BLODET ROPAR FRÅN JORDEN

Den blodröda färgen.

Hur mycket blod finns det i marken? Hur mycket järn i jorden kommer från människans dödande av varandra?
Jag skall berätta om hur blodet ropar från jorden, både egna erfarenheter och de bibliska.

Denna söndag har vi lyssnat till tre blodiga texter i kyrkan. Den 13:e söndagen efter Trefaldighet har som tema "Medmänniskan" och det handlar om Kain och Abel, Jesus och den slagne mannen som räddades av främlingen från Samarien.

Jag vet inte säkert hur jag skall bildsätta detta inlägg... De färgstarka kyrkfönstren i EFS Möllebacken i Karlskrona får tala.

En oskyldig. En skyldig.

KAIN SADE TILL SIN BROR ABEL:

- KOM MED UT PÅ FÄLTEN.

DÄR ÖVERFÖLL HAN SIN BROR ABEL OCH DÖDADE HONOM.

HERREN SADE TILL KAIN:

- VAR ÄR DIN BROR ABEL?

HAN SVARADE:

- DET VET JAG INTE. SKALL JAG TA HAND OM MIN BROR?

HERREN SVARADE:

- VAD HAR DU GJORT? DIN BRORS BLOD ROPAR TILL MIG FRÅN MARKEN!

1 Mosebok kapitel 4:8-12.

Alla dessa tusentals år av dödande färgar marken röd. I alla tider har människan ropat på hämnd i sin vrede, de stillsamma har bett om rättvisa och upprättelse. Det gör så ont att tänka på hur grym människan är, vilken "mördarsnigel" hon kan vara!

Odjuren i trädgården ter sig plötsligt mycket snälla...

En snäll snigel.

Tro inte att det utspillda blodet går Herren Gud förbi! Tro inte att Gud inte vet! Allting vi gör sker inför Guds ögon. Och till jordbrukaren Kain sade Herren:

FÖRBANNAD SKALL DU VARA, BANNLYST FRÅN MARKEN SOM ÖPPNAT SIN MUN FÖR ATT TA EMOT DIN BRORS BLOD, SOM DU HAR UTGJUTIT...

1 Mos 4:11.

Abel var fåraherde. Vid slakt och offrande var det han som utgöt djurets blod.

Kain offrade av markens frukt till Herren, helt oblodigt. Ändå är det denne åkerman som tar livet av honom som slaktar det förstfödda ur hjorden.

Hm... det är något att fundera på i sig. Det känns som en tidig kamp mellan veganer och köttätare...

Men det är något fel med Kains inställning. Hans blick är hård och mörk.

Konsekvensen blir mycket hård för Kain:

OM DU ODLAR MARKEN SKALL DEN INTE LÄNGRE GE DIG SIN GRÖDA.

RASTLÖS OCH ROTLÖS SKALL DU VARA PÅ JORDEN.

1 Mos 4:12.

När man studerar samhällen långt tillbaka i tiden ser vi att det är jägaren som är rastlös och driver sina djur mot bättre beten. Och det är jordbrukaren som blir bofast och lugn. 

Det är som om Kain och Abels ättlingar bytt plats...

Har marken gett sin gröda?

Jag har själv upplevt hur blodet i marken ropade, vid två tillfällen.

Det ena var på en resa i Luthers fotspår till Lützen. I Sturefelts släktforskning fanns det en enkel soldat som i rakt nedstigande led till 1632 deltog i slaget vid nämnda plats.

När turistbussen stannade där, klev jag ur och körde händer och naglar ned i den jord som druckit så mycket blod - och tackade för alla hjältemodiga insatser, och grät sen över eländet och det manliga missbruket av sin "mänsklighet".

Mark röd av blod. 

Den andra upplevelsen var personligen mycket mer våldsam.

För några år sedan var vi på Valje Halvö här i Sölvesborg. Det är en mycket vacker plats med ståtliga ekar och utsikt både mot Skåne och ned längs Listerlandets kustremsor.

Plötsligt började jag storgråta där jag stod. Det var mycket pinsamt och jag hade ingen aning om vad som hände. Jag gick undan för att samla mig, och frågade sedan vår ledare vad detta var för en plats.

- För länge sedan härjade en sjörövare här. Han hade mutat in Valje halvö som sitt land. Här styrde han och ställde, ända ned till Hällevik, och var en fruktad härskare. Här har varit mycket bråk, strider och slagsmål. Många har mist livet på Valje halvö...

Det var precis som om jag blev en antenn för ett kort ögonblick för dessa vidrigheter.

Visserligen har allt blod regnat bort och trängt ned i jorden för länge sedan, men det finns en annan dimension som inte kan "regna bort" - och det är själva händelsen.

Uttrycket "det sitter i väggarna" bär spår av denna erfarenhet. En plats bär intryck av både ont och gott.

Blodet ropade på mig. 

Ångestskriet gick rakt igenom min kropp, och jag grät hulkande forntida människors dödsångest.

Det var över på några minuter, men jag var totalt slut. Och djupt skakad.

Valje Halvö - en våldsam plats.

Den andra bibeltexten denna vecka handlar om försoningen.

Det är Johannes som skriver i sitt första brev om Jesus:

DETTA ÄR KÄRLEKEN: INTE ATT VI HAR ÄLSKAT GUD,

UTAN ATT GUD HAR ÄLSKAT OSS, OCH SÄNT SIN SON SOM FÖRSONINGSOFFER FÖR VÅRA SYNDER.

1 Joh 4:7-10.

Mera blod. 
 

Men inte vilket blod som helst. Guds sons blod. Oskyldig. Och just därför det renaste offer.

För att bryta dödens makt. Inifrån.

Det var inga stora mängder, men Jesu blod är det starkaste blod som någonsin runnit!

Några droppar från händer och fötter... 

Svärdssticket vid hjärtat där "blod och vatten" kom ut - alltså, blodet hade koagulerat för Jesus var redan död när soldaten drog sitt svärd för att kontrollera fallet.

Jesus på korset. Möllebackskyrkan.

I blodet är livet.

Jesus gav sitt liv, sitt blod, för hela mänsklighetens skull, och löste oss från den förbannelse Kain orsakade. 

Abel, fåraherden, fick ge sitt liv den gången - som en tidig föregångare till Jesus själv.

Med sin försoningsdöd på korset läker Jesus alla dessa händelser.

Golgata kulle har också svalt mycket blod...

Golgata kulle, Jerusalem 2018.

Den tredje texten på 13:e sönd e Tref  är den välkända berättelsen om den barmhärtige samariern.

Vi har hört och läst den så många gånger att vi knappt förstår vad den betyder.

Men den är också blodig.

EN MAN BLEV ÖVERFALLEN AV RÖVARE.

DE SLET AV HONOM KLÄDERNA OCH MISSHANDLADE HONOM.

Lukas 10:23-37.

Ytliga söndagsskolepredikningar har sammanfattat Lukastexten med "vi skall vara snälla och inte slå varandra" och "vi skall hjälpa varandra". Det är fint. 

Men det saknar det bibliska djupet.

När Jesus berättar denna händelse kan man se det så som Hanna Simonsson i tidningen DAGEN föreslår:

- Mannen som blir överfallen, det är du och jag.

- Rövarna som attackerar mannen - det är mörkret och ondskan.

- Prästen och leviten som går förbi den nedslagne - det är omgivningen och samhället.

- Samariern som griper in - det är Jesus.

- Oljan och vinet som baddar såren - det är nåden och Guds omsorg.

- Åsnan som bar mannen fram till värdshuset - det är Jesu kropp som bär oss. 

- Värdshuset där mannen får vila och hämta styrka - det är Guds församling.

Livet vänder åter - i grönt.

- Orden "sköt om honom, och kostar det mer så skall jag betala när jag kommer tillbaka" - det är två löften från Jesus, nämligen att han står för kostnaden att vi människor skall bli läkta från ondskan, samt att han faktiskt skall komma tillbaka en dag.

Hanna Simonsson skriver:

"Visst kan det kosta att vara medmänniska, det kostar av vår tid, vårt hjärta och vårt utrymme att visa omsorg. Men vi är inte medmänniskor för vår egen skull, för att visa hur duktiga vi är, utan för att efterlikna Jesus, och lära oss hur Han vill att vi skall behandla varandra.

Och kostar det mer, kommer han tillbaka och styrker oss."

ur DAGEN, 23 aug 2024.

DAGEN, Hanna Simonsson, tack!

Jag kan också tänka mig att Jesus själv är alla delar i händelsen:

- Det är Jesus som blir överfallen och slagen. Jesus blev gisslad och slagen inför sin korsfästelse, och man kastade lott om hans klädnad.

- Samariern, främlingen, är också Jesus - han som läker alla slagnas sår.

VÄRLDEN HADE BLIVIT TILL GENOM HONOM, MEN VÄRLDEN KÄNDE HONOM INTE.

HAN KOM TILL DET SOM VAR  HANS, MEN HANS EGNA TOG INTE EMOT HONOM.

Johannes evangelium kap 1:10-12.

- Oljan och vinet - oljan är Guds Ande som är smord över Jesus, och vinet är hans blod, utgjutet och uppfångat i den heliga nattvardens ord.

- Åsnan - som sagt, är också Jesus själv, som bär oss.

- Värdshuset är kyrkan - kyrios = de som tillhör Herren - där Jesus själv ÄR och KOMMER ATT VARA.

Hela kyrkfönstret.

Blodet ropar.

Men blodet välsignar oss också. 

I blodet livet.

Så har varje människa kommit till världen, genom sin moders blödande sköte.

Så har Gud Fader fött oss tillbaka till ett försonat liv.

Blodröda hälsningar, Helene F Sturefelt, V.D.M.

- teolog, fönsterfotograf och vävare.

Min flamskvävnad med blodet och vattnet.