Hårt slit för medaljerna.
De har slitit och kämpat, avstått och slitit. Tidigt och sent, år efter år med uppoffringar som har ett enda mål - att bli bäst i sin idrottsgren.
Svetten har lackat och adrenalinet pumpat.
Prestationen är livet.
Livet är att tävla.
De olympiska spelen är över för denna gång. OS i Paris har fått människor att sitta stilla i sina TV-soffor och titta på folk som gör allt annat än sitta still.
Parsmo har tecknat idrottsnörden som har fem olympiska ringögon i pannan, som avslöjar hans intresse...
Parsmos tecknande penna.
Vad är det som driver en människa att lämna det vanliga livet (vad är det?) och istället viga dygnets alla timmar till att träna?
Hur kan prestation bli så viktigt?
Förutom att man kan ha en inbyggd tävlingsinstinkt som inre motor finns det en annan grund till att vilja prestera.
Och det är att inte ha blivit sedd för den man är.
- Ingen brydde sig om mig.
- Det var ingen som såg mig, varken mamma eller pappa - om han nu var hemma.
- Men jag märkte att när jag sprang fortast i klassen då fick jag kompisar.
- Och mina simresultat gjorde mig intressant, jag som annars var en blek mus.
Hej då, Paris. Vem såg den lille pojken?
Ofta läser jag om människor som berättar att prestationen är en kompensation för kärlek.
I brist på att vara villkorslöst älskad börjar man prestera istället, i hopp om att någon skall bry sig om en.
Om detta synsätt inte bryts, eller kompletteras med acceptans över vem man är, och lite vilsam kärlek, då är risken att man tar det med sig in även i en relation.
Här skall presteras kärlek!
- Jag är snabbast, starkas och hoppar längst!
- Jag är helt enkelt bäst.
Men det har ingenting med en relation att göra.
Bakom denna uppblåsta självuppfattning står en ensam pojke och en ensam flicka.
Som inte vet hur man gör när man är tillsammans. Och skall älska någon villkorslöst.
Att det handlar om känslor som man delar, ger och tar.
Men istället kanske det blir så här:
- Om jag diskar så dammsuger du.
- Om jag gör det för dig, så gör du något annat för mig.
- Så blir det rättvist...
Men... Det är inte kärlek!
Ryslig kross.
Jag är på min vakt mot allt som heter prestation. Tidigt i tonåren såg jag hur tävlingsinstinkten förstörde allt jag gjorde.
- Ska vi spela pingis?
- Ja, om vi räknar!
- Vi kan väl gå ut och kasta frisbee?
- Ja, om vi mäter längden på kastet...
Inget fick vara lekfullt. Inget blev roligt. Allt tävlande dödade kreativiteten och lekfullheten.
Jag bytte vänner. Och umgicks med min bror istället.
Ordet prestation och tävling vänder jag mig bort ifrån. Liksom allt mätande och räknande som skall uppfylla millimeterrättvisan.
Det finns ingen kärlek i rättvisan. Knappt någon glädje heller.
- Jag ville ju hellre vinna än att du vann...
Måste ni tävla?
I många religioner har detta tänkande blivit grunden för gemenskap med den gud man tror på.
- Om jag sköter mig, så uppfyller du mina önskningar, gud...
Det blir en slags religiös terrorbalans där människan alltid är i underläge och aldrig vet om guden är på gott humör eller inte.
I kristendomen är det tvärtom.
Där utgår man från att alla är skapade oändligt älskade, men att alla vänt sig bort från Gud i upproriskhet. De har skapat sina egna lagar och satt egot som mål för livet.
Bibeln talar om en total förlust där alla blev förlorare med det sättet att leva.
Alla missade målet.
Prestationen räckte inte till.
Det är där Gud bryter in, innan människan knäcker sig själv.
Gud, rädda mig.
TY SÅ ÄLSKADE GUD HELA VÄRLDEN...
... ATT HAN SÄNDE SIN ENDE SON...
... FÖR ATT DEN SOM TROR PÅ HONOM INTE SKALL GÅ UNDER,
UTAN HA EVIGT LIV.
Joh 3:16.
Denna Guds kärlek genom Jesus Kristus har räddat miljoner människor från döden.
Att upptäcka att man är villkorslöst älskad av Gud själv får all prestationsångest att rinna av.
Denna kärlek har hjälpt till att man lär känna sig själv, vem man verkligen är, utan att vara duktig på någonting.
AV NÅD ÄR NI FRÄLSTA.
Romarbrevet.
Jesus älskar dig.
Att bli kristen vänder på steken.
Det är kärleken som gör att jag vill "prestera" i betydelsen göra gott för andra. Inte "göra gott" för att bli älskad!
Det är en enorm skillnad!
Så, jag har inte suttit i TV-soffan och tittat på OS när andra springer och hoppar. Jag har själv cyklat och badat, och plockat vinbär. Utan poängräkning.
Jag har förstått spänningen med spänningen i bordtennismatcherna liksom i volleyboll i sand (jag vägrar säga "beachvolleyboll"...), men det är lika spännande att se barnbarnen våga ta sina första simtag!
Av ren livsglädje!
Inte prestation.
Johan Hesselstrand teckar.
Tänk, att hästen kastade av ryttaren... Antalet steg var fel, medaljen försvann och hästen gick därifrån.
Men Duplantis, han kan, han! Stegen är rätt, kraften är rätt - och jag tror det har med kärlek att göra.
Och kanske drömmer hästen att han hoppar lika högt som stavhopparen!
Johan Hesselstrand illustrerar skickligt OS-tävlingarna i Paris.
Nu skall jag kolla att jag säkert inte har fem OS-ringar i pannan.
Det räcker med ett kors.
Försoningens tecken, som ger hopp och livsmod åter till oss alla, särskilt när det formas av brända tändstickor.
Kors-stickor.
Prestationslösa hälsningar, i Jesu namn!
Helene Sture Tävlingsfelt,
- som gratulerar brodern som fortfarande tar SM-medaljer i frisbee!
Läs mer om Svenska Frisbeesportförbundet här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar