En väl förberedd grav.
Ett dödsfall har inträffat. Sorgen är stor. Känslorna är upp och ned, själen ut och in, och kroppen krånglar.
Tanken är suddig och kraften borta.
Man vill bara försvinna själv. Men saker och ting måste göras. En begravning skall ordnas.
Så bra att det finns begravningsbyråer som kan ta hand om allt det svåra.
Eller?
Fotomontage ur en broschyr.
Det jag nu skall skriva gör jag i kraft av min erfarenhet som präst, med två begravningar i veckan i tjugofem års tid. Jag har sett och hört mycket. Ingen del av sorgen är mig främmande.
Men det som jag aldrig tidigare varit med om - och som jag fruktat - är begravningen av min egen pappa.
Därför vill jag dela med mig av den erfarenhet som jag och mina syskon nu fått, i en av livets svåraste stunder.
Det är vår sorg, vår smärta och vårt sorgearbete. Därför ville vi göra så mycket som möjligt själva.
Utan begravningsbyrå.
Ta hand om varandra.
Va??
Det går väl inte??
Jo. Tänk efter. Förr (hur mycket förr då?) fanns inga begravningsentreprenörer. Man gjorde allt själv.
För riktigt länge sedan låg gamla mor i kökssoffan och dog. Där låg hon någon dag tills alla i byn fått komma dit och ta adjö.
Sedan "lade man locket på" - det är därifrån uttrycket kommer - och satte "spiken i kistan". Kökssoffan blev likkista, och ute på backen tog grannen fram likvagnen och kistan ställdes upp på den.
I Tvings socken i Blekinge, i den lilla byn Måstad, finns allt detta kvar att beskåda.
Man granbeströdde grusvägen upp till kyrkan för att det skulle lukta gott. Allt gjorde man tillsammans.
Men i takt med att jordbruket minskade och städerna gav det liv vi ville leva, försvann kunskapen om döden. Det blev ett främlingskap och en rädsla. Någon kom på att man kunde ju hjälpa till, öppnade en "byrå" och så föddes en ny yrkesgrupp - begravningsentreprenören.
Doftande granar.
Det jag upplevt är att begravningsbyråerna (b.b.) allt mer har tagit över både kyrkans roll och familjens roll i sorgearbetet.
OCH de tar ordentligt betalt för sina tjänster, tro inget annat.
När jag var ung präst på landet ringde alltid "änkan" till prästen först. Då fick hon den första viktiga själavården, där jag kunde lyssna på allt som hänt.
Sedan kunde vi finna ut ett passande datum och så kunde hon vila till dagen efter, då hon fick kraft att orka ringa b.b.
Som det är nu, på 2000-talet, ringer "änkan" b.b. direkt. De kan inte ge själavård, de vet inte vilka datum som passar i kyrkan eller vem som tjänstgör. Då börjar de ringa runt - det som efterlevande själv kunde ha gjort.
Sorgens tårar.
Sedan börjar de kanske tala om begravningens innehåll och musik. Då tar b.b. fram en lista med psalmer som man brukar ha i kyrkan - och tar nu över prästens och kantorns roll!
- När ni ändå är här så kan vi lika gärna göra detta...
Jag minns kontraktskonvent på 90-talet då vi bjöd in ortens begravningsbyråer och talade om detta.
- Er uppgift är endast att ordna kista och transport!! Inte att ta över kyrkans roll!
Våra yrkeskänslor svallade. De gick över en gräns och vi markerade.
Ett tillägg: När det gäller civila begravningar så har vi naturligtvis ingenting att säga till om.
Men nu handlar det alltså om medlemmar i Svenska kyrkan och att b.b. måste backa och göra endast det som är deras uppgift.
Svenska kyrkan vet.
Alltså.
Det man kan göra själv är följande:
* ta ut blanketten om dödsfall och gravsättning på Skatteverkets hemsida.
Glöm inte det! Utan detta dokument kan begravningen inte ske.
* ring pastorsexpeditionen och boka kyrka, präst och kantor.
* bestäm psalmer och musik själv - som passar i en kyrka (annan musik kan spelas på CD i församlingshemmet, inte i kyrkan). Då är det "levande musik" som gör sig bäst.
* finns det någon som vill sjunga? Engagera familjen! Eller be kantorn om hjälp.
Om ni väljer en solosångare utifrån tar han/ hon själv betalt och det reglerar ni, utan begravningsbyrå som mellanhand!
Välj psalmer med prästen.
* skriv ned några punkter till prästen om "personalia", det ni vill ha med i griftetalet. Det är tacksamt för prästen! Sedan gör hon/ han ett tal som omramas av bibelord och goda tankar om Guds löften i liv och död.
* du kan själv göra en dödsannons med de digitala hjälpmedel som finns, och skicka in den till tidningarna. Eller, det händer att en del bara lägger upp meddelandet på sociala medier...
* ring själv och beställ blommor. De servar med att köra buketterna till kyrkan samma dag.
Som en sommaräng.
* om ni skall ha minnesstund, vilket är mycket fint, boka församlingshemmet också. Ibland tar de ut en mindre summa för lokalhyran. Kom samma dag och möblera borden så att det passar ert sammanhang. Kanske ta med egna blommor till bordsdekoration?
* gör ett litet kondoleansbord i församlingshemmet, med foto, bok att skriva i med mera.
Ett foto kan bli alldeles för påträngande på kistan i kyrkan. Dessutom har man olika minnesbilder av personen.
Placera därför fotot hellre i församlingshemmet.
* ring själv och beställ maten/ fikat hos en cateringfirma ni har förtroende för.
* gör själv en enkel agenda till begravningsgudstjänsten (obs, det är ingen "ceremoni") med några av huvudpunkterna som ni gått igenom tillsammans med prästen.
Vackert kondoleansbord.
Vid själva begravningen:
* kom i god tid, minst en halvtimme före. Själen är långsam och behöver tid...
Placera själv ut blommorna som du vill ha dem.
* lägg ut agendan i kyrkbänkarna, eller, dela själv ut dem till gästerna som kommer - då får du ett naturligt sätt att hälsa på var och en.
* mitt i begravningsgudstjänsten kommer det som heter "bibelläsning". Det är oerhört fint om du då har med dig den dödes Bibel. Många har i sin konfirmationsbibel fått en hälsning från sin präst med ord som skall bära genom livet, ända in i döden. Nu är det dags...
Att står där framme och läsa just de personliga bibelorden är mycket starkt. Be prästen om hjälp ifall det inte finns någon i ert sammanhang som vill.
* det sista är vem som skall bära ut kistan? Ni själva? Orkar ni, vill ni? Annars har församlingen professionella bärare som gör denna sista del, ut ur kyrkan.
Katafalken (förr: "likvagn")
Vad skall allt detta vara bra för?
Jo, vi måste återta våra begravningar från b.b.! Det är ju vår stund, det är er begravning, inte deras, eller hur!
Genom att själv göra så mycket som möjligt bearbetas sorgen på ett djupare sätt.
Tårarna är där, men man har själv kontrollen på ett annat sätt.
Jag har varit med om så många begravningar där familjen kommer till begravningsbyråns föreställning...
Som främlingar går familjen in i kapellet, tittar med förskräckta sorgeögon hur allt ser ut - utan att själva ha vågat lägga sin hand vid det.
Det är inte bra.
Främlingskapet bara ökar. Sorgen hackar. I bästa fall kan präst och kantor ändå förlösa sorg och saknad, och förmedla tacksamhet över ett liv som varit betydelsefullt.
"Av jorden är du kommen..."
"Du gav honom livet"..
Med detta hoppas jag att jag kunnat styrka dig till frimodighet.
Döden skall inte vara tabu eller främmande. Den ingår i livet. Och ju fler vi är som återtar våra begravningar, desto fler ser att det är så här man kan göra!!
Du har dessutom sparat många tusenlappar. Dem kan du ge i kollekt istället...
Jag upprepar; det enda begravningsbyrån skall göra är:
* att hämta den döda kroppen,
* ordna den kista ni beställer och lägga den döda kroppen däri,
* transportera kistan till kyrkan.
a) om det är jordbegravning bär kyrkans bärare ut kistan till den öppna graven.
b) om det är kremation hämtar b.b. kistan och för den till eldbegängelsen, som det heter.
Närvaro in i det sista.
LÄR MIG DU FÅGEL MED DIN FLYKT
ATT BRYTA UPP OCH FÄRDAS TRYGGT
MOT OBEKANTA STRÄNDER...
LÄR MIG DU FJÄRIL VINGAD LÄTT
VAD HERREN OCK ÅT MIG BERETT
DÄR DU MOT HÖJD DIG SVINGAR...
Sv Psalm 304:2-3
Och när vi kom ut ur kyrkan flög Nordvästra Skånes flygklubb "rote" för att hedra pappas minne.
Nu har han lämnat det jordiska livet. Vår himmelske Fader kallade honom hem igen, varifrån han en gång kom.
Din stund på jorden.
Vila i frid, älskade pappa!
Din dotter, Helene F Sturefelt
Vila i frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar