BÄCKEN STÖRTAR I VÄTTERNS FRIHET - Lage Pernveden

Bäcken störtar ned.

Naturen behöver inte vara dramatisk när man pilgrimsvandrar, men det var den vid detta tillfälle. 

Vandringen mellan Ödeshög till Vadstena den 18 -21 juli gick längs Vätterns branter.

Jag och min syster körde följebilen men fick ändå ett tillfälle att vandra en stund längs Stocklycke.

Följ med och upplev detta envisa, starka lilla vattendrag och drick med mig friska klunkar av rent vatten!

Från ravinen vid Stocklycke samlades Ombergs små bäckar till en större bäck. Men när jag såg hur vattnet störtade ned i Vättern fick jag svindel...

Liten vandring vid Stocklycke.

Ett av pilgrimens nyckelord är FRIHET.

Fanns det någon frihet vid dessa stup och raviner?

Framför mig ligger en god bok med reflektioner kring bibeltexter, skriven av Lage Pernveden, utgiven på EFS-förlaget.

Hans ord skall nu få följa mina foton. Utgångspunkten är Jesaja kapitel 43:

   MEN NU SÄGER HERREN SÅ, HAN SOM HAR SKAPAT DIG:

   FRUKTA INTE, TY JAG HAR BEFRIAT DIG

   OCH JAG HAR KALLAT DIG VID NAMN,

   DU ÄR MIN.

   OM DU ÄN MÅSTE GÅ GENOM VATTEN, SÅ ÄR JAG MED DIG.

   ELLER GENOM STRÖMMAR, SÅ SKALL DE INTE DRÄNKA DIG.

   MÅSTE DU ÄN GÅ GENOM ELD, SÅ SKALL DU EJ BLIVA SVEDD.

   TY JAG ÄR HERREN DIN GUD, ISRAELS HELIGE,

   DIN FRÄLSARE.

   Jesaja 43:1-2.

Vatten från ravinen forsar fram.

Lage Perveden skriver:

"Vad gör den som har blivit befriad?

Hur använder en människa sin frihet? Vad vågar hon? Om hon nu verkligen fattar att hon är fri.

Det finns så många vägar att pröva. 

Drömmarnas väg. Eller den iskalla beräkningens. Äventyrets väg. Eller försiktighetens.

Ärans väg. Eller den kuvade viljans håglösa väg."

Lage Pernveden "Mycket nära".

"Profeten visar inte vägen.

Betyder det kanske att vägen inte är utstakad än? Betyder det att jag skall vandra en väg som ingen har trampat upp åt mig?

I så fall är det ovisshetens okända väg som ligger framför mig.

Men hur oviss den än är - två saker får jag veta om den."

Jag vände mig om och tittade uppåt. Ett rör hjälpte bäcken fram över marken. 

Någon har banat väg för vattnet. Men min livsväg är inte upptrampad. Morgondagen är alltid okänd även om jag gör upp mina planer och önskemål.

Omsorg om bäcken.

Lage Pernveden skriver:

"Det ena är att jag skall vara beredd på hinder och svårigheter. Det handlar om vatten och strömmar, om eld och lågor.

Min befrielse är inte en befrielse från besvärligheter och pressande oro. Inte ens från motgångar.

Jag behöver inte söka äventyret i min frihet. Friheten bär äventyret med sig - det allvarliga äventyret som oftast ser helt annorlunda ut än det jag sökte med fantasins tentakel."

Det är ju just detta som så många faller på! Att om jag är troende då skall allt gå bra och Gud ta bort alla hinder! Men ingenstans i Guds ord står det så! Det är mänskliga önskedrömmar utan förankring i livets villkor, som Gud utsätter oss för.

Vi talar om att vara i livets "flöde".

Jag tittade på de tjocka grenarna som hindrade bäckens framfart. Ska vi ta bort dem? Jag gillar att röja!

Men så insåg jag att i så fall skulle vattnet störta fram ännu kraftigare, och det hade inte varit bra omgivningen.

Alltså, skall vi tacka för det som ligger hindrande i vägen i livet?

Hindren är till välsignelse för att hejda en alltför hög hastighet...

Goda hinder.

Och så berättar Lage Pernveden om Paulus som skildrar sitt allvarliga äventyr med Herren i form av skeppsbrott på Malta, rån, hunger och prygel. Allt detta hör ihop med det som han kallar för friheten i Kristus.

Han fortsätter:

"Här ser jag alltför väl att befrielsens väg inte leder människan till det romantiserade äventyret. Det är smärtsamt inte bara för själen utan också för kroppen".

Branterna störtade ned och vattnet med dem.

Friheten kan vara brutal. Inte alls lugn och mjuk.

Och när jag tog detta foto vinglade stenen till som jag stod på...

Inte störta ned med vattnet!

Med stort intresse fortsätter jag läsa Lage Pernvedens reflektion över Jesajatexten:

"Var mitt livs vattenströmmar skall hindra min väg vet jag inte. Och var elden brinner vet jag inte heller.

Men ett vet jag - och det är den andra sanningen som profeten avslöjar för mig:

- Herren är med mig.

Den Gud som har befriat mig är med mig. Han bekänner sig till mig och säger "Du är min!"

Gud har till och med nämnt mig vid namn i dopet. Det är sannerligen mitt livs Gud!"

Det är detta som är Bibelns löfte - att Herren är med oss mitt i svårigheterna, inte att han tar bort dem.

Suck. Alltså får vi fortsätta kämpa med relationer, ekonomi och miljö... med den klokskap vi fått.

Vättern tar emot bäckens vatten.

Ärlig själavård:

"Jag vet att stunden kommer då jag känner mig ensamt olycklig mitt i vattenströmmen, eller i elden, stunden då det känns som om ingen tro i världen vill bära.

Det är stunden då det känns som om varken Gud eller människor frågade efter mig.

Och frestande röster viskar i mitt öra att jag har kommit fram vid omöjlighetens brant.

Jag känner mig bunden i min oro och min otro. Jag vill inget. Och vågar inget. Orkar inget."

Ett annat nyckelord i pilgrimens armband är BEKYMMERSLÖSHET. Kan man leva i FRIHET fri från oro och bekymmer? Är det inte aningslösa, religiösa önsketankar?

Jo, om det hänger i luften att allt skall ordna sig av sig själv.

Nej, om friheten från att skapa bekymmer grundar sig att Gud är med och leder, då är det sant.

Detta är min ständiga kamp och andliga träning!

Gud, ge mig rätt perspektiv!

Lage Pernveden skriver:

"Men då hör jag den på nytt - rösten.

Den som kallade mig en gång i dopet. Rösten som befriar mig med övertygande ord, som når mig med en tröstande trygghet.

Det är samma röst som skapade och ordnade världar ur kaos och som format ett folk åt sig, ur en förtryckt minoritet.

Rösten viskar sitt "frukta inte!" När du är nära mig och jag är när dig kan ingenting skada eller göra dig illa.".

Detta är så svårt att lita på när jag tänker på alla de sår livet har gett mig. Jag har visst blivit skadad! Svedd också och utbränd. Luttrad och avskalad. 

Livet med Gud är sannerligen ett "äventyr " som kostar blod, svett och tårar.

Avskalat liv.

En gång vid livets slut hoppas jag få vila ut hos Herren, vid lugna vatten, och att Han skall förklara allt för mig. Jag orkar inte med fler äventyr!

Jag tog av skor och strumpor och ställde mig barfota i det iskalla vattnet. Så friskt! Så otroligt skönt!

Hela jag kvickande till.

Sedan satte vi oss vid ett vindskydd och vilade våra kroppar och sinnen.

Lika ärligt är det att berätta om alla de gånger vi övervunnit alla dessa livets vattenströmmar och eldstormar. För det har vi ju.

Jag sitter ju fortfarande här...

Vilar vid lugnare vatten.

Forsande hälsningar,

Helene F Sturefelt, vattenteolog, med tack till Lage Pernveden för mycket fina tankar