SMÅBARNSTERROR

De hade övat och övat.

De hade övat i flera veckor. Sångerna var fina men gammeldags med ovanliga ord och med klanger från förr. 

Vita dräkter var strukna, glitter och röda band framtagna. Ljus i händerna till tärnorna och ljus till kronan till själva ljusbärerskan.

Vaktmästaren hade tänt ljus, kyrkvärdarna delade ut sånglappar och prästen hade tänkt igenom sitt tal.

Alla var väl förberedda och förväntan var stor.

Folk hade uppmanats att komma i god tid. Det gjorde de.

Snart skulle den andaktsfulla tystnaden lägga sig. Klockorna ringde samman.

Men stillheten infann sig aldrig.

Nu kommer hon!

- Sankta Lucia, ljusklara hägring... skrik, skrik, natten går tunga fjät och småbarnen sprang omkring i kyrkans sidogång, klamp, klamp.

Församlingen log överseende. Snart skulle det bli lugnt.

_ Lusse lelle, Lusse lelle... var är lille Pelle? Göm dig inte under kyrkbänken, väste pappan... i midnatts mörka timme.

Efter tjugo minuter började tålamodet tryta. Inga vuxna vågade ta kommandot och skapa lugn och ro bland barnen. 

De halvstora ungarna fick spela spel på sina mobiler, halvhögt viskande till varandra, medan luciakören framme i koret sjöng ännu en av de underbara sångerna om ljus och Guds glädje.

Småbarnsterror.

Nu är hon borta.

Prästen läste nåt om en blind man från evangelierna och Lucia miste ju också sin syn... Nej, nej, jag vill inte sitta still! skrek en 4-åring.

Stressnivån var nu så hög bland ung och gammal att alla förhoppningar om en andaktsfull stund i kyrkan var helt nedfrysta.

- Och då sa Jesus till honom...

Jag gick ut.

Adrenalinet måste ned till normala nivåer. Det vill säga till nollpunkten. 

Nu var det flera unga föräldrar som gav upp sitt kyrkobesöksförsök och kom ut till vapenhuset, där jag stod och djupandades.

- Såja, lugna dig nu!

Talade de till mig? Nej, till hysteriske lille Pelle, som försvann ut i gråvintern genom den tunga kyrkporten.

Småbarnsterror.

Ut!

Jag smög in i kyrkan igen, och satte mig längst ned, genomsvett på ryggen.

Jag hade så gärna velat höra vad prästen hade att säga om synen när ögonen är skadade... och om trons offer för kärlekens skull. 

Men jag satt ledsen och vissen och genomled den sista kvarten.

Äntligen var det slut och det fina luciatåget skulle strax tåga ut. Men innan dess hade de tryckt in några amerikanska snölåtar och en hysterisk gospellåt, med waylande tonartshöjningar... Snälla... nej... 

Gud, hjälp mig.

- Och till sist sjunger vi alla "Nu tändas tusen juleljus...

Nu tändas hundra mobile-ljus med sitt blekblåa sken. Kyrkbänkarna lystes upp av digitalt ljus, där ingen deltog i sången. 

Alla var betraktare. Besökare. Titta-på-are. Kikandes genom mobilkamerans lilla öga, filmandes, fotograferandes.

Ja, det kan ju jag också göra... och inte vara sämre än alla betraktare.

Inom mig grät hjärtat.

Mobilers bleka, blåa sken...

Vad är det som har hänt med den unga föräldragenerationen? Var är den vuxna gränssättningen?

Vad händer i kyrkan?? Var är respekten?

Barnen kan inte hjälpa hur deras föräldrar fostrar dem - läs: inte fostrar dem.

Så här pratigt, skrikigt och störigt var det inte när jag var liten. Vi fostrades till att kunna vara tysta och sitta still, när det var det som gällde; på biblioteket, i simhallen, i kyrkan...

Efteråt hörde jag flera som var besvikna över att "årets finaste stund" var bestulen på "sin heliga andakt"... "hm, jag är inte så religiös men det skall var tyst och stilla så man kan lyssna och  njuta".

Är inte det rimligt?

Småbarnsterror.

Göm dig inte under kyrkbänkarna!

Och vad skall flickorna i luciakören säga? Och kantorn?

- Det gör inget... med ett generat leende?

Jo, det gör det visst! Håll självkänslan högt!

Och på natten drömde jag att jag ställde mig i kyrkgången likt tågvärden som sa högt till alla passagerare att nu-lägger-ni-upp-era-väskor-på hyllorna-så-att-folk får-plats-att-sitta! - - - och så ropade jag:

- Bana väg för Herren! Lyssna till Lucia! Håll tyst! Hyggormsmobilyngel! Omvänd er och gå ut i öknen där ingen uppkoppling finns!

Och så gick strömmen... och det blev kolsvart i kyrkan.

Sedan vaknade jag.

Och tåget gick.

Kan tågvärden hålla ordning i kyrkan?

Alltså: 

Ta inte med era småbarn till Sweden Rock. Ta inte med era bebisar till biblioteket. Och ta inte med springsugna barn till kyrkan, där de ändå inte får ut någonting av gudstjänsten eller konserten.

Håll er hemma.

Och träna på "andakt" framför TV'n.

Lucia-andakt framför TV'n.

JESUS SADE:

- NI MÅSTE BLI SOM BARN FÖR ATT KOMMA IN I HIMMELRIKET.

Jaha... men det handlade inte om att springa runt och störa, utan om att ha ett stilla och öppet hjärta, mottagligt för bön och andakt.

Låt oss hjälpas åt med det.

Och inte fegisflina åt småbarnsterrorn.

Där fick jag alla emot mig.

Respekt.

Småbarnshälsningar med knäppta händer.

Helene Sture Lussefelt,

- lessen.