Grodan ska på begravning.
Följ med på en annorlunda begravning. Men den är alldeles på riktigt.
- Min mamma är död, sa leksaksgrodan, alltså hon som har skapat mig. Vill du följa med mig på begravningen? undrade hon.
Min virkmamma ligger i en kista och jag har plockat blommor till henne.
- Visst vill jag det, sa jag till grodan, du bor ju hos mig nu och det är mitt ansvar att ta hand om dig.
Och jag kände din virkmamma, vi var vänner.
- Är du också ledsen?
- Ja, lite... sa jag och vände mig bort.
- Titta på mig! sa grodan. Dina tårar är mina, för jag kan ju inte gråta...
Nu kom tåget.
Hjälp, jag blåser av!
Det var en varm sommardag i juni men det blåste mycket.
Grodan och jag kom väldigt tidigt till kyrkan för att ha gott om tid.
- Själen måste hinna landa, sa jag.
- Vad är en själ? Har jag det? undrade grodan.
Jag var för hungrig för att svara. Teologin fick vänta tills vi var mätta.
Vi gick bort till söndagsskolefröken Amelie von Braun, hon som startade denna legendariska kristendomsundervisning i Sverige.
Hon föddes 1811 och dog 1858, hundra år innan jag föddes. Amelie von Braun blev bara 47 år, men hann uträtta mycket. Det gäller att ta vara på sina år, och det gjorde hon!
Amelie von Braun.
- Gick du i sån där söndagsskola? undrade grodan.
- Ja, det gjorde jag. Den var i en källarlokal i höghusområdet där vi bodde. Jag var bara 7 år men det var som riktiga små gudstjänster och man fick fina bilder varje gång man varit där.
- Jag har inte gått i någon skola, sa den virkade figuren, bara simmat runt i slemmiga dammar.
Nu behövde vi äta.
- Kan man fika med de döda? frågade grodan. De kan väl inte äta?
- Nej, det kan de inte, men platsen är fin och jag vill sitta där stoftet efter Amalia är. Vill du ha en äggmacka?
- Nä, fy, sa den virkade, grodor äter inte ägg. Bara ost.
Ostmacka till grodan.
På kyrkogården finns det många fina träd. En häng-alm var som en stor grön grotta. Det kallades för "önsketrädet" och små lappar hängde i grenarna.
- Får jag också önska mig någonting? frågade grodan.
- Ja, gör du det.
- Då önskar jag mig att min virkmamma skall komma till den Store Skaparen och få träffa honom. Tror du att det går? Han vill nog se allt fint som min mamma har skapat.
- Den önskebönen hänger vi upp!
Önsketrädet.
Vi gick in i kyrkan, innan någon annan hade hunnit komma in. Vi tog det lugnt.
Längst fram stod kistan. Döden var närvarande, men också varma känslor av tacksamhet.
- Jag vågar inte gå in, sa grodan. Tänk om någon tittar snett på mig. Jag är i alla fall bara ett påhitt...
- Nejdå, göm dig i min väska. Jag skall skydda dig.
Grodan tvekar.
Det var mäktigt att se alla fantastiska blomsteruppsättningar. Och det gjorde ont att se hälsningarna med "ett sista farväl".
- Så fint ni människor gör när ni är döda, sa den gröna, det gör inte vi i Grodlandet. Vi bara gräver ned varann. Eller så kommer det någon och äter upp oss...
- Tack för upplysningen, sa jag och snöt bort några nya tårar.
Så kärleksfullt vackert.
Nu kom mina vänner. Vi satte oss i kyrkbänken tillsammans och tittade på varandras blombuketter.
- Jag har plockat sommarblommor i dikeskanten, det hade hon gillat! sa min vän.
- Och jag har plockat järnek som symbol för evigheten, avenbok för livet som vissnar och den knallgul rölleka som symbol för hoppet om uppståndelsen, som Jesus visade.
- Lyft upp mig ur väskan! väste grodan. Jag vill sitta hos er!
- Absolut! Du måste också få se det som händer.
- Har jag en själ?
- Sscchhhyy! Nu börjar det.
Begravningsgäst.
Det var så vackert. Så sorgligt. Så fina psalmer och sånger. Prästen var så vänlig och snäll och alldeles närvarande.
- Varför pratade hon om Ronja Rövardotter? undrade grodan. Ska ni inte prata om Jesus i kyrkan?
- Jo... men hon började med Mattis sorg över SkallePär för att ungdomarna skulle känna igen sig.
- Känner de inte Jesus då? Har de ingen själ?
- Tyst nu, grodan!
"Blott en dag, ett ögonblick gick sönder..".
... "i sänder".. skulle det stå, men ögonblicket hade just gått sönder.
Jag tycker om att vara med.
Ett stort foto var placerat där framme. När alla gick fram till kistan för att ta sitt sista farväl, ramlade fotot ned av vinddraget när de kom för nära.
- Oj, nu är hon nog här och busar med oss, sa prästen.
- Kan de döda busa? frågade grodan som tyckte att vi tvåbenta var vidskepliga.
- Njae... det tror inte jag. De döda är döda. De levande är levande.
- Bra. Enkelt och tydligt sa den gröna simmaren. Men har JAG en själ?
Nu kom jag inte undan längre.
- Vi kan gå ut och prata om det, sa jag.
- Får jag gunga i trädet då?
- Suck. Visst.
Nu går vi ut.
- Alla som kan tänka har en själ, började jag trevande. Gud har gett livsande till allt levande.
Men vi måste vårda vår själ och ge den näring.
- Gör jag det? undrade grodan och gungade fortare i vinden.
- Det verkar så. Men inte alla människor ger sin själ näring. De är blyga, eller okunniga eller bara vilsna.
- Som att de glömt den Store Skaparen?
- Precis! Du är en duktig teolog, grodan!
- Nu vill jag fika igen!
Det tar på krafterna att gå på begravning.
Begravaningskaffe.
- Prästen sa att min virkmamma inte hade ont längre. Men det var ju bara i kroppen. Har hon inte ont i själen heller, eller missade hon det?
Jag satte kaffet i vrångstrupen. Vad är det här för en liten figur, egentligen? Hon vet mer om tro än många andra!
Grodan slickade i sig lite grädde och fortsatte:
- Du brukar ju prata om "friskendom" och "kristendom", att det är inte samma sak.
- Mmmm, vilken god kladdkaka.
- Lyssna på mig!
Hur skulle jag förklara detta på en virkad grodas nivå?
Tjohoo! Du ser mig inte!
- Vi vågar inte prata om hur det är ställt med själen, det vet bara Gud, sa jag försiktigt.
- Men min mamma var ju med i Svenska kyrkan! Räknas inte det? sa grodan förnärmat.
- Jo.... kan man få lite mer kaffe? ... det gör det.
- Hon kanske hade en hemlig tro?
"Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går..."
Psalm 256 slog an tonen i det grodan sa.
- Det är bara Gud som kan se själens tro, sa grodan. Nu vill jag gå och bada. Och leka med mina yngel.
Grodan vid söndagsskolefrökens gravsten.
Den här virkade grodan hade mer tro än många jag mött.
Tänk, så förvånad man kan bli.
Det syns sällan utanpå vad som rör sig inuti.
Och den som har öron att lyssna med kan höra många tala, som andra tror är stumma.
"Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind. Och må regnet vattna själens jord..." Psalm 730.
Grodans själ var sannerligen välvattnad!
Ledsen, men tacksam.
Gröna hälsningar mitt i sorgen efter en saknad vän.
Helene F Sturefelt,
- ledsen teolog och symbolsyster, som fick nytt hopp igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar