Välkommen hem till kyrkan.
Nä, trösklarna är nog för höga...
Detta är en fortsättning på de tidigare inläggen om en pilgrimsvandring på Omberg.
Kyrkorna längs vägen var målet för varje dags vandring.
Rogslösa, Örberga och Vadstena Klosterkyrka öppnade sina dörrar för pilgrimerna.
Men min roll denna gång var annorlunda jämfört med alla de andra vår jag vandrat i heliga Birgittas fotspår. Jag hade två uppgifter, att köra följebilen och att vara pilgrimspräst.
Pilgrimscentrums följebil.
Jag vill dela med mig av två underbara stunder. I mitt hjärta sjunger en sång:
SOM NÄR ETT BARN KOMMER HEM OM KVÄLLEN
OCH MÖTS AV EN VÄNLIG FAMN
SÅ VAR DET FÖR MIG ATT KOMMA TILL GUD
JAG KÄNDE ATT DÄR HÖRDE JAG HEMMA...
Sv Ps 774.
Psalm 774 uttrycker grundkänslan av min kristna tro - att få bli välkomnad hem av Gud själv, genom vänliga människor. Nu var det min tur att få ge tillbaka det jag en gång fått.
Rogslösa kyrka. Foto: Magnus Ekvall.
Pilgrimerna var på väg. Vi hade sms-kontakt och jag gjorde mig redo. Där borta kommer de!
De hade vandrat i stekande sol. Så skönt att det fanns lite skugga från de stora träden vid Rogslösa kyrka.
- Välkomna fram till målet!
Kan du känna känslan när de tog av sig skorna och ställde sig i det svalkande gräset?!
Några lade sig på rygg och vilade hela sin kropp.
Jag visste inte hur många som var vana vandrare eller bekväma med kyrkan. Därför var det så viktigt att gruppen bar individen.
Omsluten av trygghet och hjälpsamhet.
Vi tryckte på knappen, som lät det inspelade kyrkklocksljudet ljuda inne i kyrkan, medan pilgrimerna gick in - barfota på det kalla stengolvet.
Barfota.
- Välkomna hem till kyrkan! sa jag ännu en gång. Vi är Guds barn som nu skall få tacka vår himmelske Far för dagens vandring och dess erfarenheter.
Jag tyckte mig ana att ovana och eventuell tveksamhet var som bortblåst. I pilgrimssammanhang faller många bitar på plats, och plötsligt är bara tron där.
Gudstron kommer genom fötterna... Så har jag tänkt många gånger. Sedan letar den sig upp till magen och skapar lugn, sen till hjärtat och skapar tro, och sist till huvudet och skapar intellektuell förståelse.
Så är det även när man dansar helig dans i cirkel. Gudsgemenskapen går via fotsulorna...
Tron kommer ofta via fötterna...
Vi fick lyssna till orden från Kristi Förklarings Dag när Jesus förvandlades inför lärjungarnas ögon. Gamla Testamentets profeter var också närvarande, som om tid och rum hade upplösts.
Och Guds röst bekräftade att Jesus verkligen var Guds son.
Jag stod rakt under krucifixet i Rogslösa kyrka och läste evangeliet, och lät min blick gå uppåt:
DE LYFTE BLICKEN, OCH DÅ SÅG DE INGEN UTOM JESUS.
Matteus 17:8.
Krucifixet i Rogslösa.
Kyrkans svalka lät tankarna vila vid Guds ord.
Altaret var dukat till nattvard, med de enkla pilgrimskärlen.
- Kom, nu är allt redo!
Cirkeln bar. Gemenskapen omgärdade varje "jag" med ett "vi".
Och stunden blev större än nuet. Evigheten landade tyst i vår mitt.
De heliga nattvardsgåvorna.
På kvällen var det några pilgrimer som valde att sova i kyrkan. Så stort!
Tänk att få somna under krucifixet, i kraftfältet av självaste försoningen! Och sedan vakna vid sidan om altaret - sakramentets boning.
Nästa dags vandring var sista etappen, Rogslösa - Örberga - Vadstena.
Vi körde följebilen längs de gyllene åkrarna upp till den lilla gruskullen där Örberga kyrka ligger, sedan många sekler tillbaka.
Vi gjorde fint i kyrkan, tände ljusen och dukade upp nattvardsgåvorna.
- Nu kommer de!
Örberga kulle.
Dagen var endast halvvägs, men middagshettan var tillräckligt stark för att alla genast sökte sig till den skugga som kyrkogårdens redskapsbod gav.
Iklädd den vita alban gick jag ut och välkomnade dem ännu en gång.
- Välkomna fram! Välkomna hem!
Skorna fick stå kvar vid ryggsäckarna. Bördorna lastades av. Ödmjuka fötter gick över grusgången in i kyrkan.
Altaret i Örberga kyrka.
Jag gav en reflektion kring Jesus-ordet "Av frukten skall ni känna trädet" - om andlig klarsyn.
ETT GOTT TRÄD KAN INTE BÄRA DÅLIG FRUKT.
ETT USELT TRÄD KAN INTE BÄRA GOD FRUKT.
Matteus 7:15-21.
Jesus är vår trädgårdsmästare.
Han ser till våra rötter: är de vida och ytliga likt granens rötter?
Eller är de djupa och förankrade i berggrunden som tallens rötter?
Hur ser din stam ut?
Är den förr så släta björkstammen full av skrovliga törnar från livet?
Har din bark hårdnat? Eller är du len som körsbärsträdets bronsfärgade stam med små guldstreck?
Bronsfärgad körsbärsstam.
Och din krona, hur ser den ut?
Hänger dina grenar ned, som till en skyddande koja? Eller hänger de ned för att ditt livsträd är håglöst utan livsmod?
Sträcker sig din krona upp mot ljuset med raka grenar?
PLOCKAR MAN KANSKE DRUVOR PÅ TÖRNEN ELLER FIKON PÅ TISTLAR?
Jesus i Bergspredikan, Matteus 7.
Hur ser frukten ut på ditt träd? Har de mognat till skörd?
Eller är det bara små surkart?
Jesus, själens trädgårdsmästare, går runt och vill ge dig näring. Om det så är bara ett enda äppelkart på din gren, vill han få det att växa till sig och mogna! Det finns hopp! Tag emot hans omsorg.
- Kom! Allt är redo!
Kristi kropp och blod för dig utgivna.
För dig...
Sedan samlades alla nere vid församlingshemmet under den stora asken, för att äta sin medburna matsäck. Intill växer det klarbär - de saftigt syrliga knallröda körsbären. Det var som att dricka solens egna vitaminer!
- Detta träd bär sannerligen god frukt!
Asken är ofta ett vårdträd. Dess blad kommer sist på våren och de släpper sina löv först på hösten. Fröställningarna hänger kvar hela vintern och blir mat till fåglarna.
Asken är central i vår fornnordiska historia. De första människorna där kallades just för Ask och Embla.
När kristendomen kom till Sverige så kunde vikingarna verkligen ta till sig händelsen med Jesus på korset. Då slapp de offra geten, hästen eller ynglingen för att blidka asagudarna... De förstod vidden av att Jesus är "Guds lamm" och det allra sista offret!
Där har vi en del att lära, vi som är hednakristna.
Vila vid asken.
Hur var det nu med vattentillgången? Var alla vattenflaskor fyllda? Solen är stark.
Den fysiska omsorgen är lika viktig som den själsliga.
Därför gick jag och hämtade en gryta med kallt vatten.
- Här kan ni blöta ned era halsdukar och nackar så att ni håller huvudet kallt!
Så gick jag runt och skvätte vatten i hattarna... under skratt och glam!
Vattenceremoni!
Nu lämnade pilgrimerna sin rastplats för att nå denna tredagarsvandrings slutmål: Vadstena Klosterkyrka.
Samma eftermiddag kom de fram, vandrande över Spången, längs Vättern, och kyrkklockorna ringde dem välkomna hem, för vilken gång i ordningen?!
HÄRLIG ÄR JORDEN, HÄRLIG ÄR GUDS HIMMEL
SKÖN ÄR SJÄLARNAS PILGRIMSGÅNG...
Sv Ps 297.
Målet; Vadstena klosterkyrka.
Psalmens sång klingade i takt till pilgrimsstavarna under kyrkvalven. Rösterna svalde tacksamhetens tårar över att bli så berörda av den Närvaro, som är större än allt.
- Tack, Herre, för det stora pilgrimsmålet som väntar på oss - själva Himmelen...
Vår pilgrimsledare bad en innerlig bön och jag tänkte, med ord från Psaltaren 23:
OCH HERRENS HUS SKALL VARA MITT HEM, SÅ LÄNGE JAG LEVER!
Ps 23:6.
Det himmelska målet. Foto: Pernilla.
- Herre, visa mig din väg.
- Och gör mig villig att vandra - hem.
Amen!
Varma hälsningar, eder bilgrimspräst,
Helene F Sturefelt.
Välkommen hem till kyrkan.
öljasd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar