarna hade gett sin son namnet Oden. Denne lille mänskoparvel hade klättrat upp i ett träd, och nu kom han inte ned - - -

Gudahagens ekekulle.

Idag promenerade jag upp till kullen. I bältet hade jag hängt min blockflöjt och satte mig bakom två stora bautastenar och spelade en medeltida hymn.

Säkert var det flera som lyssnade, men jag behövde stunden för mig själv, i bön och eftertanke. 

Landskapet böljade nedanför mig och Ivösjöns vatten glittrade längre bort.

Ivösjön.

Jag reste mig upp för att gå tillbaka. Då började det vina ekollon runt mig. Jag vände mig om och så två slynglar med slangbella. När jag gick emot dem blev de lite spaka.

- Sikta inte mot människor!

- Det gjorde vi inte heller... vi siktade på trädet.

- Jasså...

Jag lyfte blicken upp mot ekens kraftiga grenar och såg - Oden?!

Nä.. det kan väl inte vara sant?

Vad ser du?

Nej, det var det inte heller, men en ung tonårspojke satt uppkrupen där, och han hade ett stort silverkors runt halsen.

- Jag är kristen, sa han glatt och började berätta om att Jesus skall komma tillbaka.

- Har du problem med slangbelle-killarna? frågade jag där nere på jorden.

- Nä, det är mina kompisar. Palle, lägg av nu!

Så kom det sig att denne unge icke-Oden berättade om Jesus för mig, högt uppifrån ett träd, med ekollonodågan  som åhörare. 

Jag förundrades över hans frimodighet och kunskap, och han blev styrkt då han såg mitt stora silverkors blänka på min blå linneklänning.

- Guds frid vare med dig! ropade fjortonåringen när jag gick.

Alldeles tagen och välsignad gick jag ned bland marknadsstånden.

Silverkorset och vargkorset.

Men denna dag, söndagen den 15 sept 2024, inledde jag med gudstjänst i Näsums kyrka. Jag visste att jag skulle behöva styrka mig.

Diakon Emma från Bromölla ledde vår stund av tillbedjan inför Levande Gud. Hon predikade dessutom mycket bra kring en av de svåraste händelserna i Nya Testamentet - när Lasaros dör.

Syskonen Marta och Maria var mycket fästa vid sin bror, som hade dött för fyra dagar sedan.

Systrarna anklagar Jesus och säger:

- HERRE, OM DU HADE VARIT HÄR, HADE MIN BROR INTE DÖTT!

Johannes evangelium kap 11:28-44.

Näsums kyrka, vikingadagar.

Men Jesus hade ett högre syfte eftersom det verkar att han dröjde med att komma dit - nämligen att Guds härlighet nu skulle visa sig. Jesus ropar nämligen den döde ut ur klippgraven i bergväggen!

- LASAROS, KOM UT!

Det här ropet var inte alls på samma nivå som när föräldrarna ropade på sin försvunne pojke i trädet.

Jesus har en makt och myndighet som vi människor inte besitter.

Guds son befaller över naturkrafterna och det sker.

OCH DEN DÖDE KOM UT, MED ARMAR OCH BEN INLINDADE I BINDLAR OCH MED ANSIKTET TÄCKT AV EN DUK.

Så fruktansvärt hemskt det måtte ha sett ut!!

Livet och döden och livet och döden...

Jag tänker på alla de döda som vilar i marken runt om i Gudahagen i Näsum.

Tänk om de skulle få liv igen?? Tänk om marken skulle börja ge vika och benknotorna bli till människor - ja, så vida de inte var brända förstås...

Det märkliga är att det tycks finnas ett framtidslöfte om det:

   DINA DÖDA SKALL FÅ LIV IGEN, 

   DERAS KROPPAR SKALL UPPSTÅ.

   VAKNA OCH JUBLA, NI SOM VILAR I MULLEN!

   TY DIN DAGG ÄR EN LJUSETS DAGG,

   DU LÅTER DEN FALLA ÖVER SKUGGORNAS LAND.

   Jesaja 26:19.

Här har kämpats mången strid.

Där satt jag i Näsums kyrka och hörde de mäktigaste texter. Och mer skulle komma...

Oden, Lasaros och Jesus.

JESUS SADE ÅT DEM:

- GÖR HONOM FRI OCH LÅT HONOM GÅ.

Joh 11:44.

Hur gör man en död människa fri?

Vad fanns under linnebindlarnas svepning? En frisk och rosig Lasaros? Eller ett lik som blivit levande?

Usch, här lämnar jag spekulationerna och låter honom gå... tillbaka in i tidsdimman.

Nu skulle det visa sig att jag strax skulle möta en man som varit på Birka.

Vem vilar här under? När kommer uppståndelsen?

Folkmusikgruppen "Medvind" sjöng sina hednavisor med starka texter om att rada upp skallarna på rad och låta blodet spruta, jajamen, hell dig Tor, tjoho!

Jag gillar de här musikerna, men var tvungen att fråga dem efteråt hur det är möjligt att stå och sjunga sådana makábra ord. Vikingarna var ju terrorister och utförde de värsta grymheter. Jag tänker på andra grova terrorister som H*m*s; om vi skulle sjunga positiva visor om dem, skulle vi bli inspärrade...

- Ja men om man har ett leende på läpparna och sjunger med distans som en berättelse om forna tider, då kan det vara bra att bearbeta döden på det viset...

- Visst. Kanske det. Men ändå.

"Medvind" med Näsums kyrka i bakgrunden.

Det var betydligt mer intressant att få lyssna till erfarenheten från Birka, där en av dem studerat gravskicken där. 

Vikingarna brände sina döda. Kremering är en hednisk sed som den kristna alltid tagit avstånd ifrån.

Men tydligen finns det kistor i Birka, med hela obrända kroppar i. Av gåvorna i kistan att döma rör det sig om kvinnor.

- Men inte vilka kvinnor som helst. Det kan ha varit de mäktiga nornorna, valkyriorna, som styrde mänskornas öden. Att bevara skelettet helt, bevarar också den kraft som de haft.

Ovanpå kistorna vilar tunga stenar. Varför då?

- För att man genom stenarnas energi kan dra upp deras energi... och få den till sig... spekulerade han som berättade.

Stenar och energier.

Hm, detta är ju samma känsla som den tidiga kyrkan utvecklade för reliker av heliga personer!

Kroppen "skeletterades" (kokades...) och benen togs tillvara, och grävdes ned under altaren i kyrkor, och till och med användes som handelsvara...

Birka. Valkyrior. Benknotor. Helgon. Kvinnor.

Allt hänger ihop. Människans djupaste erfarenhet går från vikingar till kristna, i en obruten linje, eventuellt. Detta kan vi inte säkerställa mer än att det ligger på intuitionens starka känningar.

Heliga Birgittas relikskrin, Vadstena.

Denna söndag var mer levande än någonsin!

Jag pustade ut och behövde vila.

Då kom en kvinna i röd klänning gående, spelandes på sin fiol. Det var Kristin "fornfela" Svensson som gick runt och spred medeltida stämning. 

Igår fick jag en idé att få spela med henne. Idag hade jag som sagt med blockflöjten, och på ett ögonblick lärde hon sig den katolska hymnen, psalm 387 - en latinsk sång från 1300-talet:

Jesus Kristus är vår hälsa.

Musiken bär så många berättelser.

Psalmerna besjunger också blodet, men inte att man som viking skall hugga huvudet av sina fiender...

Nej, här är det frågan om ett försoningsblod som var det sista offret.

FÖR ATT VI HANS DÖD SKALL MINNAS

LÅTER HAN SIG SJÄLV HÄR FINNAS.

HAN SIN KROPP, SITT BLOD OSS GER,

I BRÖD OCH VIN VI HONOM SER.

Sv Ps 387 vers 2.

Men när vi gick runt och spelade så var det utan text. Musiken fick bära sig själv.

Blockflöjt och fiol. Tack Kristin "Fornfela" Svensson!

Asatron tog slut. Gudarna varken hörde eller svarade, eftersom de är avgudar. I detta fall psykologiska aspekter av naturen, där människan försöker förstå sammanhangen med hjälp av dessa.

Det är något helt annat med kristendomen. Den är ett SVAR... på alla dessa bönerop. Levande Gud gick in i historisk tid och blev en av oss. De krigströtta vikingarna tog till slut emot Vite Krist, för att äntligen få frid och försoning - med varandra och med - Gud.

Vad äter man till sist som söndagsmiddag på en vikingamarknad?

En vildsvinskebab med hjortkött, saftigt och fett och alldeles underbart gott kryddat!

Allt liv lever av annat liv...

Vad kokar de här?

Två underbara dagar i september fick vi, med en tidsresa långt tillbaka. Dock så minns generna, i alla fall hos mig. Det är alltid lika svårt att lämna denna verklighet som doftar och smakar så mycket mer, än vår.

Nutiden - vart är du på väg?

Den unge killen i trädet har rätt - Jesus kommer snart tillbaka. Och hednavisorna besjunger Ragnarök - världens undergång. 

Vi får väl se vem som kommer tillbaka på skyarna... 

Inte lär det vara Oden.

Nutid. Suck.

Med detta vill jag säga: när vi lär känna mer av vår egen historia, då förstår vi kristendomens kraft så mycket bättre!

Gå i kyrkan! Eller klättra upp i träden och känn kraften av Skaparen själv.

Livs levande hälsningar,

Helene F Sturefelt, flöjtspelande religionshistoriker och vikingamarknadsälskare.

Näsums kyrka välkomnar oss.

FREDAGEN DEN 13:e

Trettonde.

Idag är det en otäck dag - fredagen den 13:e... Alla skrockfulla är rädda, man vågar inte fatta några beslut, inte ge sig ut i trafiken eller resa iväg.

Men jag är inte rädd. Denna fredag är en bra dag - STURE har ju namnsdag!

Skämt å sido, låt oss titta lite på detta.

Ursprunget kommer från den händelse då Jesus samlade sina tolv lärjungar till den sista måltiden.

Skärtorsdagen var den dag då han tydligt sa att en av dem skulle förråda honom.

Tidigare hade han antytt att det kommer en dag då han skulle lida mycket och ge sitt liv.

Detta är ju hemskt!

Eller inte.

En afrikansk Kristusmåltid.

Låt mig säga så här; som kristen vet jag att det Jesus gjorde var helt nödvändigt. Hans död då han korsfästes på Långfredagen är ju en försoningsdöd!

Jesus dödade Döden inifrån och uppstod igen på tredje dagen. 

Detta är ingen olycka.

Det som skedde under påskdagarna var helt enligt Guds plan. 

Med facit i hand vet vi ju att dessa tretton runt bordet utförde världshistoriens största frälsningsgärning! Även Judas som var förrädaren.

På engelska kallas Långfredagen "the Good Friday" - den goda fredagen.

Det tog ju inte slut där!

Men det verkar som om en del av kristenheten själv har fastnat i långfredagsmörkret, och glömt att uppståndelsens glädje är det som är kristendomens absoluta stjärnmärke. Låtom oss fröjdas och vara glada!

Korset gav oss försoning.

I matriarkala kulturer lär det dessutom vara så att talet tretton hör ihop med att dela in året i 13 månader, så att antalet dagar följer mens-cykeln. 

Om blodet kommer regelbundet var 28:e dag, så blir 28 x 13 = 364 dagar.

Visserligen fattas det en dag, men det får vi se som en "karensdag" - ha, ha, eller hur!

Så, siffran 13 är positiv om vi lyfter fram dessa perspektiv.

Nr 13 - här kan man bo!

Men sedan har detta speciella antal använt fram och tillbaka i många berättelse.

Törnrosa, till exempel. Tolv faddrar blev bjuden till kungadotterns dop, eftersom de bara hade tolv guldtallrikar. 

Men den trettonde faddern kommer i alla fall, och uttalar en förbannelse över flickan i sin vrede över att inte ha blivit inbjuden.

Som tur är hade en av de andra faddrarna inte hunnit uttala sin välgångsönskan, så nu kunde hon milda dödsdomen till att bara bli att "sova i hundra år".

12 + 1 = 13.

12 + 1 = 13.

Men i fallet med Jesus, som ändrade hela vår tidshistoria, så kvarstod förbannelsen. 

Hans uppgift var att lida, dö och bli begraven. För vår skull. Inte bara sova i hundra år.

Och uppstå till evigt liv. För vår skull.

Till oss.

Och denna hans lydnad ända in i döden ledde till vår välsignelse!

Nej, jag är inte rädd för fredagen den 13:e.

Folktro och skrockfullhet tynar bort ju närmare man kommer Jesus. 

Och kvinnan.

Sade Sture och gick ut och plockade äpplen i paradiset.

Tretton äpplen.

Fredagshälsningar med mys,

Helene Sture Sturesturefelt.

OMÖJLIGHETENS VÄG - Lage Pernveden

Omöjligheternas räls.

Igår var vi på stiftsmöte i Lund med temat "Kallad till kärlek". Idag läser jag i min andaktsbok om "Omöjlighetens väg". Rubrikerna tycks höra ihop.

Lage Pernveden har gett ut i bokform 52 korta andakter - en för varje söndag i kyrkoåret - utifrån de gammaltestamentliga texterna. Boken "Mycket nära" gavs ut 1978 och förtjänar att nå en större läsarskara, därför tänker jag lyfta fram hans ord som ett blogginlägg!

Utgångspunkten är att det har blivit mycket varmt. Inget regn har fallit och marken liknar alltmer en öken.

"Mycket nära" av Lage Pernveden.

Vi som lever nu upplever också perioder av stor hetta. Det har varit "extremväder" i hela Europa denna sommar. Grekland har haft över 30 grader i flera månader, med flera bränder rasande. Dit vågar man inte åka.

Och just när augusti månad övergick till september pustade jag ut - jag slapp få värmeslag i år!

Så slog hettan till...

Lage Pernveden skriver:

"Marken var brunbränd. Bäckarna var uttorkade. Förråden höll på att ta slut. En enda gång till, den sista, skall änkan äta med sin son. Sedan väntar bara döden".

Brunt och torrt.

Profeten Elia fick i uppgift att uttala Guds konsekvens över landet, när Ahab blev kung över Israel. 

I 22 år regerade han över Israel i Samaria. Han gjorde vad ont var i Herrens ögon. Inte nog med att han vandrade i föregångarnas synder, han tillförde egna...

Ahab tog till hustru sidoniernas konungadotter Isebel, som var hedning, från Sidon. Med henne avföll han till avgudadyrkan och reste ett altare till Baal i Baalstemplet, som han byggt i Samaria.

DESSUTOM LÄT AHAB GÖRA ASERAN*.

SÅ GJORDE AHAB MER FÖR ATT FÖRTÖRNA HERREN, ISRAELS GUD, ÄN NÅGON AV DE ISRAELS KUNGAR SOM VARIT FÖRE HONOM.

1 Konungaboken kap 16:29-33.

Från, eller till, himmelens Gud?

*Aseran = Aseran var en gudinna, även kallad Astarte, som dyrkades i forntiden i detta land. 

Det finns något som heter Amarnabreven, som visar detta, inte bara bibeltexten.

Aseran var den sinnliga kärlekens gudinna. Man tänkte sig att hon härskade över det vegetativa livet i naturen. När det står "lät göra Aseran" så formade Ahab en helig träpåle som symboliserade henne.

Denna påle ersatte det heliga trädet, vilket blev ännu en synd, där mänskligt påfund ersatte kontakten med levande Gud.

Kung Ahab, som drog folket i fördärv.

Nu går vi vidare.

Du skall snart få se hur allt hänger ihop.

Allt vi säger och gör får konsekvenser. Eftersom Gud valt ut detta lilla folk i sin bristfullhet att vara "Guds egendomsfolk" sänder Herren alltså profeten Elias som nu talar:

ELIA SADE TILL AHAB:

- SÅ SANT HERREN, ISRAELS GUD, LEVER, HAN VARS TJÄNARE JAG ÄR, SÅ SKALL UNDER DESSA ÅR VARKEN DAGG ELLER REGN FALLA, MED MINDRE ÄN ATT JAG SÄGER DET.

1 Kon 17:1.

Profeten Elia.

Vi befinner oss i trakterna kring Sidon där det lilla samhället Sarefat låg. Där fanns en änka som plågades svårt av torkan, och nu förberedde sin sista måltid. Läs själv i 1 Konungaboken kap 17!

Lage Pernveden skriver:

"Det är då den underliga, nästan förkrossande befallningen kommer till henne. Hon skall dela sitt knappa bröd med Guds profet.

Berättelsen har flera dimensioner, dels undret att inte mjölet och oljan tog slut, dels själva lydnaden till Guds befallning".

TY SÅ SÄGER HERREN, MJÖLET I KRUKAN SKALL INTE TA SLUT, OCH DET SKALL INTE FATTAS OLJA I KRUSET, INTILL DEN DAG DÅ HERREN LÅTER DET REGNA PÅ JORDEN.

1 Kon 17:14.

Det skall inte regna mer.

Vi känner till många svältkatastrofer i vår tid, då torkan fördärvat all säd. Om det finns en andlig orsak till det, kan jag inte veta. Men i detta fall, på Elias tid, fanns det det.

Lage Perveden fortsätter:

"Omöjlighetens väg är den enda framkomliga.

Här finns en otrolig tillit till att våga utblotta sig totalt, därför att änkan räknar med Guds omsorg.

Förutsättningarna för att undret skall ske är den obetydliga resursen, med ytterst lite mjöl och olja kvar. Och den första brödkakan skall hon ge bort till profeten, innan hon och sonen äter sin sista måltid..."

Detta är också min tro, grundad i Guds ord, att min obetydliga resurs kan driva Guds stora ärende! Inte på grund av mig, utan p g a att det är Herren som är Gud, inte jag!

"En profets gudomliga uppdrag görs beroende av den minimala mänskliga resursen.

Och den är tillräcklig, därför att Gud har välsignat den" skriver Lage Pernveden.

Det sista mjölet.

Biskop Johan talade i Lund om att vi är kallade till kärlek. Det är precis vad som hände även hos änkan i Sarefat - hon tog sin kärlek på allvar till Herren Gud. Och undret skedde.

I sin andaktsbok "Mycket nära" låter nu författaren denna händelse från 800-talet före Kristus bli en kommentar till vår tid.

"Det är inte bara en besvikelsens attityd när fromhetens människor idag klagar över kyrkans torktid.

Vi upplever dess plågsamma verklighet. Den heta vinden drar in från likgiltighetens öken, från vantrons ödeland och från fientlighetens brända vidder."

Öknen i Beer Sheba, Israel 2017.

"Traditionen säger oss att vårt land är ett kristet land och vårt folk ett kristet folk. Men ser vi närmare på förhållandena i vårt samhälle, verkar det som om det skulle hålla på att tryta i det andliga förrådet.

En handfull kristen kunskap och litet av trons olja och ett par vedpinnar att underhålla den brinnande entusiasmen med  - har vi så mycket mer kvar?"

Detta skriver Lage Pernveden på 1970-talet då antalet medlemmar i Svenska kyrkan var mycket högt.

Nu, på 2020-talet, ligger siffran på runt 50%...

Han citerar en religionssociologisk forskare:

"Kristendomen i Sverige tycks ha hamnat i en 'tystnadens spiral'.

Därmed föder sekulariseringen sig själv... och blir alltmer utbredd.

Omvänt kan man säga att de sociologiska villkoren för helighetens bevarande - och även för det Heligas Återkomst - i svenskarnas samtal och levanadspraxis blir allt svårare att uppfylla."

Just det.

Tystnad.

Nu femtio år senare kan vi konstatera att det är så; sekulariseringen föder sig själv. Kyrkans folk gråter inte längre över ytligheten, vi anpassar oss... Eller? 

Men Lage Pernveden vill utgjuta hopp utifrån händelsen som skildras i Gamla Testamentet:

"Men i detta dystra nu finns den lilla resurs som genom det gudomliga undret tillsammans med trons lydnad och tillförsikt skall föra människor genom torktiden.

Det skall inte ta slut , det skall inte fattas, intill den dag då Gud låter regnet falla.

Regnet  som väcker det vilande och väntande livet. Andens regn, som skapar nya resurser."

Gud, ge oss regn!

"I väntan på väckelsens regn, skall vi med vår svaga tro och vår klena vilja ändå bevara gudsriket verklighet i en ond tillvaro.

Det är vår uppgift, och förtroendet från den Gud som själv skänker kraft och liv. Det är Han som sörjer för at det inte fattas och inte tar slut när allt ser omöjligt ut."

Denna kraft fanns hos de föreläsare vi hörde igår i arenahallen i Lund. 

Den ene var Nicolas Lubannnnnn som förändrar strukturer i Malmös förorter så att människor med knappa resurser hittar tillbaka in i livet.

Den andra var fosterhemsmamman Melinda Jacobs, som tar hand om barn i sitt hem, där de får en kärleksfull miljö under en kort tid, vilket förändrar barnens liv. 

Våra små resurser kan Gud välsigna och förmera!

De sista smulorna.

Lage Pernveden avslutar:

"Att våga leva i frimodighet när det verkar som om allt vore förbi - att orka lyda, när det verkar som om intet tjänade någonting till - det är vårt smärtsamt inspirerande läge som kristna i nuet.

Det är så Gud uppehåller sin kyrka i en andlig torktid.

Att orka lyda Guds befallning, att dela med sig av det sista...

... då går vi OMÖJLIGHETENS VÄG.

Gamla Testamentets skriftrullar. 

Hoppfulla hälsningar i en ytlig tid,

Helene F Sturefelt, 

- som tänker att även våra politiska skeenden har sina rötter i en andlighet, som antingen går Guds vägar, eller avgudarnas...

P.S. Namnet Ahab låter ju som Rehab... men det är inget företag och inte heller någon slags återställande rehabilitering... snarare en förstörelse - Förstöraren Ahab!

P.S igen - bilden är tagen ur boken "Vem är vem i Bibeln" av Marie och Christer Topelius.

Omöjlighetens väg. Verkö.

"KALLADE TILL KÄRLEK" i Lund

Sparbanken Skåne Arena.

Så mäktigt att se hur den stora arenan i Lund fylldes med kyrkfolk från hela stiftet.

Från Blekinge och Skåne kom präster, kyrkomusiker, diakoner, pedagoger, administratörer och förtroendevalda - sammanlagt 1.400 personer!

Biskopen sammankallade oss alla till ett stort stiftsmöte med temat "Kallad till kärlek".

Här kommer min reflektion med några ögonblicksbilder.

Arenastaden i Lund.

Goda talare var också kallade, med TV-profilen Anna Lindman som moderator, känd från flera religionsprogram.

Vi fick en häftig och uppväckande överraskning då folkmusikgruppen Divizjon från Malmö spelade kletzmermusik i rasande takt! Fyra blåsare, två slagverkare, en dragspelare och inuti den jättestora bastuban gömde sig Nicole - och höll tempot i de avancerade taktarterna.

Wow! Vilken musik!

Det ryckte i dansfötterna. I cirkeldansen används ofta judisk kletzmermusik och sånger från Balkan. Härligt!

Folkmusikgruppen Divizjon - lyssna på dem!

Biskop Johan välkomnade oss alla med bön och bibelläsning från Apostlagärningarna:

... DE VAR ALLA FÖRSAMLADE... 

Apg 2:1

... precis som vi är här idag!

Temat "Kallad till kärlek" hämtar sitt djup i händelsen då lärjungarna var ute och fiskade efter Jesu död och uppståndelse. 

Han väntar på stranden med grillad fisk, och ett samtal med Petrus utspelar sig där Jesus frågar om han älskar honom mer än de andra gör.

JA, HERRE, DU VET ATT JAG HAR DIG KÄR.

Johannes 21:15.

Stranden vid Genesarets sjö.

Biskopen lyfte fram att det är inte samma verb på grundspråket, det som uttrycker "älskar" och "ha kär".

Petrus vågar inte stå för en så stor kärlek, väl medveten om sin förnekelse då Jesus togs till förhör.

Jesus vill ge Petrus en chans att bota förnekelsen och frågar honom igen om han älskar honom, men tar bort ordet "mer än de andra" för att inte genera honom. 

Svaret blir det samma.

Men när frågan kommer tredje gången blir Petrus bedrövad...

Klippan vid Genesarets sjö.

Kallad till kärlek.

Grunden är den judiska "programförklaringen":

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD AV HELA DITT HJÄRTA, AV ALL DIN KRAFT OCH HELA DITT FÖRTÅND, OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

Vem kan leva upp till det? frågade biskopen retoriskt. Ingen.

Ingen av lärjungarna och inte heller Petrus, som var deras ledare.

Jesus vet detta, men vill ha det tydligt utsagt.

För det som nu sker grundar sig inte i att ha den starkaste kärleken. Jesus svarar nämligen:

VAR EN HERDE FÖR MINA FÅR.

Joh 21:17.

Inte den starkaste kärleken.

Uppdraget ges till en ofullkomlig människa, som först förnekat och sedan inte kan svara fullt ut att han älskar Jesus...

Sådan är vår Gud!!

Eftersom församlingen byggs på den klippa som är Jesus själv. 

Den som jag såg när vi var i Israel 2018:

Klippan. "Petruskyrkan" vid Genesarets sjö.

Där satt vi, 1.400 personer i den stora skånska Arenan, och funderade på vår kallelse... inte bara till vilket uppdrag i kyrkan, som var och en har, utan till att tjäna Gud i kärlek! 

Och att räcka Guds kärlek vidare till dem vi möter - i kyrkokörer, barngrupper, själavård och runt sammanträdesborden.

Ingen kan berömma sig av att vara den som älskar mest... Det är ingen tävling. Och ingen vinner. 

Gud gör som vanligt: väljer ut det bristfulla för att visa att det är HAN som är kärleken - inte vi.

Det blev mer kletzmermusik som lät alla ord sjunka in.

1.400 personer samlade.

Därefter följde ett samtal om krig och fred med Anders Brännström, med hög militär titel; f d arméchef och generalmajor, med rådgivning kring krisberedskap och civilt försvar.

Hur tar sig kärleken ut i en hotfull situation? Får vapen användas när man är kristen?

Samtalet var viktigt.

Och slutorden blev att välja det minst onda - vilket kan vara att oskadliggöra fienden genom att döda EN ifall många fler hotas att dödas.

På länk var även Margot Wallström inbjuden, liksom Kerstin Bergeå från Svenska Freds- och skiljedomsföreningen.

Sedan följde två föreläsningar om hur man kan göra skillnad genom att i kärlek rädda EN enda person, med kärlekens hjälp. 

Melinda Jacobs, Esmeraldas fosterhemsmamma.

Först var Nicolas Lunabba, som hjälpte en misslyckad kille att nå sin dröm och bli basketproffs i USA. Lunabba arbetar aktivt i Malmös förorter och skapar meningsfulla strukturer, vilket hjälper utanförskaps-människorna att hitta ett bra sätt att leva tillsamammans.

Sedan kom Melinda Jacobs, fosterhemsmamman, som tog hand om lilla Esmeralda. Otydlig lagstiftning gjorde att flickan lämnades tillbaka till sina biologiska föräldrar, som inte kunde hantera henne. Tidningsrubrikerna blev svarta när det kom fram att pappan misshandlat dottern till döds och sedan själv tagit sitt liv.

Detta var oerhört svårt att lyssna till, och denna Melinda sa:

- Nu är det sista gången jag berättar detta. Jag orkar inte mer. Måste fokusera framåt. 

Men till min "kurator" i Vadstena - syster Katarina vid klostret på Omberg - ställde jag en fråga: "jag vill inte att Esmeralda och hennes pappa skall vara tillsammans i döden... inte ens där fick hon vara ifred för honom!!"

Syster Katarina svarade:

- De är inte tillsammans. Flickan är hos Gud, pappan på ett helt annat ställe... 

Må Guds änglar vaka över oss.

Många snöt sig i tröjärmen.

Och Melinda Jacobs avslutade med att säga:

- Våga göra det lilla. Det är det som kan vända en människas liv. Tro på det lilla du gör av kärlek.

Cellisten Anna Thorstensson tolkade det som blivit sagt, med ord om mening och meningslöshet, om mörker och ljus. Hon spelade en mycket avskalad version av Carolas "Säg mig var ni står..."

Anna Thorstensson.

Stiftsdagen i Lund avslutades med det som man kanske förväntar sig mest i ett kristet sammanhang: ett föredrag om bönen. 

Moder Christa - vilket underbart namn! - från klostret Mariavall, gav oss en upplyftande halvtimme. Bländad av strålkastarna mot scenen kom hon på att hon ju hade en skärm - och drog fram sitt svara dok till skydd för ögonen!

Hon var rolig och fyndig och lät oss förstå att:

- Du får hitta ditt eget bönespråk med Gud. Det måste komma naturligt, precis som när du pratar med din vän.

Härliga Moder Christa!

Och så citerade hon Tage Danielsson:

   EN DROPPE DOPPAD I LIVETS ÄLV

   HAR INGEN KRAFT ATT FLYTA SJÄLV.

   DET STÄLLS ETT KRAV PÅ VARENDA DROPPE:

   HJÄLP TILL ATT HÅLLA DE ANDRA OPPE!

Det fick bli slutordet för dagen kring att vara kallad till kärlek.

Håller vi varandra oppe?

Så gott det var att få äta en ordentlig middag efter alla dessa intryck.

Därefter inböjds vi till en kvällsamling, som inte alls följde några kyrkliga tecken; en konsert med Jill Jonsson.

Säkert mycket bra.

Men för mig ett märkligt val. När kyrkans alla folk äntligen samlas då vill jag ha en härlig lovsångsgudstjänst med förbön och andlig påfyllning! Var skall jag få det annars?

Inte på Sparbanken Skåne Arena.

Kallad in. Kallad ut.

Nu får jag se vart kärleken leder mig. 

Det är inte bara de öppna dörrarna som leder oss dit Herren vill. Även de stängda dörrarna tar oss i rätt riktning. Då skall vi inte forcera dem.

Visa mig, Herre, din väg.

Tack alla, som arbetat bakom kulisserna och gjort denna dag möjlig!

Lundahälsningar, Helene F Sturefelt,

- bristfull.

Svenska kyrkans färger.