STÅNGEN SOM GICK AV

En hållfast midsommarstång.

Midsommartid är glädjens och förväntningarnas tid. Året står vid sin ljusaste höjdpunkt och vi svenskar firar vårt hjärtas nationaldag - Midsommarafton.

Traditionerna med att klä midsommarstången och dansa ringlekar håller oss kvar vid våra rötter. Bondesamhällets lekar finns kvar i "Viljen I veta och viljen I förstå" hur far min brukade så havre... liksom hur vi skötte hemmet innan hushållsmaskinernas tid i "Så går vi runt kring ett enebärssnår".

Förr var midsommarafton den vanligaste bröllopsdagen och den 21 mars den vanligaste födelsedagen...

Nu är tiderna förändrade men hoppet om ett gott äktenskap lever kvar.

Men tänk om relationen går sönder?

Tänk om självaste midsommarstången går av?

Nej! Stången bröts av!

Det som inte fick hända, det hände där vi var.

Den ståtliga midsommarstången bröts av vid resningen. Belastningen är ju som störst vid 45 graders vinkel, och stången höll inte för trycket. 

Det knakade... och den månghundrahövdade ringleksskaran av barn och vuxna såg hur stången böjdes bakåt av sin egen tyngd - och föll i marken, då även toppen knäcktes med ett brak.

De som hjälpte till med resningen lyckades stå lite åt sidan så ingen blev skadad. 

Men efteråt var vi många som var skärrade.

En icke hållfast midsommarstång.

Tänk om... Men nu hände inte det... att... men... Inga andra var ju ens nära när midsommarstången bröts och föll ned. 

Hur var detta möjligt? Var stången inte i gott skick? Hade ingen kollat upp dess status?

Hur många år kan man återanvända en midsommarstång utan att den försvagas av väder och vind?

Spelemän och glada dansare tog vid, men jag var beklämd.

En övervintrande midsommarstång.

Först tänkte jag att den brutna stången var en sinnebild av de äktenskap som går sönder.

Det är relationer som inte fått omsorg, utan blivit liggande i ur och skur, i ett sakta murknande.

Och jag ville bara gråta.

Sedan tänkte jag på skilsmässostatistiken, som inte är någon rolig läsning, där det ofta är kvinnan som tar initiativet. Hon orkar inte med en man som inte tar sitt ansvar för hus och hem, känslor och behov. Det räcker nu.

Midsommarstången, med sin tvärslå där ringarna hänger, är ju symbolen för kvinnans livmoder med äggstockarna - har du tänkt på det!? De var intakta, men den delen som är en fallos klarade alltså inte trycket.

Den kvinnliga delen av midsommarstången!

Är det den manliga energin som tar slut nu? 

Ingen trädde fram och tog sitt ansvar och bad om ursäkt. Kan en man inte erkänna sina fel och brister? Tappar han sin prestige då?

Jag var själv med och lövade majstången dagen innan, och tänkte tyst att fråga om säkerheten. Varför gjorde jag inte det?

Men det hade varit en indirekt kritik - för så uppfattas det ofta när en kvinna ställer frågor.

Bättre att vara tyst och fortsätta pynta.

Kransarna växer fram.

På natten drömde jag om en hammare som satt fast i ett staket. Intill var ett bord dukat till fest.

Hantverkaren nådde inte sin hammare utan råkade flänga till den så den landade på bordet. Porslinet gick sönder och flög omkring i vassa bitar, och kvinnor och barn var nära att skadas.

Mitt undermedvetna bearbetade midsommaraftonens trauma.

Och jag vaknade av att jag skrek...

- Din förbann... tänker du inte alls?? Ser du inte kvinnorna och barnen som din ansvarslöshet var nära att skada? Har du ingen respekt för liv och säkerhet?!

Mannen kändes som en mycket främmande varelse från en avtrubbad värld.

Vilken värld lever vi i?

Hur löste det sig i verkliga livet?

Jo, en rådig kvinna gick och hämtade barnens lilla midsommarstång i en trädgård intill. Den trycktes ned i hålet och så fick danslekarna sin mittpunkt till slut.

På kvällen bad jag min aftonbön och läste en av bibeltexterna för Midsommardagen, hämtad ur Jobs bok:

HERREN HAR ALLA VARELSERS LIV I SIN HAND,

VARJE MÄNNISKAS ANDE.

ÖRAT PRÖVAR ORDEN, SOM TUNGAN PRÖVAR MATENS SMAK.

MED HÖG ÅLDER FÖLJER VISHET,

LÅNGT LIV SKÄNKER INSIKT.

HOS GUD FINNS VISHET OCH STYRKA,

HAN HAR BESLUTSAMHET OCH INSIKT.

Job kap 12:10-13.

Barnen räddade oss.

Käre himmelske Fader,

- jag suckar och ber i förskräckelse över det som hände, och över det som inte hände.

Det känns som ett krig mellan kvinnor och män, där den manliga ansvarslösheten nu måste gå mot sitt slut.

Herre, det är så många kvinnor och barn som gråter över frånvarande män och fäder.

Var är visheten? Var är insikten?

Herre, Gud Fader och Skapare, vi behöver Din beslutsamhet i att forma våra relationer efter din vilja.

Och vi behöver Din styrka i att ifrågasätta vår egen... och alltid kolla säkerheten innan vi reser den där majstången upp mot Din himmel...

Ett tveksamt - Amen.

Stången som gick av.

Knäckta hälsningar,

Helene Sture Stångfelt,

- midsommarfirare i skuggan.

 

GRODAN på BEGRAVNING

Grodan ska på begravning.

Följ med på en annorlunda begravning. Men den är alldeles på riktigt.

- Min mamma är död, sa leksaksgrodan, alltså hon som har skapat mig. Vill du följa med mig på begravningen? undrade hon. 

Min virkmamma ligger i en kista och jag har plockat blommor till henne.

- Visst vill jag det, sa jag till grodan, du bor ju hos mig nu och det är mitt ansvar att ta hand om dig. 

Och jag kände din virkmamma, vi var vänner.

- Är du också ledsen?

- Ja, lite... sa jag och vände mig bort. 

- Titta på mig! sa grodan. Dina tårar är mina, för jag kan ju inte gråta...

Nu kom tåget.

Hjälp, jag blåser av!

Det var en varm sommardag i juni men det blåste mycket.

Grodan och jag kom väldigt tidigt till kyrkan för att ha gott om tid.

- Själen måste hinna landa, sa jag.

- Vad är en själ? Har jag det? undrade grodan.

Jag var för hungrig för att svara. Teologin fick vänta tills vi var mätta.

Vi gick bort till söndagsskolefröken Amelie von Braun, hon som startade denna legendariska kristendomsundervisning i Sverige.

Hon föddes 1811 och dog 1858, hundra år innan jag föddes. Amelie von Braun blev bara 47 år, men hann uträtta mycket. Det gäller att ta vara på sina år, och det gjorde hon!

Amelie von Braun. 

- Gick du i sån där söndagsskola? undrade grodan.

- Ja, det gjorde jag. Den var i en källarlokal i höghusområdet där vi bodde. Jag var bara 7 år men det var som riktiga små gudstjänster och man fick fina bilder varje gång man varit där.

- Jag har inte gått i någon skola, sa den virkade figuren, bara simmat runt i slemmiga dammar.

Nu behövde vi äta.

- Kan man fika med de döda? frågade grodan. De kan väl inte äta?

- Nej, det kan de inte, men platsen är fin och jag vill sitta där stoftet efter Amalia är. Vill du ha en äggmacka?

- Nä, fy, sa den virkade, grodor äter inte ägg. Bara ost.

Ostmacka till grodan.

På kyrkogården finns det många fina träd. En häng-alm var som en stor grön grotta. Det kallades för "önsketrädet" och små lappar hängde i grenarna.

- Får jag också önska mig någonting? frågade grodan.

- Ja, gör du det. 

- Då önskar jag mig att min virkmamma skall komma till den Store Skaparen och få träffa honom. Tror du att det går? Han vill nog se allt fint som min mamma har skapat.

- Den önskebönen hänger vi upp!

Önsketrädet.

Vi gick in i kyrkan, innan någon annan hade hunnit komma in. Vi tog det lugnt. 

Längst fram stod kistan. Döden var närvarande, men också varma känslor av tacksamhet.

- Jag vågar inte gå in, sa grodan. Tänk om någon tittar snett på mig. Jag är i alla fall bara ett påhitt...

- Nejdå, göm dig i min väska. Jag skall skydda dig.

Grodan tvekar.

Det var mäktigt att se alla fantastiska blomsteruppsättningar. Och det gjorde ont att se hälsningarna med "ett sista farväl".

- Så fint ni människor gör när ni är döda, sa den gröna, det gör inte vi i Grodlandet. Vi bara gräver ned varann. Eller så kommer det någon och äter upp oss...

- Tack för upplysningen, sa jag och snöt bort några nya tårar.

Så kärleksfullt vackert.

Nu kom mina vänner. Vi satte oss i kyrkbänken tillsammans och tittade på varandras blombuketter.

- Jag har plockat sommarblommor i dikeskanten, det hade hon gillat! sa min vän.

- Och jag har plockat järnek som symbol för evigheten, avenbok för livet som vissnar och den knallgul rölleka som symbol för hoppet om uppståndelsen, som Jesus visade.

- Lyft upp mig ur väskan! väste grodan. Jag vill sitta hos er!

- Absolut! Du måste också få se det som händer.

- Har jag en själ?

- Sscchhhyy! Nu börjar det.

Begravningsgäst.

Det var så vackert. Så sorgligt. Så fina psalmer och sånger. Prästen var så vänlig och snäll och alldeles närvarande.

- Varför pratade hon om Ronja Rövardotter? undrade grodan. Ska ni inte prata om Jesus i kyrkan?

- Jo... men hon började med Mattis sorg över SkallePär för att ungdomarna skulle känna igen sig. 

- Känner de inte Jesus då? Har de ingen själ?

- Tyst nu, grodan!

"Blott en dag, ett ögonblick gick sönder..".

... "i sänder".. skulle det stå, men ögonblicket hade just gått sönder.

Jag tycker om att vara med.

Ett stort foto var placerat där framme. När alla gick fram till kistan för att ta sitt sista farväl, ramlade fotot ned av vinddraget när de kom för nära.

- Oj, nu är hon nog här och busar med oss, sa prästen.

- Kan de döda busa? frågade grodan som tyckte att vi tvåbenta var vidskepliga.

- Njae... det tror inte jag. De döda är döda. De levande är levande.

- Bra. Enkelt och tydligt sa den gröna simmaren. Men har JAG en själ?

Nu kom jag inte undan längre.

- Vi kan gå ut och prata om det, sa jag.

- Får jag gunga i trädet då?

- Suck. Visst.

Nu går vi ut.

- Alla som kan tänka har en själ, började jag trevande. Gud har gett livsande till allt levande.

Men vi måste vårda vår själ och ge den näring.

- Gör jag det? undrade grodan och gungade fortare i vinden.

- Det verkar så. Men inte alla människor ger sin själ näring. De är blyga, eller okunniga eller bara vilsna.

- Som att de glömt den Store Skaparen?

- Precis! Du är en duktig teolog, grodan!

- Nu vill jag fika igen!

Det tar på krafterna att gå på begravning.

Begravaningskaffe.

- Prästen sa att min virkmamma inte hade ont längre. Men det var ju bara i kroppen. Har hon inte ont i själen heller, eller missade hon det?

Jag satte kaffet i vrångstrupen. Vad är det här för en liten figur, egentligen? Hon vet mer om tro än många andra!

Grodan slickade i sig lite grädde och fortsatte:

- Du brukar ju prata om "friskendom" och "kristendom", att det är inte samma sak. 

- Mmmm, vilken god kladdkaka.

- Lyssna på mig!

Hur skulle jag förklara detta på en virkad grodas nivå?

Tjohoo! Du ser mig inte!

- Vi vågar inte prata om hur det är ställt med själen, det vet bara Gud, sa jag försiktigt.

- Men min mamma var ju med i Svenska kyrkan! Räknas inte det? sa grodan förnärmat.

- Jo.... kan man få lite mer kaffe? ... det gör det.

- Hon kanske hade en hemlig tro?

"Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går..."

Psalm 256 slog an tonen i det grodan sa. 

- Det är bara Gud som kan se själens tro, sa grodan. Nu vill jag gå och bada. Och leka med mina yngel.

Grodan vid söndagsskolefrökens gravsten.

Den här virkade grodan hade mer tro än många jag mött.

Tänk, så förvånad man kan bli.

Det syns sällan utanpå vad som rör sig inuti.

Och den som har öron att lyssna med kan höra många tala, som andra tror är stumma.

"Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind. Och må regnet vattna själens jord..." Psalm 730.

Grodans själ var sannerligen välvattnad!

Ledsen, men tacksam.

Gröna hälsningar mitt i sorgen efter en saknad vän.

Helene F Sturefelt,

- ledsen teolog och symbolsyster, som fick nytt hopp igen.

 

ANDLIGA SÅNGER nr 119 BARNASKAP

Choralernas gospelmusikal "Befriad".

Välkommen till Andliga sånger utsänt från radio Sölvesborg på 92,0 MHz.

Detta avsnitt nr 119 handlar om barnaskapet hos Gud.

Det finns många sätt att uttrycka sin Gudsgemenskap:

- jag är troende, jag är kristen, jag är ett Guds barn.

Choralernas gospelmusikal "Befriad" från 70-talet ger oss några tidlösa sånger, med tonsatta texter ur Johannesevangeliet. Klicka på noten så börjar programmet.

                               MUSIKLISTA

Signatur: CICCIE PERNVEDEN MALM "Det sjunger i själen"

CHORALERNA "Befriad" - "Men åt alla dem som tog emot Honom", "Att födas på Nytt" samt "Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek".

THE REAL GROUP - "Tryggare kan ingen vara"

ALF LAX - "Låt mig få vara Ditt barn".

EFS-församlingen i ÄNGELHOLM - från CD'n "Faller mot Dig": "Jag älskar Dig" (Lotta Lennartsson) och "Vi bekänner Dig, Jesus" (Allan Svensson).

CD'n "THE BEST OF barnsånger.se. (Alexandra Hyllerud) barnsånger - "Tänk att få vara Ditt barn" och "Din stora familj".

SVENSKA KYRKAN i VADSTENA - mammor och barn under ledning av GUNILLA BOHM - "Barnens Blues" och "Ingen är för liten för Gud".

INGEMAR OLSSON - "Liten och stor" (om de vuxnas svek mot barnen)

GÖTE STRANDSJÖ - "Välsigna alla barn, käre Gud" framförd av Hasse Hallströms vackra stämma.

The Best Of... barnsånger.se

Vid andakten sjunger jag till gitarr den gamla lägersången TÄNK ATT FÅ VARA ETT GUDS BARN, skriven 1975 av Anneli Björkman.

En kväll när jag satt och sjöng för mig själv, kom en fortsättning på denna sång, både text och melodi "ramlade ned" till mig. Det blev mycket fint!

Här är texten:

Tänk att få bo i Jesu namn!

Romarbrevet 8:15-17

NI HAR INTE FÅTT EN ANDE SOM GÖR ER TILL SLAVAR, SÅ ATT NI MÅSTE LEVA I FRUKTAN IGEN.

NI HAR FÅTT EN ANDE SOM GER ER BARNENS RÄTT, SÅ ATT NI KAN ROPA:

ABBA! FADER!

Varma hälsningar

Helene F Sturefelt, programkreatör

Jörgen Hjärtenflo, ljudtekniker.

 

INÅTVÄND och UTÅTRIKTAD

Input på insidan.

Är du utåtriktad eller inåtvänd?

Det finns ytterligheter och allt där emellan. I detta inlägg vill jag lyfta fram två motsatser som ofta krockar; nämligen att vara inåtvänd eller utåtriktad.
 

Förr var idealet att man skulle vara tyst och sitta still och inte tala förrän man själv blev tilltalad.

Nu är det tvärtom. Att synas och höras är viktigt. Man ska kunna tala inför folk och stå i rampljuset utan problem.

Moses och hans bror Aron kanske kan ge oss en modell?

Mose med strålglansen, på internet.

Förr var det svårt för den personen som var extrovert att hitta sin plats. Han/ hon uppfattades som ouppfostrad och högljudd, och inte särskilt trovärdig heller, kanske.

Nu för tiden är det den som är introvert som inte hittar sin plats. Det verkar suspekt att hellre vara med sig själv, än umgås med andra. Och om man inte uttrycker sin åsikt, så har man ingen...

Båda personlighetenstyperna for illa i respektive "fel tid".

Det är nästan hopplöst att kuva sin utåtriktade energi när stillhet skall råda. Det känns som att man skall spricka, eller hur!

Och det är lika svårt för den som är introvert att tvinga sig själv att agera utåt, då begår man våld på sig själv.

Insidan eller utsidan?

Detta vill jag nu tillämpa på kyrkan. Båda typerna ska ha sin plats. Men hur?

Om vi tar ett konkret exempel som ligger mig nära just nu, så är det att vara ute och missionera.

Det är ju en av de fyra punkterna i Svenska kyrkans kärnfulla modell:

- Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Tyvärr bedrivs den mesta missionen utomlands genom olika goda hjälpprojekt, men jag menar att själv verkligen "stå på barrikaderna" på gator och torg här hemma.

Jag högaktar det som följande organisationer gör i Sverige: 

- Hope for this Nation, Street Church, Outreach och Reach City och många fler.

Spanar på alla hårdrockare.

Det första jag vill säga om mission är:

1. att inte vara påträngande. 

Modellen är att finnas synlig, med pannkakor och Biblar till exempel, och att ha en tröja som visar varifrån man kommer.

Det andra är:

2. att stå två och två - gärna en utåtriktad och en som är introvert.

Varför då?

Jo, medan den ene för talan och pratar och diskuterar, så lyssnar den andra och betraktar det som sker.

Då kan båda typernas förmågor samverka.

Just detta att den introverta får ta sin roll som betraktare är viktigare än man tror.

På Sweden Rock kunde jag se detta tydligt. Vid skylten "Vi ber för dig" kom många människor fram för att ta emot en bön.

Ofta ber man ju med stängda ögon i sitt innerliga samtal med vår himmelske Fader, men här var det extra viktigt att en hade öppna ögon, för att se vad som hände under bönen.

Personen vi bad för kunde reagera på olika sätt - med tårar, ryckningar eller likgiltighet... Detta ville det bedjande teamet kunna ta hand om på bästa sätt.

Och där hade den inåtvända personen en viktig roll.

JESUS. Ser du?!

I det bästa av världar kan vi också försöka pendla mellan dessa olika tillstånd.

När allt är lugnt, utan stresspåslag, kan den extroverta personen finna ro att sitta ned och ta det lugnt.

Likaså kan den introverta våga ta steget ut ur sig själv och tala, när det behövs.

Jag tänker på Moses och hans bror Aron. Kommer du ihåg hur deras ledarskap såg ut?

Gud ville sända Mose som talesperson, men han ville inte. Och han protesterade. Det står skrivet i 2 Mosebok kap 4,5,6 hur Gud talar med en mild ordergivning:

ÄR DET INTE JAG, HERREN, som talar? 

GÅ NU, JAG SKALL SJÄLV VARA MED DIG NÄR DU TALAR, OCH LÄRA DIG VAD DU SKALL SÄGA.

MEN MOSE VÄDJADE:

- HERRE, JAG BER DIG, SÄND BUD MED NÅGON ANNAN, VEM DU VILL!

DÅ BLEV HERREN VRED PÅ HONOM OCH SADE:

- DU HAR JU DIN BROR ARON, LEVITEN. KAN KAN TALA, DET VET JAG.

Tala! Jag kan inte... 

Precis!

Där har vi det!

Herren väljer Moses, som på något sätt är inåtvänd, men har en god ledaregenskap som Gud vill använda. Dock inte till att tala!

Moses protesterar.

Och förhandlar med Herren, som då gör ledarskapet tvådelat (egentligen tredelat, med systern Miriam) och pekar på brodern Aron, som är en annan mänskotyp. Han kan tala! Använd honom! 

Aron var av den prästerliga släkten Levi, och var förmodligen skolad i att tala, tänker jag mig.

Tredelat ledarskap.

Så, oavsett vilken tid vi lever i, låt oss respektera den som behöver vända sig utåt och gör inte om honom eller henne! 

Lika så med den som gärna sitter och läser och studerar på sin kammare och söker kunskapen inåt - gör inte om honom eller henne heller.

Det knepiga är att vi som är högkänsliga (HSP) har en egendomlig blandning av att vilja gömma oss under filten och i nästa stund stå på barrikaderna för att förmedla ett budskap - MEN!

Men utan ljus på oss själva, vilket skiljer den högkänsliga från den extroverta.

Kanske Miriam var en HSP då hon ledde lovsången med dans och pukor?

Det kan vi fundera mer på vid ett annat tillfälle.

Högkänslig.

Var välsignad där du är!

Helene F Sturefelt, 

- ledare och vardagsmissionär i pendlingen mellan att vara stark och skör på samma gång, inåt-utåt-riktad helt enkelt...

NATTVARD på STRANDÄNGARNA

Nattvard på strandängarna.

Norje Boke är ett naturskönt område med hav och strandängar, där hela Blekingekusten är synlig. 

Bokskogen grönskar och ett stort sommarstugeområde ligger där, en bit bort från Sweden Rocks festivalområde.

Nu var vi trötta och behövde påfyllning. Ungdomarna i Outreach hade varit utgivande under flera dagar bland hårdrockare och metalheads. 

Skyltar med "Vill du vi skall be för dig?" hade resulterat i många fina möten, där Guds Ande gripit och rört vid människors hjärtan, både till frälsning och helande.

Missionsplats utanför stora ingången.

Vi promenerade tillsammans ned till strandängarna och slog oss ned i gräset. Jag förvandlade bokvagnen till ett mobilt altare, med vit duk och nattvardskärlen.

Det var som om tiden stannade. 

Precis på samma sätt gjorde ju Jesus och lärjungarna när det varit ute på sin "outreach" - för att nå ut till hungrande och längtande människor. Evangelisten Markus skriver:

APOSTLARNA SAMLADES HOS JESUS OCH BERÄTTADE FÖR HONOM OM ALLT DE HADE GJORT OCH VAD DE HADE UNDERVISAT OM.

HAN SADE TILL DEM:

- FÖLJ MED MIG BORT TILL EN ÖDE TRAKT SÅ ATT VI FÅR VARA ENSAMMA OCH NI KAN VILA ER LITE.

Markus 6:30-31.

Viloplats vid blekingekusten.

Det var ännu lite fuktigt i gräset av alla regnskurar, men solen lyste varm genom molnskyarna och det var gott att få vila sig nu.

Gitarren var med och ännu en gång fick vi tillbe Jesus i enkla lovsånger.

STOR, DU GÖR STORA UNDER, STOR DU GÖR STORA UNDER!

INGEN ANNAN ÄR SOM DU!

Jag dukade upp nattvardsgåvorna. För att alla traditioner skulle vara närvarande berättade jag inledningsvis om den helkyrklighet de nu såg framför sig.

- Från Svenska kyrkan, St Nicolai i Sölvesborg, har jag fått oblater, väl skyddat i sina "rör". Nattvardskärlen är av keramik, drejade i klostret i Taizé i södra Frankrike, där påven gett tillåtelse till att nattvarden delas både med katoliker och protestanter.

Och det keltiska korset ligger här som en liten altartavla på duken.

Nattvardsvinet är en enkel druvjuice inköpt i närbutiken, där dessa druvor nu får användas på det mest välsignade sätt man kan tänka sig!

- Och för att inte vinden skall blåsa iväg oblaterna har jag lagt en tunn, virkad duk över fatet ("patén"). 

Tänk om min mormor Mimmi visste detta... Hon gläder sig storligen i himmelen! 

Det keltiska korset.

Ännu en lovsång i bön och tillbedjan omslöt oss där vi satt i ring på strandängarna, säkert runt femtio personer. Fåglarna sjöng i lövskogen och Fader, Son och helig Ande var hos oss på det där stilla sättet som är så förunderligt.

NI SKALL FÅ KRAFT NÄR DEN HELIGE ANDE KOMMER ÖVER ER.

- Ni har under lång tid förberett er på bibelskolan. Ni har inte riktigt vetat vad som väntade er, hur det skulle bli eller hur Guds Ande skulle verka igenom er, här på Sweden Rock.

Men ni har blivit rustade! Och ni har blivit brukade! Guds kraft har strömmat genom er och nu vill Herren fylla på er igen, i överflödande mått.

HELIG, HELIG, HELIG ÄR HERREN SEBAOT.

HELA JORDEN ÄR FULL AV DIN HÄRLIGHET!

Jag läste och bad prefationen och nattvardsbönen:

"Ja, helig är Du, Herre vår Gud, som håller himmel och jord i din hand.

Vi tackar Dig, som sände sin Son för att frälsa världen.

Han avstod från allt, ödmjukade sig och var lydig till döden på korset.

Därför har du upphöjt honom över alla andra namn.

Möt oss när vi nalkas Dig för att ta emot vad Du i Kristus har gjort för oss."

Det heliga sakramentet förbereds.

Handboken, med Svenska kyrkans ordning, låg uppslagen, lite ovant för dem som kommer frikyrkomiljö, men det är så viktigt att känslor och den egna personligheten får vila just under de heliga sakramenten. 

"Den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd,

tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade:

- Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er.

Gör detta till min åminnelse."

Fatet med oblaterna lyftes upp.

"Likaså tog han kalken (bägaren), tackade och gav åt lärjungarna och sade:

- Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.

Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse".

Bägaren lyftes upp i en tillbedjande gest.

Och alla stämde in i nattvardens trosbekännelse:

        "Din död förkunnar vi, Herre.

         Din uppståndelse bekänner vi,

         till dess Du kommer åter i härlighet".

"Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi..!"

Alla reste sig upp och lägerchefen Evelina och jag gick runt med nattvardsgåvorna.

För mig är det viktigt att den som tar emot står stilla, för att andakten skall infinna sig. Det blir inget lugn när alla skall gå i någon slags kö fram till prästen... så har jag fått det sagt. 

Stunden var alldeles underbar och stilla lovsång om FRID från Herren fyllde våra hjärtan.

Jag är så djupt tacksam. Jag vet inte hur jag skall uttrycka mitt tack, att äntligen få vara bland människor som är så fyllda av Jesus att det bara flödar... !!

Även om man kan känna sig liten och okunnig, utan svar på alla frågor, så kan man låta sig fyllas helt av Jesus och hans kärlek! Det vittnesbördet kan vara det starkaste av alla...

Och det spelar ingen roll om man är utåtriktad eller inåtvänd (mer om det i ett annat inlägg) - Guds goda Ande tar sin boning i oss och använder oss sådana vi är!.

Grannarna bevittnade.

När vi lämnade Norje Boke strandängar gick jag upp till några grannar som satt på sin veranda och hade bevittnat på avstånd vårt nattvardsfirande.

- Vi har sett flera bröllop här nere! Men nu var det något annat...

Det blev ett fint samtal där välsignelsen stänkte på dem också!

När jag många timmar senare kom hem i kvällningen, möttes jag av ett annat kors - staketet vid soptunnan - som såg ut så här:

Korset vid soptunnan.

Helt uppfylld av Jesu liv och gärning såg jag hans kors på den fulaste platsen; där vi slänger våra sopor... Just det. Sådan är han, vår Herre! Är det någonstans han verkligen är, så är det där skiten finns - för att ta våra bördor och räcka oss försoning och FRID!

Det är så otroligt stort!!

Tack, tack, tack, tack, tack, TACK, fyrfaldigt tacktacktacktack... !! TACK.

Rockmormor och Swedenrock-präst.

Rockmormor och Swedenrockpräst.

FÖRBÖN, HELANDE och FRÄLSNING Sweden Rock

Tusentals hårdrockare på SRF.

Tusentals svartklädda hårdrockare drar från campingen till festivalscenerna. Det är ett och samma folk, alla är överens vad som gäller - att lyssna och digga, rocka och slappna av, skrika och growla och ta en öl, eller två, eller tre eller alldeles för många...

Det är som att vikingen i oss uppstår ur den svarta myllan. Här är inga konflikter, inga slagsmål ingen konkurrens. Och på hela festivalområdet rör sig ca 40.000 personer...

Men bakom alla nitar och lädervästar finns det sårade hjärtan och sargade själar. Alla har erfarenhet av svek och att bli övergiven, eller missförstådd och utstött. Kroppsliga smärtor gör sig påminda och man försöker döva sitt eget elände med att inte höra eller se.

Men det gör vi.

Skräpigt bedövningsmedel.

Festivalkyrkan - missionsorganisationen OUTREACH - finns på plats. Med enkla plakat "Du är älskad av Jesus", "Du är värdefull" och "Får vi be för dig" ger en utsträckt hand där vi står mitt i flödet.

Många kommer fram till oss och inleder ett samtal.

Vi går inte in i några argumentationer, men lyssnar gärna med målet att få be för personen.

Och det jag nu skall dela med dig, bäste bloggläsare, är vittnesbörd som delades offentligt idag i gudstjänsten i Karlshamns Pingstkyrka (det jag själv har mött stannar tyst hos mig).

Karlshamns pingstkyrka i Asarum.

Det är ganska vanligt att folk kommer fram och inleder konversationen med:

- Jag är ateist, jag tror inte på Gud, bara så du vet.

Man vill gardera sig för att slippa stå för något.

Ändå finns det en längtan efter att möta någon som har tagit steget och verkligen är troende.

- Du säger "Jesus älskar mig" - tror du verkligen på det? Hur skall jag veta att det är sant?

Istället för att börja förklara eller argumentera så möter missionsungdomarna hårdrocksfolket med värme och en enkel fråga tillbaka:

- Får jag be för dig?

Då kommer tron väldigt nära, det är liksom mitt i prick, i centrum av trons kärna.

Publikbild från förra året.

Ofta blir svaret ja, ibland tveksamt; "det kan väl aldrig skada..."

- Är det något särskilt du vill att vi skall be för? Har du ont någonstans?

Folk öppnar upp sig och gärna vill ha en förbön för det som värker i kroppen.

En kvinna, uttalad ateist, hade ont i sin fot. Hon fick en enkel förbön, där de satte sig på huk, frågade om de fick lägga händerna på den ömma foten, och så bad de ungefär så här:

- Jesus, tack för att Du älskar denna kvinna. Tack för att du ser att hon har ont när hon går. Hjälp henne, ta bort hennes smärta, det ber vi i Jesu namn, amen.

Varken mer eller mindre.

- Hur känns det nu? Kan du stödja på foten?

Kvinnan testade och kände efter.

- - - ja... faktiskt.... Va?! Jag har inte ont längre! Vad har ni gjort? Hur gick detta till!?

- Hm, inte vi... det var Jesus. Han är en levande verklighet.

Glad gick hon därifrån och glada var Outreach-gänget.

Festivalkyrkan förra året, 2024.

Här kommer ett vittnesbörd till.

Två överförfriskade kvinnor kom fram och vill prata. Det visade sig finnas mycket oro och smärta hos en av dem. 

- Jag tror inte på någon Gud, men...

- Har du hört evangeliet?

- Nej, vad är det?

Och så fick en av våra berätta kort om hur människan gjort uppror mot Gud, och hur Gud blivit människa för vår skull för att ta straffet på sig i vårt ställe, och befria oss. 

- Jesus på korset gör dig fri och du blir förlåten.

Då är vi långt bort från detta tråkiga budskap som låg upptryckt överallt på festivalcampingen:

Du är dummast här... ?!

Den överförfriskade kvinnan kvicknade till allt mer och blev mer och mer lycklig över vad hon hörde. 

- Det är ju fantastiskt allt det där! Är det på riktigt?

- Ja.

- Men funkar det då?

- Ja. Får vi be för dig?

Med en enkel bön lyste de in frid och Guds ljus i hennes hjärta.

Sen var det tyst. Och så utbrast hon:

- Hon har bönat mig!

- Och jag är frälst! sa hennes väninna jublande glad.

Jesus har besegrat satan.

Förbön. Helande. Och frälsning.

Det är inga små händelser!

Och det sker en och en... Gud arbetar lugnt och metodiskt. Men det sprider sig snabbt. De som varit med om Jesus kan inte hålla tyst! 

- Lyssna! det är helt sjuukt alltså! Dom där kyrkmänskorna frälser folk! Ni måste gå dit!!

Så här har det hållit på i fyra dagar. Stilla, enkelt och kraftfullt. 

Absolut inget påträngande, bara en vänlig närvaro där folk har fått komma fram till oss, ställa sina frågor, kanske ta emot en Metal-bible och få en enkel bön med sig.

Så välsignat härligt för oss alla!

Vittnesbörd från kristna artister.

På lördagen gick vi ned till strandängarna i Norje Boke och firade nattvard. Det skall jag berätta om i ett annat inlägg.

Var välsignad!

Och Jesus är bara en bön bort...

Varma hälsningar från "Rock-Mormor"

Helene F Sturefelt, 

- festivalpräst, som inte är "taggad..." ; ) !!

Nattvarden förbereds.