En tavla med folkdans.
Ibland hakar det upp sig, man hittar inte rytmen och är dessutom ensam, hur skall det då gå att dansa?
Jag tar en kudde i famnen och dansar runt lite i vardagsrummet till radions dansbandsmusik.
Dansen är mitt språk och nu vill jag fördjupa detta.
Jag fick dansen av vår pappa, då han tog sin lilla flicka i famnen och dansade en sväng uppe på dansbanan i Askim. Jag var fem år och min lycka var total!
Ovanför soffan hänger denna tavla med ett folkdanslag, och det berör mitt hjärta så!
Nothäfte "Träd in i dansen".
Jag har njutit av den svenska folkdansmässan "Träd in i dansen" av Per Harling och Susanne Bågenfelt. Kyrkokören i Mjällby framförde denna musikgudstjänst vid pingst, och vill dela med mig av några tankar kring denna gudstjänst.
Folkets musik och folkets ord, så var det säkert vid den allra första kristna tiden, då urkyrkan formade nya sånger utifrån den judiska traditionen. Från Latinamerika fick vid den Nicaraguanska bondemässan på 1980-talet och kyrklig musik från centrala Afrika har också berikat oss.
Och på 1990-talet skrev alltså Per Harling denna svenska folkdansmässa, med behov av att dyka ned i våra egna musikaliska rytmer och rötter.
Jag citerar ingångslåten:
Mjällby kyrka.
"Mitt i tiden vandrar en skara människor fram,
på en helig väg genom jordens famn.
Vi bär med oss vin, vi bär med oss bröd, kom var vår gäst.
Vi bär med oss blomstrens överflöd.
Vi bär med oss tro, och vårt tvivel med".
Det är så viktigt att livets tvivel får plats i gudstjänsten. Vem orkar sitta där och vara fin och hel när hela ens inre kan vara sargat av uppslitande konflikter eller svajande tillvaro?
Sitta, förresten, det gör man inte i "Träd in i dansen"! Det är tänkt att alla dessa gudstjänstsånger skall dansas.
"Gloria" är en latmansschottis, "Trosbekännelsen" är ett gånglåts-credo och "Sanctus" - Helig - dansas i hambotaktför att inte tala om den avslutande polkan!
Vågar jag? Är kontakten i?
Den gamle kyrkofadern Augustinus sade ju på sitt 500-tal:
MÄNNISKA, LÄR DIG DANSA!
ANNARS VET ÄNGLARNA I HIMLEN INTE VAD DE SKALL GÖRA MED DIG.
Och det är viktigare än vad vi tror - dansen får kroppen och huvudet att snurra runt - och håller demonerna på plats, sa Augustinus. Du vet, när det börjar älta, tjura och spåra ur... då är en dans nödvändig.
Rytmen drar mig in i livet igen.
En svensk folkdansmässa, Gehrmans förlag.
Det finns ett moment i gudstjänsten som heter "Kyrie" - Herre, förbarma dig. Där får all vår smärta plats, men ofta går den för fort förbi när man sitter där i kyrkbänken.
Per Harling har skrivit en ropande bön, med klagande text där orden vänder sig till Gud, vår Herre:
"Vi ropar, O Gud. Hör världens rop.
Förbarma Dig Gud över din jord. Hör ropen, hör ropen.
Vi gråter, O Gud. Hör världens gråt.
Förbarma Dig Gud, gråt med vår gråt. Hör gråten, hör gråten.
Vi klagar, O Gud. Se världens nöd.
Förbarma Dig Gud, ge hoppet stöd, ge hoppet stöd."
Gråtande staty, Hässleholm.
När det jobbiga fått plats och blivit erkänt, då vänder det och vi kan sjunga både "Gloria" och "Laudamus".
Men mörker som sopas undan, eller ska "glömmas", det bli förtryckta spöken som dyker upp när man minst anar det. Så vill vi inte ha det. Det är bara sanningen som gör en människa fri, hur ont det än gör.
Nu kommer Per Harlings lovsång. Först om Fadern, Skaparen. Sedan om Sonen, Försonaren, och tredje delen förstås om den Helige Ande, hjälparen, men jag citerar inte hela.
Jag tycker om tanken att hela naturen ger sin glädje tillbaka till Gud, genom sin skönhet.
"Liten blomma, tysta fjäll, lovar Dig som ständigt skapar.
Du som formar varenda cell, till Dig stiger jordens lovsång.
Skogens dofter, vindens dans, fjäriln's vingslag, snökristaller
jublar utan hörbart ljud, inför Dig vår Gud."
Ja, naturen är min förste älskare, som en annan kyrkofader sade.
Skogens dofter ger sin hälsning.
Nu kommer vi till nattvardsdelen där denna sång skall sjungas och dansas i hambotakt. Gärna i kyrkgången om det inte finns plats framme i koret.
En förutsättning för att Gud skall nå in i vårt hjärta, det är att vi öppnar oss.
Många "betraktare" eller besökare har undrat vad det är som händer, hur det går till, att träda in i Gudsgemenskapen. Det händer ingenting när man bara "tittar på", med distans.
"Sursum corda" - upplyft edra hjärtan - blir nu "Människa, öppna dig!"
Precis som vi kan öppna oss för varuhusens erbjudanden, eller rent av för mörka makter i seanser... så är det största vi kan göra att öppna hela oss för Gud själv.
Öppnar mig för den heliga nattvarden.
Och församlingen svarar:
"Ja! Vi vill öppna oss!" Det är ett kollektivt svar, eftersom varje kristen bärs av gemenskapen. Om jag inte själv orkar svara, så lutar jag mig mot min vän som får vara trosviss åt mig den dagen.
"Du är dåtid, Du är framtid, Du som Är.
Du blev människa i mörkret, Du har delat världens nöd.
Du är ljuset, Du är vägen, Du är sanning.
Därför vill vi nu sjunga och spela för Dig".
Sanningen bjuder upp till dans.
Det viktigaste ordet för mig i min livsåskådning är Sanning. Finns inte sanningen med, då är jag inte intresserad. Många gånger jag har prövat sanningshalten i det Jesus säger, och varje gång böjer jag mig, i ödmjukhet.
Därför blir gudstjänstens slut också viktig, där tacksamheten får ta hand om hela upplevelsen.
Per Harling skriver i "Benedicamus":
"Vad är ett tack och tacksamhet när överflöd blir självklarhet?
Vad är ett tack? Finns det motiv, att bara tacka för liv?
Ett tack är lust att bejaka det liv som flödar varje dag.
Ett tack är att ge tillbaka det liv som Gud en gång gav.
Så tack för glädjen, så tack för lusten, så tack för skönhet vi ser.
Så tack för famnen, så tack för trösten, så tack för livet Du ger".
Folkdansare, för livets skull.
Jag tittar på pappas tavla igen.
De håller i varandra, med en luftpelare emellan så att de båda får plats.
De dansar och snurrar och det svänger i kjolen. Så kan två människor berika varandra, utan sammanblandning eller dominans.
De följer varandra i ömsesidig aktning, precis så som man skulle önska att det alltid var.
Om du kan, leta upp sångerna på internet, eller fråga din kantor om inte kören kan framföra denna underbara mässa tillsammans med församlingen!
Men om ingen bjuder upp dig - säg "får jag lov" till soffans kuddar!
De nobbar ingen, jag lovar.
En banjospelande ängel??
Dansglada hälsningar i sorgedur,
Helene F Sturefelt,
- som inte vet vad konstnären heter, varken till nothäftet eller till tavlan,
- men som tycker sig se en banjospelande ängel i St Nicolais kyrktak...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar