ATT VÅGA EN BOKUTGIVNING

Prästgårdsbarnen på Sjööholma, del 2.

Nej, jag låter bli. Det får stanna i skrivbordslådan. Varför skall jag utsätta mig för andras kommentarer?

Det är bättre att bara sitta och skriva för sig själv. Vem bryr sig?!

Många tycker om att skriva och formulera sig. Men det är bara ett fåtal som tar tag i sina texter så pass mycket att det blir ett manus av det.

Ytterligare färre vågar söka upp några bokförlag och maila sitt darrande försök att bli publicerad.

Det kräver stort mod att ta emot förlagens svar, utan att bli knäckt:

- Tack, vi har läst ditt manus men...

Hur många gånger orkar man bli refuserad?

Hur många gånger klarar man att fortsätta tro på sig själv och inte ge upp?

Skriv och läs, skriv och skriv, ännu mer!

Varje författarambition har sin grund i den egna skrivglädjen, så är det i alla fall för mig. Att skriva är att leva. Om jag inte skriver, då finns jag inte... och då har du ju inget att läsa, för du är ju också här inne.

Hur vet man om en bok är bra eller dålig?

Är texten utan flyt, då orkar man inte läsa. Om handlingen är seg då tröttnar man. 

Det tror jag att man någorlunda objektivt kan bedöma, utan att gå in på själva temat.

Men en skicklig skrivare kan få en skruvmejsel att dansa!

Svårare är om man skriver bra och intressant, men ligger fel i tiden.

- Det här manuset skulle getts ut för tjugo år sedan, tyvärr...

- Den här texten är före sin tid, du är tjugo år för tidig, tyvärr.

Före eller efter sin tid?

Jag är mycket stolt över att del 2 i min barnboksserie om Prästgårdsbarnen på Sjööholma kom från tryckeriet igår.

Det är stor känsla av högtid att öppna bokkartongerna och se sitt alster ligga där, mångfaldigat i granna rader.

Men plötsligt for en ledsenhet över mig - tänk om ingen vill läsa? Tänk om ingen är intresserad av det jag skrivit?

Tänk om bedömningen av min prestation är svidande kritik? Eller likgiltig tystnad?

Den ångesten går alla skrivare igenom, från ledarskribenterna på dagstidningen, till bloggare och publicerade författare. Det ingår i konceptet.

Risken att bli sågad.

Eller, den lilla möjligheten att bli rosad.

Mycket god service.

Eller den stora förhoppningen att bli upptäckt och få förfrågan:

- Får vi göra ett TV-manus av dina böcker? Det skulle kunna bli en ny variant av barnen i Bullerbyn? Tänk, prästgårdsbarnen på Sjööholma i vacker miljö... med denna otidsenliga barnatro som ingen längre känner till... Det är ju så exotiskt!

Säger TV-producenterna.

Och jag svarar i min fantasi:

- Hm... öh, låt mig få tänka mycket länge på ert erbjudande... eh, jag menar, javisst! Absolut! Gör det! Gärna redan i morgon!

Och torkar bort dreglet runt hakan.

Blivande TV-stjärnor, tycker jag.

Nej, hur var det nu citatet löd: 

- Bättre spänna en båge än aldrig lyss till den stråke som sprack?

- Bättre smälla av en sträng än aldrig ta fram sin ukulele?

- Bättre sitta här och skriva än bara drömma om bokstäver.

Köp boken!!

Beställ och mejla och säg att du vill ha jättejättemånga blåa böcker.

helene.f.sturefelt@live.se

Desperata skrivbordshälsningar, från en mycket glad

Helene F Sturefelt, 

- illustratör och författare, på Sturellas bokförlag, he he!

- med särskilt tack till David Altefur på Tryckcentrum i Karlskrona, Torskors.

Vilken lycka!