Att gå sin väg.
Hon gick sin egen väg. Han sökte sin egen lycka. Kollektivet kvävde dem. Individen försvann.
Men så slog pendeln tillbaka.
Det som var befrielse blev till fångenskap.
Unik men förlorad.
De ville verkligen inte stå där i fårskocken bland de andra fårskallarna. Det måste vara möjligt att få vara unik utan att tappa bort sig.
Det måste dock bero på vilken riktning de andra rör sig.
Om samhällsflocken stelnat i förlegat tänkande måste några verkligen våga bryta sig loss och hitta tillbaka till en bättre väg. Jag tar inga konkreta exempel, det får du göra själv. Detta gäller även kyrkan och våra kristna församlingar.
Men om sammanhanget är gott, och man bryter sig loss från det, ja då är risken att individen går vilse.
Är ditt sammanhang positivt eller negativt?
VI GICK ALLA VILSE SOM FÅR
VAR OCH EN AV OSS VILLE VANDRA SIN EGEN VÄG
MEN HERREN LÄT ALLAS VÅR MISSGÄRNING DRABBA HONOM.
Jesaja 53:6
Det finns två livsberättelser som går i motsatt riktning:
- Jag har funnit Gud och mitt liv har fått en ny mening!
- Jag lämnade kyrkan och mitt liv har fått en ny mening...
Den ena lämnade världens liv med girig karriär, meningslöst sökande och droger i hemlighet.
Den andra lämnade kyrkan där maktmissbruk i Guds namn blev rent destruktiv.
I båda fall tror jag att Gud tog emot dem... eftersom Gud är Sanning och Ande. Ingen kan lura Herren genom att säga "Herre, Herre..." Det genomskådar han!
Unik men förlorad.
Unik, men förlorad.
Nu vänder vi på berättelsen.
Du minns säkert liknelsen om de 99 fåren där herden lämnar dem för att söka rätt på det hundrade fåret, som gått vilse.
Hur vågade herden riskera så många liv för bara ett enda?
Eller var de flera herdar som delade upp arbetet med att vakta fåren?
När Jesus berättar detta, som Lukas återger i sitt evangelium, vill han lyfta fram Guds omsorg.
OM NÅGON AV ER HAR HUNDRA FÅR OCH TAPPAR BORT ETT AV DEM, LÄMNAR HAN DÅ INTE DE NITTIONNIO I ÖKNEN OCH GÅR OCH LETAR EFTER DET BORTTAPPADE, TILLS HAN HITTAR DET?
Lukas 15:4.
Individen finns i kollektivet och kollektivet består av individer. De är inte varandras motsats i den bibliska mänskosynen.
Individ och kollektiv.
Vi stannar upp lite inför vem Jesus adresserar denna liknelse till. Vem är det han avser som "är förlorad"?
Lukas återger situationen så här:
ALLA TULLINDRIVARE OCH SYNDARE SÖKTE SIG TILL JESUS FÖR ATT HÖRA HONOM.
MEN FARISÉERNA OCH DE SKRIFTLÄRDE FÖRARGADE SIG...
Luk 15:1.
Tullindrivarna samarbetade med ockupationsmakten. Här skulle jag kunna göra en lång politisk utläggning, alltifrån Tyskvänligheten under WWII, till nej... jag avstår. Men dessa "publikaner" var djupt hatade.
De hade själva ställt sig utanför flocken, där enda möjligheten till försörjning var att gå romarnas ärende och ta in tullavgifter - där en hel del gick ned i egen ficka.
Denna form av kriminalitet gjorde att tullindrivarna hamnade i ingenmansland vad gäller social tillhörighet.
"Syndare" var de som inte följde Guds lagar. Hela det judiska samhället genomsyrades av Guds bud, som vi kan läsa om i Moseböckerna. Att inte följa buden gjorde människan orättfärdig, och ovärdig Guds gemenskap.
Syndarna var också utstötta och befann sig även de i ingenmansland.
Det är dessa två grupper som söker sig till Jesus.
Ingenmansfolket.
Tavla. Krucifix. Nödutgång...
Men det är inte till dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. Visserligen blir herden oerhört glad över det förlorade fåret - tullindrivare som syndare - men poängen är en annan:
GLÄD ER MED MIG, JAG HAR HITTAT FÅRET SOM JAG HADE FÖRLORAT.
JAG SÄGER ER:
PÅ SAMMA SÄTT BLIR DET STÖRRE GLÄDJE I HIMLEN ÖVER EN ENDA SYDNARE SOM OMVÄNDER SIG ÄN ÖVER NITTIONIO RÄTTFÄRDIGA, SOM INTE BEHÖVER OMVÄNDA SIG.
Lukas 15:6-7.
De rättfärdiga är alltså fariséerna och de skriftlärde, de som är noga med lagarna och följer Guds bud.
De vet vad som är rätt och fel och de är moralens väktare.
Problemet var bara att deras laglydnad hade övergått till en kärlekslös lös på medmänniskan.
Deras paragrafrytteri började bli både omänsklig och ogudaktig. De missade själva andemeningen med lagbuden:
DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD
OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.
DET ÄR VAD LAGEN OCH PROFETERNA SÄGER.
Skriftlärd.
De "rättfärdiga" söker sig inte till Jesus. Tvärtom. De blir förargade när de ser vad Jesus gör:
DEN MANNEN UMGÅS MED SYNDARE OCH ÄTER MED DEM!
Lukas 15:2.
Jesus bröt mot ordningen. Det var tabu att låta sig besmittas av dessa lågt stående grupper.
Men Jesus känner Guds hjärta och visar nu hur Gud ser på varje människa. Eller som det står i Johannes Uppenbarelse:
SE, JAG STÅR VID DÖRREN OCH BULTAR.
OM NÅGON HÖR MIN RÖST OCH ÖPPNAR DÖRREN, SKALL JAG GÅ IN TILL HONOM OCH ÄTA MED HONOM, OCH HAN MED MIG.
Uppenbarelseboken 3:20
St Ann's kyrkodörr, Dublin.
Det är "syndarna" som känner igen Guds kärleksfulla röst. Det är de utanförstående som dras till Jesus. De hör hans omsorg om dem. Där finns inget förakt, bara en inbjudan till nytt liv.
Det är den kärleken som förvandlar en människas liv!
Unik och återfunnen!
Men kvar står nittionio sura fariséer och tycker detta är förskräckligt. Ska det inte vara lag och ordning?
Jo, det ska det, men inte på bekostnad att man knäcker en medmänniska.
Vägen. Skall det inte vara lag och ordning?
De skriftlärda såg ingen anledning till att omvända sig. De var ju redan på rätt sida om lagen.
Men prestation och "rätt och fel" skapar ingen gemenskap, bara hårdhet och fördömande.
Det är det Jesus vet.
Därför är det också en sorg i liknelsens slutsats:
- att det blir större glädje i himlen över en enda förlorad syndare som omvänder sig, än nån slags glädje över de perfekta som inte tror sig behöva någon omvändelse.
De perfekta missar livet. De är hårda som robotar.
De förlorade är mjuka och ödmjuka. De behöver hjälp.
Helig Ande viskar.
Slutsats:
Omvändelsen kan gå åt två håll:
- från ett girigt liv med pengamissbruk och laglöshet,
OCH!
- från ett lagiskt paragrafrytteri som knäcker människor, istället för upprättar.
Kanske pendlar varje människa mellan dessa båda poler?
Både ock. Vi pendlar.
Psaltarpsalmens ord förenar oss alla, oavsett vilken flock vi tillhör eller behöver bryta oss loss ur:
LÅT MIN BÖN NÅ FRAM TILL DIG
RÄDDA MIG, SOM DU HAR LOVAT.
ÖVER MINA LÄPPAR SKALL LOVSÅNG FLÖDA
TY DU LÄR MIG DINA STADGAR.
MIN MUN SKALL BESJUNA DITT ORD
TY ALLA DINA BUD ÄR RÄTTFÄRIDGA.
LÅT DIN HAND BLI MIG TILL HJÄLP
TY JAG HAR VALT DINA BEFALLNINGAR.
JAG LÄNGTAR EFTER DIN RÄDDNING, HERRE,
DIN LAG ÄR MIN LUST.
LÅT MIG LEVA FÖR ATT PRISA DIG
LÅT DINA LAGAR VARA MIN HJÄLP.
JAG HAR GÅTT VILSE
SOM ETT BORTSPRUNGET FÅR.
SÖK RÄTT PÅ DIN TJÄNARE
TY JAG HAR INTE GLÖMT DINA BUD.
Psaltaren 119:170-176
Gud, leta upp oss!
Förlorad och återfunnen.
Unik men bortsprungen.
Vilse i kollektivet.
Individuellt förlorad.
Uppletad och hittad.
Värd att kämpa för.
Förlorad i egot.
Unikt älskad.
HERRE, VISA MIG DIN VÄG,
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Tavlan på pilgrimscentrum i Vadstena.
Eller.
Att gå sin väg.
Vilket gör du?
Unika hälsningar från Helene F Sturefelt,
- som fotograferade tavlan på Pilgrimscentrum i Vadstena,
- får-teolog och skock-predikant, som gärna hade predikat i TV-gudstjänsten från Listerkyrkan. Men nu kom den ju här!
- Detta var den 3:e söndagen i Trefaldighetstiden, årgång 1, med tacksamhet.
Jag behöver hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar